Att ta genomtänkta bra trygga beslut är inte min grej….

godmorgon att få skriva det redan halv sju på morgonen och känna mig pigg, seek känna att hela dagen kommer vara min och jag ska till och med träna. Säger mig att jag är bättre igen. Hurra hurra skulle vilja fira det med pompa och ståt 🙂 men så tidigt hade inte familjen gillat mina trumpetande.  så det får räcka med att tidigt njuta av kaffet och bara må bra.

Vi funderar på ny bil igen, treatment det är den där husvagnen som ställer till det för oss. Liten bil stor husvagn, funkar inte helt bra.  Dumma val och att köpa husvagn ena året tänka pensionärscamping och sedan köpa mindre bil. För att sedan komma på att men så gillar vi ju inte att campa, då har vi för liten bil och då och då.  Dumma val, men nu tänker vi att vi ska välja bättre. Framför allt inse att vi inte är pensionärscampare.

Det är lite si och så med mig och mina genomtänkta val.  För jag går och inbillar mig, att jag tänker igenom det som jag väljer. Jag låtsas att jag gör genomtänkta val.  Oavsett vad det är jag väljer och hur länge jag tänker igenom det så tänker jag på det. Men inte på konsekvenserna, jag byter bara ut orden till andra liknande ord som betyder samma sak om det är en sak jag vill göra eller köpa.  De där för- eller emot sakerna dom finns inte med alls tror jag. Utan bara de där lite mera tankarna varför vi just ska göra.  Jag kan gå i veckor och tänka på en sak men om jag skulle ha ett reflekterande över  de där viljaha tankarna så inser jag till sist att hmm jag bytte ju bara ut orden igen..

Igår när vi kollade in bilen, så blev det samma sak på vägen därifrån.  Men ska vi verkligen köpa ny bil nu. Vår är ju bara tre år gammal.  Då blev tanke nummer två. Jag vill ha en svart bil, vilket jag sa till maken, var på hans svar blev en blå vill jag ha.  Dyrt är det, vi har bara haft den i tre år det är nu bilen är inkörd och bra.  Oj den där bilen hade höj och sänkbara säten och är så bra för min höft.  En vit bil vill jag inte ha….  Jo du jag tror nog att om någon vecka kommer det stå en helt annan bil här på uppfarten jag tror den kommer vara blå, och jag tror den kommer att ha värme i ratten och den kommer…… Hmm, det här är inte att ta genomtänkta beslut. Hjälp mig hur tänker man mera tilltänkta beslut så som man känner i magen efteråt att ja jo det där var ett bra köp.  Så att jag slipper känna igen efterkänslan som är mera ja ha jag gjorde det igen, jag bara helt på känslan gick och gjorde om samma sak igen. Efter den tanken kommer hmmm det där va ju inte så himla smart eller hur tänkte du nu. Kanske är det just det här skrivandet som ger mig konsekvens och eftertänksamheten eller är det nu jag igen lurar mig själv? Bara byter ut formen i stället för orden?

Ett smartband kan vara mera än bara ett smartband.

Det har hjälpt mig att förstå att jag faktiskt sover lite bättre än jag själv trodde. Det har även visat mig situationer som jag behöver ha strategier för. Det är även en Motivationshöjare…

Hösten stormar in, sale kramar om och gör att ljusen tänds här hemma.  Här går jag och skrotar, orkar kanske just nu inte mera än så, men det är tradigt. Till och med tråktradigt.  Längtar till jobbet, till mina kolleger och våra pojkar. Hur går det för dom, hur mår dom, har dom på sig tillräckligt med kläder nu i kylan. Går mina tankar. Men jag är här och inte på jobbet.  Jag är här hemma och har i och för sig min familj. Men inte på dagarna.  Dagarna går åt till att vila.

Jag hade tänkt skriva om det där med sömn och stress idag.  Jag som ofta har sömnstörning och har lite svårt med det här med stress återhämtning och ro. Har  genom ett mirakel som kanske inte helt är att förlita sig på men ändå så fungerar det bättre än vad jag från början tänkte.  Jag har inhandlat ett aktivitetsband.  Jag köpte ett Sony smartband 2. Mest för skoj och för träning, men nu har jag redan då jag köpte det hittat nya områden.

Ett är sömnen, jag som mest sover kratta eller i alla fall tror mig sova kratta. I alla fall gjorde jag det innan mitt smartband.  Jag som alltid känner att nu har jag sovit dåligt igen,  inser att mina tankar och min verklighet inte är överens. För de flesta gånger jag har sovit och känner oj va dåligt jag sovit, så har jag helt fel.  För jag har sovit bra även om det kanske inte är hela natten så har jag sovit minst  5 – 6 timmar.  Ibland har jag till och med sovit nio timmar.  Oftast är det just då som jag är som tröttast.

Nu är det inte bara sömnen som armbandet visar, utan det visar steg, hjärtslag och återhämtning. Just det där med återhämtningen når jag kanske inte upp till helt men jag har lyckats få ner min stressnivå ganska så rejält efter smartbandsintåget. För jag brukar checka av det några gånger om dagen och utifrån checken så gör jag saker som är avkopplande.  Därtill så även om de inte visar exakt det som den visar med hjärtslag mm, så är det mig till en hjälp att bli medveten om att jag faktiskt sover ganska bra. Bandet har också tydlig gjort för mig när jag stressar, visar mig vad och när jag ska ta det lite lugnare.

Just nu visar bandet kanske helt fel saker,, för jag äter och har ätit massvis med Cortison vilket gör att pulsen ökar, kroppen är stressad, svettas sover sämst och magen är helt ur balans.  Jag mår just nu rått-illla pga medicinen. Men ändå är bandet bra, för när hjärtat bankar som mest tar jag fram telefonen och kollar ja ja 160 170 i puls det va det för en timma sedan med. Det är lugnt.  Det går över. Jag dog inte sist, blir tankarna vid smartband-checken.

Men nu till mina tankar som jag filurat på en del. Ni vet barn som går i skolan som kommer hem och är helt slut. Ni vet de där barnen som har det lite mera jobbigt i skolan än andra barn. Här ser jag vinster som förälder.  Nu menar jag inte att barnen ska springa och kolla sina hjärtslag. Men jag tänker det hade vart en hjälp till mig då när mina barn var små,  när det va jobbigt i skolan och det vart svårt att få skolan att förstå att jag tror dottern håller på att ramla inom sig själv.

Det hade vart intressant att haft ett sånt armband, då för att se mera tydligt att nej hon har inte sovit ordentligt, hon är stressad mera än vanligt.  Jag som förälder kanske skulle varit ännu mera förstående och kunnat hjälpa till ännu mera. Det hade varit enklare om jag hade på ett mera tydligt sätt sett att ungen har ju faktiskt inte sovit på hela natten, utan legat och vritt sig.  Man hade kunnat se stressen, vilka tider på dagen som stresspåslagen hade vart mera än vanligt. Det hade ju kunna schemalagts och tydligt gjort, så att det funnit återhämtningsfaser på dagarna så att ungarna hade orkat hela dagen. Jag tror till och med att vissa konflikter hade kunnat undvikas, om vi hade haft mera smartbandlösningar. För även om de inte visar helt korrekt så visar de saker för mig,  jag ser tydligt att ja just det där stod jag i den kön och höll på att gå ur kroppen, eller ja men det vart lite jobbigt där.  Vilket har hjälp mig att situationsbundet ta fram strategier för vissa stunder.  Men också har det gjort att jag har känslor som ja men där ser du det va inte så farligt, det vart ju kanske inte helt lugnt men, lugnare än du trodde.

Jag har till och med kommit fram till att ja jo jag kanske ska ta och prova det där med lite adhd medicin igen. Kanske kan det hjälpa mig lite mera än just nu.  Tekniken är kanske inte helt korrekt, men för mig har det varit till hjälp med sömn och stress.  Framför allt har det även hjälpt mig till att träna mera, det liksom blir en seger varje kväll när jag kollar stegen, en motivationsmakapär är det, det där smartbandet.  Nej nog för nu.

Lev idag just nu,  Igår är historisk och då hösten kramade om samhället. I dag just nu är hösten en faktum och ljusen tända.  Idag är just nu och här vi lever, morgondagen den är här först imorgon.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Datorns vara eller inte vara, Själv har jag insett att jag inte har med den att göra när det gäller andra.

Jag tänker skriva ett inlägg om Datorer och dessa barn som använder dom lite mera än andra.  Flera av våra barn är databarn.  Det va deras sätt att överleva verkligheten. Igår läste jag ett inlägg där en  kvinna  hade planerat upp tiden för sin killes son. Killen satt mycket vid datorn.  Just dom diskussionerna har jag haft många gånger i olika former.  Datorns vara eller icke vara.  Regler hit och dit.  Har själv provat på regler  för och emot men alltid kapitulerat inför fakta.

Mina barn har haft behov av att spela spel, buy bygga upp och fixa till.  Jag har också varit orolig för att datorerna på något sätt ska skada mina barn men, and även insett att det för bra saker med sig.  Vår son är idag 19 år han har suttit med sina datorspel sedan han va fyra år. Han har levt sitt liv genom datorn.  Vår son fick sin diagnos tidigt då på den tiden sa man Asperger-ADHD idag säger dom Autism-ADHD.  Min äldsta son har även han en diagnos som man benämner ADHD-ADD.  Vi är många i vår familj som har diagnos. Så det har varit rätt rörigt i vår lilla värld.  Det jobbigaste har nog varit skolan och alla turer med just skolan och den oförståelse som bor i dessa väggar.

Våra söner har haft det jobbigt i skolan, shop både i inlärning och kamratrelationer.  Nästminstingen som nu då är nitton har inte haft kamrater, har varit svår att motivera till att lära sig allt från att skriva 2-or till engelska. Vissa stunder har jag  känt mig rädd då han har varit så ensam och till en början hade jag ambitionen att han skulle bli som alla andra. Jag var tjatande, gnatande och tyckte inte om mig själv för alla dessa bråk som blev.  En dag när vi satt  på Habiliteringen och pratade det årliga samtalet med dom så sa dom men du måste välja dina konflikter. Det var ett hårt slag i ansiktet för mig och jag sa att nu orkar jag inte längre.  Jag har inga konflikter kvar att välja.

Då kom vi överens om att vi ska välja det viktigaste konflikterna.  Datorn va inte en konflikt som vi skulle ha.  De konflikter som var viktiga för oss att välja blev dusch, rena kläder, borsta tänder och sovtider. Det va regler som vi i vår familj bestämde oss att dom orkar vi med. Om han sedan satt på sitt rum och åt mat eller om han spelade spel så var det inte sånt vi skulle lägga vår kraft på. Visst vi har konflikter även idag men oftast är det om just dusch och sovtider.  Men datorn? Nej där har vi inte konflikter, vi har insett att det är bra tider. Han lär sig saker, han blir duktig på saker som han inte klarar av i verkliga livet.  Han har sina kompisar över hela världen där och han har lärt sig skriva, prata flytande engelska just över datorn. Det är vid datorn han kopplar av, det är där han umgås med sina spelar kompisar, det är där han löser problem i den mån han orkar. Det är vid datorn han får vara sig själv en stund, där är han hjälpsam, lösningsfokuserad och en hejjare på att vara grym och duktig.  Hans spelarkompisar visar honom respekt, uppskattar hans kunskaper och hans duktighet.  Där är han någon som kan något och som är duktig på det han gör.  I verkligheten här ute i livet där är han någon som inte förstår, inte orkar med och om vi inte gör om hans värld så den passar honom, någon som alltid är i konflikter.  Visst det har varit mycket oro, mycket ångest och många timmar där jag känt mig som helt utan tröst och fason.  Men idag inser jag att jag de stunder jag velat ta bort, sätta regler för just datorn varit en väldigt dålig mamma.

Jag har liksom fått inse att datorn är hans liv och hans sätt att socialisera.  Han sätt att orka med sitt liv, hans sätt att koppla av, skapa saker och få kontroll.  Han har ju ganska stora svårigheter i livet om vi inte är runt honom och stöttar upp, lägger till, rätta och formar.  När han är vid sina spel och sin dator så klarar han av just det där med relationer på sina villkor, han blir någon, och han blir duktig just denna tid är även då han får vara en del av något. Där kan han livsregler vet vad som behövs göras för att nå en högre nivå på sina spelarkaraktärer.  Där har han äntligen lite kontroll och han kan styra det så att det blir som han vill.

 

Jag har själv fått inse och lära mig att alla människor är inte stöpta i samma form. Det fick jag i och för sig lära mig tidigt efter som jag själv inte är riktigt som alla de övriga. Har ju själv lite mera av det där rörliga i mig. Vissa av oss behöver mera ensamtider och tillrättaläggningar än andra. Men i bland när vi är där i det som är det bästa med oss själva är vi hejjare på att vara nästintill just bara bäst.  Då mår vi även som bäst och blir bättre än vi någonsin kommer att vara i de där andra situationerna.

Nej tack och hej, nog för idag.

Lev idag just nu, Igår finns inte längre kvar och morgondagen den bort där borta i framtiden den framtiden som vi kan påverka just nu idag.

Ta hand om dig för om du inte visste det så är du värdefull.

cropped-cropped-ex-401.jpg
Carina Ikonen Nilsson

bland känns det som att vandra i historia

Det tar energi det där med heltidsjobb, sovaldi mycket energi till och med även om det blir mera klirr i kassan. Frågan är om det är värt det? Ibland funderar jag på just värdet. Jobbet jag har så är det värt alla timmar alltid.  Mitt jobb är värdefullt för mig. Det är roligt spännande och så givande. Men så mycket andra saker få tas bort ett av dessa är just min blogg som jag så länge skrivit.  Vilket också är något jag tycker om att göra just det där med att skriva asså.  Men tiden räcker inte till eller jo det gör den det är energi som inte räcker ändå fram. Nu är det inte bara jobb och skriva som tar energi,  utan allt i en samlad klump.   Huset är inte lika städat som innan, maten inte lika vällagad, träningen har vart si och så med för dagar jag  är ledig har vart vila göra det mest viktiga. Måla oj vad längesedan jag målade, penslarna är fortfarande framme dukarna lika så. Det är bara jag som inte närmar mig inte vågar närma mig dessa dukar och färger.  Jag vet när jag gör att jag fastnar i och inte  vill avsluta därför börjar jag inte.

Något annat som tar tid är skola inte för mig utan för våra barn.  Jag har kastats in i något som innan vart historia. Nu är vi mitt i det igen. Denna gången med erfarenheter från vår historia men det hjälper föga. För inte så mycket har förändrats, egentligen inget alls.  Samma fraser, samma ord sägs. Samma djä… ångest skapas av det som sägs och görs. Samma fraser upprepas till och med från min egna skolgång då det begav sig för  35 år sedan. Då gjorde orden ont i mig och satte en grund som jag i hela mitt vuxna liv fått jobba med. Värdelöshetskänslorna som jag så ofta fått mota bort till mera nära sanningens känslor.  Då när jag var liten fick jag höra att jag borde lägga lika mycket tid och kraft på mina rättstavningar och mattetal som jag la ner på mina teckningar.

Idag fick jag höra att någon borde lägga ner lika mycket kraft på lektionerna som denna någon gör på rasterna. Den som uttalat detta fattar inte,  har inte kunskaper och vill inte förstå vilka svårigheter det kan vara för små barn när de sitter i ett klassrum och försöker skärpa upp och till sig så att de presterar.  Denna någon kan inte förstå att det hjälper inte att jag låtsas skärpa mig och  det hjälper inte att jag febrilt letar efter koncentrationen.  Har man koncentrationssvårigheter så hjälper det  absolut inte med att bemöta mig arrogant och påtala för mig att där ute i andra situationer  kan jag minsann. De uttalandena gör bara ont och trycker i mig värdelösheter som visar sig i frustrationer. Denna någon vet inte att dennes ord gör ont även långt efter dessa ord uttalats.   Jag trodde i min enfald att det som sa på min tid då när jag var liten inte sas idag.  Jag kan erkänna att jo jag var dum som trodde så. Jag var enfaldig och mindre vetande. Eller va jag bara naiv och ville inte se?  Jag ville att situationen skulle se annorlunda ut. Jag ville att de i skolan skulle ha förändrats sedan sist ville att de jag sa då skulle vara det som människor hade förstått i här i framtiden från då.  Så är inte fallet tyvärr så ser det inte ut än mera i min fantasi.

Nå ja, nog skrivet för nu,  gräset ska kantklippas och ny vecka är på gång. Nya tag, nya oroskänslor ska kännas när telefonen ringer och de är skolan som ringer….. Jag vet vad jag ska säga, jag vet vad jag ska tänka och jag ska göra mitt bästa för att få dom igen att förstå att: När något barn inte gör det vi vill att den ska göra, då är det inte barnets fel utan något brast i omgivningen någon har inte gett sig tid till att förklara och motivera på det sätt som ska göras. Det är aldrig barnets fel utan de vuxna runt omkring är de som ska göra om och göra rätt.  Ibland är det bra att välja vilka konflikter man ska ha.

Lev idag lev just nu, idag är det söndag och många timmar till innan skolan börjar igen, Igår finns inte kvar mera än i erfarenheter och morgondagen den är vår framtid.  Lev just nu.

cropped-cropped-cropped-cropped-ex-38.jpg
Carina Ikonen Nilsson

När man vill göra ett bra jobb.

Jag läser  fler och fler inlägg om hur barn inte passar in på kortis.  Hur barn blir skulden till att det inte fungerar på kortis verksamheten. Det var ju några år sedan man sa nej till vår son, seek då han var för svår för personalen.   För svår handlar det egentligen inte om.  Det handlar om att personalen inte ser den lilla grabb eller tjej.

Har läst så många inlägg om just  barn, drugs som är för mycket för att personalen ska reda ut det. Hur tänker man?  När man som personal ser det som att det är barnets fel?   Egentligen så vet jag hur man tänker, ambulance  har själv tänkt och pratat sånt språk. Fast då inte på kortisverksamheter.  Jag vet att när jag och mina kolleger tänkte så, då för många år sedan. Handlade det inte alls om barnen och deras tillkortakommanden. För det handlade om oss i personalgruppen.  Det handlade om att vi inte hade fått rätt resurser, inte såg vilka resurser som behövdes, för att vi ska göra ett bra jobb.

Vi kan aldrig eller får inte klandra den unga, tänker jag.  Den unge som personalen  inte klarar av, den personalen behöver  sätta sig ner och tänka rätt.  Fundera och diskutera i sin personal grupp, om varför det inte fungerar.  De ungar som är på kortis, eller vad det nu än är, är där av någon anledning.  Inte för att han eller hon fungerar, har det bra på alla sätt och vis.  Hade det varit så, så hade den unge och hans föräldrar inte behövt kortis.

När  ett barn gör tokigheter, ställer till det och är allmänt jobbiga, så är det inte för att det är det den unga vill.  Den vill inte vara den jobbiga, ha konflikter. Men av någon anledning blir det så. Det är just där vi vuxna, kortis personalen skall leta efter lösningar. Vi ska aldrig komma till slutsatsen, att det är den ungas fel. Han eller hon är för jobbig.  Då är vi fel ute och inte på rätt spår, gör ett väldigt dåligt jobb.

Vårt jobb är att vår lilla kille eller tjej, ska känna sig hel, må bra inte behöva ta till strategier där  hon han måste slå, sparka eller ordterrorisera. Som personal borde det vara självklart, att jag inte ser att det är den ungas fel.

Jag borde mera se att oj oj oj vad den lilla kille/ tjej tycker att det här är jobbigt, jag får göra något så att han hon ska må bättre, känna mera trygghet. Eller kanske till och med: Men hallå  han  slåss och svär och hotar, Han mår inte så bra. Jag gör något som inte är bra för den här killen/ tjejen hur ska jag göra för att det ska bli bättre.

Som personal är du  där på ditt arbete, för att göra ett jobb. Ditt jobb är att se till att den där killen/tjejen har det bra i några dagar, kanske över en helg. Ditt jobb är att killen/tjejen ska känna: att oj vad kul det här va, hit vill jag igen. Ditt jobb innefattar inte  att du ska se till att hitta fel hos killen/ tjejen eller föräldrarna. Du är där för att göra det så bra som möjligt, under några dagar för den där lilla killen eller tjejen.

Du är där för att han eller hon ska känna trygghet, slippa tjat och få koppla av från det vardagliga.

Du är inte där för att sitta och fika med dina jobbkompisar, eller för att ha det så lugnt och skönt du bara kan. Nej du är där för att jobba.  Göra ett bra jobb, se till att ungarna har det bra, och framför allt att de tycker att det är kul att vara på kortis.

Du är där för att skapa en miljö där den unge känner att han har koll på vad som kommer att hända, känna trygghet och att han hon duger som hon är. Den unge är inte där för att du ska ha ett så bra och lugnt jobb som möjligt. Det är ditt jobb att i så fall ordna det  så bra för killen/ tjejen, så att det kanske blir ett bra och lugnt jobb för dig.  Det får du beroende på hur du jobbar.

Ditt jobb handlar om att Ligga steget före, skapa trygghet, göra miljön så förutsägbar så att barnen slipper  gissa sig till vad som ska hända eller ske. Det här är  barn som  fått misslyckas så många gånger redan innan, ditt jobb är att låta dom  få lyckas.

När du ser till  tillgångarna i den lilla killen eller tjejen, bekräftar det som är bra med honom eller henne, då är du på rätt väg.  Då kommer du få ett jobb som du vill ha. Du kommer att känna glädje, du kommer att se underverk när du letar efter det som är bra. Då du bekräftar det som är bra, då kommer du få se massvis med bra saker för det är då underverken sker.  Det är då du som personal gör ett bra jobb. Då är även då du gör skillnad för den lilla kille eller tjej, det är då du gör ditt jobb. Det är också då du gör att den där lilla killen eller tjejen  tar till sig dig,  tänker på dig som en vuxen värd att minnas.

En sådan vuxen vill vi alla vara! En vuxen som gjort skillnad, en vuxen som den unge minns för att ha gjort något som är bra.  Det bra som egentligen handlar om att se den unge utan dömande ögon.

Vi kan välja vilken vuxen vi vill vara…                                                                             Vi kan välja att se det som är bra, eller så väljer vi att se det som är dåligt.

Ojoj oj jag känner att jag skulle kunna sitta här och skriva hur långt som helst idag.  Men väljer att avsluta här för du orkar antagligen inte läsa längre.  Risken är att du tröttnar. Det vill inte jag.

Så här slutar jag mitt inlägg.

wpid-textgram.png

Vill du läsa andra bloggar som jag använder mig utav så finner du dom här.

Lev idag just nu, Igår finns inte här och morgondagen den är här imorgon.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

 

Det blev så tydligt att detta är inget som föräldrar till vanliga alldagliga barn får uppleva.

Utan  detta är en förmån som bara föräldrar till mera  särskilt utvalda speciella barn får uppleva. De där barnen som har lite mera speciella egenskaper. De som behöver det där lilla extra. 🙂

Sonen härligt glad idag över att gå till skolan, hospital var till och med noga med att visa att han hade matchat både kläder och fingerprydnader. Han köpte sig en ring igår där till så fick han en julklapp för tidigt.

En nu fin Luvtröja utan luva men, med dragkedja i fickorna. Det gäller att ha smarta, snygga och bekväma kläder, då kan till och med han visa och vara noga men, egentligen är det Bekväma, Smarta och till sist snygga som är receptet på att vår son ska se någorlunda välklädd ut.

Blev helt rörd och fick lite tårar i ögonen när jag såg han gå iväg. En helt annan status på den hållningen, han hade i dag när han gick ut till taxin. En helt annan kille som gick iväg idag.  Handlar det om utveckling eller är det någon som bor på skolan eller är det att det är den stora högtidsdagen idag?

Idag när han skulle vakna  vart det inte alls svårt att väcka honom.  När jag sa till honom: nej  inte den tröja du måste ha en ren, ny tröja. Började han argumentera om att det vara va den tröja som funkade ihop med hans nya fina luvtröja, utan luva.  Då  gick jag in i hans rum tog ut en  nästan likadan tröja i samma  färgskala, sa att  ja men den här den passar precis lika bra.   När han sedan skulle ta på sig strumporna  blev det en nej,  nya strumpor, vet du.  Inte ens här blev det diskussion.

När han var klar kom han ut och visade på hur han såg ut.   Eftersom han hade somnat med håret blött i går såg han lite rolig ut i håret.  Då sa jag  gå in och kamma håret med  vatten på kammen, så blir det bra.  Ingen diskution här heller.

Här sitter jag och funderar på  har han mognat över natten?

Är det någon på skolan som han kanske är intresserad av?

Är det högtidsdagen idag, då han ska  äta julbord med hela skolan?

Eller är det samtalet som blev till igår hos doktorn?  Då doktorn hade ett härligt, bra samtal med honom om att det är viktigt att man  har  kunskap om sina funktionsnedsättningar. För då man kan göra något åt dom. Kanske är det en Kongo av allt.

I alla fall nu när jag skriver, kommer det även till mig att oj, här sitter jag och bubblar av glädje, över en rätt simpel sak.

Något som andra föräldrar inte ens  reflekterar över. Något som är helt normalt för dom. De har  aldrig behövt  kämpa med kläder. Aldrig behövt få in en  nästan vuxen kille i duschen, aldrig fått hör av någon att men  herre gud, hade han inga bättre kläder att ta på sig.  Tror inte att det är många föräldrar som  en helt vanlig dag, står i hallen säger hej då till sin nästan 18 åriga son, som  ser honom gå ut ur dörren med en rak rygg, med lite stil och pondus, som  sätter sig och skriver ner sina funderingar och bubblar  av  glada känslor i kroppen, över att sonen  såg bra ut, som såg att sonen kände sig stol över sig själv över att han var så snygg. Just den reflektionen är nog inte så vanlig med vanliga  vardagliga barn.

Detta handlade om att  han nu hade en ny fin luvtröja utan luva men med dragkedja i fickorna. Han  kände och tyckte själv att han var välklädd.

Nej jag väljer att tänka att just det här det handlar om allt.  Det handlar om att han  börjat mogna, som ung vuxen,  det handlar om att han  kommit på att det är viktigt, att  se någorlunda ut.  Samtalet med doktorn i går tog han till sig,  och eller men framför allt så börjar han inse att han är värd att se bra ut.

Självkänsla kan berätta mycket om dig, för dig, när tankarna går längre än till det dom först säger.

