Vi är olika, vi är människor, den enda likheten är att vi är människor.

Det finns så många tips från och till om hur man blir av med sin ADHD, ambulance det mesta jag läst om är att slutar du dricka cocacola, så blir allt bättre.  Eller äter ekologisk mat, bara mat utan vitt mjöl och utan det vita sockret så kommer du bli bra.

Bli bra? Menar man då att jag är dålig? Bara för att jag har ADHD?  jag känner mig inte speciellt dålig.  Men det är klart innan jag fick min diagnos kände jag mig riktigt dåligt dålig. Inte för att jag var sjuk eller nått sånt utan för att jag inte visste.  För att jag kände mig som ensammast i världen, för att jag inte hade  tyglar som hjälpte mig att inte rasa ut i ilska.  Jag hade inge förklaringar till varför jag ibland inte fick ihop mitt liv på riktigt utan bara i perioder.

I vissa perioder glänste jag som attan, Då va huset städat och barnen fulla med rutiner, Inga lappar missades mellan skolan och mig, det fanns det som skulle finnas i kylskåpet, från morgon till kväll härjade jag runt, för att allt skull hålla hela vägen.

Efter sådana perioder med full koll i några veckor, så sa kroppen stopp,  alla strukturer i min värld rasade bort  då jag log på soffan och såg i taket.  Ramlade in i värdelöshetskänslor och trodde att jag var den slarvigaste dåligaste människan i världen.  Då va jag nästan sjuk av värdelöshetskänslorna.

Sedan fick jag min diagnos, då för väldigt många år sedan och kände ja ha ja.  Jag var bara en vanlig lite trollunge som hade lite svårt med att bli stor och vuxen i rätt tid.   Diagnos och medicin gjorde underverk, då fick jag chansen att lära känna mig själv och lära mig stanna kvar i stunden.

Det var rätt skönt när jag fick min tablett och jag kände hur takten i mig saktade  ner.  Något som var ännu skönare va att när jag mötte människor som i sitt jobb, hade det som jobb, att förstå och acceptera människors annorlundahet, så blev jag i stunderna och omgivningarna bemött med förståelse och acceptans. Det gjorde att det vara mera enkelt att vara jag,  jag slapp och misslyckas så mycket.  Till och med att jag i dessa stunder kände mig som något helt lite extra.  De talanger jag i alla år dolt blev nu något som jag plockade fram och visade fick glänsa.

Under de första åren med diagnos, läste jag allt och provade allt.  Tills en dag jag satte mig och funderade på om jag verkligen ville bota bort min funktionsnedsättning.  Gick den att bota bort?  Var det inte istället så att jag borde  ta mera hand om den och visa den i sin storhet?  Visa på det som är bra med mig i stället för att visa dåligheten.  Finns ju inte en människa som är rätt igenom helt dålig eller hur.  Vi har alla våra till och o-tillgångar du behöver inte ha ADHD för att ha otillgångar.

Men i alla fall vill jag bli frisk bli av med min dålighet, som de så gärna botar med  Konstens alla regler , bort med vitt mjöl, socker, mat med och utan tillsatser, ät olja, fröer och lägg 1000 tals kronor på hälsokost saker så kommer du bli frisk.  Men jag är inte sjuk, har bara lite dålig koll på det där med eftertänk, stanna i stunden just nu, lite taskigt arbetsminne och närminne. Annars duger jag rätt bra. Det där med dålig koll på eftertänket,är ibland bra ibland, riktigt bra för jag provar för jag kan,  jag gör det en och en gång till bara för jag kan. Vissa gånger kanske det inte blev helt bra men, andra gånger blir det bara bäst helt glänsande bra.  Grymt bra.

Så nej, jag vill inte bli frisk, för jag är inte sjuk , jag är frisk har bara lite kortare stubin när jag råkar känna mig trängd, är inte alltid så eftertänksam som jag borde vara. Men jag gillar att vara mig så som jag är, så jag kör på äter sånt jag tycker om accepterar mig själv och förlåter mig själv för sånt som blev mindre bra.  För att bota mig i min ADHD, det vill jag inte, den ser jag som en tillgång.

Kanske är det  nu mera dags för er andra, som vill bota mig att börja acceptera att människor är olika, vi är bra på olika saker. I rätt miljöer är vi alla de underverks barn som gud har skapat, eller i alla fall är vi skapade  till underverk vi allihop.

Ha en härligt fin dag , Lev just nu, igår är ett blad som just blivit en sida att läsa. I dag skriver vi på ett tomt ark som kan läggas till handlingen i morgon. Framtiden den skapar vi här och nuwpid-textgram.png

ADHD en Förgiftning i alla fall är det inte så jag tänker…..

Idag läste jag en artikel om Kärnfrisk mat och adhd.  Redan när jag läste rubriken: Är ADHD förgiftnings och bristsymptom? Så kröp det fram  lite irritation inom mig.  Jag drog  för snabbt fram de där gamla vanliga känslorna, som jag brukar få när jag läser Sånt som ADHD är en myt, eller med rätt kost så försvinner ADHD.  För jag tror inte på sånt.  Dessutom ser jag det som en klankning på mig som förälder.  Nu säger inte jag att man inte ska äta rätt, men jag tänker att det är inte det som är problemet. För oavsett om jag äter rätt eller inte så har jag ändå mina  till och o-tillgångar.  Spelar inte någon roll om jag äter ekologiskt, eller äter vitt mjöl och socker ADHD kommer ändå bo i min kropp.

Jag känner att när man publicerar sådana här artiklar så blir det: det är ditt fel, du har gett ditt barn Vitt mjöl, fel mat. Ditt fel att ditt barn har ADHD.  Jo , visst är det så att det är mitt fel, att mina barn har ADHD, fast jag tänker inte det som fel eller att det beror på maten. Utan här handlar det om helt andra saker, så som att det är jag som är mamma.  Jag är mamma till mina barn, då är det inte så konstigt att mina barn hamnar inom samma  spektrum.  Eftersom jag har ADHD. Mitt genetiska arv gått vidare, så klart.  Jag behöver ju inte vara biolog för att se den länken.

Nu säger jag inte att man inte ska äta rätt mat och kanske utesluta viss föda. För visst är det så att vi mår bättre av att äta vettig mat, Det gör alla människor!  Att äta sund och frisk mat,  är något som vi alla mår bra av.

Men om det är så att jag på något vis skulle bli av med mina ADHD symtom, om jag slutade äta viss mat tror jag inte på. Kanske hade mina symtom minskat, visst men inte hade mina ADHD symtom minskat. För impulsiviteten finns där den bor här inom mig. Min förmåga att ha ett väldigt bra arbetsminne är inte stor.  Att jag glömmer av att jag har dåligt minne och säger jag gör det sedan är som det är.

Att äta sund mat kanske mera gör att jag håller mig friskare, får i mig rätt saker som inte ställer till med kroppsåkommor. Visst skulle jag inte äta socker, så hade jag kanske inte haft ett sockerberoende som triggers.  Kroppen hade mått bättre kanske i sin helhet, jag hade haft en sundare livhållning och inte drabbats av min årliga förkylning. Håret hade sett bättre ut och mina naglar hade inte gått sönder.

Men ADHD? Nej det tror jag inte.

Men vet du vad jag tror på?

Jag tror på att mina mindre bra ADHD symtom, blir mindre synliga, mindre kännbara i miljöer där jag får vara som jag är.  Jag får faktiskt mindre ADHD symtom, när jag är i miljöer där jag liksom får vara människa, så som jag är skapad. När miljön och människorna i miljön ställer krav på mig, som jag kan hantera.  I miljöer där det bor acceptans, förståelse och kunskap då lider jag inte av min ADHD. Då växer jag i mig själv. Då blir jag en glimmande stjärna som är bäst på att vara just som jag är.  I sådana miljöer gör  ADHD inte ont i mig.

Och tänk när det är sådana tillfällen, då har inte ens människor ont av om jag tar plats, ingen känner sig hotad och inte en enda människa himlar med ögonen.

Men visst vitt mjöl och socker, att utesluta det. Viket jag gör ibland, gör att jag mår bättre i kroppen, tar bort andra saker som  jag mera lider av, så som huvudvärk, ont i mina leder, mitt ständiga behov av nässpray, och annat.

Men att  det skulle vara så att om jag hade tagit bort mjöl, socker och bara ekologiskt, så skulle mina barn inte ha ADHD. Det där tror jag inte på.  De handlar om helt andra saker så som att det faktiskt är så att mina barn, är mina barn och jag har ADHD.  Att de skulle utveckla ADHD är ju i alla fall 50 % chans om de har en mamma som har just det.  Tänker att man inte behöver ha så stora skills för att klura ut det.

Lev idag just nu, Igår finns inte längre och morgondagen är inte här… Just nu är det som bor här och just nu, är till för att levas i.

wpid-textgram.png

E det någon som vet om den där känslan i magen när telefonen ringer på dagtid.

den där  känslan av  små rädda känslor av att telefonen ringer, clinic  och den första tanken man får är : Hjälp är det från skolan vad har nu hänt?

Ja då är det lite som vanligt igen. Fast ändå inte riktigt som vanligt. Tre av fem dagar åker sonen till skolan,  taxin kommer redan vid halv åtta på morgonen, så nu är det timmar helt ensam här hemma.  En sten har ramlat av och livet är mera sin gilla gång. Skolan har gjort det yttersta för att mallen ska vara sådan så att sonen passar in.  Ändå är jag ganska så rädd för att även om mallen är omgjord och gjord ännu ett varv så kan denna mall också fallera och ramla.  Sonen kan ramla ut och vi får det inte att funka. Men nu  är tankarna i framtiden och där ska dom inte vara när det är svårigheter som kan komma.  De svårigheterna är inte här just nu och då ska jag inte lägga energier på det som ännu inte hänt.

Tre av fem dagar är bra, de övriga två dagarna kommer hans lärare hem hit och det gör saker i samhället.  Jag gav förslaget om att just dessa dagar ska vara dagar de tränar sociala aktiviteter så som kolla hur det funkar på bibliotek,  banken, arbetsförmedling, skatteverket, elbolag, ja allt sånt där som är med vuxenlivet.  Det lär han ju behöva komma i kontakt med när han sedan är vuxen.  De här två dagarna som sonen varit i skolan verkar ha varit bra dagar. För när han kommer hem är han glad, inte alls så trött.  Nu får vi hoppas att det håller fram till höstlovet.

Egentligen är det inte klok hur det blir när man som vi har barn som det inte funkar helt hundra för i skolan.  Så många tråkiga erfarenheter från historian gör att dessa dagar som varit. Så har rädslan för telefonen när den ringer är ett samtal som är tråkighetssamtal.  Per automatik blir det i tanken när telefonen ringer att oj är det skolan vad har nu hänt och vad  ska jag göra åt det nu. Lite som vi har kastats tillbaka i tiden då de ringdes från skolan i alla fall en gång i veckan.  Många gånger då som jag fick hämta hem sonen, Just den känslan  har flyttat in och bor i mig nu. Känns olustigt att gå till jobbet innan jag vet att sonen  kommit hem.  Men just detta är historiskt och är inte just nu. Så jag har lite att jobba med se framåt  och vara här och nu.  Just nu funkar det för varje timma som går utan samtal är timmar de funkar. Ibland måste man strukturera upp dagen i små tidsintervaller. Just nu är morgonintervallen klar och den funkade. Så här långt är det grönt ljus.

Ha en  fin dag.
Lev idag just nu, igår finns inte och morgondagen är inte här fråns idag blivit igår fast  imorgon.

Det bor lycka i stunden men jag vet inte varifrån den kommer.

Sitter och funderar på allt som hänt de här dagarna sedan sonen ställde till det med skolan.  Han får ju inte komma dit som läget är nu.  Så här är jag tjänstledig och jag och sonen klurar ut saker tillsammans.  I dag på kvällen satt jag och maken och pratade och jag sa till honom att det känns så bra just nu.  Det är så mycket lugnare och sonen är om jag inte ser fel, find faktiskt lycklig.  Han mår bra av att vara hemma.  Inte ens under sommarlovet va det så här bra som det är just nu.  Även om han tycker att jag tjatar för det gör jag.  Mammor tjatar mycket och pratar en del.

Men vi har det bra vi går upp på morgonen och gör saker, shop  inte speciella saker.  Utan helt vardagliga saker.  Vi diskuterar inte händelsen för den har vi pratat om,  utan mera vardagliga saker  går och handlar och jag delar med mig av mina kunskaper som liksom hör till när man bor i egenlägenhet och är vuxen.  Jag visade han hur det blev när man gjorde som vi gjorde i går, då vi köpte köttfärs på Citygross till extrapris.  Varför det inte lönar sig enligt vad jag tycker för  köttfärsen var så full av vatten att det  nästan blev soppa när jag stekte den.

Sonen som hatat skolan sedan han började  förskolan mår just nu bra med att bara vara i vardagen utan semester och sommarlov.  För sommarlov det ger ångest det med. Då ska man ju uppleva saker och hinna med så mycket och hinna med att vila upp sig.  Idag är det inte sommarlov utan vardagen, då när man faktiskt måste göra hushålls sysslor och planera för dagen.  Det ska städas, lagas mat, handlas, och tvättas kläder mm.   Just nu är det så där bra som det var när vi åkte till Strömstad  i två veckor bara han och jag. Då vi gjorde tomatisbehandlingen.  Det va också en tid då  vår son var lycklig, fast vi bodde i stuga eller i husvagnen eller på vandra hem.  Varje dag gjorde vi tomatisbehandling i tre timmar sedan ner på stan handla mat,  och göra vardagliga saker. När sonen går i skolan då kan vi inte alls ställa de krav som just nu bor i vardagen. Då är det till och med en kamp att få in honom i duschen.

Jag känner någonstans att det här är viktigt på något sätt, just den här tanken och känslan jag har just nu.  Det är något som är viktigt med stunden just nu. Vad är det som gör att  vår son mår så bra just nu?

För kraven finns även här i vardagen.  Så det är verkligen inte kraven som ställer till det.  Struktur, krav och olika vardagliga tråksysslor finns varje dag för sonen. Men någonstans i det här mår han bra.

Vad är som gör att det just nu funkar så bra? Vad är det som gör att det just nu känns som sonen är lycklig? Vad är det i dagarna just nu som vi måste fånga upp, ha med när det återigen blir skola? ÅÅÅ vad jag just nu önskar att  den psykolog vi har haft så nära samarbete med, inte slutat på habiliteringen. Hon hade precis förstått vad det är jag menar.  Tyvärr så hittade hon nya arbetsuppgifter.  Just nu känner vi oss så ensamma, finns inte så mycket bollplank. Jag måste reda ut det här  måste hitta till det som gör lyckan just nu. För något är det som görs rätt just nu.

Livet är just nu inte en kamp vilket det brukar att vara.

Känner just nu tacksamhet över stunden igår.

tänkte mig ett litet inlägg.  Men bara ett litet sedan måste jag sätta igång. Här ska bli lite rent och ordning.  När jag kom hem igår var energinivån utan förbehåll på noll noll.  Det tar energi när jag är ute och pratar bland folk.  Igår va det en sådan där magisk stund igen.  Jag verkligen älskar dom stunderna.  När jag får ut och träffa  människor som orkar lyssna på det jag har att säga.  Farmor hon fick vara med mig igår när stunden va där och fast det var så nyligen hon  seglade till den andra hamnen så kunde jag hålla mina tårar borta.

Igår var jag på en dagverksamhet och pratade om hjärnkoll och ADHD.  Fast mest om hur det ibland kan bli. Just idag känns det som det är ibland. Jag vill passa på att tacka alla trevliga genom goda människor jag träffade igår, diagnosis  Det vilade sådan vacker stämning i rummet och ni gav mig så mycket samhörighet så mycket kraft.  Att sedan min självkänsla ställde till det när jag kom hem igen. Har ju inte något med er att göra.

Den där  känslan av att duga med sig själv kan göra ont ibland och ibland va igår.  Alla dom där frågorna som bildas när självkänslan ställer till det.  Hjälp, rx vad tyckte dom om mig? Förstod dom va jag sa eller  pladdrade jag bara?  Gjorde jag någon illa?  Tyckte dom det var dåligt och allt vad som blir när jag  smakar på den där mindre bra känslan i mig.  Igår kväll tänkte jag nej  nu lägger jag av efter det här. Finns ingen som har behållning av det jag säger.  Men idag bor det andra känslor i mig.  Mest tacksamhet över alla vänliga unika fina människor som faktiskt satt där och orkade lyssna på mig i de två timmarna jag  pratade och försökte mig på att prata om sånt som är viktigt.  Sådant som är viktigt.

Igen tack till er härligt fina människor som var där igår och delade stunden med mig. Det ger mig energi även om jag är helt slut efteråt.

Nu idag ska jag förbereda för morgondagens händelser. Imorgon kommer Anne hit. Hon driver företaget Naturemade som jag så ofta skrivit om och pratat om.  Imorgon kommer hon hit och presenterar sina produkter till den som är intresserad av naturliga produkter så som olika krämer och dusch oljor.  Lite tyger och  annat smått och  gott har hon med sig som hon köpt i Indien.  Dyker du upp här så kommer även det finnas en bit mat och en brödbit som mitt företag ser till att bjuda på.

Priserna är humana och produkterna är underbart bra.  En doft av Indien ska bo hemma hos mig över en dag 🙂

Ha en fin dag, lev idag just nu, imorgon är inte här och igår kommer inte igen.  På Chilibloggen visar jag på de tidiga underverken av Shakira plantorna, som just nu visar sitt bladverk.

Mellerud här kommer jag…

Idag ska jag åka  iväg till Mellerud, pilule på ett uppdrag.  Här ska pratas Hjärnkoll, och ADHD.  Har  packat ner det jag ska ha med mig, nu ska jag bara packa ihop mig själv.  Har några timmar på mig så morgonen är mig och den ska jag njuta av.  unnamed (11)

 

En och annan chili kommer följa med och farmor förstås även om hon bor i himlen så kommer hon nog alltid vara med mig när jag är ute på uppdrag.  Ett antal böcker är självklart med på min lilla resa. Känns gott att det är så nära Mellerud ligger bara 6 mil här ifrån.

Tänker smita in till Vita Sandar innan jag åker hem bara för att uppleva skönheten där.

Lev idag just nu, igår är historiskt vacker kanske men idag är det vi andas i och kan påverka till och med så att vi förbereder morgondagen just idag .

Söka vårdbidrag är inte enkelt.

Igår läste jag på Fb en kvinna som fått vårdbidrag 100 %. Hur hennes känslor va blandade. Jag har själv varit där bland de där blandade känslorna.  Det är jobbigt det är tufft att söka vårdbidrag, cialis många frågor och det som man egentligen tycker är helt naturligt blir konstigt och onaturligt. Det känns när försäkringskassans personal frågar ut, order  och när de läser upp svaren så blev i alla fall jag mörkrädd.  Det som man som förälder strävar med varje dag som man på något sätt alltid gjort och alltid sett som normalt, nurse är inte normalt för andra. Det är inte normalt att man köper gympakläder flera gånger per termin, det är inte normalt att böcker försvinner och att det är krig hemma nästan varje dag för att skolan kallar.  Det är inte normalt att se ljuset slockna någon gång i september i ditt barns ögon.  Det är inte normalt att ungen inte ens klarar fram till Jullovet.

Här hemma va det skolan som gjorde mest ont, och gör även idag fast  vi bara har lillkillen hemma. Men varje dag var enda dag som det är skolan hör vi innan han åker till skolan.

Jag vill inte till skolan, jag hatar skolan. Från 0-1 till nu tvåan på gymnasiet samma fraser varje dag Alltid. Jag vill inte till skolan är egentligen det enkla. Alla bråk som varit i skolan där lillkillen ställt till det. Alla dumheter som han råkat utför är värre, än jag hatar skolan frasen. Men det som sedan några år har gnagt är just den där frasen jag vill inte till skolan jag hatar skolan.

I 11 år har vi hört det i 11 år har vi hela tiden sagt: ja men du måste gå i skolan, det är snart fredag, eller snart är det lov igen.  11 år av att göra något varje dag som man inte vill, som man hatar. Som sonen säger att han gör. Borde det inte finnas bättre alternativ? Hade jag  hatat något så mycket i 11 år hade jag gjort allt för att undvika det som vuxen. Som barn har man inte möjligheten, att välja bort i alla fall det hatobjektet. Nu är det  två år kvar i skolan för vår son, Förra våren tog vi vårt förnuft till fånga jag och maken vågade prata om det och presenterade det för skolan. Att det faktiskt måste finnas andra alternativ än bara skolan. Ännu är inget klart men de har börjat rota i alternativen och de har börjat röra på sig i alla fall har det blivit en del samtal om att hitta praktikplatser men handledning.

Oj jag ser att jag kom bort från ämnet jag som skulle skriva om vårdbidraget och de känslor som flyttar  in i det sambandet.  Vet inte helt säkert om jag gjorde det men det får duga.

Lev idag just nu, Igår är historian och morgondagen är inte här just nu finns hela tiden.

Vems ansvar

Igår va det ett inlägg på Fb som berörde.   Inlägget handlade om en kamp om en dotter med diagnos. Hur mamma hela tiden kämpat att få rätt hjälp till sin dotter.  Hur mamman pga av personalens oförmåga att ge rätt hjälp till dottern, hela tiden befanns sig i rädslans land. Rädd för att dotterns liv inte skulle gå att rädda. Att diabetesen skulle göra att dottern, inte längre var vid liv.  Personalen på boendet förbisåg dotterns problematik, ansåg att dottern var uppkommen till den ålder där medicin ansvaret skulle ligga på henne själv. Att det var ett ansvar hon skulle kunna hantera.  Jag skrev ett inlägg om just egenansvaret i Juli.

Inser att ännu är vi inte där. Det finns massvis att göra innan myndigheter och personal i insatserna verkligen förstår vad det handlar om.  Att ett bra arbete handlar om att lyssna på föräldrar, inser och förstår att föräldrarna kämpar inte så,för kämpandes skull. Utanför att ungen verkligen behöver det stöd som föräldrarna kämpar för.  Jag har själv tänkt tanken i situationer när jag jobbat, Men om nu föräldern nu vet och kan allt, varför gör dom inte då.  Dum tanke att ha som personal, tänker jag,  för i sekunden efter inser jag att det är ju hjälp de vill ha, mitt jobb är faktiskt att hjälpa.  Det är huvudsyftet i mitt jobb att underlätta, hjälpa till, att göra det enkelt.

Att bara behöva stå ut med tanken att jag orkar inte, klarar inte av att hantera som förälder är svårt. Att vara förälder och få till sig att samhället tar över och hjälper till är svårt. Att sedan se som förälder att det som samhället skulle hjälpa till med är inget samhället hjälper till med, utan de låter dottern själv ta ansvar över sin sjukdom.  Det måste vara fruktansvärt, vidrigt, hopplöst och svårt.  Vad är det som gör att vi som samhället så gärna kastar snea ögon på föräldrar och lägger stämplar på dem, som  icke dugliga föräldrar, om de ställer krav på vården?  Det är föräldrar som kämpar med näbbar och klok att deras barn ska få den omsorg och det stöd de så väl behöver.

Det är så viktigt att vi som myndigheter, eller insatser i olika vårdinrättningar verkligen lyssnar på föräldrarna, de känner faktiskt barnet mera än vi andra någonsin kommer att göra.  De har minnen med sina barn, erfarenheter av sina barn som vi andra aldrig någonsin kommer att komma i närheten av.  Inte får vi låta barn  bara för att de kommer upp i en viss ålder, lämpa över allt ansvar på ett barn som  redan innan visat att de inte kan hantera och ta ansvar?

Vem ska  ta ansvar sedan när det  visar sig att de ansvar man lät övergå till egenansvar inte höll, ungen dog?  Är det verkligen så att ungar ska behöva dö innan vi förändrar?   Är det verkligen så att jag som förälder ska uppleva att pga bister i vården, så dör kanske mitt barn? Är det verkligen så att föräldrar ska behöva vara rädda för att telefonen ska ringa. Att de är rädda för att få höra någon säga att tyvärr din dotter klarade inte av att ta sitt egenansvar om sin sjukdom, hon dog i natt.  Är det verkligen så, personalen vill jobba? På ett sådant boende skulle jag aldrig vilja jobba.

 

On and on and off off.

Nu är det kanske inte så mycket stafett pinne i det här inlägget som det borde vara kanske. Mera än att jag just suttit på cykeln nere i källaren. Svettigt värre och nu sitter jag mera och väntar på att jag svettas klart.  Men jag tänkte ta upp tråden med av eller på. On off knappen som brukar bo hos många av oss.  Har du  som jag har i min ADHD så är det on off off off on on on on on off det där sista offet är så mycket off att jag ibland undrar om jag överhuvudtaget kommer på on igen.

Oftast gör jag det, check men det kan ta tid, find det kan ta massvis med tid.  Tiden i off läge gör även saker med mig på insidan. Då sviktar självkänslan, sale så att det riktigt stör mig i mitt liv. Dåligheten sitter nästan på utsidan och tårarna trycker jag tillbaka med ren vilje kraft. Ibland till och med jag olyckas med att hålla de på insidan.  Jag vet tårar ska inte hållas inne med, men när man gråter av inget och inte något alls, då ska de inte fram. Då föder det mera dålighet inom mig.   Ofta när jag är ledsen, så är jag så otroligt ledsen att mera ledsen går inte att vara.  Men lika ledsen som jag kan vara,lika glad, full av skratt så att nästan magen gör ont är det i gladheter.  När jag är glad är jag glad i hela kroppen och lite till. Det finns liksom inte så många mellanlägen. Inte så mycket raksträckor.

Gör jag saker, så gör jag de sakerna hela tiden. Så är det just nu med min träning. Tänka sig att just den  saken har snart jag varit motiverad i ett år.   I oktober firar jag ett år av uthållighet i träning.  Det ska blir firande för mig. Då ska jag verkligen fira, men just nu vet jag inte riktigt hur själva firandet ska gå till.

I skrivandet stund just nu så grep ångesten tag i mig. Vi ska ju ut och åka  på lördag. Vi  tänker ta det rullande huset till Norr.   Jag har aldrig sett något gym på campingar. Hur ska jag träna då? Nej jag får se till att busträna nu innan och träna massvis efter eller är träning som det är med sömnen?

Man kanske inte kan träna i kapp träningsbrist?  Ja, igen gled jag ifrån det jag hade tänkt skriva om. Igen ser jag att nej inte ens nu fick jag till det som jag skulle få till, en tråd här och en tråd där. Det är i och för sig det som är ADHD i mig. Det är aldrig en tråd utan flera trådar som spretar åt alla håll.

Lev idag just nu, så lever jag så här full av endorfiner i kroppen så jag  är så där härligt mjuk både på insidan och utsidan.

Lev idag just nu, igår finns inte längre och imorgon är en helt annan dag. Som du inte ens  helt säkert vet om att du får. Fånga stunden …..

Stafett pinnen plockade jag upp men glömde på vägen redan från början.

Victoria är inte någon jag träffat i det där riktiga livet nej, drugs men skulle vilja göra, för tänka sig jag tror hon är lite lik mig.  Lik mig på det där av och på eller on /off sättet.  Hennes syster va en av dom som först köpte min bok, när den var nyutgiven. Genom åren har jag läst ett och annat glimmande inlägg som skrivits av Victoria. När den kvinnan glimmar, så glimmar hon till riktigt ordentligt tycker jag.

Hon har i veckan slagit till och slagit till med att göra en flickvecka i sin blog. Uppmanar andra att ta tag i stafett pinnen.  Hon vill med veckan lyfta fram flickor och deras sätt att hantera och härbärgera ADHD. Det ser lite annorlunda ut än hos pojkar.

Men gör det egentligen de?

Eller handlar det bara egentligen om att flickor och pojkar är olika, att vi faktiskt inte ser flickor i deras sätt att agera ut? Att vi av olika anledningar ser flickors sätt att hantera och agera ut med andra ögon?  Svenny Kopp sa i en föreläsning att vi när vi tittar på flickor och pojkar,  måste sluta upp med att vara så dramatiska. Hon sa det med glimten i ögat.  I ett Sambandet att visst reagerar vi när pojken i skolsalen slänger ut sin bänk genom fönstret, eller själv hoppar ut. Flickan där emot kanske snällt sitter kvar i sin bänk, men mår dåligt på insidan. Lägger det på insidan och till sist utvecklar depression, börjar skära sig, utvecklar ätstörning, eller bara inte syns alls.

När jag för några år sedan träffade den duktiga Svenny Kopp, så fick hon min bok i sin hand. Precis innan hon gick, kom hon fram till mig och sa till mig med de vänligaste ögon jag någonsin sett:  Du kunde inte ha en bättre titel på en sådan här bok. Andra människor har jag fått höra att då hon är ute och pratar om Flickor och ADHD, Faktiskt tar upp och pratar om min bok. När jag är ute och pratar och min vän som gav mig uppmuntran att skriva min bok är med, brukar hon nämna för åhörarna att det finns inte så många böcker på svenska som är skrivna av kvinnor med ADHD.  Då brukar jag skämtsamt säga att det finns inte så många böcker skrivna av mig som är om mig. 🙂

Nej ser ni här det är just det här som är en bit av ADHD, för jag hade tänkt plocka fram tangentbordet och skriva om siffror, statistik och kvinnor med diagnos. Men se det blev det inte det blev bara massa ord skrivna som kanske inte ens har sammanhang för utom för mig.   Korta lösrykta trådar som liksom bara blir en text.  Så den där stafett pinnen som Victoria uppmanade om att plocka upp som  jag hade tänkt ta upp, den tappade jag redan när jag började skriva.

Lev idag just nu, idag är himmelen blå och solen bor på himlen så idag ska jag just idag just nu ladda upp vitaminer inför framtiden . Igår är historia, idag just nu påverkar och verkar vi i. Framtiden är redan i morgon vilket vi idag har möjlighet att påverka.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://malix.se/category/adhd/page/3">
Twitter
%d bloggare gillar detta: