Självkänsla är det viktigaste jobbet När det handlar om ADHD, det gör du själv.

Jo, sovaldi e grymt förvånad av mig själv att jag har satt träning som en vana varje dag. Eller i alla fall  Minst fem eller sex dagar i veckan.  Rastlösheten som ofta bor i min kropp är mera sällsynt sedan jag började träna även om den finns där så är den inte så påtaglig som den varit innan. Och redan nu är den gjord för dagen.

I går läste jag något på nätet om någon som hade fått vänta väldigt länge på sin diagnos.  Just det där känner jag igen för innan jag äntligen fick komma på utredning så hade det gått två eller tre år.

2-3 år är många dagar i väntan och frustrerande.  När jag  äntligen sedan fick göra utredningen, var det många vändor till Psykiatrin och minnesmottagningen. Många dataprograms tester att göra och ett antal träffar med psykiatriker och psykolog tror även det var någon form av arbetsterapeut med i spelet.   Då efter många vändor,  många timmar med olika tester. Men en dag så satt vi äntligen där jag och maken  på ena sidan av bordet, teamet på den andra.  Då när jag fick min utredning så visste man inte så mycket om hur de  skulle gå vidare. Den mesta hjälp har jag själv fått fråga mig till, idag har jag inte så mycket stöd.  Jag har under åren träffat en kurator som jag fortfarande går hos.  Nu träffas vi inte så ofta, utan kanske  en gång i månaden. Medicin äter jag för tillfället inte, men funderar på om jag inte ska börja igen.  Just nu hjälper nog träningen mig att hålla oro, rastlöshet och annat i former av små doser.

Jag träffar ibland människor som  funderar och känner att de kanske borde söka hjälp.   Jag tänker att det  är upp till var och en att göra det ena eller det andra.  Jag gjorde utredningen för att få veta,  förhoppningsvis få komma lite till klarhet.  Men ganska så snabbt insåg jag, att bara för jag äter medicin, så blir inte kalendern i fylld av sig själv.  Tider missades ändå, och nycklarna låg ibland där de inte borde ligga, bakom den låsta dörren.  Det gör de i och för sig kanske för alla, men kanske inte lika ofta som jag har råkat ut för det.   Egentligen blev det inte så stor skillnad på mig  före och efter diagnosen. Mera en att jag fick möjlighet att på ett mera vänligt sätt emot mig själv, acceptera och ha större närhet till självförlåtelse.  Förståelse  när jag hamnar i situationer som jag är mera i ADHD symtome.  Jag hamnar  även idag  i sådana situationer men, idag har jag större möjlighet att ha framförhållning och ha strategier före och efter  lite jobbigare situationer.

Jag har sänkt kraven på mig själv,  jag ser till att ha luft i systemet.   Lever efter kalender och försöker planera  jobbtid, och ledighetstider så att det finns balans.   Försöker föra in mera energifyllda aktiviteter efter jobbiga perioder.   Lyssnar på min kropp och har satt mig själv i det rum där jag bör vara.

Det viktigaste jobbet gör du själv när det handlar om Diagnos.  Det viktigaste jobbet gör jag själv genom att ha mera förlåtande tankar emot mig själv, lär mig strategier och  försöker hitta till mera acceptans inom mig, när saker blir fel.  Den största  svåraste saken som varit för mig, är kanske det att be om hjälp, det gjorde jag inte innan. Idag inser jag att det kostar för mycket för mig, att göra allt själv  och idag säger jag nej.  Självkännedom och ett ständigt jobb med självkänslan, är ett av mina viktigaste verktyg. Att jobba med tankar och byta ut tankemönster, är ett jobb jag ständigt jobbar med.

Jag har fått mycket kritik i mail, om att jag inte fattar hur det är att ha ADHD och att jag alltid är så positiv.

Här jag vill  skriva att nej, jag förstår inte hur det är att ha adhd.

Men jag vet hur det är att ha det i mig. Och för mig är det viktigt att vara positiv försöka hitta till surfvågor,  flyta på dom.  För ska jag gå runt och tänka på allt krångel och på hur jobbigt allt är, då skulle jag inte orka, då skulle jag gå under och det är inte så som jag är.

 Jag är envis, jag är en visionär och brukar se skogen trotts alla träd.  Jag sätter mig inte ner och säger nej det funkar inte för jag har ….. utan för mig snurrar motorn vidare och blir i stället. Ojdå det här var lite jobbigt och svårt, hur kan jag göra i stället.  Jag  gillar mig själv,  min impulsiva lite oberäkneliga sida och faktiskt är jag stolt över min ärliga inställning,  min förmåga att ha svårt med att ljuga.  Jag gillar att lita på folk och tänker fortsätta med det, även om jag ibland blir besviken. wpid-textgram.png

För mig är livet  där  i spannet kaos och ordning, berg och dalbana, det är det som gör mig levande. 

Lev idag just nu och lev med mjuka tankar om att allt är möjligt.

För det är det!

Vi kan inte ångra livet, men av erfarenheter bra som dåliga kan jag lära mig

att ångra livet.  Ibland kan det hända att man gör saker som man ångrar.  Jag tänker att jag ångrar den meningen och byter ut man emot jag.  För jag är mera tydligt.  Ibland gör jag saker som är dumma saker, saker som jag skulle vilja ha ogjort.  Saker som jag ångrar att jag gjort. Fast egentligen när tiden har gått och dumheten lagt sig och blivit en erfarenhet då ångrar jag inte. Känner lite att jag inte får ångra dumheter för det säger mig att jag ångrar livet.  Inte kan vi ångra livet? De dummare sakerna vi gjort blir ju till styvern och sist en erfarenhet.

Jag har en förmåga att i livet vara optimist, jag tror alla människor om gott och alltid så försvinner dumma tankar om människor.  Jag skyddar alltid människor med tankar som de visste inte bättre, och hur kan de veta att de som de gjorde mot mig, gjorde mig illa.  De vet ju inte hur jag funkar,  om någon gör mig illa så är det mitt ansvar att ta mig därifrån. Det är mitt ansvar att inte bli hanterad illa. Det är inte någon annans ansvar. Blir eller upplever jag att jag far illa av någon relation, situation eller vad det nu kan vara så har jag ansvar över mig. Jag måste då göra mig fri från situationen, relationen.

Visst har jag gjort dumheter, litat på fel människor och inte alls alltid varit världens bästa. Jag är bara människa och lär mig längst livets tid, de vägar jag vandrar på.

Men att ångra?

Visst hamnar jag i ånger, skuld och skam. Men när jag upplever mig vara i de stunder, när jag kommer på att jag är där. Då är det som om ett trollspö kommer fram,  jag hittar tillbaka till att jag inte kan ångra livet, eller  det livet har prövat mig med.

Då är det ofta som jag funderar på hur blev det så här?

Handlar det om att jag inte varit tillräckligt tydlig?

Har det med att göra att jag på något sätt förbi sett vissa varningar?

Eller är det så att den människan som har med saken att göra, inte alls vet om att det gjorde mig illa, att jag tog illa vid mig.  Även om det nu är så att det är det sista det handlar on, så är det inte om den människan som gjort. Utan ändå om mig.  Jag har ansvar över mig. Alltid!!!

Jag har ansvar över hur jag hanterar mig och mina känslor,  egentligen finns det inget som någon annan gör mig, utan hur jag tillåter mig att uppleva, hur jag låter mig själv falla i gropen. För oavsett vad som händer så är det mitt liv, jag väljer och jag kan välja  att stanna kvar eller gå där ifrån.

Just nu är det en sådan situation för mig.

Jag känner att jag föll i gropen igen, för att jag litade på, trodde annorlunda ville annorlunda. Men det handlar inte om den andra människan, utan om mina egna tankar och känslor. Jag visste redan sedan innan att jag borde passa mig. Men av någon anledning gjorde jag inte det,  nu står jag här och känner en massa. Men som alltid tänker jag denna någon visste inte bättre, denna någon och jag var inte riktigt tydliga, med vad vi ville.

Jag har ett ansvar inte för denna någon men, jag har ansvar  över mig själv.  Jag har ansvar över mitt liv, hur jag hanterar och som alltid väljer jag att inte ångra, jag vill inte döma någon, jag vill bara hantera det som är mitt.  Det gör jag genom att fortfarande lita på människor men Kanske i alla fall dra upp rullgardinen och  inte lita blint. Jag tror inte att människor är avsiktligt dumma.  Det finns inte i min värld, utan något på vägen har blivit fel. Kanske handlade det om att jag inte var tydlig, eller så kan det handlat om att jag litade på något som jag historiskt redan erfarit att jag inte ska lita på.

Fool me once then it’s…. but fool me twice then it’s my fault.

Historian går inte att ångra, den kan vi lära av. Nuet är det vi lever i, här har vi förhoppningsvis lärt oss av historiska händelser. Vissa historiska händelser behöver vi lära oss flera gånger innan de ramlar in i oss och blir kunskaper.  I nuet påverkar vi och gör val som gör framtiden.

Så lev just nu …..

Det här gör ont att skriva…. men känner att jag måste skriva. Kanske kan det hjälpa någon om det nu inte hjälper mig.

Ibland tänker jag det händer inte mig bara andra. Nästan varje gång som jag tänker så snubblar jag och får göra tankeförvandlingen varför inte, illness varför skulle det inte hända mig. Under hela mitt liv har jag motionerat sparsamt och ibland inte alls. Det är nu jag betalar priset för min dumhet och kämpar för fullt. Det går ju inte att backa bandet, utan nu får jag betala med värk och stålvilja. Stålviljan handlar om att inte svika mig själv, inte ge upp och sluta upp med min nu mera goda vana.  Känner mig stolt, när jag med gott samvete kan säga goda vana. Även om jag inte vågar vika från vanan och göra avkall. Så känner jag stolthet när jag kan säga att jag skapat mig en god vana. Min goda vana är  just att jag gjort avkall från min bekvämlighet  och slutat upp med att inte motionera.

Utan tvärt om varje dag eller i alla fall minst 6 dagar i veckan  cykla minst 30 -40 minuter, där till göra min artros träning varje dag . Idag slutade jag jobbet 9.15  redan 9.40 satt jag på cykeln och svettades.  Tänkte idag  träna lite extra så jag med gott samvete på riktigt imorgon kan känna efter om jag orkar när jag kommer hem på kvällen. Jag har tagit semester i helgen. Egentligen skulle jag jobbat men har fått ett viktigt uppdrag att utföra.

Jag ska till en Anhörigträff nere i GBG. Det är en Trappa upp som står för sammankallandet.  Med både ve och en massa olustiga känslor, samt även nyfikenhet känner jag att nu, kommer helgen som jag både ser framemot och bävar inför.  Just det här inlägget är svårt att skriva, för det bor skam i det.  Det flyttar in känslor i mig just nu, som jag innan i mitt yrkes liv bara mött från andra sidan.  Då har jag varit behandlingsassistenten som mött föräldrar som haft stor oro för sina barn.

Idag står jag här naken,  är en av dom som står på utsidan och ser hur min älskade son behöver  hjälp för sitt beroende.  Nu är jag inte helt säker på vad beroendets botten ligger om det är spel eller alkohol eller där till farsoten droger.  Samtidigt som jag just nu sitter här och skriver just nu 10 .37 bor det så många känslor i mig.

Min lille kille som alltid snubblade, som alltid hade så många kluriga frågor som liten. Min lilla kille som kom in i mitt sovrum en eftermiddag som fyra åring, berättade för mig att han just skruvat ur alla skruvar ur sin säng för att han hade tröttnat på våningssäng.  Jag hade den dagen lagt mig för att vila lite  medans barnen lekte på sitt rum.

Imorgon ska jag gå till en anhörigträff där jag ska träffa andra som också har kommit i kontakt med beroende.  Det känns skrämmande.  Jag kan lova att det definitiv är en helt annan roll att vara på andra sidan, av maskineriet.

Det är rädslor som bor i mig. Fan så mycket enklare att ha rollen som behandlare, än att vara förälder till någon som har beroendeproblematik.  Likt alla andra mammor har det flyttat in känslor, vanmakt och frågor vad eller vilken del är min. Vad kunde jag gjort annorlunda?  Har jag varit för hård? Har jag varit för släpphänt? Har jag satt fel gränser?

Just dom här frågorna får inga svar, skulle de få svar så är de svaren alldeles för sent att få. För jag kan inte göra om något. Jag kan inte ta bort känslorna som tydligen bott i sonen.  Jag som i hela mitt vuxna haft en yrkes roll, där jag arbetat med  Unga vuxna och nästan vuxna som kommit i kontakt med  olika former av missbruk, problem med utanförskap. Har inte sett min sons rop på hjälp.

Sanningen är nog den att du kan inte behandla dina egna barn, dom kan du endast vara mamma till.

Det här är definitivt en helt ny roll för mig, det är en roll som jag inte känner bekvämlighet i. Samtidigt så har just de här dagarna som varit hos mig sedan sonen släppte bomben, lärorika.  Många funderingar och många känslor har bott hos mig, massvis med rädslor och många barn som varit i mina tankar som jag själv mött i arbetslivet.  Många föräldrar har jag haft tankar om i dessa dagar, jag har upptäckt känslor hos mig, som jag innan bara mött hos föräldrar och inte riktigt förstått vilka känslor det varit.  Idag ser jag även att jag skulle göra annorlunda vissa gånger, om jag haft den erfarenheten då som jag har nu.

Vissa saker kan du inte läsa dig till, utan det är saker du måste uppleva tyvärr. Att just att vara mamma till någon som har ett beroende, gör att det bor så många känslor, många faror och det gör ont att inse att som förälder går det inte att skydda dina barn emot allt. Kanske är det just det som jag försökt göra skydda för mycket……

Oavsett så kan jag idag inte sudda bort, göra annorlunda i historien utan bara möta framtiden. Idag är idag, igår har redan passerat imorgon är en helt ny dag  För mig anhörigdag.  Både med sorg och vanmakt och nyfikenhet.

Är det nu så att jag inte kan göra något, så kan jag i alla fall delta i just denna dag. Sonen har bjudit in mig och då är det det som är det viktiga.  I de sista orden sonen har bjudit in mig känner jag tacksamhet, på något sätt så får jag vara delaktig.

Snart åker vi iväg till Göteborg. I kväll ska jag och dottern gå på Nickelback, första gången konsert. Kanske kan det få i alla fall några känslor att vila i mig få några nya känslor att flytta in.

Lev idag just nu.

Ha en fin helg.

Likheter.

 I går pratade jag med en kvinna, hospital  hon är under utredning.  Vi pratade om  egenskaper och till och o-tillgångar som bor inom  människor.  Vi pratade om att urmänniskan inte finns utan att vi alla människor är bra på olika saker.  Men under samtalet slogs jag av  våra likheter i våra olika liv.   Man säger att det kan vara olika för alla det där med ADHD.  Så är det, story   vi har våra olikheter men på något sätt har vi ändå vandrat på lite liknade stigar.  Vi har när livet kommit ifatt oss på något sätt  nått till den där stigen som tar slut. Man börjar tröttna på sina egna race, och börjar leta efter nya outforskade stigar där vi på något sätt tävlar mera på lika villkor.  Där priset som hägrar är ett pris som alla tävlande vinner när de börjar våga ta de steg som ska tas.  Här handlar det om att be om hjälp med det som är en svårighet,  Här handlar det inte om att hjälpen är ett nederlag utan tvärt om. 
Hjälpen som ges och fås är något som alla vinner på jag som får hjälpen och den som ger hjälpen vi blir båda vinnare.  Det stora priset i tävlingen är att få ett bra liv, att få ett liv där jag mera är i mina tillgångar än i o-till.  Här är det viktigt att vi var och en av oss frågar oss vad är ett bra liv för mig? Kanske kommer inte svaren på en gång utan ju mera vi går på stigen ju flera möjligheter och AHA upplevelser blir till att kunna fånga just det där att få ett bra liv.  Jag började vandra på min bra stig  i början av att jag fyllt 40 år, ju längre in på min stig som jag vandrade började jag flyta på brahetskänslor av att jag duger. Jag är nog bra trotts allt blev det i början. Idag är det mera men det är klart att jag är bra.
Det handlar om självkänsla och självrespekt, Det handlar mycket om att sluta upp att simma mot strömmen och inse att livet inte är min ovän utan än vän som går bredvid, om jag tillåter mig vara så där bra som jag är.  Om jag sedan missar lite tandläkartider eller springer runt i o-takter så duger det ändå.  När jag sprungit i mina o-takter så är det ju ändå takter i mig.  Takter som måste få bo och vara i mig.
Nu har jag svävat ut igen. Det är ju sådan som jag är inom mig.   Jag ville egentligen bara igen skriva om just den där känslan som blir till,  när man pratar med någon som har lite liknande till och o-tillgångar som jag själv har. Hur det liksom blir någon form av gemenskap, där det bor så mycket förståelse och samklang.  Just det berättar för mig om vikten av  olika möte olika former av grupper skulle vara en stor vinst för människor med mina tillgångar.  Jag åker ju  ändå ner till GBG för att delta i sådana grupper.  Jag skulle vilja ha det närmare till och med här i kommunen, känner att det hade varit en jätte vinst.
Ha en fin dag, lev just nu och njut av guldkornen som blir till i vardagen. 
Det är när vi ser dom känner dom som de blir stora guldklimpar.

 

Cancersvulster eller inte jag är människa

jag är den där Cancersvulsten det pratades om på tv igår.  Idag känner jag tacksamhet över att inte mina barn gått på just skolan som såg barn som  Cancersvulster och ruttna äpplen.  Och ännu en gång får jag vatten på min kvarn om privata alternativ inom välfärden.  Egentligen vill jag ju inte ha det utan tänk om det i stället  hade varit tvärt om.  Att se barn som ruttna äpplen och cancersvulster, pill hur tänker man då? Vilken männskosyn, tänk jag tycker faktiskt lite synd om människan som uttalade sig så grovt.  Han har inte sett tillgångar i människor. Kanske är det så att han själv inte fått känna av att vara en tillgång som människa. Jo jag tycker lite synd om honom tänker mig att hans världsbild måste vara väldigt liten och att han alltid skilt på päron och äpplen, Liksom aldrig uppskattat en fruktsallad.  Aldrig uppskattat och känt att han kan ta lärdom av sina mindre bra egenskaper.  Måste vara väldigt jobbigt att arbeta med människor om man har en sådan människosyn.

Aldrig kanske upplevt sig se människor glimma till då de är i sina bästa egenskaper.  Men jag är verkligen glad och tacksam över att varken jag eller mina barn fått erfara och känna på hans människosyn.  Vilken tur att han av sa sig sitt rektorskap jag hoppas att han nu söker nya vägar och hittar ett jobb så långt bort från människor det bara går.

Har själv aldrig sett mina barn som cancersvulster utan mera som färgsprakande med lite extra allt av smak och färg. Lite extra kryddighet som är så fulla med tillgångar när de befinner sig i miljöer som bejakar deras tillgångar.  Jo visst jag kan vara lite jobbigt jobbig ibland men precis som vem som helst så är det då jag behöver lite extra omtanke och inte bli sedd med ögon som ser mig ett ruttet äpple eller en cancersvulst.

Ha en fin dag lev idag just nu för då är cancersvulster i går.

Hoppas nu mannen i fråga tar hans om sin människosyn, gör något åt den och skaffar nya erfarenheter så att han på något sätt får uppleva sina egna tillgångar och otillgångar som bra trotts allt.

Concerta blev Ritalin men vi får se om det funkar

 

Jag  slutade med Concerta för ett tag sedan. Skillnaden blev större än vad jag hade tänkt. På något underligt sätt hade jag glömt av hur det var utan medicin.

Utan snus i tre dagar försmäktar vi på denna Ö…… säger Pippi. Utan medicin försmäktar jaget i min kropp. Utan medicin blir jag den där gamla vanliga Carina som  rör till, pharmacy som snubblar, health sover dygnet runt, inte tänker tankarna klart. Bor i en konstig kroppsoro som inte är helt som den där vanliga oron som när jag oroar mig för något särskilt.         

 

Ganska många år åt jag Concerta under alla år var det mirakel medicin. Jag blev ljusblå i mina tankar, jag fick tid på mig att komma på att jag höll på att bli arg. Jag fick ihop posten som skulle postas, brev som skulle skrivas och tider som skulle passas passades. Jag missade mindre möten, jag till och med orkade leva mera mjukt i tankar om mig själv.  Nu är det inte så att allt detta gjordes av miraklet Concerta nej medicinen var en del i, en del som gjorde att jag mera orkade ta ansvar över det som var viktigt.

 

Concerta medicinen slutade till sist ge mig biverkningar som jag borde fått i början. Redan i våras inser jag att jag upplevde biverkningar fast då visste jag inte att det var just biverkningar.  Under sommaren och början av hösten åt jag medicin när jag var tvungen vilket inte heller va så bra. Min kropp mådde inte bra av det. Kroppen och käkarna fick muskelspänningar, i kroppen bodde en inre oro som gav mig rastlöshet. Min självkänsla blev återigen den där gamla vanliga som att men du är ju bara dum i hela huvudet, du måste se till att skärpa till dig. Det är ditt fel och allt annat som jag liksom levt i under så många år innan.

Impulsiviteten blev starkare, gjorde saker som jag kanske inte borde ha gjort och ibland hoppade det grodor som jag inte borde sagt. 

Där till att balans, min kropp och jag var inte riktigt vänner. Vilket jag skrivit om innan.

IMAG0120-1

Nu äter jag medicin igen, inte Concerta nej jag provar just nu Ritalin den som är långtidsverkande.  Samma funktion som Concerta enligt min läkare.  I två veckor åt jag 10ml. Av den dosen kände jag inte något speciellt mera än att jag när jag somnade sov jag som jag förmodar är den bästa sömnen. Hela natten. Annars brukar ju det vara tvärt om med just sådan medicin. 

 

Bild: Ritalin

Nu sen i förrgår har jag provat att äta 20 ml Ritalin. Ännu kan jag inte säga att jag mår som jag gjorde på Concertan dom första åren. Inte heller känner jag av den där ljusblå lättnaden i tankarna. Antagligen för att dosen är för liten.  

Men jag känner av spänning i käkarna igen, nu tänker jag att jag får ha is i magen kanske är det övergående. Kanske blir det bättre när jag höger dosen.

Jag vill så gärna må som jag gjorde för bara några år sedan när tankarna och jag höll ihop när jag till och med ibland kunde stanna upp och tänka efter FÖRE.  Det gör jag liksom inte idag idag är just Eftertänket ett eftertänk. Ett tänk som blir till FÖR SENT då när det redan har hänt.

En saker är i alla fall bra, för idag kom jag ihåg det jag borde kommit ihåg igår.  Det gjorde att jag i morse fick gå upp tidigt gå till bankomaten ta ut pengar och knacka på hos min gamla farmor. Hon skulle fått pengar av mig sedan i fredags men det har ramlat in i glömska. Trotts att min syster påmint mig till och med igår då hon sa du måste nu.  Idag gjorde jag det jag hann, för dom hade inte gett sig av.

Min gamla farmor hur kan jag  glömma sånt viktigt? Hon som är den jag alltid haft så nära mig. IMG_20120612_110701

Ops nu blev det en steg ut från rutan till någon annanstans igen. Men som vanligt det kan ju inte någon tablett överhuvudtaget ta bort från mig tror jag. Dom där sidostegen som blir till när jag skriver blir ju liksom alltid till. Dom är ju en del av mig i mig så som jag är.

 

Nej, nu är det slut för den här gången.

BOK-0011-e1326972514227-191x300

Vill passa på att tacka för att ni är så många som läser min blogg, det ger mig mjuka tankar, det ger mig hopp om att vi tillsammans kan sprida ringar, Det är det vi gör. Tillsammans sprider vi ringar……….

//Carina

 

 

IMAG0216Snart är vi där igen, känns lite konstigt att skriva det nu för idag är vädret som den finaste vårdagen. Men det är ju oxå nära nu, ska bara bli jul innan.

SAMVETE

jag funderar på en sak, help en rätt så känslig sak som jag inte har helt grepp om. Samvete vi pratar om att vi ska ha ett rent samvete. När är vårt samvete rent? Är det när vi gör saker för andra så att dom ska glömma vårt senaste svek emot dom?

Det är klart det inte är när vi har dåligt samvete har vi på något sätt inte gjort det vi borde gjort, remedy enligt oss själva. Vi gjorde inte det vi borde för att vi inte orkade, illness var på dålig humör, eller till och med tänkte inte på det. Föräldrar kan ha dåligt samvete emot sina barn. Kanske dom jobbar för mycket och därför inte har tid att umgås med sina barn så mycket dom vill eller innan tänkt sig. Själv har jag också många saker som jag har dåligt samvete för. Det där med att mitt tålamod och jag inte varit sams när det har varit läxläsning är en sådan sak som har gnagt i samvetet.

Men vad vill jag få fram? Samvete smaker på ordet och själva ordet är ju inte så dumt men dumt är när vi har samvete som gnager det gnagande samvetet gör dumma saker med oss. Det är även så att när vi gör saker pga dåligt samvete är det inte ärligt, vi hjälper inte den människan som vi har dåligt samvete emot. Genom att göra saker för henne honom bara för att vårt samvete säger att vi inte gjort tillräckligt. 

Jag tror till och med att det är en farlig väg att gå, det blir inte äkta.  Det bli ingen utveckling. Den fyller inte det tomrum som vi inbillar oss att vi fyller genom att vi gör saker. Dessutom tar det inte bort det dåliga samvetet utan de omhuldar bara plåstrar om. Fyller vi inte på dåliga samvetets handlingarna igen så blir det en nedåtgående spiral tänker jag.

Jag tänker istället att det är viktigt att jag mera på ett ärligt sätt ser och känner på det dåliga samvete som vi ibland har, tittar på det och förlåter oss själva för det.  När vi sedan har förlåtit oss själva, gör vi saker eller tjänster eller bara är, tillsammans med personen vi har haft samvetsdålighet för att vi vill. Då blir det mera roligt, ärligt  att göra saker. Måsterna som vi ofta upplever finns inte utan vi gör för att vi vill.

Jag skulle själv inte vilja att människor runt omkring mig sprang och gjorde saker för sitt dåliga samvetes skull. Utan dom vill umgås, göra saker med mig för att dom vill, tycker det är roligt att umgås träffa mig. Dom till och med gör det för att dom får något ut av det. Dom gör det för sin egna skull.

Nej jag tänker att vi måste sluta ha dåligt samvete. Förlåta oss själva när det gnager och se med nya ögon mera förlåtande ögon.  För just då just den gången kunde jag inte bättre oavsett varför eller vad som gjorde att det inte blev rätt.

Jag tycker att vi skrotar det dåliga samvetets görande.

1340121891106Världens sötaste lilla docka

Utan Rök Ingen Eld

Under fem års tid var jag en sådan där rökfri pina, mind rök  luktar äckligt, cure usch det stinker. Sedan gick det över till att men gud va härligt underbart, behöver inte ha koll på hur många cigg jag har. Var nog de senare åren en sådan där som inte tänkte så mycket på det att sluta röka alltså. Att inte röka hade blivit en vana.

Då hände det sig på den tiden, för ungefär ett halvt år sedan, att jag av någon konstig anledning fick för mig att jag kan ju bara prova lite. Men jag kanske  ska prova lite, bara för att jag kan.  Tankar som snärjde in mig i provapå paket ramlade in som blixtrar.  Fem år av frihet försvann sedan efter en promenad ner till vår ICA butik.

Inne på Ica kände jag mig som en brottsling som om jag skulle råna affären. När jag stod där i kassan visste jag först inte vilket paket jag skulle köpa men av gammal ovana blev det en blå Blend. När jag betalat missbrukspaketet kom jag på att det räcker ju inte bara med Cigg, man måste ju även ha nått som tänder eld på pinnarna.  Så det här första återfallspaketet blev att stå i kö två gånger för samma ärende.  När jag sedan inhandlat det där  paketet och tändaren så smög jag mig fram längst gatan, rädd att någon skulle upptäcka mig. Inbillade mig att människor som gick förbi mig såg på mig att jag hade inhandlat cigaretter.

Efter som mitt nikotinberoende är av den sorten att det är ett missbruk, så gick jag ju inte helt öppet fram på gatan med en rykande pinne i handen. Nej jag väntade tills jag kom tillbaka till platsen som jag valt ut för att prova på lite.  Väl där så skakade mina händer fick knappt upp paketet. Tog mig en kopp kaffe och tände  den där stela vita pinnen, satte mig ner för säkerhets skull.  Vilket var tur efter som kicken av nikotin gjorde mig helt yr.  Jag  provade ju bara lite, men hade ändå 19 cigg kvar efter den där ödes ciggen.

Återfall är en gång sedan lägger man av. Men mitt återfall blev snabbt en vana, som vilken missbrukare som helst var jag snabbt tillbaka i missbruket av nikotin.  Där ovanan slutade en gång för fem år sedan, där tog den återigen plus lite till vid igen. Redan efter några dagar var kroppens behov av nikotin så som det alltid varit innan jag slutade. Jag var fast i mitt bruk av cigg. Återfall är något man provar en gång och sedan gör slut på, för att återigen gå på samma ickeberoende bana igen. Missbruk är när man igen hamnar där som man var innan, när bruket av något får konsekvenser. När drogen vanan blir viktigare än du själv, när det du brukar bestämmer över dig, inte du om bruket. Missbruk gör att om du vill vara fri från ditt missbruk måste avhålla dig från det alltid, för tar du bara lite så är du fast igen.

Jag gillar inte när ciggen bestämmer över mitt liv, för jag vill vara självstyrande.  Så därför har jag återigen bestämt mig för att sluta upp med mitt missbrukande beteende. För att göra det måste jag avhålla mig från ciggen. Alltså sluta. Vilket jag gjorde i söndags klockan 23.00.

Har under  några dagar nu varit rökfri……

Men har slagits med min missbruksdjävul inom mig.

Då i form av tankar. Tankar som poppar upp utan föraning inte på något sätt hinner jag värja mig från alla nikotintankar som vill få mig på fall igen.

Tankar som ger mig tips om  hur jag ska kunna hålla på med  mitt rökande på mera legitima sätt. Som om det nu finns det.

Tankar som kan ser ut så här:

Men jag skulle ju kunna röka bara på jobbet. Eller om jag köper ett paket så har jag det och röker bara när det är något alldeles extra. Det är ju bara det att då kommer allting bli något alldeles extra att äta frukost kommer bli extra,  att borsta tänderna, vilket kommer att resultera i att jag kommer förbli den rökare som jag inte vill vara.

En tanke som kom just nu blev men du skulle kunna ha bestämda dagar då det är okey att röka. Helt plötsligt bor den där i mig och hoppar fram och tillbaka någon form att hoppfullhet flyttar in när jag sedan börjar fundera på var och vilka dagar.

Fredagen är ju självklart en rökdag då. Sedan i tanken blir det även torsdagen, som är innan fredagen, det skulle ju också kunna vara en rökar dag. Som ett brev på posten som inte finns längre, kommer det nu en ögonlapps tanke fram, ja men det skulle ju funka fast  bara efter klockan 17 då.  Den tanken är där för att lura mig tro att ja har i alla fall koll på mitt missbruk. Jag bestämmer över mitt bruk. Eftersom jag då bestämmer mig för torsdagar e också okey, bara det är efterklockan fem.

Men jag inser att vill jag vara fri från cigarettbruket, så ska jag inte lyssna på alla dom här tankarna. För dom bor endast här just nu, för att kroppen vill åt belöningen som i mitt fall är ett återfall av nikotin.  En sista tanke flyttar in men du kan ju prova bara lite du har ju inte ens gett det en chans.

Nej jag kan inte ge missbrukaren i mig en chans, aldrig för då är det inte längre så att jag bestämmer.  Jag gillar att bestämma. Jag gillar att vara min egen, jag gillar att välja och väljer jag cigg då väljer jag inte längre utan ciggen väljer mig.

Därför måste jag fortsätta detta krig med mig själv och mitt beroende. Jag har fem år att hitta tillbaka till, fem år när jag var en icke missbrukande person. När jag var en fri människa som inte var beroende av att planera inköp av gifter, som säkerligen sakta men säkert tillsist tar död på allt det friska. Just nu är jag inte en rökfri människa. Nej just nu är jag en människa som kämpar för att bli en rökfri människa. Just nu är jag en människa som slåss med tankar i mig själv.  Jag har ett krig i mig själv. Som jag faktiskt har tänkt vinna.

Den där sista meningen gjorde vågor i magen på mig, hoppfullheten i sammanhanget nikotin försvann och byttes ut till sorg. Men Jag tänker ändå vinna detta krig, för jag gillar inte att vara beroende av något.

I dag ska det även idag vara en RökfrihetsdagJ

 

Oppochnervisan

Under två dagars tid, sickness fast mera sant är nog en vecka  men då har veckan innehållit fem dagar i förnekelseprocess och även sammanhanget, generic  ”det där det händer bara andra inte mig” sammanhang.

Som en rejäl käftsmäll av hårdare slag träffade den mig i ansiktet, sick när jag hade fått tankar om ett inlägg.  När sidan visade mig error och jag hittade länkar som inte borde vara där.

Under den första timmen såg jag bildligt hur jag liksom grävde upp en grav, la alla mina ord och tankar i en kista spikade på locket och började fundera över begravningstal.

Nu kan jag tänka att någon ler skakar på huvudet och säjer ja ja och hon är min stora syster.  Min lillebror sitter just så där nu, dessutom börjar han himla med ögonen och säga som min pappa alltid sa när det var för mycket av något tä tä tä  tä tä.

Men många ord har det blivit, många ord och mycket av mig  ligger just i den här bloggen. Så  det har varit långa många timmar med rädsla, sorg, och en massa onyttiga tankar om att ja ja skyll dig själv, klart  att det blir så, när ska du någonsin lära dig att, ha ha skyll dig själv, du som inte ens kommer ihåg att spara på dator, va va det jag sa. Här får nog plats ännu mera dumhetstankar om mig själv men det får räcka med dom jag skrev, ingen av dom är  medicin för att få bra och goda tankar som gör mig glad.  Ingen av dessa tankar som bott hos mig, är bra för min självkänsla så dom jag skrev får räcka.

När sidan var helt borta fick jag nästan som hjärnsläpp 22 tusen tankar som nästan som en vulkan bombarderade mig, av dessa 22 tusen tankar fanns det då inte en enda  tanke som gav svar på den föregående. Vilda tankar, ledsen i själen och  rädd för att min  blog, vilket i sin tur gav mig tankar om att dom kapat hela eller alla våra datorer och bank bla bla dvs Katastroftankar.

Så skrev jag på FB om just hackare och min blog. Vänliga själar gav mig uppmuntran. Och en kvinna som jag  i morgon ska belöna lite extra, genom att posta min bok” Jag föredrar att kalla mig Impulsiv” till hennes adress.  Som tack för den hjälp och det stöd hon varit de här två dagarna.

 

Just nu badar jag i tacksamhetstankar, över vänliga själar, och det bor så många tankar känslor inom mig, så jag vare sig kan eller vill fokusera. Dessutom har herr Concerta smugit ut och lämnat min kropp, så koncentration är något som saknas just nu.

Oppochnervisan

tror just den här Emil sången är lite som som jag är nu

 

Jag hade tänkt mig detta inlägg att det skulle handla om ADHD och kunskap, snabba vägar och impulsiva beslut, samt den där brutalt ärliga genen, som jag tror att många med mig har när det handlar om ADHD inom oss. Den där brutala ärligheten gör nog även att vi på något sätt alltid lyckas vara blåögda och tror att alla människor är lika ärliga tillbaka. Naivitet och godhet tro alla om gott.  Men redan nu  inser jag att  inlägget jag skriver är snurrigt och jag tänker att det kan vara svårt för er som läser att hänga med.  Så alla mina goda avsikter om att förklara och försöka beskriva får här utebli till ett annat inlägg. När jag och mina känslor och tankar är mera i samma läge och takt. För just nu är det så mycket som bor inom mig. Tror det är bättre när allt som hoppar och all gladhet som liksom pyser fram, lagt sig lite, då lär jag kunna fokusera mera.

Så jag får städa upp lite i mina känslor och upplevelser innan jag skriver mera fokuserat. Men är så glad och tacksam över att jag fick tillbaka min blog och att jag faktiskt kan skriva i den.

 

Tacksamheter i massvis över alla underbara själar som finns  där ute, som liksom bara finns där och skruvar på rätt skruvar och trycker på rätt tangenter när det behövs. Just sådan kunskap är okunskap hos mig, så igen tack för all hjälp jag fått min kära Fb vän. Tack .

Lev idag just nu

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://malix.se/category/adhd/sjalvkansla-adhdas/page/3">
Twitter
%d bloggare gillar detta: