När skolan gör bra saker så lyckas eleven….

Det är riktigt roligt att gå på utvecklingssamtal när de går bra. Då sitter man där och det känns nästan som att man blir bjuden  på utsökt tårta. I alla fall i formen av små små ord.  Dom växer sig starka och klokheten tar vid.  Idag har jag varit på ett sådant.  När läraren säger vi har lyckats så kan jag bara hålla med. För det är så att när det går bra för eleven då har läraren lyckats hålla uppe motivationen och gjort så att eleven verkligen försöker. Visst är det så alltid att det är eleven som gör jobbet men jobbet blir inte gjort om läraren inte uppmuntrar, motiverar och gör lektionerna intressanta.

Hurra för hur bra det går, hurra för en lärare som inser att betyget är ett betyg för hur hon utför sitt jobb.  Det betyget följer med den unge hela livet gör saker med känslan om att duga, lyckas och förstå att han hon klara och kan.  Det är så det blir när skolan är som bäst.

Nu  förminskar inte lärarens jobb elevens förmåga och duktighet för han hon har utfört storverk. Men storverken hade blivit mindre om läraren inte hade visat på engagemang, motiveringsambitioner och lyckas plocka fram ämnet så att det blir intressant.

Tro mig jag har träffat motsatsen och där vart det så att dåligheten fick sitta i eleven, läraren av sa sig allt ansvar. Då pratade skola och rektor om att dom visst kunde och visste allt om diagnoser mm, de hade haft många innan som minsann lyckats, det var bara elevens fel att han inte klarade av.  Den killen det då handlade om bytte inriktning och till och med skola.

Lyckades ganska så bra, på den nya skolan och fick sin känsla av duglighet tillbaka.  Den här killen som det nu handlar om kommer att gå till skolan till hösten med en stor portion självduglighet, tro på sig själv och känna att allt är möjligt.

Det är lite så vi måste göra med barnen som går i skolan ge dom känslan av att det är klart att de lyckas. Det är klart att dom kan. Kan dom inte så har de vuxna inte gjort de jobb som behövs, för att dom ska lyckas. Då har vi inte sett eleven. För barn vill och gör när dom kan. Just kan är ordet som står för vuxnas ansvar. 

 

 

Lev idag just nu, igår finns inte längre här men sätter spår. Morgondagen  är här först imorgon.  Har spåren från idag med sig. Så spåra på bra idag så har du belöningen imorgon.

Carina Ikonen Nilsson

 

bland känns det som att vandra i historia

Det tar energi det där med heltidsjobb, sovaldi mycket energi till och med även om det blir mera klirr i kassan. Frågan är om det är värt det? Ibland funderar jag på just värdet. Jobbet jag har så är det värt alla timmar alltid.  Mitt jobb är värdefullt för mig. Det är roligt spännande och så givande. Men så mycket andra saker få tas bort ett av dessa är just min blogg som jag så länge skrivit.  Vilket också är något jag tycker om att göra just det där med att skriva asså.  Men tiden räcker inte till eller jo det gör den det är energi som inte räcker ändå fram. Nu är det inte bara jobb och skriva som tar energi,  utan allt i en samlad klump.   Huset är inte lika städat som innan, maten inte lika vällagad, träningen har vart si och så med för dagar jag  är ledig har vart vila göra det mest viktiga. Måla oj vad längesedan jag målade, penslarna är fortfarande framme dukarna lika så. Det är bara jag som inte närmar mig inte vågar närma mig dessa dukar och färger.  Jag vet när jag gör att jag fastnar i och inte  vill avsluta därför börjar jag inte.

Något annat som tar tid är skola inte för mig utan för våra barn.  Jag har kastats in i något som innan vart historia. Nu är vi mitt i det igen. Denna gången med erfarenheter från vår historia men det hjälper föga. För inte så mycket har förändrats, egentligen inget alls.  Samma fraser, samma ord sägs. Samma djä… ångest skapas av det som sägs och görs. Samma fraser upprepas till och med från min egna skolgång då det begav sig för  35 år sedan. Då gjorde orden ont i mig och satte en grund som jag i hela mitt vuxna liv fått jobba med. Värdelöshetskänslorna som jag så ofta fått mota bort till mera nära sanningens känslor.  Då när jag var liten fick jag höra att jag borde lägga lika mycket tid och kraft på mina rättstavningar och mattetal som jag la ner på mina teckningar.

Idag fick jag höra att någon borde lägga ner lika mycket kraft på lektionerna som denna någon gör på rasterna. Den som uttalat detta fattar inte,  har inte kunskaper och vill inte förstå vilka svårigheter det kan vara för små barn när de sitter i ett klassrum och försöker skärpa upp och till sig så att de presterar.  Denna någon kan inte förstå att det hjälper inte att jag låtsas skärpa mig och  det hjälper inte att jag febrilt letar efter koncentrationen.  Har man koncentrationssvårigheter så hjälper det  absolut inte med att bemöta mig arrogant och påtala för mig att där ute i andra situationer  kan jag minsann. De uttalandena gör bara ont och trycker i mig värdelösheter som visar sig i frustrationer. Denna någon vet inte att dennes ord gör ont även långt efter dessa ord uttalats.   Jag trodde i min enfald att det som sa på min tid då när jag var liten inte sas idag.  Jag kan erkänna att jo jag var dum som trodde så. Jag var enfaldig och mindre vetande. Eller va jag bara naiv och ville inte se?  Jag ville att situationen skulle se annorlunda ut. Jag ville att de i skolan skulle ha förändrats sedan sist ville att de jag sa då skulle vara det som människor hade förstått i här i framtiden från då.  Så är inte fallet tyvärr så ser det inte ut än mera i min fantasi.

Nå ja, nog skrivet för nu,  gräset ska kantklippas och ny vecka är på gång. Nya tag, nya oroskänslor ska kännas när telefonen ringer och de är skolan som ringer….. Jag vet vad jag ska säga, jag vet vad jag ska tänka och jag ska göra mitt bästa för att få dom igen att förstå att: När något barn inte gör det vi vill att den ska göra, då är det inte barnets fel utan något brast i omgivningen någon har inte gett sig tid till att förklara och motivera på det sätt som ska göras. Det är aldrig barnets fel utan de vuxna runt omkring är de som ska göra om och göra rätt.  Ibland är det bra att välja vilka konflikter man ska ha.

Lev idag lev just nu, idag är det söndag och många timmar till innan skolan börjar igen, Igår finns inte kvar mera än i erfarenheter och morgondagen den är vår framtid.  Lev just nu.

cropped-cropped-cropped-cropped-ex-38.jpg
Carina Ikonen Nilsson

Jenny är en klok vän.

Tänker bara dela med mig av Jennys inlägg på hennes hemsidan. Hon är så klok Jenny, sales nu har hon skrivit om Hemma sittande barn. Barn som inte går till skolan. Vilket är en förlust för alla.  Finns så många som inte orkar hela vägen.  Minns själv när min dotter gick i skolan, medical då orkade hon bara 3 dagar av veckan ibland.  Det va  de tre första dagarna hon orkadem sedan vart det som om energin bara försvann. Då log hon på sin säng kollade film och jag fick bli den där lite tå-trippande mamman som liksom väljer vad jag säger och om jag säger.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Hur känner föräldrar det inför Skolstarten?

I veckan kom det hem ett frågeformulär från Attention.  Jag är medlem i Attention som är en intresseförening för människor med NPF.  Frågorna var till för barnen och deras känslor in för skolans början. Nu säger jag inte att det är fel frågor eller fel målgrupp. Nej det gör jag inte, order för det är barnen som är viktigast det är dom som går i skolan. Det är även i skolan som ADHD gör mest ont. I alla fall beroende av hur skolan bemöter och ser på den som har ADHD.

Det var intressanta frågor och så viktiga. Jag är förälder har haft  tre barn som gått i skolan med diagnos, see ett barn outredd där till. Klumpen i magen som brukar bli till lite efter att sommarlovet börjar närma sig sitt slut, pill växer till sig  ganska så bra under slutet av juli och början av augusti. Den gjorde det hos mig när jag var liten, jag har sett det ske när mina barn va små och gick i skolan.  När jag då för längesedan äntligen gick ur skolan och började leva så som vuxna gör. Jobb och semesterköret, så försvann skol-klumpen i magen.  Under lång tid var den borta och okänslig. Så fick jag själv barn. Min son gick hos dagmamma vilket va ett bra val, för han hade det lite som hemma även hos dagmamma. Lillplutten var minst, de andra barnen var stora och så min lille pojk som den lilla söta babyn. Fick vara söt och liten.  Men så flyttade jag och min son och han kom upp i femårsåldern.

Dagmamman byttes ut mot dagis, här började min klump växa till sig.  De andra barnen var snabba, modiga och inte alls så där snälla och försiktiga som min son va. Dagisfröknarna hade fullt hus med barn, det va många så många barn och så många gånger när jag kom för att hämta min son som jag upplevde det som han förbi sågs.  Det var nu som klumpen i magen på mig började växa till sig igen. Nu hade klumpen i magen börjat visa sig som vuxen och inte enkel att se bort ifrån. Tankar om hjälp hur ska jag kunna skydda min son? Hur ska det bli för honom?

20130301_193813
Det är så här som barn ska få vara. Så glad även om de går i skolan. Det är inte alla barn som får uppleva det.

Vi har ju som alla vet skolplikt i det här landet. Så även om det strider emot alla mänskliga känslor i kroppen, att skicka iväg dina barn till skolan, så måste du göra det.  Det var även jag tvungen att göra, när sonen till sist började skolan. Jag såg sakta men säkert hur sonen förvandlades till något som egentligen inte va han. Han som alltid varit glad, och mysigt kramig började vara så ofta ledsen och nedstämd, redan i småskolan började det.   Ibland kunde jag hitta honom i sin säng gråtandes, för de andra barnen var stygga. Ibland kom han hem helt förfärad över att det fanns en annan liten pojke som barnen var så stygga emot och som han sa:  de vuxna tittade åt sidan. Åt ett annat håll. Det verkade som de inte ville se hur barnen va dumma, mot den andra pojken, mamma, sa sonen en gång.

Jag tog upp det med skolan och fick till mig att de har tystnadsplikt,  kan inte prata om fallet.  De sa även att sonen min, inte skulle lägga sig i. Hålla sig borta från både de dumma barnen och den killen som barnen var dumma emot.  Tystnadsplikt och fallet säger mig att de va välmedvetna om den mobbning som förekom.

Redan i tvåan trean började skolan ringa hem,  femma, sexan gick det inte en hel månad utan att vi hade samtal jag och skolan.  Var det inte dom som ringde så ringde jag. Det var aldrig några trevliga samtal, de där från skolan.  Här just då var klumpen i magen på mig själv så stor att den aldrig sov, sov jag så väckte den mig. Varje skolavslutning tog klumpen i magen semester ett tag. Jag och barnen kunde slippa tider, oro för läxor, och oro för vad som skulle hända i skolan.  Men när Juni gått och började  överväga till mitten av juli så vaknade den där skolklumpen till liv igen.  I augusti vart det fullt krig igen, alla  känslor som tagit semester i juni, började arbeta igen med full kapacitet och styrka som om de bara vilat sig. Vilat upp sig för att börja arbeta igen.

Jag är vuxen och gick inte i skolan, det var mina barn som gick i skolan, ändå vart det en klump i magen på mig.  Vare sig du eller jag kan nog föreställa oss vilka klumpar i magarna på vissa av våra barn går och bär på, år ut och år in, när de går i skolan.

Så visst om vi återgår till det jag skrev i början om enkäten från attention. Om hur barns känslor inför skolstarten är. Visst nödvändig och intressant och väldigt viktig. Mest viktig till och med.

Men jag tänker föräldrar, föräldrar. Det hade även vart väldigt intressant att läsa om hur föräldrarna upplever det här med att skolans börjar och sommarlovskänslorna försvinner.

Hur känns det i magen på dom?

Vilka förhoppningar om att allt kommer bli bra, finns hos föräldrarna.

Hur mår dom i sina roller när de nu återigen är tvungna att släppa iväg sina små guldklimpar till skolan?

Vilka farhågor bor hos Föräldrarna, vilka rädslor visar sig?

Var/ vad bor det i deras tankar inför den stundande hösten, det år deras barn nu igen ska sträva i skolan.

Vem hjälper föräldrarna med deras ångest så att de kan vara stöd till sina små barn?

Vart kan de vända sig, dela med sig av, få stöd.

Som förälder när barnen går i skolan och barnen har vissa o-till och tillgångar så är du rätt så ensam. De flesta samtalen du får från skolan om ditt barn är samtal om hur dumt, eller vad din son dotter gjort som vad fel.  Inte så ofta att det rings hem där de finns en färgad bild och reflektion från den som meddelar, utan bara om vad din unge har ställt till med. Inte alltid kanske men ack så ofta.

Jo jag tycker det hade varit väldigt intressant med en enkät där man frågar om föräldrars känslor och upplevelser, inför den stundande skolstarten.

Till och med viktig, om inte annat för att visa på en karta och hitta till hjälp för föräldrar. Så att de orkar med att vara det stöd de bör och måste vara, så att deras barn går hela ut, ur skolan, som kan göra sån ont.

Själv har jag haft tur, när det va som värst kom jag i kontakt med Föreningen Compassen och Familjestödsenheten på Ågrenska . Där fanns det möjlighet att dela tankar, dela upplevelser få stöd, hjälp så att jag orkade det där lilla, lilla extra så att mina barn orkade andas ett tag till.

Lev idag just nu är sommarlovet ännu här, igår finns inte längre kvar. Morgondagen den kommer först i morgon.

Ta hand om dig och de dina.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Fortsättningen av sonens utklädning.

Just nu ligger  väskan och kläderna i en påse utanför hans rum. I väskan ligger även Farmors gamla smycken.  Han ska få packa upp det själv, ed tänker jag. Lägga väskan på sin plats och tvätta kläderna i maskinen som står i källaren.

Men det var inte det jag hade tänkt att skriva om utan om hur det gick i skolan.  Tydligen så blev han uppropad i matsalen för att ta emot första priset. För bästa utklädning. Han valde att ta emot priset som kvinna Birgit Nilsson.unnamed.jpg alex

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I min mail-korg kom det sedan ett brev från  hans lärare där de förklarade att de hade haft en fantastisk dag och hade tyckt det vart så kul att lära känna personen Birgit Nilsson. De hade förhoppningen att Vår son hade haft lika stor glädje av dagen som de själva hade haft.   Just sådana brev gör gott i själ och kropp. Blev så fylld av energi där på jobbet när jag läste.

Herre Gud vad sonen är modig. Han är 18 år och går till skolan utklädd till en tant.  Det kallar jag mod.  Men jag tänker även på härligheten det måste  varit för sonen som liksom  fick bli någon annan för en dag.  Göra  helt andra saker än vad  som är han.  Så underbart härligt och så utmanande vilket register han skulle kunna köra.  Jag vill ha mera sånt i skolor. Mera påhittighet där ungarna går utanför ramarna men med ett ramverk där det finns gränser.  Tänker att det är utvecklande och inspirerande för ungdomar.  Kanske även skönt att för en dag slippa vara sig själv, sick bli någon annan och  spela en roll. Någon som man inte riktigt står för, buy  som är så olik sig själv. Priset vår son tog emot e ett pris i salighet hos mig, så fantastiskt glad  av brevet, och av vetskapen att sonen spelade sin roll väl 🙂

Nej lev idag just nu,  igår är minnen som gör dagen i dag till vad den är morgondagen den  formar vi till redan idag.

Glad påsk Förresten 🙂

Tipsar även idag om en ljudfil.  Som känns lockande och spännande!

Motivation för Framgång.1035389_detail

 

Kanske kan va nått?  Helt underbar bild, tänk och stå där och känna hur allt bara kommer till och fyller på hela kroppen med kärlek och kraft.

 

 

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

 

 

När man vill göra ett bra jobb.

Jag läser  fler och fler inlägg om hur barn inte passar in på kortis.  Hur barn blir skulden till att det inte fungerar på kortis verksamheten. Det var ju några år sedan man sa nej till vår son, seek då han var för svår för personalen.   För svår handlar det egentligen inte om.  Det handlar om att personalen inte ser den lilla grabb eller tjej.

Har läst så många inlägg om just  barn, drugs som är för mycket för att personalen ska reda ut det. Hur tänker man?  När man som personal ser det som att det är barnets fel?   Egentligen så vet jag hur man tänker, ambulance  har själv tänkt och pratat sånt språk. Fast då inte på kortisverksamheter.  Jag vet att när jag och mina kolleger tänkte så, då för många år sedan. Handlade det inte alls om barnen och deras tillkortakommanden. För det handlade om oss i personalgruppen.  Det handlade om att vi inte hade fått rätt resurser, inte såg vilka resurser som behövdes, för att vi ska göra ett bra jobb.

Vi kan aldrig eller får inte klandra den unga, tänker jag.  Den unge som personalen  inte klarar av, den personalen behöver  sätta sig ner och tänka rätt.  Fundera och diskutera i sin personal grupp, om varför det inte fungerar.  De ungar som är på kortis, eller vad det nu än är, är där av någon anledning.  Inte för att han eller hon fungerar, har det bra på alla sätt och vis.  Hade det varit så, så hade den unge och hans föräldrar inte behövt kortis.

När  ett barn gör tokigheter, ställer till det och är allmänt jobbiga, så är det inte för att det är det den unga vill.  Den vill inte vara den jobbiga, ha konflikter. Men av någon anledning blir det så. Det är just där vi vuxna, kortis personalen skall leta efter lösningar. Vi ska aldrig komma till slutsatsen, att det är den ungas fel. Han eller hon är för jobbig.  Då är vi fel ute och inte på rätt spår, gör ett väldigt dåligt jobb.

Vårt jobb är att vår lilla kille eller tjej, ska känna sig hel, må bra inte behöva ta till strategier där  hon han måste slå, sparka eller ordterrorisera. Som personal borde det vara självklart, att jag inte ser att det är den ungas fel.

Jag borde mera se att oj oj oj vad den lilla kille/ tjej tycker att det här är jobbigt, jag får göra något så att han hon ska må bättre, känna mera trygghet. Eller kanske till och med: Men hallå  han  slåss och svär och hotar, Han mår inte så bra. Jag gör något som inte är bra för den här killen/ tjejen hur ska jag göra för att det ska bli bättre.

Som personal är du  där på ditt arbete, för att göra ett jobb. Ditt jobb är att se till att den där killen/tjejen har det bra i några dagar, kanske över en helg. Ditt jobb är att killen/tjejen ska känna: att oj vad kul det här va, hit vill jag igen. Ditt jobb innefattar inte  att du ska se till att hitta fel hos killen/ tjejen eller föräldrarna. Du är där för att göra det så bra som möjligt, under några dagar för den där lilla killen eller tjejen.

Du är där för att han eller hon ska känna trygghet, slippa tjat och få koppla av från det vardagliga.

Du är inte där för att sitta och fika med dina jobbkompisar, eller för att ha det så lugnt och skönt du bara kan. Nej du är där för att jobba.  Göra ett bra jobb, se till att ungarna har det bra, och framför allt att de tycker att det är kul att vara på kortis.

Du är där för att skapa en miljö där den unge känner att han har koll på vad som kommer att hända, känna trygghet och att han hon duger som hon är. Den unge är inte där för att du ska ha ett så bra och lugnt jobb som möjligt. Det är ditt jobb att i så fall ordna det  så bra för killen/ tjejen, så att det kanske blir ett bra och lugnt jobb för dig.  Det får du beroende på hur du jobbar.

Ditt jobb handlar om att Ligga steget före, skapa trygghet, göra miljön så förutsägbar så att barnen slipper  gissa sig till vad som ska hända eller ske. Det här är  barn som  fått misslyckas så många gånger redan innan, ditt jobb är att låta dom  få lyckas.

När du ser till  tillgångarna i den lilla killen eller tjejen, bekräftar det som är bra med honom eller henne, då är du på rätt väg.  Då kommer du få ett jobb som du vill ha. Du kommer att känna glädje, du kommer att se underverk när du letar efter det som är bra. Då du bekräftar det som är bra, då kommer du få se massvis med bra saker för det är då underverken sker.  Det är då du som personal gör ett bra jobb. Då är även då du gör skillnad för den lilla kille eller tjej, det är då du gör ditt jobb. Det är också då du gör att den där lilla killen eller tjejen  tar till sig dig,  tänker på dig som en vuxen värd att minnas.

En sådan vuxen vill vi alla vara! En vuxen som gjort skillnad, en vuxen som den unge minns för att ha gjort något som är bra.  Det bra som egentligen handlar om att se den unge utan dömande ögon.

Vi kan välja vilken vuxen vi vill vara…                                                                             Vi kan välja att se det som är bra, eller så väljer vi att se det som är dåligt.

Ojoj oj jag känner att jag skulle kunna sitta här och skriva hur långt som helst idag.  Men väljer att avsluta här för du orkar antagligen inte läsa längre.  Risken är att du tröttnar. Det vill inte jag.

Så här slutar jag mitt inlägg.

wpid-textgram.png

Vill du läsa andra bloggar som jag använder mig utav så finner du dom här.

Lev idag just nu, Igår finns inte här och morgondagen den är här imorgon.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

 

Hjälpmedel ska vara en självklarhet. :)

Sonen ringde hem idag. Han har  börjat plugga igen ska läsa in vissa ämnen.  Min son har dyslexi precis som jag själv har.  Vilket gör att det blir svårt det där med att läsa, cialis läsa så man förstår vad det står. I går tipsade jag honom om att han kan kontakta myndigheten för tillgängliga medier 

Där har de ganska mycket litteratur inläst, view så att jag i stället när jag läser kan följa med och lyssna på texten. Vilket gör att jag lättare kan få ett sammanhang i texten.   Jag berättade även för honom att jag har ett läsprogram på datorn, som hjälper till att stava och sätta ut punkter där de ska vara.  Läsprogrammet heter Claroread. 

Jag  berättade för sonen att han får prata med skolan, så hjälper de till att fixa så han får det på talbok. Jag berättade även om mitt program som hjälper mig att läsa skriva och stava.  När jag förklarade för honom att det kan vara så att han behöver intyg. Så kröp det fram det ett hinder i hans tillgångar.  Jag hörde på honom hur stressad han blev när han sa: Men mamma jag har fem veckor på mig.  Det är en del av adhd som visade sig.  Det krävdes flera led av saker som han skulle ordna till för att klara av det som är studier.

Kanske var det så att han var tvungen att ringa och be om ett intyg, kanske var det så att det skulle med post, och att de skulle visas för skolan.  Då blev det stopp då gav han liksom upp.  Inte så att han skulle sluta läsa upp betyg, men gav upp med att få den hjälp som han så väl behöver för att slippa anstränga sig till tusen för att klara.

Det är just sånt som ställer till det,  det gör det krångliga. Det borde inte vara så, det borde vara en självklarhet om jag bara andas ordet dyslexi, ADHD mm så är det människor som har kunskap om vad som kan hjälpa mig med en gång.   Tyvärr är det så med mycket  om jag  nu har svårigheter, då måste jag själv leta reda på och luska ut vilken hjälp jag kan få. Sånt måste det bli ändring på känner jag. Alla orkar inte leta reda på alla orkar inte slutföra, fixa och trixa för att få livet gå ihop. Någon borde ha det som jobb att hjälpa alla dessa elever mm att stödja och hjälpa till och hålla i det organisatoriska.

För ganska så länge sedan kanske fem år,  läste jag på personlighetsteorier på Högskolan.  Jag hade aldrig klarat detta utan min talbok och mitt stavningsprogram på datorn.  För mig är just sådana program livsnödvändiga om jag ska skriva och stava något sådär, så att folk förstår vad jag skriver.

Lev idag just nu

igår är historiskt

och

framtiden är ännu bara en vision.

Det blev så tydligt att detta är inget som föräldrar till vanliga alldagliga barn får uppleva.

Utan  detta är en förmån som bara föräldrar till mera  särskilt utvalda speciella barn får uppleva. De där barnen som har lite mera speciella egenskaper. De som behöver det där lilla extra. 🙂

Sonen härligt glad idag över att gå till skolan, hospital var till och med noga med att visa att han hade matchat både kläder och fingerprydnader. Han köpte sig en ring igår där till så fick han en julklapp för tidigt.

En nu fin Luvtröja utan luva men, med dragkedja i fickorna. Det gäller att ha smarta, snygga och bekväma kläder, då kan till och med han visa och vara noga men, egentligen är det Bekväma, Smarta och till sist snygga som är receptet på att vår son ska se någorlunda välklädd ut.

Blev helt rörd och fick lite tårar i ögonen när jag såg han gå iväg. En helt annan status på den hållningen, han hade i dag när han gick ut till taxin. En helt annan kille som gick iväg idag.  Handlar det om utveckling eller är det någon som bor på skolan eller är det att det är den stora högtidsdagen idag?

Idag när han skulle vakna  vart det inte alls svårt att väcka honom.  När jag sa till honom: nej  inte den tröja du måste ha en ren, ny tröja. Började han argumentera om att det vara va den tröja som funkade ihop med hans nya fina luvtröja, utan luva.  Då  gick jag in i hans rum tog ut en  nästan likadan tröja i samma  färgskala, sa att  ja men den här den passar precis lika bra.   När han sedan skulle ta på sig strumporna  blev det en nej,  nya strumpor, vet du.  Inte ens här blev det diskussion.

När han var klar kom han ut och visade på hur han såg ut.   Eftersom han hade somnat med håret blött i går såg han lite rolig ut i håret.  Då sa jag  gå in och kamma håret med  vatten på kammen, så blir det bra.  Ingen diskution här heller.

Här sitter jag och funderar på  har han mognat över natten?

Är det någon på skolan som han kanske är intresserad av?

Är det högtidsdagen idag, då han ska  äta julbord med hela skolan?

Eller är det samtalet som blev till igår hos doktorn?  Då doktorn hade ett härligt, bra samtal med honom om att det är viktigt att man  har  kunskap om sina funktionsnedsättningar. För då man kan göra något åt dom. Kanske är det en Kongo av allt.

I alla fall nu när jag skriver, kommer det även till mig att oj, här sitter jag och bubblar av glädje, över en rätt simpel sak.

Något som andra föräldrar inte ens  reflekterar över. Något som är helt normalt för dom. De har  aldrig behövt  kämpa med kläder. Aldrig behövt få in en  nästan vuxen kille i duschen, aldrig fått hör av någon att men  herre gud, hade han inga bättre kläder att ta på sig.  Tror inte att det är många föräldrar som  en helt vanlig dag, står i hallen säger hej då till sin nästan 18 åriga son, som  ser honom gå ut ur dörren med en rak rygg, med lite stil och pondus, som  sätter sig och skriver ner sina funderingar och bubblar  av  glada känslor i kroppen, över att sonen  såg bra ut, som såg att sonen kände sig stol över sig själv över att han var så snygg. Just den reflektionen är nog inte så vanlig med vanliga  vardagliga barn.

Detta handlade om att  han nu hade en ny fin luvtröja utan luva men med dragkedja i fickorna. Han  kände och tyckte själv att han var välklädd.

Nej jag väljer att tänka att just det här det handlar om allt.  Det handlar om att han  börjat mogna, som ung vuxen,  det handlar om att han  kommit på att det är viktigt, att  se någorlunda ut.  Samtalet med doktorn i går tog han till sig,  och eller men framför allt så börjar han inse att han är värd att se bra ut.

E det någon som vet om den där känslan i magen när telefonen ringer på dagtid.

den där  känslan av  små rädda känslor av att telefonen ringer, clinic  och den första tanken man får är : Hjälp är det från skolan vad har nu hänt?

Ja då är det lite som vanligt igen. Fast ändå inte riktigt som vanligt. Tre av fem dagar åker sonen till skolan, view taxin kommer redan vid halv åtta på morgonen, så nu är det timmar helt ensam här hemma.  En sten har ramlat av och livet är mera sin gilla gång. Skolan har gjort det yttersta för att mallen ska vara sådan så att sonen passar in.  Ändå är jag ganska så rädd för att även om mallen är omgjord och gjord ännu ett varv så kan denna mall också fallera och ramla.  Sonen kan ramla ut och vi får det inte att funka. Men nu  är tankarna i framtiden och där ska dom inte vara när det är svårigheter som kan komma.  De svårigheterna är inte här just nu och då ska jag inte lägga energier på det som ännu inte hänt.

Tre av fem dagar är bra, de övriga två dagarna kommer hans lärare hem hit och det gör saker i samhället.  Jag gav förslaget om att just dessa dagar ska vara dagar de tränar sociala aktiviteter så som kolla hur det funkar på bibliotek,  banken, arbetsförmedling, skatteverket, elbolag, ja allt sånt där som är med vuxenlivet.  Det lär han ju behöva komma i kontakt med när han sedan är vuxen.  De här två dagarna som sonen varit i skolan verkar ha varit bra dagar. För när han kommer hem är han glad, inte alls så trött.  Nu får vi hoppas att det håller fram till höstlovet.

Egentligen är det inte klok hur det blir när man som vi har barn som det inte funkar helt hundra för i skolan.  Så många tråkiga erfarenheter från historian gör att dessa dagar som varit. Så har rädslan för telefonen när den ringer är ett samtal som är tråkighetssamtal.  Per automatik blir det i tanken när telefonen ringer att oj är det skolan vad har nu hänt och vad  ska jag göra åt det nu. Lite som vi har kastats tillbaka i tiden då de ringdes från skolan i alla fall en gång i veckan.  Många gånger då som jag fick hämta hem sonen, Just den känslan  har flyttat in och bor i mig nu. Känns olustigt att gå till jobbet innan jag vet att sonen  kommit hem.  Men just detta är historiskt och är inte just nu. Så jag har lite att jobba med se framåt  och vara här och nu.  Just nu funkar det för varje timma som går utan samtal är timmar de funkar. Ibland måste man strukturera upp dagen i små tidsintervaller. Just nu är morgonintervallen klar och den funkade. Så här långt är det grönt ljus.

Ha en  fin dag.
Lev idag just nu, igår finns inte och morgondagen är inte här fråns idag blivit igår fast  imorgon.