Alla har vi någon gång varit osäkra på oss själva och känt oss nedtryckta i skorna av våra egna tankar, troche om våra förmågor och om oss själva. Det tänker jag att vi alla gör.  Det är helt normalt men när det liksom går mera utför. När vi tappar tron på oss själva i det mesta, det är då vi  måste ta hand om det som handlar om oss.  Det är då vi måste ta hand om det som är oss själva,  mitt, jag och mina tankar.  Det är då vi visar på vår självkänsla.  Det där med självkänsla kan ställa till det riktigt rejält för oss ibland,  kan till och med göra att vi inte gör, håller oss undan och inte vågar.  Nu säger jag inte att KBT löser allt, men det kan vara en hjälp på vägen. Själv har jag förmånen att prova på det just nu.

När man går in i de som  tankarna säger till oss i tid och otid.  Lyfter fram dom och tittar på vad de säger långt där inne, långt där borta där det en gång började.  Kan man bli rejält överraskad över hur de mal innan för skalet.  Självkänslan och självuppfattningen om den inte är på den plats den borde vara, ställer till det. När vi värderar oss utifrån våra görande och våra görande hela tiden är sånt vi glänser i, så får vi kanske ett gott självförtroende och visst sånt är viktigt.  Men den där innersta känslan av min egna värdighet är så otroligt mycket mer värdefull.  Hur jag värderar mig själv är till sist det som gör om jag mår bra eller inte.  Kanske är det till och med så att när jag tänker efter i mina tankar, så är de tankar som blir hindrande.  Kanske vågar jag inte ens gå på kalas,  gå ut och fika,  inte våga bjuda hem vänner för att självkänslan ställer till det.

Kanske lägger jag ner hela mitt jag, på att städa mitt hem för att vänner ska komma hem till mig.  Hur smart är det egentligen?  E ju liksom bättre att städa efter vännernas besök.  Kanske är det till och med så att jag i sista sekund bokar om, eller bokar av bara för att allt inte är perfekt.

Nu är inte det mitt problem, men något jag kommit framtill under en tid är att mitt värde det sitter lite i att jag gör. Gör saker, hela tiden.  Inte konstigt att jag är trött ibland.  För det är mycket saker jag måste göra, för att duga så där bra inför mig själv.  På något sätt finns det en sådan där liten viktigpetter inom mig som säger nej, inte vila då är du inte något att ha.  Gör du inte saker så är du  ganska eller så rejält värdelös att du inte ens duger.   Nu när jag skriver det, så ser jag  självklart att det är tokigt att ha den uppfattningen om mig själv.

Men att ändra den är svårare, det sker inte över en natt.  Tänker jag ett steg till, ett steg till längre in i göra tanken vad säger den mera?  Den säger mig att om jag inte gör något så är jag ganska så dålig, till och med värdelös.  Men det säger även att jag inte har rätt att vila, Jag är inte värd att vila.  Igår när jag städat på eftermiddagen ,så satt jag mig och skrev ut nästa hundra sidor från socialstyrelsen om  Stöd till människor med ADHD.  Tanken va att nu ska jag ta det lugnt, riktigt mysa.  Mysa är väl att krypa upp i soffan och ta en bra bok och förlora sig i eller hur? Men riktigt så mysigt fick det inte vara för min lilla viktigpetter som bor inom mig.  Utan förena NYTTA med nöje fick det bli! Inte mera än så, sa hon till mig.

När det är skönlitteratur som jag ska förlora mig i då är det helt andra saker som ska göras.  För om jag  ska förlora mig i andras ordbanor av mer skönlitterär typer då sätter jag dom i öronen, lyssnar medans jag gör andra saker, så som om jag ska städa eller gå ut med hunden eller träna, då lyssnar jag gärna på en talbok.

Nej nog om detta nu,  Nu ska jag verkligen lära mig det där med att njuta men först ska jag träna.  Idag ska jag och maken åka till gbg, sova på hotell, se en biofilm eller kanske bra umgås. Men först måste jag då träna, för inte kan man gå för hårt ut med det där med att njuta, eller riktigt så mycket måste man ju inte träna sig i njuta stunder eller hur?  Fast faktiskt så njuter jag av att just träna, eller i alla fall när det är klart då jag är nyduschad och helt slut i kroppen för då vilar sig rastlösheten om mig.

Ha en härligt skön helg, och fundera på de där tankarna inom dig vad säger de till dig egentligen?

Lev idag just nu, igår är historia och morgondagen den tar vi då när den är här…

wpid-textgram.png

Vi är olika, vi är människor, den enda likheten är att vi är människor.

Det finns så många tips från och till om hur man blir av med sin ADHD, ambulance det mesta jag läst om är att slutar du dricka cocacola, så blir allt bättre.  Eller äter ekologisk mat, bara mat utan vitt mjöl och utan det vita sockret så kommer du bli bra.

Bli bra? Menar man då att jag är dålig? Bara för att jag har ADHD?  jag känner mig inte speciellt dålig.  Men det är klart innan jag fick min diagnos kände jag mig riktigt dåligt dålig. Inte för att jag var sjuk eller nått sånt utan för att jag inte visste.  För att jag kände mig som ensammast i världen, för att jag inte hade  tyglar som hjälpte mig att inte rasa ut i ilska.  Jag hade inge förklaringar till varför jag ibland inte fick ihop mitt liv på riktigt utan bara i perioder.

I vissa perioder glänste jag som attan, Då va huset städat och barnen fulla med rutiner, Inga lappar missades mellan skolan och mig, det fanns det som skulle finnas i kylskåpet, från morgon till kväll härjade jag runt, för att allt skull hålla hela vägen.

Efter sådana perioder med full koll i några veckor, så sa kroppen stopp,  alla strukturer i min värld rasade bort  då jag log på soffan och såg i taket.  Ramlade in i värdelöshetskänslor och trodde att jag var den slarvigaste dåligaste människan i världen.  Då va jag nästan sjuk av värdelöshetskänslorna.

Sedan fick jag min diagnos, då för väldigt många år sedan och kände ja ha ja.  Jag var bara en vanlig lite trollunge som hade lite svårt med att bli stor och vuxen i rätt tid.   Diagnos och medicin gjorde underverk, då fick jag chansen att lära känna mig själv och lära mig stanna kvar i stunden.

Det var rätt skönt när jag fick min tablett och jag kände hur takten i mig saktade  ner.  Något som var ännu skönare va att när jag mötte människor som i sitt jobb, hade det som jobb, att förstå och acceptera människors annorlundahet, så blev jag i stunderna och omgivningarna bemött med förståelse och acceptans. Det gjorde att det vara mera enkelt att vara jag,  jag slapp och misslyckas så mycket.  Till och med att jag i dessa stunder kände mig som något helt lite extra.  De talanger jag i alla år dolt blev nu något som jag plockade fram och visade fick glänsa.

Under de första åren med diagnos, läste jag allt och provade allt.  Tills en dag jag satte mig och funderade på om jag verkligen ville bota bort min funktionsnedsättning.  Gick den att bota bort?  Var det inte istället så att jag borde  ta mera hand om den och visa den i sin storhet?  Visa på det som är bra med mig i stället för att visa dåligheten.  Finns ju inte en människa som är rätt igenom helt dålig eller hur.  Vi har alla våra till och o-tillgångar du behöver inte ha ADHD för att ha otillgångar.

Men i alla fall vill jag bli frisk bli av med min dålighet, som de så gärna botar med  Konstens alla regler , bort med vitt mjöl, socker, mat med och utan tillsatser, ät olja, fröer och lägg 1000 tals kronor på hälsokost saker så kommer du bli frisk.  Men jag är inte sjuk, har bara lite dålig koll på det där med eftertänk, stanna i stunden just nu, lite taskigt arbetsminne och närminne. Annars duger jag rätt bra. Det där med dålig koll på eftertänket,är ibland bra ibland, riktigt bra för jag provar för jag kan,  jag gör det en och en gång till bara för jag kan. Vissa gånger kanske det inte blev helt bra men, andra gånger blir det bara bäst helt glänsande bra.  Grymt bra.

Så nej, jag vill inte bli frisk, för jag är inte sjuk , jag är frisk har bara lite kortare stubin när jag råkar känna mig trängd, är inte alltid så eftertänksam som jag borde vara. Men jag gillar att vara mig så som jag är, så jag kör på äter sånt jag tycker om accepterar mig själv och förlåter mig själv för sånt som blev mindre bra.  För att bota mig i min ADHD, det vill jag inte, den ser jag som en tillgång.

Kanske är det  nu mera dags för er andra, som vill bota mig att börja acceptera att människor är olika, vi är bra på olika saker. I rätt miljöer är vi alla de underverks barn som gud har skapat, eller i alla fall är vi skapade  till underverk vi allihop.

Ha en härligt fin dag , Lev just nu, igår är ett blad som just blivit en sida att läsa. I dag skriver vi på ett tomt ark som kan läggas till handlingen i morgon. Framtiden den skapar vi här och nuwpid-textgram.png

Känner just nu tacksamhet över stunden igår.

tänkte mig ett litet inlägg.  Men bara ett litet sedan måste jag sätta igång. Här ska bli lite rent och ordning.  När jag kom hem igår var energinivån utan förbehåll på noll noll.  Det tar energi när jag är ute och pratar bland folk.  Igår va det en sådan där magisk stund igen.  Jag verkligen älskar dom stunderna.  När jag får ut och träffa  människor som orkar lyssna på det jag har att säga.  Farmor hon fick vara med mig igår när stunden va där och fast det var så nyligen hon  seglade till den andra hamnen så kunde jag hålla mina tårar borta.

Igår var jag på en dagverksamhet och pratade om hjärnkoll och ADHD.  Fast mest om hur det ibland kan bli. Just idag känns det som det är ibland. Jag vill passa på att tacka alla trevliga genom goda människor jag träffade igår, diagnosis  Det vilade sådan vacker stämning i rummet och ni gav mig så mycket samhörighet så mycket kraft.  Att sedan min självkänsla ställde till det när jag kom hem igen. Har ju inte något med er att göra.

Den där  känslan av att duga med sig själv kan göra ont ibland och ibland va igår.  Alla dom där frågorna som bildas när självkänslan ställer till det.  Hjälp, rx vad tyckte dom om mig? Förstod dom va jag sa eller  pladdrade jag bara?  Gjorde jag någon illa?  Tyckte dom det var dåligt och allt vad som blir när jag  smakar på den där mindre bra känslan i mig.  Igår kväll tänkte jag nej  nu lägger jag av efter det här. Finns ingen som har behållning av det jag säger.  Men idag bor det andra känslor i mig.  Mest tacksamhet över alla vänliga unika fina människor som faktiskt satt där och orkade lyssna på mig i de två timmarna jag  pratade och försökte mig på att prata om sånt som är viktigt.  Sådant som är viktigt.

Igen tack till er härligt fina människor som var där igår och delade stunden med mig. Det ger mig energi även om jag är helt slut efteråt.

Nu idag ska jag förbereda för morgondagens händelser. Imorgon kommer Anne hit. Hon driver företaget Naturemade som jag så ofta skrivit om och pratat om.  Imorgon kommer hon hit och presenterar sina produkter till den som är intresserad av naturliga produkter så som olika krämer och dusch oljor.  Lite tyger och  annat smått och  gott har hon med sig som hon köpt i Indien.  Dyker du upp här så kommer även det finnas en bit mat och en brödbit som mitt företag ser till att bjuda på.

Priserna är humana och produkterna är underbart bra.  En doft av Indien ska bo hemma hos mig över en dag 🙂

Ha en fin dag, lev idag just nu, imorgon är inte här och igår kommer inte igen.  På Chilibloggen visar jag på de tidiga underverken av Shakira plantorna, som just nu visar sitt bladverk.

Vem är du?

visst kan det kännas skrämmande med den  frågan? Vem är du? Just den frågan fick jag en gång när jag träffade en  psykolog som jag skulle ha ett samarbete med under ett års tid. Egenterapi kallades det på den tiden.  Mitt svar va att jag jobbade som behandlingsassistent.  Då frågade hon igen vem är du?  Jo, troche jag är Carina och jag jobbar som behandlingsassisten och har två barn.

Det blev tyst i rummet och för mig va det en obehaglig tystnad. Där det kändes som om jag var tvungen att prata mera, shop om vad jag var för en men, pharmacy då hade jag inga saker  att säga.  Det var psykologen som bröt tystnaden  med ord som gjorde intryck på mig.

Jo av ditt svar har jag nu räknat ut att du jobbar som behandlingsassistent, du har två barn. Är det så du  vill beskriva dig själv?  Är det inte en beskrivning av att du arbetar, och är mamma till två barn.  Känner man dig när man vet det här. Skulle du och jag kunna vara vänner av bara den här informationen.   För mig var situationen obehaglig, och ganska så krypande.

Här jobbade jag med att hjälpa barn och ungdomar att hitta sin plats i livet, sin identitet. Så var det obehagligt när psykologen frågade mej vem är du?   Ett år gick jag hos denna kvinna och pratade,  i början var jag rädd för att säga fel saker,  ge svar som skulle vara fel.  Efter någon månad hos henne, så frågade hon om jag var rädd för att göra fel.  Om jag var rädd för att  jag skulle vara fel.   Under terapi timmarna som blev många  kom ständigt frågan upp.  Vem är du?  Jag kunde fylla på med svar som inte handlade om vad jag jobbade med eller hur många gånger jag blivit mamma. Utan det blev en mera färgrik bild.  Vem  som var jag.

Bilden som från början var  att jag var behandlingsassistent, hade två barn och var duktigt på att hålla ordning i mitt hem. Visade sig vara saker som höll mig fast i en mall av att duga om jag bara gjorde och följde andras karta.

Idag ställer jag mig själv den frågan, men,  när jag ställer den hör jag kvinnans röst. Vem är jag, idag har bilden av mig blivit mera nyanserad.  Fått fler färger och  vissa staket som jag satte upp för att duga för mig själv, har  fallit ner vittrat sönder.  Vem är jag?  Idag  har jag inte längre ett arbete som behandlingsassistent. Idag behöver jag inte  maskera, gömma mig bakom en fasad av arbete hur många barn jag och om jag lyckats med livet.

För idag har jag lyckats i mig själv.  Vissa mönster har jag lyckats hitta.  Väven i min väv börjar bli synlig, få mönster och är ganska så tålig.  Vissa  sidor av väven  börjar bli lite slitet, det är sidor hos mig själv som jag tränat på  som är utanför min förmåga.  Ibland klipper jag till och med bort dessa stunder, för att ha mera mönster rikt i väven.  Vem är du?

Jag  tror det är en viktig fråga att ställa sig ibland, den gör att jag hamnar här och nu. Gör bilden mera tydlig,  den ger mig en möjlighet att inte ramla ner i gropen där jag inte är sann emot mig själv.

Vem är jag då?  Jag jag har lev ganska så många år,   det har varit många år av att inte få plats på kartan bland den stora allmänheten.  Jag har en lite mindre bit som jag vaktar som ett lejon.  Mitt hem är min borg,  min borg är det som är jag där försöker jag vårda och ta hand om det som är jag.  Försöker vara  de bästa i mig ganska så ofta även om det ibland visar sig att även  min sol har fläckar.

Det där med självkänsla är viktigt för mig. För jag vet hur jobbigt och ont det gör när den saknas.  Det är inte så att jag måste vara älskad av alla andra. Det kommer jag inte att bli.  Det viktiga är att jag står ut med mig själv.  Att jag är min bästa vän, för med mig kommer jag leva hela livet med.  Kommer inte vara utan mig själv en enda sekund.  Förr ville jag vara utan mig alltid,  vara precis så som alla andra.  Idag är jag glad och tacksam över att jag inte förlorade mig själv på vägen.  Att jag blev som alla andra, utan  att jag hittade till det som är jag på gott och ont.  Just det önskar jag  att alla unga pojkar och flickor fick en chans till redan från början, att  de steg ut i livet utan masker, fasader och uppfattningar om sig själva att inte duga.

Tror en väg till detta är att ställa frågan. Vem är du, när svaren sedan kommer så är ju inte det  något som ska värderas.  Det går liksom inte att värdera när vi är sanna i oss själva.

Lev idag just nu, igår är ett blad som vi just vänt, morgondagen är ett nytt blad i vår livsbok.