En liten stund i samförstånd och vardaglig lite plustid.

Det är bra när ungdomarna behöver pengar då får jag lite hjälp i trädgården.  Visst några hundra fattigare blev jag men min  fina rabatt i slänten blev utan ogräs.  Visst lite mindre blommor blev det nog med men det går att köpa nya. Han som gjorde det är lite lik mig till sättet. Han sa liksom samma saker som jag tänker efter att suttit där ute och rensat.  Först innan han va klar sa han  nej  nästa gång får du göra det själv.  Men när det sista va klart och han skulle gå in sa han:

Det va lite roligt det där, det blev så fint när man är klar. 
Jo du, det är ju så, sa jag. Fortsätter sedan med att berömma honom för hans trädgårdsverk han åstadkommit.  
Han säger: oj tack så mycket.  Sedan frågade han det magiska, som jag inte trodde skulle komma. E det bara växthuset kvar nu då eller?
 Nej, sa jag. Du ser  det där är jordgubbslandet,det ska bli fritt från grässtrån,så det blir många jordgubbar i år.
Sedan böjde jag mig ner och visade hur man skulle göra. Efter en stund stod vi där båda två. Jag  52 år gammal och han i de sena tonåren.  
Jag gillar jordgubbar sa han. 
MMM det gör jag med, säger jag.Fortsätter sedan att säga att det är dunder gott att gå ut här och plocka sig en skål med färska jordgubbar.
Det här är nästan som när jag målar lite sjukligt,säger han.  
Ja ha, hur menar du då, frågar jag intresserat.
Ja du vet, när man väl börjat så hittar man mer och mer att göra, innan man är klar.
 Jo du, jag vet så känns det för mig med, när jag är här ute och rensar ogräs,säger jag. Jag gillar till och med inte just det där rensandet, fortsätter jag. Men har man väl börjat så är det svårt att säga nej nu får det vara klart. 
 Just i den stunden kommer han på och säger: Nej nu har jag slutat för idag med detta. Nu ska jag gå och köpa mig en glass som belöning. Liksom fira att jag blev klar med jobbet,säger han. 
Jag svarar han att det gör han rätt i,dags för belöning jag sätter över pengarna säger jag. 

Han tar redskapen som han använt ställer tillbaka och ta handskarna som han använt.   Efter det går han ner i duschen för att göra sig redo att använda sin fritid.

Jo vad vill jag visa med det här? För mig blev detta en gyllene stund där vi liksom jag som vuxen och han som tonåring i samförstånd liksom hade en rätt så bra stund fast vi gick där och rensade i trädgården.  Kändes som om han öppnade sig lite mera än vanligt just i den stunden även om det bara handlade om trädgårdsarbete. Kändes som en stund i samförstånd, en stund som liksom var mera än bara det vardagliga hur har du haft det idag och vad ska du göra nu.  Det är inte lätt att få till samtal med ungdomar så där bara hur som. Man får passa på och fånga de där små stunderna.  En rätt så konstig stund. En ungdom som mest är med kompisar, tränar eller gör andra saker har liksom inte tid att umgås med oss vuxna. Idag fick jag till det känns som något som gjorde att vi på något sätt kom närmare varandra. På något sätt var vi bara där i livet just nu och bara pratade. Inte så att det kanske är jätte intressant för någon annan än oss det handlade om. Men det är ändå ett värde för mig att skriva om det.  Det blev speciellt på något sätt.

Lev idag just nu, igår är historisk och morgondagen ja den kommer först imorgon.

Carina Ikonen Nilsson

När skolan gör bra saker så lyckas eleven….

Det är riktigt roligt att gå på utvecklingssamtal när de går bra. Då sitter man där och det känns nästan som att man blir bjuden  på utsökt tårta. I alla fall i formen av små små ord.  Dom växer sig starka och klokheten tar vid.  Idag har jag varit på ett sådant.  När läraren säger vi har lyckats så kan jag bara hålla med. För det är så att när det går bra för eleven då har läraren lyckats hålla uppe motivationen och gjort så att eleven verkligen försöker. Visst är det så alltid att det är eleven som gör jobbet men jobbet blir inte gjort om läraren inte uppmuntrar, motiverar och gör lektionerna intressanta.

Hurra för hur bra det går, hurra för en lärare som inser att betyget är ett betyg för hur hon utför sitt jobb.  Det betyget följer med den unge hela livet gör saker med känslan om att duga, lyckas och förstå att han hon klara och kan.  Det är så det blir när skolan är som bäst.

Nu  förminskar inte lärarens jobb elevens förmåga och duktighet för han hon har utfört storverk. Men storverken hade blivit mindre om läraren inte hade visat på engagemang, motiveringsambitioner och lyckas plocka fram ämnet så att det blir intressant.

Tro mig jag har träffat motsatsen och där vart det så att dåligheten fick sitta i eleven, läraren av sa sig allt ansvar. Då pratade skola och rektor om att dom visst kunde och visste allt om diagnoser mm, de hade haft många innan som minsann lyckats, det var bara elevens fel att han inte klarade av.  Den killen det då handlade om bytte inriktning och till och med skola.

Lyckades ganska så bra, på den nya skolan och fick sin känsla av duglighet tillbaka.  Den här killen som det nu handlar om kommer att gå till skolan till hösten med en stor portion självduglighet, tro på sig själv och känna att allt är möjligt.

Det är lite så vi måste göra med barnen som går i skolan ge dom känslan av att det är klart att de lyckas. Det är klart att dom kan. Kan dom inte så har de vuxna inte gjort de jobb som behövs, för att dom ska lyckas. Då har vi inte sett eleven. För barn vill och gör när dom kan. Just kan är ordet som står för vuxnas ansvar. 

 

 

Lev idag just nu, igår finns inte längre här men sätter spår. Morgondagen  är här först imorgon.  Har spåren från idag med sig. Så spåra på bra idag så har du belöningen imorgon.

Carina Ikonen Nilsson

 

Ett smartband kan vara mera än bara ett smartband.

Det har hjälpt mig att förstå att jag faktiskt sover lite bättre än jag själv trodde. Det har även visat mig situationer som jag behöver ha strategier för. Det är även en Motivationshöjare…

Hösten stormar in, sale kramar om och gör att ljusen tänds här hemma.  Här går jag och skrotar, orkar kanske just nu inte mera än så, men det är tradigt. Till och med tråktradigt.  Längtar till jobbet, till mina kolleger och våra pojkar. Hur går det för dom, hur mår dom, har dom på sig tillräckligt med kläder nu i kylan. Går mina tankar. Men jag är här och inte på jobbet.  Jag är här hemma och har i och för sig min familj. Men inte på dagarna.  Dagarna går åt till att vila.

Jag hade tänkt skriva om det där med sömn och stress idag.  Jag som ofta har sömnstörning och har lite svårt med det här med stress återhämtning och ro. Har  genom ett mirakel som kanske inte helt är att förlita sig på men ändå så fungerar det bättre än vad jag från början tänkte.  Jag har inhandlat ett aktivitetsband.  Jag köpte ett Sony smartband 2. Mest för skoj och för träning, men nu har jag redan då jag köpte det hittat nya områden.

Ett är sömnen, jag som mest sover kratta eller i alla fall tror mig sova kratta. I alla fall gjorde jag det innan mitt smartband.  Jag som alltid känner att nu har jag sovit dåligt igen,  inser att mina tankar och min verklighet inte är överens. För de flesta gånger jag har sovit och känner oj va dåligt jag sovit, så har jag helt fel.  För jag har sovit bra även om det kanske inte är hela natten så har jag sovit minst  5 – 6 timmar.  Ibland har jag till och med sovit nio timmar.  Oftast är det just då som jag är som tröttast.

Nu är det inte bara sömnen som armbandet visar, utan det visar steg, hjärtslag och återhämtning. Just det där med återhämtningen når jag kanske inte upp till helt men jag har lyckats få ner min stressnivå ganska så rejält efter smartbandsintåget. För jag brukar checka av det några gånger om dagen och utifrån checken så gör jag saker som är avkopplande.  Därtill så även om de inte visar exakt det som den visar med hjärtslag mm, så är det mig till en hjälp att bli medveten om att jag faktiskt sover ganska bra. Bandet har också tydlig gjort för mig när jag stressar, visar mig vad och när jag ska ta det lite lugnare.

Just nu visar bandet kanske helt fel saker,, för jag äter och har ätit massvis med Cortison vilket gör att pulsen ökar, kroppen är stressad, svettas sover sämst och magen är helt ur balans.  Jag mår just nu rått-illla pga medicinen. Men ändå är bandet bra, för när hjärtat bankar som mest tar jag fram telefonen och kollar ja ja 160 170 i puls det va det för en timma sedan med. Det är lugnt.  Det går över. Jag dog inte sist, blir tankarna vid smartband-checken.

Men nu till mina tankar som jag filurat på en del. Ni vet barn som går i skolan som kommer hem och är helt slut. Ni vet de där barnen som har det lite mera jobbigt i skolan än andra barn. Här ser jag vinster som förälder.  Nu menar jag inte att barnen ska springa och kolla sina hjärtslag. Men jag tänker det hade vart en hjälp till mig då när mina barn var små,  när det va jobbigt i skolan och det vart svårt att få skolan att förstå att jag tror dottern håller på att ramla inom sig själv.

Det hade vart intressant att haft ett sånt armband, då för att se mera tydligt att nej hon har inte sovit ordentligt, hon är stressad mera än vanligt.  Jag som förälder kanske skulle varit ännu mera förstående och kunnat hjälpa till ännu mera. Det hade varit enklare om jag hade på ett mera tydligt sätt sett att ungen har ju faktiskt inte sovit på hela natten, utan legat och vritt sig.  Man hade kunnat se stressen, vilka tider på dagen som stresspåslagen hade vart mera än vanligt. Det hade ju kunna schemalagts och tydligt gjort, så att det funnit återhämtningsfaser på dagarna så att ungarna hade orkat hela dagen. Jag tror till och med att vissa konflikter hade kunnat undvikas, om vi hade haft mera smartbandlösningar. För även om de inte visar helt korrekt så visar de saker för mig,  jag ser tydligt att ja just det där stod jag i den kön och höll på att gå ur kroppen, eller ja men det vart lite jobbigt där.  Vilket har hjälp mig att situationsbundet ta fram strategier för vissa stunder.  Men också har det gjort att jag har känslor som ja men där ser du det va inte så farligt, det vart ju kanske inte helt lugnt men, lugnare än du trodde.

Jag har till och med kommit fram till att ja jo jag kanske ska ta och prova det där med lite adhd medicin igen. Kanske kan det hjälpa mig lite mera än just nu.  Tekniken är kanske inte helt korrekt, men för mig har det varit till hjälp med sömn och stress.  Framför allt har det även hjälpt mig till att träna mera, det liksom blir en seger varje kväll när jag kollar stegen, en motivationsmakapär är det, det där smartbandet.  Nej nog för nu.

Lev idag just nu,  Igår är historisk och då hösten kramade om samhället. I dag just nu är hösten en faktum och ljusen tända.  Idag är just nu och här vi lever, morgondagen den är här först imorgon.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Ångest Podden gav mig tankar.

dottern behövde mamma tid fick jag till mig för ett tag sedan. Igår på morgonen frågade dottern om jag kunde lyssna på poddar i min mobil. Det kan jag blev mitt svar. Blev allt en del poddar inom ämnet.  Intressant och lärorik. Även om jag nu redan vet om det där med Ångest och dålighetsmående. Det är ju av den anledningen det här med blogg en gång startade.  Då hade jag just fått min diagnos, diagnosis då trodde jag livet skulle förändras i stort och jag skulle bli som alla andra. Ganska så många år sedan nu.  Då bodde barnen fortfarande hemma. Då som nu vart det att prata med skolan och ha alla dessa möten. När barnen sedan slutade skolan och livet blev mera mötesfritt så inbillade jag mig att nu har det förändrats det där med skolan.  Hade även små segerfirande känslor av att vi fixade det. Jag såg hur barnen på något sätt blev mera hela.

Nu så här mitt i natten ställer jag mig frågan blev dom det? Blev dom helare? Klarade vi det? Ångestpodden, check jo Dottern gav mig tips och jag lyssnade, Varannan kvinna i västvärlden drabbas någon gång i livet av Depression! Var 4:de man lika så. Varannan kvinna och ändå pratar vi så lite om det.  Visst nu pratar vi kanske mera idag än vi gjorde då jag började skriva på bloggen här. Men vi pratar inte tillräckligt och är det nu så att vi pratar tillräckligt om det, så gör vi definitivt inte tillräckligt.

För hade vi gjort det så hade inte varannan drabbats av det.  Vår psykiska hälsa gör mera skada än ett brutet ben. För just det där med vårt känsloliv och våra egna spöken inom oss ställer till det från och till. Har man en gång drabbats av depression så är du inte vad du va innan. Ärren i själen sitter kvar och ibland blommar dom upp och gör att marken svajar lite mera än vanligt. Folksjukdom? Jo visst, men så mycket lidande som inte syns, så mycket tystnade som tystats ner och gömmer sig i oss själva.

Jag skämdes när det grep tag om mig första gången, skämdes och kände så mycket skam. Vågade inte yppa för någon att jag åt medicin för att mina sorgsna tankar skulle bli mindre sorgsna. Idag går jag hand i hand med min sorgsenhet hon har på något sätt blivit min bästa oväns vän. kanske är hon till och med min vän som ser till att jag inte faller längre i alla fall inte faller så långt.  För hon bor där inom mig, och pratar jag inte klar språk med henne när hon hälsar på så vet jag att jag faller. När vi faller faller vi hårt sjöng Gessle en gång. Jo när vi faller, faller vi hårt. När vi har fallit hårt en gång så finns risken att vi faller igen. Om vi inte lär oss knepen för att ramla mjukare. Jag faller ibland, men idag landar jag mjukare, Inser tidigare än innan att nu är det extra viktigt att ta hand om mig själv och mitt. Då skalar jag av veckan och alla krav. Tar bort måsten och gör sådant som jag vill mera.

11891145_10200582134193889_1537696338008390550_n

Ångestpodden, jo spöken flyttade in inte av podden kanske men av mina tankar och känslor i just nu efterstunden. Min lilla flicka mår dåligt. Kunde jag gjort annorlunda? Har jag varit en tillräckligt bra mamma? Vad kan jag göra för att det ska bli bättre? Finns säkerligen massvis jag kunde gjort annorlunda då? Men det hjälper inte idag.  Gav jag henne det hon behövde?  Kanske ibland och kanske inte ibland.  Min dotter gråter inte, de gånger hon har gråtit kan jag räkna på min ena hand. När hon gråter så är det gråt som är verklig synlig då är hon så ledsen att det inte kan bli mera ledsenhet än så…. Jo Det är hjärnspöken i mig tankar som far runt, runt tankar som måste sluta för jag inser att jag gjorde så gott jag kunde när jag gjorde. Jag var en tillräckligt bra mamma, jag var någon som brydde sig, någon som fanns till när det behövdes och lite till.

Är jag en tillräckligt bra mamma idag? Jo, jag tror det, jag vill vara det.  Men just nu gör det ont och jag är rädd för det som känns inom mig. Min lilla söta flicka som gör allt för alla och glömmer sig själv. Hon mår dåligt, hon som jag vill ska ha det så bra, må som bäst och alltid ha det bästa.  Vad kan jag göra mera än bara finnas om hon behöver mig.

Jag inser just i nu i stunden att det där äpplet det faller inte långt från päronträdet. Vi är lite lika jag och hon i alla fall hur vi hanterar det där med vårt känsloliv, våra tankar och våra måsten.  Även jag trodde på att jag bara dög när jag gjorde bra saker. Jag var någon när jag hjälpte till alltid va snäll och alltid ställde upp. Tror inte det helt försvunnit tyvärr även om jag nu vid femito kommit fram till mera humana tankar om mig själv. Så vart dom inte här då, inte från jag blev helt vuxen så insåg jag att jag duger minsann även om jag inte gör allt för alla. Det är en rättighet att säga nej ibland. Visst alla människor kanske inte gillar mina nej, men det får stå för dom. Jag har tillräckligt på mig som det är och behöver ta hand om min insida och träna upp mina tankar och känslor i mig för att duga så som jag är.  Jag önskar jag kunde ge den kunskapen till min lilla söta tös, jag önskar jag kunde ta hennes smärta och bara ge henne bomull och lull lull för att linda in sig. Men jag inser att hennes smärta är hennes. Jag kan vara finnas till om hon behöver mig. Jag kan bara vara här när hon behöver mig.

Jag tror det är där vi inte får säga nej, om vi inte måste. Just det där med att finnas till när någon behöver oss. När någon behöver oss för att orka stå ut, då bör vi välja mera ja än nej.

Nej nu är det dags att göra annat,  kom ju till ro en stund i natten och somnade om.  Kände när jag vaknade att detta inlägg vill jag posta och skriva klart. Nu får det vara klart.  För idag.

Mitt aktivitetsarmband visar mig att jag sovit 3 timmar bra, två timmar mindre bra och haft ett uppehåll i sömnen på två timmar i natten. Det där med aktivitetsarmband ska jag prata mera om en annan gång. För det funkar och har en lugnande effekt på mig och mina tankar om stress, sömn, mm.

Ny fin dag, ta hand om dig och lev just nu, Igår finns inte längre här utan är mera en historia som gör att vi är här idag. Morgondagen den kommer först i morgon.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Datorns vara eller inte vara, Själv har jag insett att jag inte har med den att göra när det gäller andra.

Jag tänker skriva ett inlägg om Datorer och dessa barn som använder dom lite mera än andra.  Flera av våra barn är databarn.  Det va deras sätt att överleva verkligheten. Igår läste jag ett inlägg där en  kvinna  hade planerat upp tiden för sin killes son. Killen satt mycket vid datorn.  Just dom diskussionerna har jag haft många gånger i olika former.  Datorns vara eller icke vara.  Regler hit och dit.  Har själv provat på regler  för och emot men alltid kapitulerat inför fakta.

Mina barn har haft behov av att spela spel, buy bygga upp och fixa till.  Jag har också varit orolig för att datorerna på något sätt ska skada mina barn men, and även insett att det för bra saker med sig.  Vår son är idag 19 år han har suttit med sina datorspel sedan han va fyra år. Han har levt sitt liv genom datorn.  Vår son fick sin diagnos tidigt då på den tiden sa man Asperger-ADHD idag säger dom Autism-ADHD.  Min äldsta son har även han en diagnos som man benämner ADHD-ADD.  Vi är många i vår familj som har diagnos. Så det har varit rätt rörigt i vår lilla värld.  Det jobbigaste har nog varit skolan och alla turer med just skolan och den oförståelse som bor i dessa väggar.

Våra söner har haft det jobbigt i skolan, shop både i inlärning och kamratrelationer.  Nästminstingen som nu då är nitton har inte haft kamrater, har varit svår att motivera till att lära sig allt från att skriva 2-or till engelska. Vissa stunder har jag  känt mig rädd då han har varit så ensam och till en början hade jag ambitionen att han skulle bli som alla andra. Jag var tjatande, gnatande och tyckte inte om mig själv för alla dessa bråk som blev.  En dag när vi satt  på Habiliteringen och pratade det årliga samtalet med dom så sa dom men du måste välja dina konflikter. Det var ett hårt slag i ansiktet för mig och jag sa att nu orkar jag inte längre.  Jag har inga konflikter kvar att välja.

Då kom vi överens om att vi ska välja det viktigaste konflikterna.  Datorn va inte en konflikt som vi skulle ha.  De konflikter som var viktiga för oss att välja blev dusch, rena kläder, borsta tänder och sovtider. Det va regler som vi i vår familj bestämde oss att dom orkar vi med. Om han sedan satt på sitt rum och åt mat eller om han spelade spel så var det inte sånt vi skulle lägga vår kraft på. Visst vi har konflikter även idag men oftast är det om just dusch och sovtider.  Men datorn? Nej där har vi inte konflikter, vi har insett att det är bra tider. Han lär sig saker, han blir duktig på saker som han inte klarar av i verkliga livet.  Han har sina kompisar över hela världen där och han har lärt sig skriva, prata flytande engelska just över datorn. Det är vid datorn han kopplar av, det är där han umgås med sina spelar kompisar, det är där han löser problem i den mån han orkar. Det är vid datorn han får vara sig själv en stund, där är han hjälpsam, lösningsfokuserad och en hejjare på att vara grym och duktig.  Hans spelarkompisar visar honom respekt, uppskattar hans kunskaper och hans duktighet.  Där är han någon som kan något och som är duktig på det han gör.  I verkligheten här ute i livet där är han någon som inte förstår, inte orkar med och om vi inte gör om hans värld så den passar honom, någon som alltid är i konflikter.  Visst det har varit mycket oro, mycket ångest och många timmar där jag känt mig som helt utan tröst och fason.  Men idag inser jag att jag de stunder jag velat ta bort, sätta regler för just datorn varit en väldigt dålig mamma.

Jag har liksom fått inse att datorn är hans liv och hans sätt att socialisera.  Han sätt att orka med sitt liv, hans sätt att koppla av, skapa saker och få kontroll.  Han har ju ganska stora svårigheter i livet om vi inte är runt honom och stöttar upp, lägger till, rätta och formar.  När han är vid sina spel och sin dator så klarar han av just det där med relationer på sina villkor, han blir någon, och han blir duktig just denna tid är även då han får vara en del av något. Där kan han livsregler vet vad som behövs göras för att nå en högre nivå på sina spelarkaraktärer.  Där har han äntligen lite kontroll och han kan styra det så att det blir som han vill.

 

Jag har själv fått inse och lära mig att alla människor är inte stöpta i samma form. Det fick jag i och för sig lära mig tidigt efter som jag själv inte är riktigt som alla de övriga. Har ju själv lite mera av det där rörliga i mig. Vissa av oss behöver mera ensamtider och tillrättaläggningar än andra. Men i bland när vi är där i det som är det bästa med oss själva är vi hejjare på att vara nästintill just bara bäst.  Då mår vi även som bäst och blir bättre än vi någonsin kommer att vara i de där andra situationerna.

Nej tack och hej, nog för idag.

Lev idag just nu, Igår finns inte längre kvar och morgondagen den bort där borta i framtiden den framtiden som vi kan påverka just nu idag.

Ta hand om dig för om du inte visste det så är du värdefull.

cropped-cropped-ex-401.jpg
Carina Ikonen Nilsson

bland känns det som att vandra i historia

Det tar energi det där med heltidsjobb, sovaldi mycket energi till och med även om det blir mera klirr i kassan. Frågan är om det är värt det? Ibland funderar jag på just värdet. Jobbet jag har så är det värt alla timmar alltid.  Mitt jobb är värdefullt för mig. Det är roligt spännande och så givande. Men så mycket andra saker få tas bort ett av dessa är just min blogg som jag så länge skrivit.  Vilket också är något jag tycker om att göra just det där med att skriva asså.  Men tiden räcker inte till eller jo det gör den det är energi som inte räcker ändå fram. Nu är det inte bara jobb och skriva som tar energi,  utan allt i en samlad klump.   Huset är inte lika städat som innan, maten inte lika vällagad, träningen har vart si och så med för dagar jag  är ledig har vart vila göra det mest viktiga. Måla oj vad längesedan jag målade, penslarna är fortfarande framme dukarna lika så. Det är bara jag som inte närmar mig inte vågar närma mig dessa dukar och färger.  Jag vet när jag gör att jag fastnar i och inte  vill avsluta därför börjar jag inte.

Något annat som tar tid är skola inte för mig utan för våra barn.  Jag har kastats in i något som innan vart historia. Nu är vi mitt i det igen. Denna gången med erfarenheter från vår historia men det hjälper föga. För inte så mycket har förändrats, egentligen inget alls.  Samma fraser, samma ord sägs. Samma djä… ångest skapas av det som sägs och görs. Samma fraser upprepas till och med från min egna skolgång då det begav sig för  35 år sedan. Då gjorde orden ont i mig och satte en grund som jag i hela mitt vuxna liv fått jobba med. Värdelöshetskänslorna som jag så ofta fått mota bort till mera nära sanningens känslor.  Då när jag var liten fick jag höra att jag borde lägga lika mycket tid och kraft på mina rättstavningar och mattetal som jag la ner på mina teckningar.

Idag fick jag höra att någon borde lägga ner lika mycket kraft på lektionerna som denna någon gör på rasterna. Den som uttalat detta fattar inte,  har inte kunskaper och vill inte förstå vilka svårigheter det kan vara för små barn när de sitter i ett klassrum och försöker skärpa upp och till sig så att de presterar.  Denna någon kan inte förstå att det hjälper inte att jag låtsas skärpa mig och  det hjälper inte att jag febrilt letar efter koncentrationen.  Har man koncentrationssvårigheter så hjälper det  absolut inte med att bemöta mig arrogant och påtala för mig att där ute i andra situationer  kan jag minsann. De uttalandena gör bara ont och trycker i mig värdelösheter som visar sig i frustrationer. Denna någon vet inte att dennes ord gör ont även långt efter dessa ord uttalats.   Jag trodde i min enfald att det som sa på min tid då när jag var liten inte sas idag.  Jag kan erkänna att jo jag var dum som trodde så. Jag var enfaldig och mindre vetande. Eller va jag bara naiv och ville inte se?  Jag ville att situationen skulle se annorlunda ut. Jag ville att de i skolan skulle ha förändrats sedan sist ville att de jag sa då skulle vara det som människor hade förstått i här i framtiden från då.  Så är inte fallet tyvärr så ser det inte ut än mera i min fantasi.

Nå ja, nog skrivet för nu,  gräset ska kantklippas och ny vecka är på gång. Nya tag, nya oroskänslor ska kännas när telefonen ringer och de är skolan som ringer….. Jag vet vad jag ska säga, jag vet vad jag ska tänka och jag ska göra mitt bästa för att få dom igen att förstå att: När något barn inte gör det vi vill att den ska göra, då är det inte barnets fel utan något brast i omgivningen någon har inte gett sig tid till att förklara och motivera på det sätt som ska göras. Det är aldrig barnets fel utan de vuxna runt omkring är de som ska göra om och göra rätt.  Ibland är det bra att välja vilka konflikter man ska ha.

Lev idag lev just nu, idag är det söndag och många timmar till innan skolan börjar igen, Igår finns inte kvar mera än i erfarenheter och morgondagen den är vår framtid.  Lev just nu.

cropped-cropped-cropped-cropped-ex-38.jpg
Carina Ikonen Nilsson

När ens barn dör…

13313937_10153497076821927_1499124446_oJust det här inlägget har jag försökt skriva i flera dagar, purchase många dagar till och med. Men orden vill inte komma fram, click det blir inte de där riktiga orden som skrivs och beskriver det jag vill prata om.

Jag vill prata om unga människor som dör tidigt. Unga människor som inte orkar ta de där andetagen som måste tas, try  som kanske  dag ut och dag in tagit det där sista andetaget och  inte orkat se framåt.

Min son hade en vän.  Där min son va där va  hans vän. Där vännen va, där va min son.  De gånger som jag vart orolig för vad som hände dem när de va ute på äventyr, stillade sig oron med att jag visste de har i alla fall varandra. De va som två bröder när brödraskapet är som bäst.  Deras vänskap började en kväll med att vännen kom hem till oss. Som vanligt skulle sonen ha Lan, som han på den tiden alltid hade. Det var fullt av ungar i källaren.  Jag och maken gjorde som vanligt något gott att äta till alla barn. Men när lanet och ungarna var helt slut efter helgen, så var det om om jag visst något, något hade hänt.

Sonen hade nu träffat en sådan där vän som är en vän för livet.  Allt som oftast va det  Sonen och vännen,  vännen nästan bodde här hemma. Var dom inte här, så var dom hos vännens pappa.  De gjorde allt ihop.  När de va här så var sonen så glad, när vännen va här så var det roligare i huset här hemma.  Killen va roligt,  kul att diskutera med, han hade så kloka tankar, väluppfostrad och pillemarisk. Denna rimlighetes rimliga kille var ett av de barn som man vill att sina barn ska ha som vän. Under några år var det som om  vår son och  hans vän  alltid var tillsamman. De gjorde allt ihop.  Av en anledning så blev det i alla fall så att de till sist  var tvungna att sluta umgås.  Under en tid var de tvungna att göra saker på var sitt håll.  Men  de hade den där ytliga vänskapen på FB kvar.  Även jag hade sonens kamrat på Fb. Ibland skrev han något men under många stunder  var det tyst.  Ofta frågade jag sonen om hur det va med hans vän.  Ofta svarade sonen att det va bra.  För några veckor sedan skrev jag grattis på din dag, då han fyllde år.

Någon vecka efter det  läste jag något som pappan till sonen skrev.  Han skrev genom sonen att nu vart det slut. Nu hade sonen gjort verklighet av det han under några år sakta men säkert närmat sig.  Sonen hade valt att sluta andras. Sonen hade tröttnat på att vilja leva.  Han hade valt att lämna denna värld.  Samtidigt som jag läste det på Fb ringer min telefon.  Det är min son som ringer och gråter, säger mamma,  Han tog livet av sig. Mamma, han är död.  Denna lilla rimliga kille hade nu valt att inte vilja leva längre.  Det spelar ingen roll vilka förutsättningar du föds in i så finns det dom som väljer att inte leva.  Just den här killen hade föräldrar som brydde sig, hade föräldrar som hade bra jobb och ville sin son väl.

Ändå så valde han att inte leva.  Du kunde inte se på  den här killen att han skulle välja att inte leva. Hade du träffat honom så hade du fått uppfattningen om att han bejakade livet som tonåring.  Han hade gjort intryck i dig som du hade burit med dig hela livet. Du hade om du hade träffat honom bara älskat hela hans person, han hade gjort dig glad, gett dig sina tankar som du sedan hade gjort till dina.. Hade du träffat denna kille så hade han gjort intryck i dig som du hela livet hade haft med dig.  Hans ögon som alltid lös av liv, hade du haft med dig sådana där mörkare dagar och din dag hade genast blivit ljusare.  Denna kille hade livet i ögonen såg på saker som du kanske inte ens funderat om.  Men när ni pratat hade du alltid haft med dig hans ord.

Det är synd om skam att våra barn inte till sist orkar. Hur ser vår värld ut, vad gör vi för att barn ska orka sig upp till sin vuxenhet? Vad är det som är fel? Vad kan jag göra? Vad kan vi göra?  Hur kan vi tillsammans göra den här världen till en värld som vi alla får plats i?  Hur kan vi förändra så att det inte finns någon som vill sluta att andas i livet.

Mina tankar går till killens föräldrar som jag inte kände.  Men som jag inser att de nu står där tomma, de  går här ute i solen och sommaren. Men känner de sommaren? Hur ska de orkar sig ta stegen ut till livet igen? Kommer de någonsin igen bli hela? Hur ska de få svar på sina frågor och få frågorna att sluta dyka upp? Hur ska de orka ta alla deras andetag? Oavsett vad eller vem som säger så hjälper  inte orden till att trösta. Vad de än gör eller vad som sker så har deras underbara härliga  glad kille  lämnat denna jord. De kommer  minnas honom, visst de kommer höra hans röst inom sig. Men de kommer inte att höra telefonen ringa och höra sin son säga jag är kär,  Jag har fått nytt jobb, eller du har blivit Farmor eller farfar.  De är föräldrar till någon som inte finns här i livet längre, de kan inte krama om sin son längre mera än i tanken.

Det måste vara det värsta som händer att man lever kvar när ens barn dör. Det är inte så vi tänker,  vi som föräldrar ska behöva begrava våra barn.

Jag är utan ord, blir helt förstörd inom mig när jag tänker på hur dessa människor ska ta sig igenom livet från nu till sedan.  Inte kan jag göra något heller för att göra det enklare. Dom vet inte ens om att jag finns. Dom vet  inte att det är deras son jag skriver om.

Här sitter jag och trycker ner tangenter, har varit ledsen över det som hänt, men just nu i denna stund så har jag bara förlorat någon som var min sons bästa vän. De har förlorat en son, har jag ens rätten att sörja? Oavsett så är jag ledsen, över att en så härlig lite pojke som min sons vän var har valt att inte vilja leva.  Han kommer även han, vara någon som  kommer att bo inom mig.  Jag kommer att minnas hans skratt, kommer att minnas hans rimliga resonemang. Kommer att ha med mig hans ögon som alltid lös av liv när han va här.  Han sa The game sist, det gjorde han vilket gjorde att han vann och jag förlorade.  Vad jag förlorade och han vann det vet jag inte. Vet bara att den som säger the game sist vinner.

Ta vara på de som är er kära, berätta det för dom att du har dom i ditt hjärta. Vi kan inte leva andras liv bara våra egna och göra det bästa av de liv vi fått. Det gäller att leva här och nu, igår finns inte längre här och morgondagen den är inte ens säkerheten att vi får.  Ta hand om dig.

Och till dig min  kära sons vän,

13329356_10153812578809296_2966563494877819581_o

Du va speciell och så full av liv.  En liten skör fågel som nu seglar där uppe i de andra dimensionerna.  Vila i frid.

Du rimligheternas rimliga rimlighet.

 

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Jenny är en klok vän.

Tänker bara dela med mig av Jennys inlägg på hennes hemsidan. Hon är så klok Jenny, sales nu har hon skrivit om Hemma sittande barn. Barn som inte går till skolan. Vilket är en förlust för alla.  Finns så många som inte orkar hela vägen.  Minns själv när min dotter gick i skolan, medical då orkade hon bara 3 dagar av veckan ibland.  Det va  de tre första dagarna hon orkadem sedan vart det som om energin bara försvann. Då log hon på sin säng kollade film och jag fick bli den där lite tå-trippande mamman som liksom väljer vad jag säger och om jag säger.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Hur känner föräldrar det inför Skolstarten?

I veckan kom det hem ett frågeformulär från Attention.  Jag är medlem i Attention som är en intresseförening för människor med NPF.  Frågorna var till för barnen och deras känslor in för skolans början. Nu säger jag inte att det är fel frågor eller fel målgrupp. Nej det gör jag inte, order för det är barnen som är viktigast det är dom som går i skolan. Det är även i skolan som ADHD gör mest ont. I alla fall beroende av hur skolan bemöter och ser på den som har ADHD.

Det var intressanta frågor och så viktiga. Jag är förälder har haft  tre barn som gått i skolan med diagnos, see ett barn outredd där till. Klumpen i magen som brukar bli till lite efter att sommarlovet börjar närma sig sitt slut, pill växer till sig  ganska så bra under slutet av juli och början av augusti. Den gjorde det hos mig när jag var liten, jag har sett det ske när mina barn va små och gick i skolan.  När jag då för längesedan äntligen gick ur skolan och började leva så som vuxna gör. Jobb och semesterköret, så försvann skol-klumpen i magen.  Under lång tid var den borta och okänslig. Så fick jag själv barn. Min son gick hos dagmamma vilket va ett bra val, för han hade det lite som hemma även hos dagmamma. Lillplutten var minst, de andra barnen var stora och så min lille pojk som den lilla söta babyn. Fick vara söt och liten.  Men så flyttade jag och min son och han kom upp i femårsåldern.

Dagmamman byttes ut mot dagis, här började min klump växa till sig.  De andra barnen var snabba, modiga och inte alls så där snälla och försiktiga som min son va. Dagisfröknarna hade fullt hus med barn, det va många så många barn och så många gånger när jag kom för att hämta min son som jag upplevde det som han förbi sågs.  Det var nu som klumpen i magen på mig började växa till sig igen. Nu hade klumpen i magen börjat visa sig som vuxen och inte enkel att se bort ifrån. Tankar om hjälp hur ska jag kunna skydda min son? Hur ska det bli för honom?

20130301_193813
Det är så här som barn ska få vara. Så glad även om de går i skolan. Det är inte alla barn som får uppleva det.

Vi har ju som alla vet skolplikt i det här landet. Så även om det strider emot alla mänskliga känslor i kroppen, att skicka iväg dina barn till skolan, så måste du göra det.  Det var även jag tvungen att göra, när sonen till sist började skolan. Jag såg sakta men säkert hur sonen förvandlades till något som egentligen inte va han. Han som alltid varit glad, och mysigt kramig började vara så ofta ledsen och nedstämd, redan i småskolan började det.   Ibland kunde jag hitta honom i sin säng gråtandes, för de andra barnen var stygga. Ibland kom han hem helt förfärad över att det fanns en annan liten pojke som barnen var så stygga emot och som han sa:  de vuxna tittade åt sidan. Åt ett annat håll. Det verkade som de inte ville se hur barnen va dumma, mot den andra pojken, mamma, sa sonen en gång.

Jag tog upp det med skolan och fick till mig att de har tystnadsplikt,  kan inte prata om fallet.  De sa även att sonen min, inte skulle lägga sig i. Hålla sig borta från både de dumma barnen och den killen som barnen var dumma emot.  Tystnadsplikt och fallet säger mig att de va välmedvetna om den mobbning som förekom.

Redan i tvåan trean började skolan ringa hem,  femma, sexan gick det inte en hel månad utan att vi hade samtal jag och skolan.  Var det inte dom som ringde så ringde jag. Det var aldrig några trevliga samtal, de där från skolan.  Här just då var klumpen i magen på mig själv så stor att den aldrig sov, sov jag så väckte den mig. Varje skolavslutning tog klumpen i magen semester ett tag. Jag och barnen kunde slippa tider, oro för läxor, och oro för vad som skulle hända i skolan.  Men när Juni gått och började  överväga till mitten av juli så vaknade den där skolklumpen till liv igen.  I augusti vart det fullt krig igen, alla  känslor som tagit semester i juni, började arbeta igen med full kapacitet och styrka som om de bara vilat sig. Vilat upp sig för att börja arbeta igen.

Jag är vuxen och gick inte i skolan, det var mina barn som gick i skolan, ändå vart det en klump i magen på mig.  Vare sig du eller jag kan nog föreställa oss vilka klumpar i magarna på vissa av våra barn går och bär på, år ut och år in, när de går i skolan.

Så visst om vi återgår till det jag skrev i början om enkäten från attention. Om hur barns känslor inför skolstarten är. Visst nödvändig och intressant och väldigt viktig. Mest viktig till och med.

Men jag tänker föräldrar, föräldrar. Det hade även vart väldigt intressant att läsa om hur föräldrarna upplever det här med att skolans börjar och sommarlovskänslorna försvinner.

Hur känns det i magen på dom?

Vilka förhoppningar om att allt kommer bli bra, finns hos föräldrarna.

Hur mår dom i sina roller när de nu återigen är tvungna att släppa iväg sina små guldklimpar till skolan?

Vilka farhågor bor hos Föräldrarna, vilka rädslor visar sig?

Var/ vad bor det i deras tankar inför den stundande hösten, det år deras barn nu igen ska sträva i skolan.

Vem hjälper föräldrarna med deras ångest så att de kan vara stöd till sina små barn?

Vart kan de vända sig, dela med sig av, få stöd.

Som förälder när barnen går i skolan och barnen har vissa o-till och tillgångar så är du rätt så ensam. De flesta samtalen du får från skolan om ditt barn är samtal om hur dumt, eller vad din son dotter gjort som vad fel.  Inte så ofta att det rings hem där de finns en färgad bild och reflektion från den som meddelar, utan bara om vad din unge har ställt till med. Inte alltid kanske men ack så ofta.

Jo jag tycker det hade varit väldigt intressant med en enkät där man frågar om föräldrars känslor och upplevelser, inför den stundande skolstarten.

Till och med viktig, om inte annat för att visa på en karta och hitta till hjälp för föräldrar. Så att de orkar med att vara det stöd de bör och måste vara, så att deras barn går hela ut, ur skolan, som kan göra sån ont.

Själv har jag haft tur, när det va som värst kom jag i kontakt med Föreningen Compassen och Familjestödsenheten på Ågrenska . Där fanns det möjlighet att dela tankar, dela upplevelser få stöd, hjälp så att jag orkade det där lilla, lilla extra så att mina barn orkade andas ett tag till.

Lev idag just nu är sommarlovet ännu här, igår finns inte längre kvar. Morgondagen den kommer först i morgon.

Ta hand om dig och de dina.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson