Vi låter människor bo bland vägglus. Vilket århundrade bor vi.

Jo i det dunkla vrårna så syns inte smutsen som vi har i vårt land. I de dunkla vråerna gömmer vi undan våra nu vuxna ensamkommande barn. De som behövde vuxna omkring sig där vi skulle ha trauma kunskaperna inom räckhåll hela tiden. Där vi skulle bekräfta det som var svårt. Inse att det var svårt nu. Sveriges land är vackert att se på. Men det är då vi skrapar under ytan eller på den flagnande fasaden som det smulats sönder och sprider en unken doft.

De Pojkar som kom hit för två till två och ett halvt år sedan. De pojkar som kom från fjärran land. Landet Afghanistan där jag aldrig varit men kommit i kontakt med genom samtal med människor som kommer därifrån. Trauma, dansande pojkar, kvinnoförtryck. Fanatiska grupper där du måste vara med för om du inte är med är du emot och råkar illa ut. Har du inga pengar så är du illa ute.

Många av pojkarna har inte ens bott i sitt land utan varit gäster i landet Iran där de blir sämre behandlade än hundar.  Där får de inte gå i skolan och iranierna ser dessa människor som ett lägre väsen.  De tog sig den långa vägen till vårt land, för de hade hört talas om Demokrati. jämställdhet allas lika värde och att Sverige vart ett humant land.

Det är ett vackert land, vårt land men bara på ytan, under till är avgrundens misär. Under ytan där under där alla tysta beslut tas, där ruttnar sakta besluten och kommer till ytan i form av en illa luktande stank av hur vi behandlar våra unga nu vuxna människor.

De som vi skulle tala mjukt med lyssna på. Nu sopar vi undan dom och ställer dom till migrationsverkets förfogande. Där får de bo i lokaler där vägglusen trivs. Lusen trivs där så det tar  15 veckor att sanera lokalerna.  Kommunerna fick mycket pengar för att ta hand om dessa barn, då de begav sig. Idag är pengarna slut och pojkarna kostar pengar, då beslutar de högre cheferna att pojkarna får bo i stödboende där det är minimalt med vuxna.  Jo visst, de har tagit sig ända hit.

De har överlevt i Afghanistan, de är överlevare, de tog sig till vårt land. Så visst de överlever. Men under tiden de bodde i hvb liknande boenden blommade de upp. Började för första gången ta igen de år av barndomen genom små pojkars lek.  Fast de va vuxna små män, så lyckades de hitta till leken som våra svenska barn har som en självklarhet.  Tryggheten i boenden gav dem tryggheten, att våga släpp på ångest, ansvar, och de började våga leka.  Pojk-sträcks-lekar, kasta vatten på varandra, jage och allt sånt. Deras ögon började glimma blev livliga skratten syntes i ögonen och det lös livslust och kärlek i deras ögon.

Den eld, livslust och kärlek till livet har vi idag släckt genom beslut och den långa väntan. Redan för ett halv år sedan kände eller trodde jag att elden och livslusten hade slocknat, men då hade jag fel. Idag däremot har vi tagit bort all gnista som en gång funnits. Idag är det ögon som ser men inte vågar känna. Ögon som ser men slutat att titta. Allt detta för att pojkarna blir 18 år, flyttas till migrationsverkets lokaler, beslut om utvisning och nekande, åldersuppskrivningar.  Tagit bort personalen som hade tid att lyssna sitta bredvid och bara vara när det va svårt.

Vi får inte göra så här med människor.  Vi får inte göra så med mina fina unika levnadsglada tonårs pojkar som hade tron om att livet kan vara något helt annat än bomber och mord.

De pojkarna som kom för två år sedan som jag såg stå där i dörren till köket som hade förväntansfulla ögon och var så tacksamma för minsta sak. Som  blev glada om vi plockade fram en skål med popcorn en kanna saft.  Idag gör det ont att möta dom, då jag ser hur livets löften sviker. Jag önskar så att jag hade en möjlighet att visa dom vårt vackra land och ge dom erfarenheten av de vackra orden som vi inbillar oss att vi har här i vårt land.  Under ytan, jo under ytan där luktar det illa och är inte alls så vackert som vi Svenskar inbillar oss att det är.  Till det yttre på ytan är Sverige fortfarande vackert men vi måste anstränga oss och ta tag i det som vi vill att vårt land ska vara.

Som det är nu är bara bilden av Sverige vacker. Vi måste tillsammans göra mera och göra vårt land till något vi är stolta över. Ge ungdomarna en chans, öppna porten så att de någon gång kan börja leva på riktigt. Låt dessa ungdomar från fjärran länder få stanna och känna hop inför framtiden  i Sverige

Jo visst vi har ett vackert land men bara på ytan.