Straff eller konsekvens hmmm hur tänkte jag.

Jo ibland är det som det är, motvalls är sånt som man måste övervinna och försöka få den att bli en dans igen. Säger hon som inte dansar.  Jo idag vart det en riktigt tråkmorgon. Där det liksom inte gick att få till det, utan att ta till tråk-saker. Vi har system här hemma där våra regler är få men ska följas.

Regel 1 är gå upp och gå till skolan.

Regel två är duscha minst tre gånger i veckan.

Regel tre städning gör vi på torsdagar och den ska göras.

Sedan har vi någon form av syssla.  En har gå ut med soporna till soptunnan, En har gå till affären när det saknas akut. En är att hålla ordning på källarens gillestuga. Man har bara en av sysslorna så det är inte så svårt att ta ansvar över just den.  Regel 1 är den viktigaste regeln den som man måste följa oavsett vad som är så gäller den.

Idag blev det lite tokigt och jag som är emot straff sa saker som jag inte gillar.  För det blev att men nu ser du till att gå iväg, för gör du inte det så lär det inte bli något internet för din del i helgen.  Först hade jag sagt att ingen skola, ingen veckopeng, det hjälpte föga ska jag säga. Men när det blev inte något internet i helgen och inte fylla på surfen från nästa månad fast den kanske tar slut innan.

Det va då det hände. Det var då det blev, okej jag ska la gå då.  Jag vet, jag vet, vet, vet att det inte är helt okej. Jag gillar inte straff och för mig är inget internet straff, när man samkör det med skolan.

Men det var det som bet och skolan blev till idag med, samtidigt som internet får bli kvar för det blev skola.  Jag gillar mera konsekvenstänket att  det jag gör ska vara knutet till det som blir konsekvensen.  Men idag gick det inte, jag hann inte tänka på det. För jag blev ganska så irriterad när jag insåg att den här killen kommer inte gå till skolan idag.

Men vad är en konsekvens om man inte går till skolan? En konsekvens kan ju vara att man får stanna inne hela dagen. Men den biter inte på någon som gillar att stanna inne hela dagen.  En annan konsekvens är ju att du missar saker i skolan. Men den biter liksom inte på någon som inte tycker att den lär sig något i skolan.  Dessutom ligger den konsekvensen för långt bort.

Nej idag misslyckades jag totalt känner jag. HMMM Går du inte till skolan så lär du få väldigt tråkigt idag, för du kommer inte få tillgång till internet.  Visste inte ens hur man kopplar bort det, utan hade tanken att ta med mig hela apparaten till jobbet.

Hm hur tänkte jag.

Nåja den det gällde, gick till skolan om en sent. Vilket medför att jag slipper ta med mig den där sändaren till jobbet, vilket hade resulterat i att hela familjen inklusive maken, hade blivit riktigt grinig på mig. Samtidigt vet jag ju att maken hade fixat det där med att göra så att det inte hade drabbat hela familjen.  Men nej, det var kanske inte den bästa starten på dagen. Men det va en start. För jag har till och med gjort sånt jag inte hade tänkt göra idag.  Bankaffärerna är gjorda för månaden och jag slipper även den tanken om att gö det imorgon.  Inget ont utan att det för något gott med sig.

Lev idag just nu, när vi lever närmare nuet slipper vi som jag idag gjorde ta till drastiska åtgärder.  Just nu är alltid bättre än där borta eller det va då det.  Just nu är nu och problemen har en tendens att ligga bakom eller framför. För just nu är då vi kan göra något åt om vi vågar eller vill.

Lev idag just nu. Igår, inte ens morgonens stund är längre här och morgondagen den är där först imorgon.  Ta hand om dig och just nu.

Carina Ikonen Nilsson.

 

Relationer är inte lätt att stava till ens.

idag ser det ut att bli en fin dag, order här sitter jag igen och skriver med kaffet bredvid mig.  Tabletterna är slut som jag skulle äta men magen och kroppen har ännu inte fattat det.  Hoppas de inser att jag inte ska ge dom mera gift nu. Gå gärna in och hjälp  Dottern med sitt hundkort. 

Jag har många människor omkring mig, inte allt här hemma med det finns så många människor där ute som jag bryr mig om. Igår vart det en kille som kommit in i våra liv för några år sedan.  Igår mådde han dåligt och vi pratade över sms.  Jag och maken pratade om det efter att vårt samtal tagit slut.  Det blev så många frågor i mig efter vårt samtal. Hur kommer de att fixa det? Hur mår min speciella tjej, hur mår han? Vad kan jag göra för att det ska bli bättre för dom båda?  Finns det något jag kan göra?  Ska jag göra något?

Inser att jag egentligen inte kan göra något överhuvudtaget. Mera än att finnas här om någon av dom behöver.  Tycker väldigt mycket om de båda två. Vill dom väl och vill se att de verkligen fungerar med deras liv så som de själva vill.  Jag är faktiskt lite rädd, för vilka val dom kommer att göra. För båda två har faktiskt haft ganska så dåliga historiska val.

Nej jag inser att de är vuxna och får reda ut själva, men jag kan vara här om de behöver… Oj vad jag skulle vilja ta tillbaka tiden och berätta med hela handen att nej nu gör vi så här. Antagligen hade det inte hjälpt, för livet det måste man själv leva utifrån sig själv. Relationer är jobbigt, man måste arbeta med sina relationer, Ge och ta men mest ge. Ger båda i sin relation så kan det funka. Nu tror jag inte att de inte har gett, för jag tänker att de båda två är givare. Tänker att man även i en relation måste ha mål, måste våga ha tråkigt. Våga må dåligt, våga möta den som mår dåligt och må dåligt tillsammans.  Prata, prata, prata säger jag. Maken, han skulle nog säga, prata mindre om han satt här. Kanske är det en vågskål och stunder man faktiskt ska vara tyst. Vissa stunder prata.

För ganska så många år sedan var jag den som mådde sämre, nu är jag gift med världens bästa make som passar mig helt perfekt.  Jag var hemma och sjukskriven väldigt länge. Vissa dagar va jag så under isen att det nästan inte gick att andas.  De dagar var maken mera än bäst, för han gav mig luften, bar mig framåt, gav mig hopp. Ibland kunde jag ligga i sängen och bara gråta, då låg han bredvid. Han kanske inte sa något men han va där. Han skötte marktjänsten, en dag vaknade jag till mera levande och hade mera känslor av kanske inte glädje och livslust men av något mera ljust. Steg för steg gick det till mera färger i livet.  En dag blev det som aha kolla här. Jag lever jag, ser hösten, jag går framåt och jag orkar andas. Jag lever.

Jag har ju en lite gråare ton inom mig, ibland fungerar jag mindre soligt och tankarna är av mörkare sort.  Den sorg jag då kände lever med mig vid sidan av.  När jag håller på att ramla, blir jag rädd, min rädsla gör att jag hittar strategier för att hitta ut, bort från den där gråare tonen i mig. Tror det viktigaste i detta är att jag vågar prata om det, att jag vågar känna och erkänna att nu måste det bli ett stopp, break, något nytt.

13942574_10153958458704296_908365365_n
Ibland behöver man vara en giraff, så man kan se bortanför träden.

Då gör jag något helt tvärt om, jag får ibland tvinga mig till att göra saker bara för att inte ramla och slå upp det där själsliga såret. Men ibland får jag bara vara med på noterna och gilla läget. Då brukar jag tänka att ja det är en dag imorgon också den här dagen får bli som den blir. Ibland räcker det faktiskt med att bara ha en dag. Det är när dagarna blir veckor och månader som jag inte vill ha.  Det är när dagarna blir veckor som jag måste kavla upp ärmarna. Då brukar jag göra tacksamhetslistorna längre än vanligt. Då brukar jag lägga kraften på att se till att må eller ha det  bara lite bättre än gårdagen.

Men oj vad blev det här? Från oro till må bra ord.  Nog för idag nu räcker det kaffet är kallt och behöver drickas upp av mig.

Lev idag just nu, igår finns inte längre kvar. Morgondagen den vet vi inget om.  Ta hand om dig och se det vackra i dig.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Det bor lycka i stunden men jag vet inte varifrån den kommer.

Sitter och funderar på allt som hänt de här dagarna sedan sonen ställde till det med skolan.  Han får ju inte komma dit som läget är nu.  Så här är jag tjänstledig och jag och sonen klurar ut saker tillsammans.  I dag på kvällen satt jag och maken och pratade och jag sa till honom att det känns så bra just nu.  Det är så mycket lugnare och sonen är om jag inte ser fel, find faktiskt lycklig.  Han mår bra av att vara hemma.  Inte ens under sommarlovet va det så här bra som det är just nu.  Även om han tycker att jag tjatar för det gör jag.  Mammor tjatar mycket och pratar en del.

Men vi har det bra vi går upp på morgonen och gör saker, shop  inte speciella saker.  Utan helt vardagliga saker.  Vi diskuterar inte händelsen för den har vi pratat om,  utan mera vardagliga saker  går och handlar och jag delar med mig av mina kunskaper som liksom hör till när man bor i egenlägenhet och är vuxen.  Jag visade han hur det blev när man gjorde som vi gjorde i går, då vi köpte köttfärs på Citygross till extrapris.  Varför det inte lönar sig enligt vad jag tycker för  köttfärsen var så full av vatten att det  nästan blev soppa när jag stekte den.

Sonen som hatat skolan sedan han började  förskolan mår just nu bra med att bara vara i vardagen utan semester och sommarlov.  För sommarlov det ger ångest det med. Då ska man ju uppleva saker och hinna med så mycket och hinna med att vila upp sig.  Idag är det inte sommarlov utan vardagen, då när man faktiskt måste göra hushålls sysslor och planera för dagen.  Det ska städas, lagas mat, handlas, och tvättas kläder mm.   Just nu är det så där bra som det var när vi åkte till Strömstad  i två veckor bara han och jag. Då vi gjorde tomatisbehandlingen.  Det va också en tid då  vår son var lycklig, fast vi bodde i stuga eller i husvagnen eller på vandra hem.  Varje dag gjorde vi tomatisbehandling i tre timmar sedan ner på stan handla mat,  och göra vardagliga saker. När sonen går i skolan då kan vi inte alls ställa de krav som just nu bor i vardagen. Då är det till och med en kamp att få in honom i duschen.

Jag känner någonstans att det här är viktigt på något sätt, just den här tanken och känslan jag har just nu.  Det är något som är viktigt med stunden just nu. Vad är det som gör att  vår son mår så bra just nu?

För kraven finns även här i vardagen.  Så det är verkligen inte kraven som ställer till det.  Struktur, krav och olika vardagliga tråksysslor finns varje dag för sonen. Men någonstans i det här mår han bra.

Vad är som gör att det just nu funkar så bra? Vad är det som gör att det just nu känns som sonen är lycklig? Vad är det i dagarna just nu som vi måste fånga upp, ha med när det återigen blir skola? ÅÅÅ vad jag just nu önskar att  den psykolog vi har haft så nära samarbete med, inte slutat på habiliteringen. Hon hade precis förstått vad det är jag menar.  Tyvärr så hittade hon nya arbetsuppgifter.  Just nu känner vi oss så ensamma, finns inte så mycket bollplank. Jag måste reda ut det här  måste hitta till det som gör lyckan just nu. För något är det som görs rätt just nu.

Livet är just nu inte en kamp vilket det brukar att vara.

Söka vårdbidrag är inte enkelt.

Igår läste jag på Fb en kvinna som fått vårdbidrag 100 %. Hur hennes känslor va blandade. Jag har själv varit där bland de där blandade känslorna.  Det är jobbigt det är tufft att söka vårdbidrag, cialis många frågor och det som man egentligen tycker är helt naturligt blir konstigt och onaturligt. Det känns när försäkringskassans personal frågar ut, order  och när de läser upp svaren så blev i alla fall jag mörkrädd.  Det som man som förälder strävar med varje dag som man på något sätt alltid gjort och alltid sett som normalt, nurse är inte normalt för andra. Det är inte normalt att man köper gympakläder flera gånger per termin, det är inte normalt att böcker försvinner och att det är krig hemma nästan varje dag för att skolan kallar.  Det är inte normalt att se ljuset slockna någon gång i september i ditt barns ögon.  Det är inte normalt att ungen inte ens klarar fram till Jullovet.

Här hemma va det skolan som gjorde mest ont, och gör även idag fast  vi bara har lillkillen hemma. Men varje dag var enda dag som det är skolan hör vi innan han åker till skolan.

Jag vill inte till skolan, jag hatar skolan. Från 0-1 till nu tvåan på gymnasiet samma fraser varje dag Alltid. Jag vill inte till skolan är egentligen det enkla. Alla bråk som varit i skolan där lillkillen ställt till det. Alla dumheter som han råkat utför är värre, än jag hatar skolan frasen. Men det som sedan några år har gnagt är just den där frasen jag vill inte till skolan jag hatar skolan.

I 11 år har vi hört det i 11 år har vi hela tiden sagt: ja men du måste gå i skolan, det är snart fredag, eller snart är det lov igen.  11 år av att göra något varje dag som man inte vill, som man hatar. Som sonen säger att han gör. Borde det inte finnas bättre alternativ? Hade jag  hatat något så mycket i 11 år hade jag gjort allt för att undvika det som vuxen. Som barn har man inte möjligheten, att välja bort i alla fall det hatobjektet. Nu är det  två år kvar i skolan för vår son, Förra våren tog vi vårt förnuft till fånga jag och maken vågade prata om det och presenterade det för skolan. Att det faktiskt måste finnas andra alternativ än bara skolan. Ännu är inget klart men de har börjat rota i alternativen och de har börjat röra på sig i alla fall har det blivit en del samtal om att hitta praktikplatser men handledning.

Oj jag ser att jag kom bort från ämnet jag som skulle skriva om vårdbidraget och de känslor som flyttar  in i det sambandet.  Vet inte helt säkert om jag gjorde det men det får duga.

Lev idag just nu, Igår är historian och morgondagen är inte här just nu finns hela tiden.

Att den unge är 20 på pappret säger inget om ansvarsförmågan.

att vara mamma till barn med Npf är en konstform, nurse I min villfarelse trodde jag det jobbigaste var när barnen gick i skolan. Det var ju då alla krigen blev till, discount i alla situationer som handlade om samarbete.   Det var  då allt fallerade, när jag och barnet försökte förklara för skolan:

Att nej det är liksom inte bara till att göra, det tar mera kraft av ett barn att göra tråkiga saker när man har Npf diagnoser.  Det måste till en stor portion Motivation, om man vill att det ska funka.

-Nej, det är ditt jobb som lärare som ska locka fram motivationen.

-Nej fast han kunde igår och i förrgår så kan han inte idag.  För så där ligger det till se du, Det handlar om dagsform, status på det han ska göra om det är det som är intressant just nu.

– Ja men du det var ju förra månaden han var intresserad av kriget och kungar. Nu är det mera intressant med alla gator i gooogle maps.

Jo, jag ska villigt erkänna att jag själv inte varit i Usa men faktisk så  har jag varit på varje gata i Louisiana, New Orleans. Kan varenda tvätt maskin som Amerikanerna har ute i sina trädgårdar.  Den kunskapen har jag fått till mig av Google maps, då jag ett tag snöade in på USA och hittade till Google maps.

Oj känner att detta inlägget kommer bli långt.  Det blir så här långt efter som jag och en annan mamma igår pratade damp, diagnoser och oron som blir till när barnen blir vuxna. Då samhället säger till oss att nej men din son är vuxen nu. Du kan inte bestämma detta. Han får bestämma det själv.  Det är just i det där han får bestämma det själv som vår oro ligger.  Även i ordet vuxen.

Ofta handlar det om att vi vill att våra barn ska gå andra stigar en de vi redan trampat upp och  skapat fått erfarenheter av.  Vi vill att våra barn ska trampa upp nya stigar och slippa gå i den sörjan som vi själva trampat i.  Vi vill ju att deras väg ska bli rakare, enklare och ge de en bra start i livet…..

Nej, vill inte han så kan vi inte tvinga honom.  Nej, jag gillar inte tvång det gör jag inte. Men att få lite hjälp på vägen. Att få lite stöd i att hålla ordning på vilka samtal som måste ringas, vilka räkningar som måste betalas, vilka kläder som är rena och att när man lagt in tvätten i maskinen, är det bra att ta ut den och hänga upp den samma dag, är bra.  Att  äta något annat än bara nudlar under en månads tid är bra. Att köpa mat för pengarna är bättre än att köpa tid på WOW en en bra handling.  Att gå till skolan, jobbet  istället för att level up den gubbe är riktigt bra.  Till och med så att det är nödvändigt.

Det är sådana saker som vi ibland får berätta för våra barn. Ibland blir det till och med krig i sådana situationer.

Jag har alltid försökt mig på att prata med människor om vad det är som ställer till det för oss i våra familjer. Att det är viktigt att lyssna på det föräldrarna berättar. När de pratar om myndigheter, skola, socialatjänst,  ja  You name it.  Ofta så får jag en känsla i situationen att de tycker jag är en hysterisk omhuldande mamma.  Men se ni, Jag har levt i den där barn kroppen i mina egna unga år,  jag har levt nära mina barn i min  roll som mamma.  Jag känner mina barn och när jag känner,  ojdå ror han verkligen det här i land tro? Då är min oro där, för att jag på något sätt vet om att det här kommer inte funka hela vägen fram.

Det är då de kloka kvinnor och män i olika sammanhang  lutar sig tillbaka och säger de magiska orden.

-Vi får vänta och se.  Vi får vänta och se hur det bli, du vet ju inte, det kan ju gå bra, han säger ju att han ska fixa, han är vuxen nu.  Han är över 18 och bestämmer själv.  Han är över 18 nu och bestämmer själv.

– Ja men det är ju därför vi sitter här, jag vet hur det kommer bli när han ska göra.  Jag vet att de där läkartiderna kommer och missas gång på gång.

-Nej då, han är vuxen nu, då tar man det ansvaret.

-Men herre gud jag missar ju själv i bland.

-Det där handlar  inte om honom, utan endast om dig.

-Ja men har jag inte koll på tiden, så kan jag inte påminna honom, och då kommer han inte komma ihåg, och då kommer det komma hem räkningar som är rätt dumma att få, bara för att man missat en tid.

-Ja det är ju en konsekvens som han får betala.

-Han tjänar inga pengar, han har ingen inkomst.

-Ja, men så är ju systemet.

-Ja, men därför är det ju bra om ni kan skicka hem tiden till mig med, så kan jag hjälpa honom att  ha koll på tiderna.  Så han i alla fall får sin medicin.

-Nej det kan vi inte, han får ge den till dig.

– Men jag vet att han kommer glömma av den så fort han går ut ifrån rummet han fått tiden i.

-Det vet du inte nu, han är vuxen nu. Han är över 18.

Ibland funderade jag på vem av oss som var funktionsnedsatt. Jag eller myndigheten?

Vem av oss förstod inte?  Det tragiska är att jag tror skillnaden ligger i viljan av att förstå.

När jag inte förstår så handlar det om att jag inte förstår.  När  dom inte förstår, så handlar det mera om empati, vilken dag det är och vilken paragraf de kan gömma sig bakom.

De förstår inte att  WOW för någon kan vara det viktigaste i livet.  Att det gäller liv eller död.  De förstår inte att spelet är så intressant att man ibland ställer klockan för att ge sina hästryttare mat.  Om man spelar Travian.  Jag vet att det är viktigt för jag är före detta Travian spelare, det blev till och med så att jag fick min make som inte ens har  ADHD, att jobba i skift med mig i mitt spel.  Varje krig i spelet var på liv eller död.  Varje ryttare som förlorades var en sorg på liv och död.  Att komma två i spelet  var inte en vinst när spelomgången som höll på i ett år, kanske mera, tog slut. Det va en förlust, det va inte bara ett spel. Det var ju en del i mitt liv.

De förstår inte att jag slutade spela med  viljekraften att få tillbaka mitt liv. De förstår inte att jag inte ens vågar gå in i meningslösa spel för jag är rädd för att fastna. De förstår inte att när jag råkar hitta ett spel, som jag  tänker jag provar lite, gör att jag sitter fast i månader, att spelet blir det som är viktigt.

Att spelet tar tid och är det som  är viktigast.  Det förstår inte att jag har svårt att välja.

De förstår inte att missbruk inte behöver handla om droger och alkohol. Utan det kan vara mera triviala saker som etsar sig fast och blir ens liv. De förstår inte att de gånger jag spelar sånt, eller fastnar i google Maps, målar tavlor eller vad det nu än är som jag hittar. att sådan saker har en tendensens att ta över,bli så viktigt att jag till sist med viljekraft för att få tillbaka rutiner och liv, måste sluta. Att jag måste sluta göra och ibland behöver en hjälpande hand för annars ligger tvätten och ruttnar i tvättmaskinen.  Kylskåpet är tomt.

När jag var yngre så fanns inte datorer på det sätt som idag, farorna är större idag, mina tvång i saker visar sig lättare idag än igår eller när jag var liten. Om jag säger att min son skulle behöva någon som var hans skärp, eller krage gör jag det inte för att jag inte älskar honom, inte vill honom väl.  Det är faktiskt tvärt om, och jag har erfarenheten av hur det varit i våra liv då han var barn.

Fast han kanske va 17 på pappret så var han fortfarande en lite pojke i vissa situationer, kunde fortfarande sitta och bygga ihop legosaker på sitt rum.  När han sedan blev 18 och myndig, visste inte myndigheterna om att den 18 åriga grabben kanske var 14 -15 på insidan.  De verkar som om myndigheterna inte förstår, vill förstå att den 20 åriga grabb inte har samma förutsättningar, att göra de där mindre roliga sakerna, att tvätten måste tvättas hjälps inte. Det är då vissa av våra barn behöver en krage, som hjälper till och berättar att nej nu måste du tvätta, och du måste ta ut tvätten ur maskinen.

De förstår inte att när killen tjejen mött på ett hinder, så är tröskeln så hög att den inte klarar av tröskeln. Hindren blir större, högre och fortare omöjliga att kliva över för  vuxna barn med NPF. De ramlar fortare, mera och ställer till mera sår. För de inser inte att de slagit sig, de inser inte att benet är av och inte läkte av sig själv. De tror ibland att om de bara inte gör, så försvinner det.

Det vill inte ha hjälp, för de vill vara som alla andra, ber inte om hjälp fråns det liksom blir akuthjälp, där ungen håller på att dras med den sjunkande båten. Kanske är det redan innan försent. Helt åt väggen försent när den unga ber om hjälp.  Här måste vi göra något vi kan inte låta unga människors liv falla innan det ens har börjat.  Jag tänker att ju mer den unga vuxna säger nej. Ju mer hjälp behöver han.

Hur ska vi få myndigheternas invånare att förstå det?

Nej nu får det bli annat gjort idag av mig.  Det här var bara mina morgontankar från gårdagens samtal. Har suttit här sedan 6.30 nu och klockan just nu är 8.24.  Fastnar i saker jo så är det.  Jag är snart 50 år och du ser två timmar förflöt utan att jag ens hade en aning.

Lev idag just nu påverkar vi imorgon som ännu är framtiden.  Igår historian blev ett inlägg idag.

 

Medias bild är inte min bild av psykisk ohälsa.

Min farmor, sovaldi tänker jag skriva om idag. Hon hade nerverna på utsidan, sa man till mig när jag var liten.  Det tyckte jag var konstigt, för jag såg aldrig några trådar, eller konstiga saker på min farmor.  Skulle det ligga en tråd  någonstans, var  nog farmor den snabbaste med att ta upp den. Ibland fick min farmor åka till sjukhuset. Sjuk i nerverna, fick jag förklarat till mig.  Inte heller det, fick jag klart för mig vad det va för något.  Men som den lilla flicka som jag var, så tyckte jag väldigt synd om min farmor. Redan som liten förstod jag att det måste vara svårt att vara sjuk i nerverna.  Det syntes ju inte utanpå, men vem som helst kunde redan då ställa diagnosen. För det gjorde man om min farmor. Hon var inte riktigt klok, vansinnig klen, sjuk i nerverna sa man och himlade med ögonen.

Min farmor bakade världens bästa bullar, lagade den godaste maten, och var en väldans duktig farmor på att sy, pynta hemmet, duka fram till fest varje dag i veckan. Var jag ledsen, så fanns det inget ställe som gråten tröstades så bra som just hos farmor. Därtill så kunde jag prata med min farmor om nästan allt. Det fanns liksom inga tabun inom min farmor, om att prata om konstiga saker, känslor. Hon visste nästan allt och för henne var jag nog det bästa i mig,  alltid. Världens snällaste, som såg det som viktigt att lära mig att uppföra mig.  Så jag skulle slippa skämmas för att inte veta. Redan som liten  visste jag om uppfostran eller kunskapen om hur man för sig i möblerade rum, runt människor var uppfostran av omtanke. Aldrig tillrätta visande som gjorde ont, eller fick skamkänslor att bo i min kropp. Asså jag hade världens bästa farmor. Finns ingen bättre.

 

Idag när jag läser tidningar får jag samma rysningar  när jag läser rubriker så som  Psyksjuk man begår våldsbrott, knivhoten kom från en psykisk sjuk … Med mera…

Känner sorg, känner hur skev bild som visas. Lika skevt som det beskrevs om min farmor som var klen i nerverna, som hade nerverna på utsidan.  Jag skulle kunna sätta mitt huvud på, att min farmor likt mig, hade samma diagnos som just jag har. Jag  kan tänka mig att farmors skurande hand, likt min egna hands skurande, handlade om  att hon var fasligt rädd för bakterier. Hennes  ilska som ibland hittade fram berodde på, att hon kände avsaknad av kontroll.  Men kanske även för hur  hon blev bemött av sin omgivning, som liksom visade, en som inte va riktigt klok.  Hon var någon, som då man pratade om min farmor, var någon som man himlande med ögonen om, och sa klen sjuk i nerverna.

En av fyra  pratar  (H)järnkoll om. Media visar fram psykiskt sjuk är lika med våld. Jag tänker det är synd att media inte träffat på min farmor. Att inte media lika enkelt visar fram bilden om psykisk ohälsa, lyfter fram bilden som visar  min farmor. Som var  världens bästa bullbakare, världens bästa på att göra morotsdrinkar, sydde gardiner,  värdens bästa farmor som fick mig att känna mig speciell. Nej, den bilden visas aldrig i media.

Ändå min farmor var sjuk, så sjuk till och med att hon i bland blev inlagd på sjukhus.  Då sa man  till mig, att farmor hon var sjuk i nerverna. Jag förstod inte.  Inte en enda gång tror jag att jag skulle vara rädd, för att min farmor skulle begå våldsbrott. Inte en gång  har jag varit rädd för att låta min farmor vara barnvakt åt mina barn.

Tvärt om, då var jag trygg, visste instinktivt att de skulle få näringsriktig mat, ett och annat klokt ord samt väldigt goda bullar. Hon  visade även  barnen respekt, berättade för dom om deras bra sidor. Funderade  ett extra varv om de hade hittat på en dumhet, hittat en förklaring som vem som helst skulle förstå.  Den bilden skulle jag vilja se i media då de pratar psykisk (O)hälsa.

Jag skulle bli glad om man visade bilden på min farmors ögon, som på riktigt himlade av glädje, när hon hittade en begåvning i människor. Just begåvningar, var något som min farmor kunde hitta i alla människor, vem den än var som stod framför henne. Hon såg inte dåligheterna i människor, utan lyfte fram det som var bra och lät storheten i alla människor lysa. Tror det är just det som gör underverk.

20130514_113540

Min älskade farmor.
Min älskade farmor. Hon kunde till och med hålla blommor levande  år ut och år in.

Lev idag just nu, igår är historia, imorgon är imorgon.

 

Idag har min lilla skrutta födelsedag

jag har världen finaste dotter. Idag hade jag ställt klockan på 6.00 tanken va att jag skulle göra frukost till min dotter. Självklart, cure ringde inte klockan, troche så jag vaknade vid halv sju. Men hann med frukostbrickan ändå.

Just den här dagen har varit jobbig för dottern, hon känner sig inte helt säker på om hon vill vara så här vuxen.  Hon fyller 18 år och vill inte vara så stor, visst vissa fördelar vill hon ha. Men allt ansvar så där på en gång, har hon inte riktigt kommit överens med. Hon har pratat godmanskap, då hon börjar inse att det där med att hålla i pengar är en svaghet för henne.  Under åren så har hon alltid kommit på att det är långt mellan den 27 och den 27  månaden efter.  Pengar har runnit mellan fingrarna på henne.  Så dagen som är idag har varit både en hägring och fara för henne, i hennes tankar.

Just det där med 18 år år och vuxenheten kanske är svårare idag, än det var när jag själv var barn. Jag tänker att vi idag omhuldar och egentligen ibland gör barnen en otjänst. När vi sopar upp och ställer till rätta saker som de själva egentligen kan ställa till rätta.

Jag är inte till freds med ordet curling men jag tror att vi idag kanske gör för mycket.  Vi kör, vi städar upp, vi fixar och donar. Vi försöker förhindra att våra barn blir ledsna och försöker ta ansvar över våra barns känslor.  På något sätt ta över dom och skydda barnen från sina olika känslo-toner.  Dagarna för våra ungar  ska vara fulla med aktiviteter, helger ska det vara tjejmiddagar, och andra former av samkväm, en och annan match och turnering ska också hinnas med.

Barn får idag inte ha tråkigt.  Men om man nu inte har tråkigt hur vet man då när det är roligt?

Men oj hur blev det? Här tänkte jag skriva ner mina tankar om min dotter och hennes stora dag idag. Inser att inlägget kommer bli av den längre sort.

18 år det är en stor dag för dottern idag, idag är den dagen hon träder in i vuxenlivet. Idag får hon vara med och bestämma hur vårt samhälle ska se ut. Idag får hon helt lagligt gå och köpa saker som förgiftar hennes liv. Gå på krogen, skaffa sig körkort. Idag får hennes alla val i livet ett kvitto antingen bra eller dåligt. Allt är beroende på hennes val.

I går fick hon en bonus present av den praktikplats som hon varit på under året.   Hon fick veta att de vill ha henne som sin tidsbank, och bekostar utbildning på henne så att hon kan gå in på timmar, på det jobb hon innan praktiserat på. Idag fick hon födelsedags kort med innehåll av det hon bekymrar sig mest om. Hon har önskat sig pengar och som den mamma jag är så föll jag i hennes trick.  Ja du, den ungen hon vet hur slipstenen ska dras.

När hon var liten rullade hon ihop mattorna om hon var riktigt arg,  redan som fyra åring hade hon en egen klädstil. Det skulle vara byxor och klänning samtidigt, allt som glittrade skulle hon ha på sig.  Barbie dockan och hon hade samma klänning. När hon gick i ettan vägrade hon åka till skolan om hon inte fick ha på sig  något hon bestämt.  Många gånger när hon gjort dumheter, så har hon sovit så illa så hon kommit upp mitt i natten och väckt mig berättat hennes dumhet.

Ibland säger hon mera än som är bra för henne.  För två år sedan skickade hon ett sms till mig där det stod: bara så du vet så har jag piercat mig i tungan.  Efter en tid kröp det fram att hon skickat smset innan hon gjorde piercingen, för att se min reaktion.  Hade jag den dagen varit henne så hade jag inte vågat göra det, men hon, hon är som hon är. En bestämd lite våghalsig tjej som idag då är vuxen.  Hon har alltid gått sin egen väg, alltid stannat upp efter att något inträffat,  kommit på men ojdå hur blev det här, eller oj då det var inte så bra eller tvärtom ojdå vad häftigt va bra det blev.

 Min dotter har blivit stor, men inte så stor, så hon inte ibland kryper upp i soffa och vill bli kramad eller ha fredags mys med ostar och en bra film med filt i soffan.   Tänka sig ibland kan hon även tänka sig åka med till husvagnen och mysa där. 

Min underbara dotter som jag nu haft förmånen att vara mamma till i 18 år,  Den lilla vilden som sov med sina röda kängor hon fått av mormor, när hon var ett år.  Tror hon sov med dessa skor i en hel vecka.

Hon som sprang runt, innan hon började prata, för just talet kom i efterhand, men hon hoppade på ett ben redan som tvååring. Hon klättrade upp i vår toppmatade tvättmaskin som liten och ramlade i den satt och skrattade när jag skulle hjälpa henne ur den.   Brutit armar och fingrar när hon idrottade. Lite kort i rocken men aldrig  förstått att hon gör sig illa när hon ger sig på de större tjejerna då hon spelat handboll.  Varit förbannad när hon blivit utvisad  och så underbart glad då de vunnit.

Tänka sig jag har världens bästa dotter, visst vild är hon, tam kommer hon nog aldrig att bli. Men redan nu vet jag att hon kommer att klara sig, hon kommer att komma ut hel ur de situationer hon hamnar i. Vissa kommer hon till och med lära sig utav.

Nu tar hon steget ut i vuxenlivet, men i sin egen takt för hon är klok min dotter.

Grattis på dig du underbara unge, hoppas att din dag blir precis så bra som du vill ha den.  Fast med förbehållet att du inte får spänningen som du så ofta söker…….

Kärlek jo det är verkligen kärlek den där vilda lilla stora ungen som är min dotter.  Så otroligt vacker, hur kan jag fått ett så vackert och klokt  barn?

 

BenQ

 

Supported Employment

idag har vi våra småbarn här hemma, capsule då är det allt liv och rörelse här hemma.  Två små godispåsar och två muggar med saft står på vardagsrumsbordet tillhörande de små. Själv sitter jag och väntar i en chatt kö hos comviq. Det skulle jag faktiskt kunna vara utan, find men kortet har slutat att fungera så i kö blir det.  Igår var det sista utbildningsdagen i Supported Employment S E. Efter utbildningen fick vi alla Diplom.  Det kändes lite högtidligt i mig när jag tog emot det.

För mig kändes hela utbildningen spännande, troche och i de olika verktygen vi fick känna på känner jag att det bor kraft i.  Tänka sig ett samhälle där alla får plats där alla har någon form av delaktighet och arbete. För mig blir det vackert nu känner jag att jag vill fortsätta med just sådana arbeten.  Det skulle vara jätte intressant att få arbeta med att få ut människor i arbeten tänk riktiga arbeten utformade så att alla vinner på just anställa just Han eller henne.

När man måste gör så gör jag inte det jag borde utan allt annat som jag kanske inte borde….

jag har gjort något dumt, for sale så där dumt så det nu känns övermäktigt.  Jag har hoppat över en uppgift fast inte bildligt då. Jag har väntat in i det sista med att göra och jag har den senaste veckan tänkt göra den varje dag. Idag nu på förmiddagen satte jag mig för att gö, pill men motståndet känns övermäktigt och svårt.  Helt plötsligt när jag satt med det tomma pappret framför mig och skulle göra så blev det så väldigt viktigt att hitta julgardinerna som jag i morse bestämt mig för att inte röra.

När jag var liten städade jag rummet med att lägga in i garderoben.  Just den ovanan har jag ännu inte brutit, bara det att garderoben nu har bytts ut mot hyllor, skåp, till och med rum.  Gardinerna som jag letade efter fanns inte där jag trodde men Bastun eller extra förrådet som jag gömmer saker i, blev städat. Den jätte stora högen med sånt som legat på mangeln som legat där och väntat i ett år har fått komma på sin plats. Nu hittar jag mangeln, mina små fina skrivbord skåp som jag har tyger i har blivit utplockade och inplockade igen. Till sist hittade jag gardinerna som jag letade efter.

Kläder har blivit upphittade och inlagda. Gardinerna som jag letade efter var givetvis ostrukna och väldigt skrynkliga,  så jag tänkte plocka fram strykbrädan.

Men stod den där den skulle? Nej då lita på att jag hittar smarta ställen att ställa undan saker på.  Har nog letat genom hela huset efter strykbrädan utan en tillstymmelse till att hitta det jag söker.

Efter att letat längst in i förrådet, klättrat över lådor, och lyft undan så vänder jag mig om och då står den prydligt på en helt synlig vägg,  lätt att komma åt.  Nu står den prydligt mot väggen nere i källaren där jag tänkt mig strykuppgiften ska bli utförd.

Den där uppgiften som skulle bli gjord, den ligger fortfarande ogjord och inte klar.  Frågan är om den kommer bli klar,  Det bor så mycket motstånd i mig att det är en tröskel hög som ett hus.  Ångest japp högnivå på just ångest i denna stund. Massvis, en himla massa ångest som handlar om att nej det funkar inte.  Känslor som blommar upp just nu  är småkänslor som bor i min barndom, Här spökar det i massvis just nu.  Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig an uppgiften,  Var börjar jag? Hur gör jag? Vad ska jag göra?  Är så förtvivlat rädd för att göra fel.  Jag som  nästan aldrig är rädd för att göra fel sitter här och vågar inte gö. Är just nu i min funktionsnedsättnings kärna tror jag.

För jag vet inte hur jag ska göra, vet inte var jag ska börja, vad som förväntas av mig.  Svårstartar motorn är kall och kommer inte igång här.  Motivationsmotorn är som bortblåst, och Nej jag kan verkligen inte……

Funderar på vad jag gjorde på den utbildningen, var jag ens där? Vart har alla mina ord tagit vägen? Just nu känns det som jag vill smita ut genom fuldörren och bara låtsas att det inte finns.

Tror det största problemet är att jag måste luras lite. För jag har ingen som jag provat på utan jag får hitt på lite. Just hittpå är inte svårt, det är det där med lurendrejenriet som är svårigheten.

Och titta här till och med ett inlägg blev till fast jag borde göra något helt annat.

Lev idag just nu,  och just precis just nu  så är faktiskt uppgiften inte klar klart och redovisningen är inte från i morgon.  Hmmm skärpning fru Nilsson!! och det genast.

ÄNTLIGEN

ÄNTLIGEN  ÄNTLIGEN  ÄNTLIGEN

Nu vart det gjort! På fredag nästa vecka  går jag och dottern på Nickelback. 🙂  Fast jag var inte helt säker på om hon gillade dom, viagra så jag var tvungen att fråga henne först.  Nu är det betalt och klart, patient redan utskrivna, viagra sale  härligt!

Jo och det kommer bli sådan där fösta gången känsla! Ni vet den där pirrande känslan som blir när man gör första gången.  Jag har inte sett dom Live innan så det ska bli grymt kul. Jag älskar att gå på konsert , Nickelback jo dom bor i mina lurar allt som oftast faktisk, fast det är klar Herr Thåström han bor där nog lite oftare.

Ser man på till och med i ett Nickelback inlägg får han den där Herr T plats.  Fast det får han ju alltid.

Ha en fin eftermiddag, här ska laddas med Nickelback i massor!

Man ska kunna sin sak tänker jag fast det är klart det kan jag redan. 🙂