Som förälder till ett barn som inte vill bli stort.

egentligen inte är i fas med sin tid och egentligen handlar det inte om vilja att bli stor, and utan mera om att inte vara stor.

Idag vart det grått på utsidan, det gör att jag får sätta färgerna själv så inte hela livet blir grått.  Men får börja med mitt kaffe. Igår fick sonen äntligen sin legitimation, det har tagit lång tid men nu är han så vuxen så han kan gå till apoteket och hämta ut medicin, skaffa eget bankkonto, hämta ut pengar.  Just det där med bankkonto är inget han vill. Han litar inte på banken säger han, men det handlar om att bankkonto inte gör pengarna synliga. En annan sak handlar om att nu, har han mera ansvar över sina pengar.  Nu  får han inte  sin veckopeng, utan nu blir det klumpsumma som han ska hantera själv.

Just nu känns det sorgligt inom mig när jag skriver.  18 år och veckopeng, rädd för bankkort. En son som ena stunden säger jag bestämmer själv jag är 18 år. Sedan i nästa stund säger men, jag är inte så stor.  Känns lite jobbigt att göra honom så stor som han är, när han egentligen är så liten.

Men livet och samhället har ingen pardon för att vissa barn inte är i fas med sin ålder. Nu är det bankkortet som ska tränas in.  Här gäller det även för oss vuxna att ha is i magen och våga vara vuxna.  Här handlar det om att vi ska orka stå ut och inte sticka till han pengar om hans är slut.  Gör vi det så har vi kapitulerat.  Då hanterar vi vår egen ångest och stjälper liksom honom. För att vi inte orkar se hans frustration över att pengarna är slut.

Jag börjar att se hur en ny tid nu växer till inom oss i vår familj. Nu  ska vi som föräldrar vara föräldrar mera till våra vuxna barn. Hur är man det? Inte bara vår son som tar staplande steg in i vuxenlivet. Utan även vi som vuxna som tar staplande steg i att vara föräldrar till mera vuxna barn.

Nu har vi självklart tränat på våra tre andra barn, men vår minsta han är inte som en 18 åring. Han är en liten kille som man ännu får säga till att borsta tänderna och han ser det som en vinst när han kan lura oss att han har.  Vi får fortfarande säga till honom att duscha och när man duschar så måste man byta kläder.  Vi städar fortfarande på torsdagar och vi får säga till honom att nu ska du städa.  Även om han städar så får jag ändå någon gång emellan gå in och göra ett röj i hans rum.  Då jag får dammsuga under sängen damma möblerna och göra ordning hans garderob.  Inte för att han struntar i att städa och damma utan för att han faktiskt inte kan. Att byta sängkläder är inte heller något som gå per automatik. Utan vi får säga till.  När vi säger till gör han i och för sig jobbet själv, till och med tvättar sina sängkläder.

20130924_210539
Staplande steg och bundna armar

 Hur ska det gå när han ska bo i eget? Vem kommer ha koll på att han verkligen byter kläder då? Idag ser han det som en sport att lura oss, så han får ha på sig sina kläder som han hade innan.  Han upplever inte samma känslor som vi gör när vi duschar och tar på oss rena kläder.  Han känner mera att kläderna gör ont när dom är rena.  Oavsett om vi torktumlar eller inte. Rena kläder är inte lika mjuka.  Jag stryker hans kläder så att de ska bli mjuka men inte ens det fungerar. De gånger vi köper nya kläder till honom är det svårt att få honom att använda dom. Då han inte är van vid dom.  

Det är sannerligen inte lätt att vara förälder till barn som har lite extra allt.  Hur många föräldrar som har barn utan extra allt får säga till sina barn när de är 18 år att nu får du byta kläder? Nu får du gå och borsta tänderna, nu ska du duscha.  Vår son gör inte sådana saker för sig själv utan för att vi säger till honom.

Nu ska vi då börja med legitimation och bankkort. Inser att det kommer vara veckor  till och med månader för den lilla mannen Med träning, nu när vi äntligen har fått honom till att han är vuxen. Nu har du eget ansvar över dina pengar och banken hjälper dig genom att förvara dom, de ger dig till och med ett bankkort.

Men just nu är vi bara i att ha fått hans legitimation på torsdag går vi till banken och skaffar konto.

Som alltid ligger det i framtiden och jag är här och nu  onsdag idag,  så problemet ligger där borta i torsdagen.  🙂

Lev idag just nu, igår finns bland minnen och morgondagen är inte här inte ens säkert att den är självklar.  Ta hand om din dag den är verkligen din och du väljer vad den ska innehålla.  Det handlar inte om hur vi har det utan hur vi tar det som vi har.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

 

När man vill göra ett bra jobb.

Jag läser  fler och fler inlägg om hur barn inte passar in på kortis.  Hur barn blir skulden till att det inte fungerar på kortis verksamheten. Det var ju några år sedan man sa nej till vår son, seek då han var för svår för personalen.   För svår handlar det egentligen inte om.  Det handlar om att personalen inte ser den lilla grabb eller tjej.

Har läst så många inlägg om just  barn, drugs som är för mycket för att personalen ska reda ut det. Hur tänker man?  När man som personal ser det som att det är barnets fel?   Egentligen så vet jag hur man tänker, ambulance  har själv tänkt och pratat sånt språk. Fast då inte på kortisverksamheter.  Jag vet att när jag och mina kolleger tänkte så, då för många år sedan. Handlade det inte alls om barnen och deras tillkortakommanden. För det handlade om oss i personalgruppen.  Det handlade om att vi inte hade fått rätt resurser, inte såg vilka resurser som behövdes, för att vi ska göra ett bra jobb.

Vi kan aldrig eller får inte klandra den unga, tänker jag.  Den unge som personalen  inte klarar av, den personalen behöver  sätta sig ner och tänka rätt.  Fundera och diskutera i sin personal grupp, om varför det inte fungerar.  De ungar som är på kortis, eller vad det nu än är, är där av någon anledning.  Inte för att han eller hon fungerar, har det bra på alla sätt och vis.  Hade det varit så, så hade den unge och hans föräldrar inte behövt kortis.

När  ett barn gör tokigheter, ställer till det och är allmänt jobbiga, så är det inte för att det är det den unga vill.  Den vill inte vara den jobbiga, ha konflikter. Men av någon anledning blir det så. Det är just där vi vuxna, kortis personalen skall leta efter lösningar. Vi ska aldrig komma till slutsatsen, att det är den ungas fel. Han eller hon är för jobbig.  Då är vi fel ute och inte på rätt spår, gör ett väldigt dåligt jobb.

Vårt jobb är att vår lilla kille eller tjej, ska känna sig hel, må bra inte behöva ta till strategier där  hon han måste slå, sparka eller ordterrorisera. Som personal borde det vara självklart, att jag inte ser att det är den ungas fel.

Jag borde mera se att oj oj oj vad den lilla kille/ tjej tycker att det här är jobbigt, jag får göra något så att han hon ska må bättre, känna mera trygghet. Eller kanske till och med: Men hallå  han  slåss och svär och hotar, Han mår inte så bra. Jag gör något som inte är bra för den här killen/ tjejen hur ska jag göra för att det ska bli bättre.

Som personal är du  där på ditt arbete, för att göra ett jobb. Ditt jobb är att se till att den där killen/tjejen har det bra i några dagar, kanske över en helg. Ditt jobb är att killen/tjejen ska känna: att oj vad kul det här va, hit vill jag igen. Ditt jobb innefattar inte  att du ska se till att hitta fel hos killen/ tjejen eller föräldrarna. Du är där för att göra det så bra som möjligt, under några dagar för den där lilla killen eller tjejen.

Du är där för att han eller hon ska känna trygghet, slippa tjat och få koppla av från det vardagliga.

Du är inte där för att sitta och fika med dina jobbkompisar, eller för att ha det så lugnt och skönt du bara kan. Nej du är där för att jobba.  Göra ett bra jobb, se till att ungarna har det bra, och framför allt att de tycker att det är kul att vara på kortis.

Du är där för att skapa en miljö där den unge känner att han har koll på vad som kommer att hända, känna trygghet och att han hon duger som hon är. Den unge är inte där för att du ska ha ett så bra och lugnt jobb som möjligt. Det är ditt jobb att i så fall ordna det  så bra för killen/ tjejen, så att det kanske blir ett bra och lugnt jobb för dig.  Det får du beroende på hur du jobbar.

Ditt jobb handlar om att Ligga steget före, skapa trygghet, göra miljön så förutsägbar så att barnen slipper  gissa sig till vad som ska hända eller ske. Det här är  barn som  fått misslyckas så många gånger redan innan, ditt jobb är att låta dom  få lyckas.

När du ser till  tillgångarna i den lilla killen eller tjejen, bekräftar det som är bra med honom eller henne, då är du på rätt väg.  Då kommer du få ett jobb som du vill ha. Du kommer att känna glädje, du kommer att se underverk när du letar efter det som är bra. Då du bekräftar det som är bra, då kommer du få se massvis med bra saker för det är då underverken sker.  Det är då du som personal gör ett bra jobb. Då är även då du gör skillnad för den lilla kille eller tjej, det är då du gör ditt jobb. Det är också då du gör att den där lilla killen eller tjejen  tar till sig dig,  tänker på dig som en vuxen värd att minnas.

En sådan vuxen vill vi alla vara! En vuxen som gjort skillnad, en vuxen som den unge minns för att ha gjort något som är bra.  Det bra som egentligen handlar om att se den unge utan dömande ögon.

Vi kan välja vilken vuxen vi vill vara…                                                                             Vi kan välja att se det som är bra, eller så väljer vi att se det som är dåligt.

Ojoj oj jag känner att jag skulle kunna sitta här och skriva hur långt som helst idag.  Men väljer att avsluta här för du orkar antagligen inte läsa längre.  Risken är att du tröttnar. Det vill inte jag.

Så här slutar jag mitt inlägg.

wpid-textgram.png

Vill du läsa andra bloggar som jag använder mig utav så finner du dom här.

Lev idag just nu, Igår finns inte här och morgondagen den är här imorgon.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

 

till och med Doktorn argumenterade emot att han ska skriva intyg…

Har haft ett inlägg som jag velat skriva i någon vecka, treatment men orden har inte formats så som jag vill. Nu sitter jag och väntar på att ett bröd ska jäsas och tänker att ett sätt att få koll, pilule är att skriva i köket. Brödet är glutenfritt, doctor  det va lite annorlunda att baka det än andra bröd. Kletigt va det och lite annorlunda när jag skulle göra själva degen.WIN_20150303_131524

Nu va det inte gluten och bröd jag hade tänkt mig skriva om, utan om Körkort. Körkort och tillstånd som måste sökas om du har ADHD. Dottern lämnade in om körkortstillstånd redan i höstas. Försökte redan då även få ett intyg av läkare, vilket trafiksäkerhetsverket vill ha då man har ADHD. Många vändor har det varit, och psykiatrin hade mycket att göra, så hela proceduren fick göras om och göras rätt. Trafiksäkerhetsverkets tid tog slut, så hon fick åter igen betala in för det nya tillståndet och göra ännu en synundersökning. Men denna gången hann dom liksom med på psykiatrin, eller hennes kontakt på psykiatrin gjorde det hon skulle. Dvs boka in en tid till en läkare.

Hon ville ha med mig till doktorn, fast hon faktiskt är 19 år så kände hon att jag skulle vara med. Så självklart gjorde jag som hon ville. När vi kom in till doktorn, frågade han lite olika frågor så som:

Om hon missbrukade droger eller alkohol, hur det funkade i skolan, om hon hade jobb och hur det funkade hemma.

Hon svara sanningsenligt att nej inget missbruk, nej hon var klar med skolan och jobb hon jobbade så mycket det bara gick, för det va ont om vikarier på den plats hon var timmare på. Hur det fungerade hemma sa hon att hon bodde med sin pojkvän och båda jobbade så det va som hos alla lite svårt, det där med ordningen och redan. Jag fick flika in att jag ibland kommer förbi och styr upp både henne och hennes pojkvän 🙂 fast mest på skoj.

Ett intyg är det ja, sa doktorn. Därefter la han ut en lång utläggning om hur tokigt han tyckte detta med just dessa intyg är. Hur kan han bedöma om hon är en bra bilförare? Hur vet han om hur hon fungerar i trafiken? Vet hon det själv? fick dottern som fråga. Vilket dotter svar blev nej, det vet  väl inte jag, det kommer ju tiden att utvisa, när jag väl lär mig att köra bil.

Det var just det här som blev mitt inlägg. Är det inte konstigt att trafiksäkerhetsverket litar mera på en doktors intyg, än om jag som person känner mig mogen nog att ta körkort? Borde det inte vara så att trafikskolan har större möjligheter efter utbildning ge svar på om dottern klarar av och ska ha körkort?

Vi har ju sätt flera vändor i media om hur man tar bort människor från sina yrken, bara för de kommer fram att de har olika former av diagnoser. De senaste året, borde inte de klanderfria åren mera visa på att jag klarar eller inte klarar av att sköta mitt jobb?

Borde inte vi omvärdera och utvärdera, så att vi hjälper och stärker människor istället för att krångla och ställa till?

Oj då, nu ringde klockan och nu ska bröden in i ugnen.

Lev idag just nu igår är historia och imorgon är inte här ännu vissa av oss får inte ens uppleva en morgon dag så lev idag just nu…

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

 

Hjälpmedel ska vara en självklarhet. :)

Sonen ringde hem idag. Han har  börjat plugga igen ska läsa in vissa ämnen.  Min son har dyslexi precis som jag själv har.  Vilket gör att det blir svårt det där med att läsa, cialis läsa så man förstår vad det står. I går tipsade jag honom om att han kan kontakta myndigheten för tillgängliga medier 

Där har de ganska mycket litteratur inläst, view så att jag i stället när jag läser kan följa med och lyssna på texten. Vilket gör att jag lättare kan få ett sammanhang i texten.   Jag berättade även för honom att jag har ett läsprogram på datorn, som hjälper till att stava och sätta ut punkter där de ska vara.  Läsprogrammet heter Claroread. 

Jag  berättade för sonen att han får prata med skolan, så hjälper de till att fixa så han får det på talbok. Jag berättade även om mitt program som hjälper mig att läsa skriva och stava.  När jag förklarade för honom att det kan vara så att han behöver intyg. Så kröp det fram det ett hinder i hans tillgångar.  Jag hörde på honom hur stressad han blev när han sa: Men mamma jag har fem veckor på mig.  Det är en del av adhd som visade sig.  Det krävdes flera led av saker som han skulle ordna till för att klara av det som är studier.

Kanske var det så att han var tvungen att ringa och be om ett intyg, kanske var det så att det skulle med post, och att de skulle visas för skolan.  Då blev det stopp då gav han liksom upp.  Inte så att han skulle sluta läsa upp betyg, men gav upp med att få den hjälp som han så väl behöver för att slippa anstränga sig till tusen för att klara.

Det är just sånt som ställer till det,  det gör det krångliga. Det borde inte vara så, det borde vara en självklarhet om jag bara andas ordet dyslexi, ADHD mm så är det människor som har kunskap om vad som kan hjälpa mig med en gång.   Tyvärr är det så med mycket  om jag  nu har svårigheter, då måste jag själv leta reda på och luska ut vilken hjälp jag kan få. Sånt måste det bli ändring på känner jag. Alla orkar inte leta reda på alla orkar inte slutföra, fixa och trixa för att få livet gå ihop. Någon borde ha det som jobb att hjälpa alla dessa elever mm att stödja och hjälpa till och hålla i det organisatoriska.

För ganska så länge sedan kanske fem år,  läste jag på personlighetsteorier på Högskolan.  Jag hade aldrig klarat detta utan min talbok och mitt stavningsprogram på datorn.  För mig är just sådana program livsnödvändiga om jag ska skriva och stava något sådär, så att folk förstår vad jag skriver.

Lev idag just nu

igår är historiskt

och

framtiden är ännu bara en vision.

Det blev så tydligt att detta är inget som föräldrar till vanliga alldagliga barn får uppleva.

Utan  detta är en förmån som bara föräldrar till mera  särskilt utvalda speciella barn får uppleva. De där barnen som har lite mera speciella egenskaper. De som behöver det där lilla extra. 🙂

Sonen härligt glad idag över att gå till skolan, hospital var till och med noga med att visa att han hade matchat både kläder och fingerprydnader. Han köpte sig en ring igår där till så fick han en julklapp för tidigt.

En nu fin Luvtröja utan luva men, med dragkedja i fickorna. Det gäller att ha smarta, snygga och bekväma kläder, då kan till och med han visa och vara noga men, egentligen är det Bekväma, Smarta och till sist snygga som är receptet på att vår son ska se någorlunda välklädd ut.

Blev helt rörd och fick lite tårar i ögonen när jag såg han gå iväg. En helt annan status på den hållningen, han hade i dag när han gick ut till taxin. En helt annan kille som gick iväg idag.  Handlar det om utveckling eller är det någon som bor på skolan eller är det att det är den stora högtidsdagen idag?

Idag när han skulle vakna  vart det inte alls svårt att väcka honom.  När jag sa till honom: nej  inte den tröja du måste ha en ren, ny tröja. Började han argumentera om att det vara va den tröja som funkade ihop med hans nya fina luvtröja, utan luva.  Då  gick jag in i hans rum tog ut en  nästan likadan tröja i samma  färgskala, sa att  ja men den här den passar precis lika bra.   När han sedan skulle ta på sig strumporna  blev det en nej,  nya strumpor, vet du.  Inte ens här blev det diskussion.

När han var klar kom han ut och visade på hur han såg ut.   Eftersom han hade somnat med håret blött i går såg han lite rolig ut i håret.  Då sa jag  gå in och kamma håret med  vatten på kammen, så blir det bra.  Ingen diskution här heller.

Här sitter jag och funderar på  har han mognat över natten?

Är det någon på skolan som han kanske är intresserad av?

Är det högtidsdagen idag, då han ska  äta julbord med hela skolan?

Eller är det samtalet som blev till igår hos doktorn?  Då doktorn hade ett härligt, bra samtal med honom om att det är viktigt att man  har  kunskap om sina funktionsnedsättningar. För då man kan göra något åt dom. Kanske är det en Kongo av allt.

I alla fall nu när jag skriver, kommer det även till mig att oj, här sitter jag och bubblar av glädje, över en rätt simpel sak.

Något som andra föräldrar inte ens  reflekterar över. Något som är helt normalt för dom. De har  aldrig behövt  kämpa med kläder. Aldrig behövt få in en  nästan vuxen kille i duschen, aldrig fått hör av någon att men  herre gud, hade han inga bättre kläder att ta på sig.  Tror inte att det är många föräldrar som  en helt vanlig dag, står i hallen säger hej då till sin nästan 18 åriga son, som  ser honom gå ut ur dörren med en rak rygg, med lite stil och pondus, som  sätter sig och skriver ner sina funderingar och bubblar  av  glada känslor i kroppen, över att sonen  såg bra ut, som såg att sonen kände sig stol över sig själv över att han var så snygg. Just den reflektionen är nog inte så vanlig med vanliga  vardagliga barn.

Detta handlade om att  han nu hade en ny fin luvtröja utan luva men med dragkedja i fickorna. Han  kände och tyckte själv att han var välklädd.

Nej jag väljer att tänka att just det här det handlar om allt.  Det handlar om att han  börjat mogna, som ung vuxen,  det handlar om att han  kommit på att det är viktigt, att  se någorlunda ut.  Samtalet med doktorn i går tog han till sig,  och eller men framför allt så börjar han inse att han är värd att se bra ut.

Det är ingen som lyssnar på dig om du säger att jag är ju bara ett barn, när du är 18 år.

När barn misslyckas och det blir så där tokigt, hospital physician så är det inte för att de vill att det ska bli så tokigt. Visst är det så eller? Så tänker i alla fall jag.

Igår gjorde vi en ny erfarenhet. Inte alls trevlig och inte alls rolig. Jag  spände mig helt på tok för mycket, ambulance innan mötet vi skulle ha. Sonen lika så. När vi kom hem från mötet så somnade sonen och jag gick som i ett töcken hela dagen.  Från mötet  dök det upp tankar och minnes bilder från vissa stunder. Ett av mötets stunder va när sonen sa men jag är ju bara ett barn.

Jag tror det är så han känner. Att han bara är ett barn, tyvärr så springer åldern i från honom. För han är inte längre bara ett litet barn i samhällets regler, de människor han möter ser honom inte längre som ett barn.  Om bara några månader så fyller han 18 år.  Redan nu har han varit straffmyndig i snart tre år. Men det är inget han känner att han är.  För enligt honom från gårdagens möte så visade han på sin sårbarhet.  Han är bara ett barn. Samhället ser honom som snart giftasvuxen, en ung  vuxen man som har eget ansvar, för sitt egna liv.

Jag tänker att bara för du är 18 år så är det absolut inte per automatik vuxen.  Du behöver inte ha Asperger eller ADHD för att  känna dig o-vuxen. Tror det kan vara nästan vilken ungdom som helst som i 18 års åldern inte känner sig vuxen fullt ut.

Det gjorde ont i mig igår när vi satt där på mötet, när jag hörde honom säga: men jag är ju bara ett barn.  När jag märkte att den  andra personen som var en del av mötet, höja på ögonbrynen.  Kunde jag nästan höra hans tankar av orden. Det gjorde ont och det gjorde mig rädd.  För om några månader så är sonen då  giftasvuxen, så vuxen att du har rösträtt, du får  köra bil och du har ett eget ansvar över ditt liv.  Jag kan inte längre skydda honom, om han inte vill skyddas. Jag kan inte hjälpa honom, om han inte vill ha hjälp.  Samhället kommer att se honom som en person med eget ansvar och så vuxen så han han är mogen nog att stå för konsekvenserna av hans handlingar. Inga förmildrande omständigheter utan han är vuxen på gott och på ont.  Just nu känner jag rädsla för just det som kan komma att ske om bara några månader. För om några månader är jag någon som inte längre har de mandat jag har idag.  Då är jag inte längre en  självklar länk till att ta del av sonens tillkortakommanden i stunder, då är det inte längre någon som lyssnar på mig.  Då kommer de istället bara se till ålder och till den vuxenhet sonen har på pappret..

Nu är det verkligen viktigt att jag i mig lever i stunden, banar väg till det som kommas skall.  Ser till att tillrättalägga pusselbitarna som gör att jag kan och får hjälpa sonen även efter att han är 18 år.  Gud hjälpe mig!

Lev idag just nu, morgondagen är inte något som är här just nu.  Igår är historia som visar mig vad som komma skall.  Jag behöver få till både mod, tillförlitlighet och kraft just nu….. Ibland är inte livet enkelt, inte så enkelt som jag vill att det ska vara …….

Ha en fin fredag och lev idag just nu.

Vi är olika, vi är människor, den enda likheten är att vi är människor.

Det finns så många tips från och till om hur man blir av med sin ADHD, ambulance det mesta jag läst om är att slutar du dricka cocacola, så blir allt bättre.  Eller äter ekologisk mat, bara mat utan vitt mjöl och utan det vita sockret så kommer du bli bra.

Bli bra? Menar man då att jag är dålig? Bara för att jag har ADHD?  jag känner mig inte speciellt dålig.  Men det är klart innan jag fick min diagnos kände jag mig riktigt dåligt dålig. Inte för att jag var sjuk eller nått sånt utan för att jag inte visste.  För att jag kände mig som ensammast i världen, för att jag inte hade  tyglar som hjälpte mig att inte rasa ut i ilska.  Jag hade inge förklaringar till varför jag ibland inte fick ihop mitt liv på riktigt utan bara i perioder.

I vissa perioder glänste jag som attan, Då va huset städat och barnen fulla med rutiner, Inga lappar missades mellan skolan och mig, det fanns det som skulle finnas i kylskåpet, från morgon till kväll härjade jag runt, för att allt skull hålla hela vägen.

Efter sådana perioder med full koll i några veckor, så sa kroppen stopp,  alla strukturer i min värld rasade bort  då jag log på soffan och såg i taket.  Ramlade in i värdelöshetskänslor och trodde att jag var den slarvigaste dåligaste människan i världen.  Då va jag nästan sjuk av värdelöshetskänslorna.

Sedan fick jag min diagnos, då för väldigt många år sedan och kände ja ha ja.  Jag var bara en vanlig lite trollunge som hade lite svårt med att bli stor och vuxen i rätt tid.   Diagnos och medicin gjorde underverk, då fick jag chansen att lära känna mig själv och lära mig stanna kvar i stunden.

Det var rätt skönt när jag fick min tablett och jag kände hur takten i mig saktade  ner.  Något som var ännu skönare va att när jag mötte människor som i sitt jobb, hade det som jobb, att förstå och acceptera människors annorlundahet, så blev jag i stunderna och omgivningarna bemött med förståelse och acceptans. Det gjorde att det vara mera enkelt att vara jag,  jag slapp och misslyckas så mycket.  Till och med att jag i dessa stunder kände mig som något helt lite extra.  De talanger jag i alla år dolt blev nu något som jag plockade fram och visade fick glänsa.

Under de första åren med diagnos, läste jag allt och provade allt.  Tills en dag jag satte mig och funderade på om jag verkligen ville bota bort min funktionsnedsättning.  Gick den att bota bort?  Var det inte istället så att jag borde  ta mera hand om den och visa den i sin storhet?  Visa på det som är bra med mig i stället för att visa dåligheten.  Finns ju inte en människa som är rätt igenom helt dålig eller hur.  Vi har alla våra till och o-tillgångar du behöver inte ha ADHD för att ha otillgångar.

Men i alla fall vill jag bli frisk bli av med min dålighet, som de så gärna botar med  Konstens alla regler , bort med vitt mjöl, socker, mat med och utan tillsatser, ät olja, fröer och lägg 1000 tals kronor på hälsokost saker så kommer du bli frisk.  Men jag är inte sjuk, har bara lite dålig koll på det där med eftertänk, stanna i stunden just nu, lite taskigt arbetsminne och närminne. Annars duger jag rätt bra. Det där med dålig koll på eftertänket,är ibland bra ibland, riktigt bra för jag provar för jag kan,  jag gör det en och en gång till bara för jag kan. Vissa gånger kanske det inte blev helt bra men, andra gånger blir det bara bäst helt glänsande bra.  Grymt bra.

Så nej, jag vill inte bli frisk, för jag är inte sjuk , jag är frisk har bara lite kortare stubin när jag råkar känna mig trängd, är inte alltid så eftertänksam som jag borde vara. Men jag gillar att vara mig så som jag är, så jag kör på äter sånt jag tycker om accepterar mig själv och förlåter mig själv för sånt som blev mindre bra.  För att bota mig i min ADHD, det vill jag inte, den ser jag som en tillgång.

Kanske är det  nu mera dags för er andra, som vill bota mig att börja acceptera att människor är olika, vi är bra på olika saker. I rätt miljöer är vi alla de underverks barn som gud har skapat, eller i alla fall är vi skapade  till underverk vi allihop.

Ha en härligt fin dag , Lev just nu, igår är ett blad som just blivit en sida att läsa. I dag skriver vi på ett tomt ark som kan läggas till handlingen i morgon. Framtiden den skapar vi här och nuwpid-textgram.png

E det någon som vet om den där känslan i magen när telefonen ringer på dagtid.

den där  känslan av  små rädda känslor av att telefonen ringer, clinic  och den första tanken man får är : Hjälp är det från skolan vad har nu hänt?

Ja då är det lite som vanligt igen. Fast ändå inte riktigt som vanligt. Tre av fem dagar åker sonen till skolan,  taxin kommer redan vid halv åtta på morgonen, så nu är det timmar helt ensam här hemma.  En sten har ramlat av och livet är mera sin gilla gång. Skolan har gjort det yttersta för att mallen ska vara sådan så att sonen passar in.  Ändå är jag ganska så rädd för att även om mallen är omgjord och gjord ännu ett varv så kan denna mall också fallera och ramla.  Sonen kan ramla ut och vi får det inte att funka. Men nu  är tankarna i framtiden och där ska dom inte vara när det är svårigheter som kan komma.  De svårigheterna är inte här just nu och då ska jag inte lägga energier på det som ännu inte hänt.

Tre av fem dagar är bra, de övriga två dagarna kommer hans lärare hem hit och det gör saker i samhället.  Jag gav förslaget om att just dessa dagar ska vara dagar de tränar sociala aktiviteter så som kolla hur det funkar på bibliotek,  banken, arbetsförmedling, skatteverket, elbolag, ja allt sånt där som är med vuxenlivet.  Det lär han ju behöva komma i kontakt med när han sedan är vuxen.  De här två dagarna som sonen varit i skolan verkar ha varit bra dagar. För när han kommer hem är han glad, inte alls så trött.  Nu får vi hoppas att det håller fram till höstlovet.

Egentligen är det inte klok hur det blir när man som vi har barn som det inte funkar helt hundra för i skolan.  Så många tråkiga erfarenheter från historian gör att dessa dagar som varit. Så har rädslan för telefonen när den ringer är ett samtal som är tråkighetssamtal.  Per automatik blir det i tanken när telefonen ringer att oj är det skolan vad har nu hänt och vad  ska jag göra åt det nu. Lite som vi har kastats tillbaka i tiden då de ringdes från skolan i alla fall en gång i veckan.  Många gånger då som jag fick hämta hem sonen, Just den känslan  har flyttat in och bor i mig nu. Känns olustigt att gå till jobbet innan jag vet att sonen  kommit hem.  Men just detta är historiskt och är inte just nu. Så jag har lite att jobba med se framåt  och vara här och nu.  Just nu funkar det för varje timma som går utan samtal är timmar de funkar. Ibland måste man strukturera upp dagen i små tidsintervaller. Just nu är morgonintervallen klar och den funkade. Så här långt är det grönt ljus.

Ha en  fin dag.
Lev idag just nu, igår finns inte och morgondagen är inte här fråns idag blivit igår fast  imorgon.

slutfasen av ett lugn snart drar det igång igen.

här går livet sin gilla gång.  Chilisarna växer och allt är i snigelfart.  Snart är det den dagen då sonen ska börja skolan igen. Men nu pratar vi  3 dagar av fem.  2 dagars praktik ska till och det letas efter något i vår lilla kommun.  Ibland önskar jag att jag kunde se in i framtiden för just nu bor det mycket oro i kroppen hur det ska bli, order vad som kommer hända.

Att det ska vara så svårt att få till fungerande rutiner i saker. Att skolan till och med nu när sonen är så stor, ska vara ett så svårt mål att nå upp till. De där gamla historiska känslorna har hittat tillbaka i mig.  De där med föräldraroll och misslyckande, samtidigt som jag ser att det här är större än vad jag och maken kan påverka. Lite som att vi gett upp. Lite som att detta får vara en färdsträcka där vi lär oss mera.

Just nu är det härligt att se sonen för han mår så bra, han hänger med ut på utflykter och det känns som han är lycklig. Men snart är vi där igen. Snart kommer det bo tankar i oss att det blir telefonsamtal och tråkiga samtal om vad som inte funkar.  Även om jag inte kan säga att skolan brukar ringa när det är tråkigt, för det har varit  väldigt noga med att lyfta fram det som är bra.

Jag vill så mycket att det ska funka att sonen ska hitta till  ett bra och framkomligt sätt att växa upp. Hitta något meningsfullt och roligt, så att även han får ett värdigt och innehållsrikt liv som vuxen.  Visst inget är försent, allt är möjligt och hoppet om att det kommer att funka finns. Men det är litet och jag är rädd. Rädd för framtiden som idag ännu är fantasier.

Fantasier och rädslor är aldrig en bra kombination känner jag. Men något ska till.  Idag  denna vecka är det i alla fall ännu bara  dagar hemma. Nästa vecka där emot då är det tiden som kommer att visa va som sker och händer.  Vi ska framåt det ska gå så är det bara.  Han ska växa upp till en kille som ser framtiden som något spännande och roligt.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://malix.se/category/barn/page/2">
Twitter
%d bloggare gillar detta: