S-en börjar närma sig, Sommarlov, Semester och den fantastiska sommaren…

Jo veckorna som kommer är fulla av jobb. Även en liten utbildning på tre dagar ska till. Nu är jag ju frisk igen. Så nu ska köras på i full styrka igen.  Träningen får bli på lediga dagar. Snart närmar sig Semester. Snart kan jag börja sjunga på semester sången igen.

Innan semester ska det till födelsekalas, student och skolavslutning. Sommarlov ska bli till och lediga barn som inte behövs väckas på morgonen. Kan livet bli bättre än så?  Sommarlov…. i vår familj har hela familjen sommarlov även om vi vuxna jobbar. Sommarlovet är och handlar om inga lappar som ska skrivas på och kommas ihåg, inte tider att pass förutom jobb tider. Inga läxor, inga krav för ungdomarna.  Det kommer som en hägring men blir verklighet snart.  Hurra vi klarade det i år igen.  Ett stort hurra för den stundande studenten som ska bli till.  Vår stora son är äntligen klar med skolan.  Snart går han in i vuxenlivet på riktigt även om han bor hemma.  Vid ett svagt tillfället lovade vi att han får bo kvar i alla fall tills han är 25 år… Men det är ju inte ovanligt så här i dessa tider, Finns ju fler ungar i den ålder som bor hemma. Vissa bor längre än så hemma hos sina föräldrar.

Nej slut babblat från mej.

Lev idag just nu, igår är inte längre här mera än i smaker från gårdagens segrar.  Morgondagen den är här först imorgon.

Carina Ikonen Nilsson

När skolan gör bra saker så lyckas eleven….

Det är riktigt roligt att gå på utvecklingssamtal när de går bra. Då sitter man där och det känns nästan som att man blir bjuden  på utsökt tårta. I alla fall i formen av små små ord.  Dom växer sig starka och klokheten tar vid.  Idag har jag varit på ett sådant.  När läraren säger vi har lyckats så kan jag bara hålla med. För det är så att när det går bra för eleven då har läraren lyckats hålla uppe motivationen och gjort så att eleven verkligen försöker. Visst är det så alltid att det är eleven som gör jobbet men jobbet blir inte gjort om läraren inte uppmuntrar, motiverar och gör lektionerna intressanta.

Hurra för hur bra det går, hurra för en lärare som inser att betyget är ett betyg för hur hon utför sitt jobb.  Det betyget följer med den unge hela livet gör saker med känslan om att duga, lyckas och förstå att han hon klara och kan.  Det är så det blir när skolan är som bäst.

Nu  förminskar inte lärarens jobb elevens förmåga och duktighet för han hon har utfört storverk. Men storverken hade blivit mindre om läraren inte hade visat på engagemang, motiveringsambitioner och lyckas plocka fram ämnet så att det blir intressant.

Tro mig jag har träffat motsatsen och där vart det så att dåligheten fick sitta i eleven, läraren av sa sig allt ansvar. Då pratade skola och rektor om att dom visst kunde och visste allt om diagnoser mm, de hade haft många innan som minsann lyckats, det var bara elevens fel att han inte klarade av.  Den killen det då handlade om bytte inriktning och till och med skola.

Lyckades ganska så bra, på den nya skolan och fick sin känsla av duglighet tillbaka.  Den här killen som det nu handlar om kommer att gå till skolan till hösten med en stor portion självduglighet, tro på sig själv och känna att allt är möjligt.

Det är lite så vi måste göra med barnen som går i skolan ge dom känslan av att det är klart att de lyckas. Det är klart att dom kan. Kan dom inte så har de vuxna inte gjort de jobb som behövs, för att dom ska lyckas. Då har vi inte sett eleven. För barn vill och gör när dom kan. Just kan är ordet som står för vuxnas ansvar. 

 

 

Lev idag just nu, igår finns inte längre här men sätter spår. Morgondagen  är här först imorgon.  Har spåren från idag med sig. Så spåra på bra idag så har du belöningen imorgon.

Carina Ikonen Nilsson

 

Tankar som stannar kvar av stunder.

Godmorgon säger jag i en härlig känsla av att träningen är gjord för denna gång. Söndagen är min och den ska njutas av så här efter träningen.  Idag är det guldet som gäller för våra svenska kronor.  Igår var min lillebror här med sin familj. vi hade en trevlig eftermiddag på altanen med grillmat och gott vin. Det var riktigt längesedan vi hade en sådan sammanstrålning. Förr var det oftare, men livet har haft sitt med oss alla.  Brodern har ju två små barn, hus och jobb det tar ju på tiden. Här har vi ju likadant.

Att jobba heltid gör att jag inte riktigt orkar med annat än jobb, och det här hemma. Igår när jag pratade med min svägerska så blev eftersmaken av samtalet, kvarhållna tankar där jag har bott sedan då.  Det som är viktigt eller det som jag alltid känt som viktigt har fått flytta på sig för vila och åter vila sedan jag bytte jobb. Hinner liksom inte med mera än nödvändigt för att jag är så trött kanske inte i kroppen utan mera i mina känslor, tankar och huvud. Där av blir det där andra lidande. Kanske är det just nu som jag känner så. Kanske är det bara för det vart så längesedan semestern var här, snart in på ny tur av ledigheter.

Men tanken stannade kvar här och den säger mig att det är något viktigt med just denna tanke. Den säger mig att jag måste se vad jag kan göra åt det här.  En sak vet jag sedan innan.  Det är att inte lägga all kraft på jobbet, men det är svårt att inte göra.  Jag ska i alla fall försöka klura ut vad som gör att tanken är kvar och gör sig påmind hela tiden. Kanske ska jag till och med skriva ner den på en lapp och ha den som en att göra tanke. Jobba med den så att det blir något resultat av den.

Nåja vissa saker, samtal, stunder gör sig påminda och sätter sig kvar på något sätt så att jag måste göra något åt dom.  Detta kanske va en början på att jobba med det.

Lev idag just nu, igår vart historia och morgondagen är inte här. Just nu kan vi göra något åt……

Ha en fin söndag.

Tre månaders uppsägning är en lång tid. Känner jag….

Det är skönt när morgonen blir tidig. Idag är det en sådan morgon där tiden och jag liksom har all tid i världen att tänka bara sitta och filura. Kaffet är självklart med mig. Igår vart första dagen jag kände att jag och min förkylning är på rätt väg.  Till och med så att jag vågade mig ner till träningsverket i källaren.  Det känns i kroppen idag.  Hurra träningsvärken den visar mig att jag gjorde rätt saker igår. Höften som verkligen spökat dessa veckor jag vart sjuk, känns idag som  en bättre vän än innan.

Igår mitt på dagen gick jag ut i min trädgård och sådde olika sorters sallader. Idag ska jag påta ner lite purjolök, broccoli och tomatplanta och gurka. Jag som inte riktigt gillar trädgårdsarbete gör det jag tycker e kul istället för sådant man måste. Just det där med så-processen gillar jag. Att gå ut och plocka lite salladsblad till salladen är sånt jag gillar.  Dessutom har vi ju våra små barn som kommer ibland, de gillar att gå ut i trädgården och små äta på det som finns där.

Jag har fått nytt jobb, men har tre månaders uppsägning.  Att arbetsgivaren kräver det av mig är inte roligt. Det är lång tid där jag bor i mina egna tankar där farväl-processen blir seg och utdragen.  Eftersom jag redan sagt upp mig så har farväl-processen börjat. Även om jag inte berättat det för pojkarna på boendet. Så känns det som jag på något sätt inte har rätten till jobbet längre.  Kommer bli svårt att säga hejdå till pojkarna jag jobbar med. Kommer att sakna dom. Kommer att sakna att komma till jobbet säga godmorgon ha en fin dag.  Hur har du det? Bra att du kom iväg till skolan, kommer att sakna alla dessa möten med pojkarna de där små mötena när de är på väg till någon och man bara stannar till och säger någon om ta hand om dig, du är viktig.  Kommer att sakna mina kolleger, vi som liksom är en stor familj där vi är ärliga och trygga med varandra.  Hur kommer det att bli på det nya jobbet?  Hur kommer det att vara där? Hur är klimatet på arbetsplatsen?   Tre månader är lång tid att bo i dessa tankar. En månad hade räckt. För har man väl bestämt sig då är det liksom klart. Då har man på något sätt börjat avslutningsprocessen och är på väg till det nya.  Nåja, har fyra veckor att jobba nu innan semester, sedan efter semestern är det två veckor på jobbet. Sedan är jag där och smakar på det nya jobbet.

Just där slutar mina tankar, det blir så tomt när jag ska tänka vidare. Kanske är det bra, då börjar jag det nya mera förutsättningslös och kan följa med i processen kanske.  Nej nu har jag babblat klart för idag Nu ska jag ner till källaren och träna. Hej då träningsvärk, nu ska jag mota bort det som kan motas bort.

Ha en fin dag, Lev idag just nu, igår är historia och morgondagen den kommer först imorgon.  Ta hand om dig du är värd det Jag lovar dig.

Carina Ikonen Nilsson

Till hösten börjar en ny tid för mig.

Det är väldigt o-ofta som jag skriver här.  Så har det varit sedan jag bytte jobb, Gick ju upp i tid från 75 till 100 % tjänst. Kan det vara det som gör det eller har det att göra med att orden liksom har tagit slut?  Nej ord har jag men har inte riktigt ro i kroppen att sitta still och skriva.  För jag har att skriva om  egentligen. Men inom mig bor så många känslor av vanmakt och sorg, när jag tänker på hur vi hanterar de ensamkommande barnen som just nu väntar på beslut. Dom har bott här länge, de har befunnit sig här och fått smaka på vårt svenska samhälle. Vårt sätt att hantera människor.  Jag  känner att vi lurat dom, vi har tagit hand om dom som våra egna barn gett dom uppmuntran, vänlighet, hopp.  Mat och någon som lyssnar på dom.  Idag har vi vänt och lämnat dom när dom som mest behöver oss.  Fyller dom 18 år så ses dom som vuxna och får klara sig själva genom processen.  Man ser de ensamkommande barnen som överlevare, Är många gånger jag fått till mig det ordet. Detta är människor som är överlevare.  Säkerligen är det så men när ska dessa människor slippa vara överlevare och få möjligheten att börja leva?  När ska vi inse att de som skickas tillbaka till sina hemländer inte kommer att överleva där. Det finns många barn som inte ens bott i Afghanistan utan kommer från grannlandet Iran. Där har de också fått vara överlevare. Inte haft högre status än hundar. När ska dessa ungdomar få uppleva ro?

Nåja det va inte det här jag tänkte skriva om egentligen skulle mera skriva om att jag sökt nytt jobb. Tänkte skriva om att det jobb jag sökte till och med blev mitt. Igen ska jag arbeta inom staten, igen blir det ungdomar jag ska jobba med.  Men denna gången är det inte ensamkommande, utan mera de ungdomar som tidigt i livet kommit på kant med samhället.  De ungdomar som behöver mera av många vuxna. De ungdomar som behöver många kloka trygga vuxna  omkring sig.

Lite så att jag känner mig som en svikare faktiskt, jag lämnar båten som håller på att kantra. Jag lämnar mina ungdomar och kolleger när vi har det som jobbigast. Men jag tror inte jobbet kommer vara kvar så länge och jag tror inte att jag skulle gilla mitt arbete och mig själv när alla beslut kommer att komma. Skulle till och med vara en dålig arbetstagare då.  Jag kommer alltid ha med mig dessa månader som blev till ett och ett halv år lite mera.  Det är året som jag med glädje alltid har gått till jobbet. Men nu har jag tagit beslut om att göra  annat.

Så mycket annorlunda är det inte. Jag har jobbat med det jag sökt innan också men jag tänker att det måste ha utvecklats och gått framåt.   Jag börjar inte från i augusti, men ska redan få smaka på jobbet om någon vecka då jag blev inbjuden till en utbildning. Vilken ska vara till nytta för mig när jag träder in i det nya jobbet.  Vem kunde tro att jag helt plötsligt igen skulle byta jobb.  Har en spännande höst att möta men, Först vill jag smaka och uppleva denna så segt kommande sommaren.  Nej nu måste dagen börja för mig.

Lev idag just nu, igår finns inte längre här, morgondagen den kommer först imorgon.

Carina Ikonen Nilsson

Om gud vill…. vill då da…

jo här är en ledig dag idag, fast jag snabbstartade den med träning. Fredag och det är ledig fredag. Träningen är redan gjord sånt gillar jag.  I veckan vart jag på migrationsverket. Många människor fanns det där. Människor som tålmodigt satt och väntade på sin tur. Det är där människors öde bestäms. Det är där de stora besluten tas om människor får stanna kvar eller åka tillbaka. Jag kan inte för mitt liv ens en liten uns förstå hur dessa människor levt innan, för jag har inte levt där dom levt. Jag kan heller inte förstå eller känna igen de känslor som de haft under sin flykt eller innan. Vi har aldrig upplevt den otryggheten den rädslan de haft och vuxit upp med. Jag läste på FB om en kille från Afghanistan som berättade om hur han slogs med frågor om han skulle få se sina föräldrar igen när de lämnade sitt hus. Han funderade om på han skulle överleva dagen. Om båda hans föräldrar skulle överleva sin dag. Har läst om barn som jobbat redan innan de sex år gammal. Som var tvungna att försörja sig själva innan det ens fått träda in i tonåren.  Idag tar Svenska myndigheter beslut om de ska åka tillbaka eller om de ska få stanna här. De sätts på plan ner till Kabul och lämnas vind för våg där.

Det gör ont i mig när jag tänker på alla dessa ungdomar, som just nu lever i vårt land som inte ens vet om när eller vad som kommer att hända. De lever i en  ton av färglöshet, där var dag är den andra lik. Där de lär sig vårt svenska språk, går till skolan och verkligen försöker att göra allt för att bli en medborgare i vårt land. Men deras dag om beslut om deras framtid ligger i framtiden, så har dom lev länge. De bor på alla dessa HVB hem runt om i landet, träffar oss personal, sina godemän, skolpersonal och alla andra instanser.

Men det lever på något sätt på undantag, vet inget om framtiden, lever med rädslan om att vara tvungna att lämna den lilla trygghet de lyckats få till just nu. Här får de mat, en säng att sova i och är dom under 18 år någon som gör sitt bästa för att de ska ha det bra. Någon som gör sitt bästa med att få dessa killar att leva här och nu, inte tänka framåt om ovissheten inte tänka på historian som att ärr i deras kropp och själ. Någon som vill att de ska känna tillit till att de finns en framtid även för dom. Någon som vill att de ska hålla ut och inte ge upp. Men ge upp är det dom gör, de förlorar sitt hopp.

Jag önskar så att varenda en av dessa ungdomar får stanna kvar här. Önskar varenda en av dessa att de ska finnas en framtid där de slipper känna oro och rädsla över morgondagen.  Den rädsla jag känner över hur deras öde kommer att bli, är löjlig gentemot deras rädsla om de får stanna kvar eller åka iväg. Min rädsla och min sorg gör ont i mig. Men inser jag att den inte ens är i närheten av det som dessa ungdomar känner.  Jag vill av hela mitt hjärta att alla dessa ungdomar ska få sina drömmar i uppfyllelse. Att han som har önskningar om att bli en stor man ska få bli en stor man, att han som vill bli frisör ska få sin dröm i uppfyllelse. Jag önskar att alla dessa ungdomar ska få nå sina drömmar om framtiden.

När jag berättar om att här kan man förverkliga sina drömmar, får jag till svar: Insha’Allah min vilja är då att snälla vill gör det som är rätt en gång för alla. Om Gud vill, jo nu vill jag att gud ska vilja, jag lovar av hela mitt hjärta att jag verkligen… om gud nu vill, så lovar jag av hela mitt hjärta att jag mera ska lyssna till vad han vill.  Om gud vill… han kan inte vilja att alla dessa människor ska leva i denna ovisshet och otrygghet.  Insha’Allah

Jag önskar att jag också kunde ha förtröstan i detta uttryck. Men tyvärr jag är klen i tron. Dessutom är det ju inte min religion. Om gud vill Snälla vill då. Visa den makt och gör det som är rätt och riktigt. Gör det i kärlek värme och omtanke.

Nej ska kämpa med att leva här och nu resten av dagen, här och nu i dag inte i gårdagen och inte heller imorgon för det är nu jag lever. Lev idag just nu morgondagen vet vi inte ens om den är där så det är nu som gäller.

Ta hand om dig och le det kan vara så att någon just behöver ditt leende….

Carina Ikonen Nilsson

Ju nu är det Våren som kommit….

jo när jag fått vårkänslor för tredje gången så är våren igång.  Jo då är det vår nu då da. För här kommer alla vårkänslor på en tredje gång. Snart kan vi bada i sjön igen.

Träningen är redan gjord för idag sitter just nu och låter kroppen pusta ut efter mitt träningspass på 70 minuter.  Känner mig stolt, glad och faktiskt rätt nöjd med min insats även om jag lite känner att jag borde gjort det redan igår. Men det får duga jag ska få till mig att vara nöjd med min insats fast jag slarvat lite i början av veckan.

På jobbet är vi inne i en förändring, mycket som händer som jag inte riktigt gillar.  Har sökt en del jobb, men vet innerst inne att det finns inget bättre jobb för mig än det jag har.  Så skulle det trilla in att jag ska komma på intervju och sedan få jobbet kommer jag antagligen tacka nej. För även om jag har ett känslomässigt tuff jobb så är det ett jobb som jag gillar. Kolleger kommer och gå bara jobbet består.  Nytt schema ska det bli och flera dagar ledigt i det nya. Flera barn att jobba med vilket kommer bli både intressant och spännande. Få lära känna fler människor och lära mig mera saker. Vad har jag egentligen att klaga på? Inget egentligen ingenting. Inte ens förändringen i sig för jag gillar nytt, gillar nya saker. Det är bara jag i mig som spökar om det.

Nej jag ska ta och skärpa mig, ta mig i kragen och få tillbaka det där i mig som skiner inom mig som gör min vinst i mig. Ska ta tag i det i mig som är bra och sluta upp med de negativa tankarna som fått fatt i mig inom mig.  För det är världsliga saker som inte kommer betyda något när stunden är väl där. Finns de som inte vet om de kommer hem innan kvällen, finns de som inte vet om de kommer att äta idag, inte ens denna veckan. Finns de som aldrig fått uppleva känslan av att vara älskade för den dom är. Så sitter jag här och tycker synd om mig själv, jag som har allt jag vill ha.  En stor härlig familj. Fina fantastiska barn, både mina egna och andras.  Mitt barnbarn som nyss hittade till sina föräldrar. Jag har det jag vill ha och ska faktiskt inte klaga.

Mera än på flyktingpolitiken mera än på hur vi gör med dessa fantastiska pojkar som kom hit för mera än ett år sedan. De som bor här i vårt land som ännu inte vet om i fall de får bo kvar eller måste kastas tillbaka till det dom kom ifrån.  Dessa fantastiska ungdomar som kommer från fjärran länder och varje dag har ett vänligt ord till oss som jobbar med dom, som varje dag lever i ovisshet för vad som ska hända. Ändå försöker de, ändå går de till skolan, försöker få in alla våra konstiga ord och har drömmen om att ge tillbaka till vårt land en dag när de klarat av skolan. Dessa ungdomar har ambitioner, vill nå långt, vill vara en del av det samhälle vi tillsammans skapat.  De vill ge tillbaka de vill vara en del av vårt samhälle.  Vi är många som tycker att politiken inom området är skamlig, vi är många som vill ge dessa ungdomar en chans.  Men frågan är vad som kommer att ske.

Visste ni att 18 åringar som bott i våra Hvb-hem innan 18 årsdagen när de fyller 18 är någon som får flytta till asylboende där de får en säng i ett rum där det bor andra helt okända i samma rum. Visste ni att den godemannen försvinner och den dag de ska till migrationsverket så är det helt lämnade åt sig själva. Jag visste inte det innan, idag vet jag.

Det säger mig att det är skillnad på mina och andras barn. Jag skulle aldrig lämna min 18 åring till hans öde utan skulle försöka hjälpa tills den dagen han står på egna ben.  Nu är det kanske skillnad på våra svenska ungdomar som vuxit upp i vårt land och på dessa barn som flytt krig och förföljelse, för de är barn som överlevt. Det är barn som prövats många gånger om.

Min önskan är att dom nu ska slippa uppleva det som de upplever just nu. Min önskan är att dom ska få vila sig från ovisshet och otryggheten. Vill att de ska få slippa känna sig rädda inför framtiden. Jag vill att de ska få uppleva att känna sig trygga, välkomna och ha en framtidstro om att de är värdefulla och har en plats att bo på. Få vara en del av det dom så gärna vill.

Nej nu tillbaka till här och nu, svettats klart efter träningen nu blir det dusch.  Lev idag just nu igår finns inte längre kvar. Morgondagen är först i morgon. Just nu lever vi just nu kan vi ta det där andetaget just nu Gårdagens funderingar om morgondagen är idag. Morgondagen är framtiden och den påverkar vi i just nu. Det är just nu vi lever. Just nu.

Carina Ikonen Nilsson

När ljuset slocknar så dör en bit av mig.

Det är inte lätt att ha värdens bästa jobb. Pojkarna jag jobbar med är de finaste pojkar jag träffat. Jag verkligen lever för att hjälpa, se just mina pojkar. Men det är svårt, så svårt att jag för varje dag går sönder en liten bit i taget. När jag ser hur vårt lands beslutsfattare och migrationsverk tar ljuset ifrån ögonen på dessa pojkar, som jag jobbar med. Jag förlorar inte mitt liv, har min familj lever i en demokrati, i ett fritt land, men när dessa pojkar förlorar sin tro, på att Sverige är ett humant land då dör något i mig varje dag.

För några månader sedan gick jag till jobbet med glädje ville visa varje pojk att allt är möjligt, att du är värd allt gott, du har all rätt till ett bra liv, idag lever jag i rädsla. Får han stanna? Får han åka hem? Min rädsla är löjlig. Jämfört med pojkarnas rädsla som är om liv och död. Maktlösheten jag känner är töntig, emot den maktlöshet våra afghanska pojkar upplever i dessa tider. Väntar gör jag, på mirakel, miraklet att jag som svensk ska kunna känna stolthet över att vi är ett humant land. Att vi har ett hjärta.

Jag brukar vara omtalad att jag är optimist, men nu börjar min tro försvinna. Jag går sönder. Hur vi gör med alla dessa pojkar? Hur mycket går inte dessa människor sönder? För detta handlar inte alls om mig, jag förlorar inget, mera än ljuset av liv i dessa pojkars ögon. Pojkarna förlorar först hoppet, ljuset och snart deras livskraft till sist så har dom inte ens det minsta hopp kvar, om att få leva i ett fritt land.

Om det gör ont i mig, hur ont gör inte detta då i dessa människors liv? När ska trenden vända?  När ska vi inse att vi måste tänka med hjärtat, hjälpa för att dessa människor måste ha hjälp? För bara några månader sedan var jag en stolt svensk som inbillade mig att det goda ska segra. Idag är jag en av Sveriges invånare, som kommer att vara en del av dom som svek den som behövde hjälp. Jag kommer att skämmas, mina barn kommer att känna skam över hur vi betedde oss, deras barn kommer att ha svårt att förstå vad som hände. Sverige landet som alla vet är ett hjärtligt land, kommer att få en skuld skambefolkas och vi kommer inte kunna hålla våra huvuden högt, möta andras blickar, om vi låter det som händer fortsätta. När ska våra myndighet förstå att vi måste öppna våra hjärtan och hjälpa? För att vi måste hjälpa de som har det svårt!

När jag går sönder går jag hem från jobbet och helar mig själv, genom min familj och sömn. När pojkarna går sönder, så saknar dom sina nära och kära de sover inte ens om natten….

Vem ska bli deras hjälpare? Vi som jobbar med dom, är bara någon som ger konstgjord andning. Någon som vill att de ska ha det bra. Men vi står och ser hur dessa unga människor dör en smula varje dag… Vi står och ser på när dessa pojkar som inte har något alls förlorar mera än ingenting alls. Vi måste på något sätt få våra myndigheter att förstå att vi måste öppna våra hjärtan och göra något. Jag väntar på mirakel. Vill att det ska bli mirakel så att dessa barn igen vaknar upp lever upp och får tillbaka det ljus som de hade innan. Vill uppleva att de kan andas ut och hitta till den frihet som vi visat dom finns och att den ska vara till för dom alla. 

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen den kan komma med mirakel, det är i nuet vi påverkar framtiden.

Carina Ikonen Nilsson

Straff eller konsekvens hmmm hur tänkte jag.

Jo ibland är det som det är, motvalls är sånt som man måste övervinna och försöka få den att bli en dans igen. Säger hon som inte dansar.  Jo idag vart det en riktigt tråkmorgon. Där det liksom inte gick att få till det, utan att ta till tråk-saker. Vi har system här hemma där våra regler är få men ska följas.

Regel 1 är gå upp och gå till skolan.

Regel två är duscha minst tre gånger i veckan.

Regel tre städning gör vi på torsdagar och den ska göras.

Sedan har vi någon form av syssla.  En har gå ut med soporna till soptunnan, En har gå till affären när det saknas akut. En är att hålla ordning på källarens gillestuga. Man har bara en av sysslorna så det är inte så svårt att ta ansvar över just den.  Regel 1 är den viktigaste regeln den som man måste följa oavsett vad som är så gäller den.

Idag blev det lite tokigt och jag som är emot straff sa saker som jag inte gillar.  För det blev att men nu ser du till att gå iväg, för gör du inte det så lär det inte bli något internet för din del i helgen.  Först hade jag sagt att ingen skola, ingen veckopeng, det hjälpte föga ska jag säga. Men när det blev inte något internet i helgen och inte fylla på surfen från nästa månad fast den kanske tar slut innan.

Det va då det hände. Det var då det blev, okej jag ska la gå då.  Jag vet, jag vet, vet, vet att det inte är helt okej. Jag gillar inte straff och för mig är inget internet straff, när man samkör det med skolan.

Men det var det som bet och skolan blev till idag med, samtidigt som internet får bli kvar för det blev skola.  Jag gillar mera konsekvenstänket att  det jag gör ska vara knutet till det som blir konsekvensen.  Men idag gick det inte, jag hann inte tänka på det. För jag blev ganska så irriterad när jag insåg att den här killen kommer inte gå till skolan idag.

Men vad är en konsekvens om man inte går till skolan? En konsekvens kan ju vara att man får stanna inne hela dagen. Men den biter inte på någon som gillar att stanna inne hela dagen.  En annan konsekvens är ju att du missar saker i skolan. Men den biter liksom inte på någon som inte tycker att den lär sig något i skolan.  Dessutom ligger den konsekvensen för långt bort.

Nej idag misslyckades jag totalt känner jag. HMMM Går du inte till skolan så lär du få väldigt tråkigt idag, för du kommer inte få tillgång till internet.  Visste inte ens hur man kopplar bort det, utan hade tanken att ta med mig hela apparaten till jobbet.

Hm hur tänkte jag.

Nåja den det gällde, gick till skolan om en sent. Vilket medför att jag slipper ta med mig den där sändaren till jobbet, vilket hade resulterat i att hela familjen inklusive maken, hade blivit riktigt grinig på mig. Samtidigt vet jag ju att maken hade fixat det där med att göra så att det inte hade drabbat hela familjen.  Men nej, det var kanske inte den bästa starten på dagen. Men det va en start. För jag har till och med gjort sånt jag inte hade tänkt göra idag.  Bankaffärerna är gjorda för månaden och jag slipper även den tanken om att gö det imorgon.  Inget ont utan att det för något gott med sig.

Lev idag just nu, när vi lever närmare nuet slipper vi som jag idag gjorde ta till drastiska åtgärder.  Just nu är alltid bättre än där borta eller det va då det.  Just nu är nu och problemen har en tendens att ligga bakom eller framför. För just nu är då vi kan göra något åt om vi vågar eller vill.

Lev idag just nu. Igår, inte ens morgonens stund är längre här och morgondagen den är där först imorgon.  Ta hand om dig och just nu.

Carina Ikonen Nilsson.

 

2017 lite sent kanske men ändå…

Kanske lite sent men ännu är det bara den 2 Januari så det är inte för sent.  Vill bara önska alla ett Riktigt Gott Nytt år. 2017 är nu här. Mitt år började med att städa bort julen, tog en tur till stan för att köpa gardiner men där gick jag bet. För allt va stängt utom Ica och Coop.  Utbudet va inte så stort, men maken han hjälpte allt till att leta upp ett par som kunde passa i köket. Han möblerade om bland mina gardiner redan vid julpyntandet så de som hängt i köket hänger nu i stora rummet.  Nå ja. nog om det.

2017 nytt ännu bara två dagar gammalt. huset är vårfint och jag har gjort årets första träningspass. 1 timma på crosstrainern tillsammans med Ozzy i öronen. Den mannen han kan få mig att öka tempot så just nu är jag mör i kroppen.  2017 herre min skapare va tiden går. Vad kommer detta år ha med sig för oss. Vad kommer vi få för erfarenheter i år.  Nu har jag inte några nyårslöften.  Tänker mera att det som är bra i mitt liv ska jag hålla kvar.  Kanske behöver jag leta upp ett nytt jobb även om jag inte vill. För jag gillar mitt jobb. Men jobbet lär inte vara kvar så länge.

Jag jobbar med ensamkommande barn och hade det varit så att mitt jobb försvann bara för att ingen behövde längre fly sina egna länder. Då hade jag gillat läget. Men riktigt så är det inte.  Vi har stängt våra gränser och de barn som lämnar sina familjer, hem länder idag har kanske inte längre Sverige som mål. Vart tar dom vägen idag? Nej jag vill inte tänka på det. Migrationsverket tar beslut på löpande band. Jag hoppas de tar kloka beslut så att våra ungdomar har en framtid som är ljusare än den som väntar dom i fall de blir avvisade.   Mest av allt önskar jag att alla krig tog slut att folk hade fullt upp med att ta hand om sig själva och sitt. Då hade de liksom inte haft tid att leka krig.  Oj detta skulle bli ett positivt inlägg.  Jo eller hur…..  ska sluta skriva redan nu känner jag.

Vill bara tipsa om en länk också från Aftonbladet. Den handlar om LÄXORnas inte vara eller vara. 

Vill önska dig allt gott så här på årets andra dag  Gott nytt år.

Nu gör vi året 2017 till ett riktigt fint år tycker jag.

 

 

 

Lev idag just nu, igår är inte längre här och morgondagen den kommer först i morgon. Just nu har vi alltid det är där vi står och gräver i just nu.

Carina Ikonen Nilsson