Min maken är bomullen emellan oss andra med Dampryck.

Idag på morgonen har jag suttit och funderat på gårdagen. I går var det mannen som tappade tålamodet, order och gudarna ska veta att det inte är ofta som han gör det. Han är bomullen som gör att det skaver mindre med oss andra. En sann diplomat och en smidighet inte av denna värld.  Men igår var det något som brast för honom.  Vår yngsta son hade sovit dåligt, och var på ett uruselt humör. Ofta brukar hans humör gå ut över mig, jag faller ofta in i diskussionerna och tänder till på hans utspel.  Men av någon konstig anledning så råkade maken ut för svängningarna i går. Denna man som alltid är lugnet själv, som alltid är alert när det gäller att se att tjatet är för att dra i gång andra.  Igår fick han nog, blev förbannad och sa i från några gånger.

Vår son är en kille med både ADHD och Asperger. Han är lite kantigare än andra och är fenomenal på att tjata, bråka och kan inte för sitt liv förstå att han är en del i det som sker om det är tråkigheter, Gör någon något emot honom så bara måste han reagera på ett speciellt sätt. Just det där sociala samspelet är svårt för honom.  Det är då maken är den stora riddaren med tålamod som en gud och med förhållningssätt som om det var det enda han har för ögonen.

Igår var jag med om något som jag inte är van vid. För igår fick jag vara bomullen vara den som förklarade och vara den som lugnade ner situationen. Jag som för det mesta är den som pratar medd båda händerna och får frispel blir tokigt arg och säger saker som jag sedan ångrar. Igår fick jag säga till Alex att du får nog lugna dig för Pappa är arg, han blir tokig på dig när du gör säger så mycket dumt. Jag berättade för Alex att pappa blev ledsen och att han inte orkade mera dumheter nu. Varje gång det blir tokigt när Alex själv känner att han kanske i alla fall hade en liten del i det som sker så blir han väldigt mån om att ställa saker till rätta. På sitt egna sätt.

Hans asperger gör att ställa till rätta blir löjligt tydlig så att vi genast ser att det är till rätta han vill göra. Att han ångrar sig och vill ha det dumma ogjort.

Ett sätt som gjorde att det blev bra i går var småbarnens småbarnshet där vi fick möjligheten att visa på skillnaden på att vara tre år och sexton år. Dvs  vår son fick för en gång skull uppleva att det var skillnaden på att vara stor och vara liten. Det händer ju inte så ofta i vår familj annars eftersom han är yngst. Oftast är det han som får stå för gränserna han som inte har så mycket friheter som de andra barnen.  Men nu när vi hade småbarnen till låns så fick han möjligheten att känna på  skillnaden på att vara stor och vara liten. Jag tror att det var just den ingrediensen som gjorde att han ändrade sitt sätt igår.  Flera gånger sa han till småbarnen att nej men ni är för små för att springa ute på  nätterna,  Klockan var då åtta på kvällen.  Sedan vid nio sa han innan barnen hade somnat  nej det är bara de större barnen som får gå ut.

Just nu sitter jag här och ler medan jag skriver.  Ännu är  ingen vaken, så jag fick lite tid till att just skriva ner min reflektion. Jag tror just nu att skillnaden mellan stor och liten var underverket i går kväll.  Kan det vara en möjlig väg till mera utveckling för vår son? Kan det vara det som är möjligheten att han får en försmak av att vilja bli lite vuxen? Kan det vara en möjlig väg till att han börjar se sin del? Ta mera ansvar över sig själv att få känslan av att det är skillnader med fördel till att börja vara lite mera vuxen?  Vår  son är 16 snart 17 år men är ojämn i sin ålder och är mera lik någon som är tio kanske 11 år.

Kortis av tre försök lyckades dom med två. Dom arbetar med människor! Då får dom inte misslyckas ….

vi trodde det skulle hålla. Eller gjorde vi det? Det är stora frågor som flyttat in i helgen efter att sonen varit på kortis igen. Av tre gånger så funkade två.  Idag är det vår sons fel igen. Han blir aggressiv enligt personalen. Jag ser det som personalen inte har den kunskap, ask kanske är det så att av två gånger så kopplar personalen av.   Jag anser att dom är inkompetenta och saknar kunskaper om hur man bemöter barn. Jag anser att dom är inkompetenta när det handlar om hur dom hantera barn som är impulsiva, check som inte förstår sina sammanhang.

Vi gjorde ett försök, buy av tre gånger så funkade två.  Som alltid är det vårt barn det är fel på enligt personalen.  Jag kan till viss del hålla med dom, fast jag anser inte att det är något fel. Men vår son är annorlunda, han passar inte in i de där vanliga mallarna som finns för alla andra. Nej vår son har en mera skräddarsydd form, som mera passar in på bara honom.  Det känns som om hoppet sviker mig. Det känns som att framtiden är en mörk ganska så ovänlig plats, för vår son.  Jag blir ledsen, uppgiven, frustrerad när jag ser på händelsen.

De människor som säger sig ha kunskaper om Asperger, de som säger att de har och kan allt om just barnen som hamnar inom Npf, ser allt som att det är sonens fel. Det är vi vuxna som ska förebygga, det är vi vuxna som ska ligga steget framför, dessa barn. Vi ska ser till att tillvaron blir förståelig för dessa barn. Vi ska hjälpa till och kartlägga, göra sammanhangen begripliga.  Vår son hade gått ut i trädgården på kortis, hittat ett verktyg som annan personal glömt i trädgården.  Verktyget blev en konflikt och ett bråk där det blev hårda tag.

Vår son brukar ofta gå ut i trädgården här hemma, det gör han när han vill vara ensam. Han går ut och  rensar trädgården på  sniglar. Ett sätt för honom att koppla av, ofta gör han det när han varit ute på något äventyr. Som efter en helg på kortis, då går han ut i trädgården och rensar upp sniglar, plockar jordgubbar krattar. Hans sätt att rensa hjärna.

De andra barnen hade blivit rädda för vår son. För mig känns det konstigt om de är fyra personal, en konflikt, att alla barn befinner sig i konfliktsituationen, som var med personalen.  De andra barnen hade blivit rädda, så dom låst in sig på toaletten.  Hur kommer det sig att personalen inte skyddar de andra barnen?

Hur kommer det sig att personalen inte läser av en situation bättre? Ska de överhuvudtaget arbeta med barn?

Två av de andra personalen skulle självklart tagit de andra ungarna från situationen, så att situationen inte blev så den blev.

Det är väl självklart att  då det blir konflikt ska de andra barnen inte befinna sig i konfliktsituationen. de andra eleverna ska inte ha möjlighet att lägga sig i situationen, dom skulle göra det dom höll på med.  Dom skulle äta sin tårta och inte behöva vänta på vår son ska komma ur sina känslor.  Att de får vänta på tårta bara för att vår son inte är på samma våglängd är ju kollektiv bestraffning och sånt får man ju inte ta till.

Våra barn har ju problem med  sociala situationer, även när det inte är konflikter.  På Kortis är dom för att dom har problem i olika former, på kortis är dom för att ha roligt och slippa tjat från oss föräldrar.  Av tre helger så funkar två 2 -1 blir det hur ska detta lösas. Jag just nu känner jag att jag gett upp hoppet om att det någonsin kommer att funka. 🙁

Dom säger att de har kunskaper, att de kan sitt jobb. Men nej, de kan dom verkligen inte, två personal skulle vara med vår son i hans konflikt. De  två andra i personalen som fanns, skulle ta de andra barnen åtsidan tills situationen hade lugnat sig.  Det hade inte blivit en konflikt, om de hade väntat ut tiden. Då hade den inte uppstått. Det hade räckt med att fråga  vår son, vad han gör och sagt att när han är klar så får dom lägga ner verktyget i källaren.

En personal hade om det hade känts bra kunna sitta där ute i trädgården och väntat ut vår son,  de  hade sedan gemensamt kunnat gått ner och lagt in trädgårds saken i källaren. Därefter gått in och ätit tårta. Till och med så att tårtan hade kunnat hoppas över. Inte bildligt då:).

De hade behövt lära sig  hur man vänder en konflikt, genom att vänta, dom hade bara behövt tänka problem, så hade dom förstått att det  som skedde,  berodde på att dom inte tänkte efter innan. Problem ett så enkelt ord, situationen hade blivit annorlunda.  Pojken är ju rädd, han tror inte, litar inte på personalen, därför blir det konflikt, pojken känner att det inte går att lita på personalen.  Han tror inte att personalen kan lösa eller hjälpa honom, igenom situationer. De kunde dom inte heller. För det blev konflikt, den största förloraren i situationen är inte kortis, eller de andra barnen den största förloraren är faktiskt vår son.

Ännu en gång visade personalen att det faktiskt inte gick att lita på, att de faktiskt inte läste av vår son, att de faktiskt inte klarade av situationen utan att det slutade, i konflikt.

Vår son har inte valt att ha sitt funktionshinder, vår son kommer inte att ändra sig.

Det är vi andra, som är runt omkring honom, det är vi som måste ändra oss, tyvärr så är det, faktiskt. Det är vi som har kunskapen, vi som ska hjälpa och stödja  vår son, så att han får ett gott liv, där han ofta ska befinna sig i situationer som han klarar av.

Vi ska inte skapa dessa situationer. Vi ska förhindra att sådana situationer uppstår. Han kommer aldrig att lära sig hantera just situationen som uppstod, vi ska förhindra att den uppstår.

Den privata välfärden de privata alternativen som finns, är ett nederlag.  Att stat och kommun inte fattar att privata ägare inte gör detta för att de är snälla, utan är där för att tjäna pengar.  I den privata välfärden lägger man inte pengar på utbildning, kunskap. Här ser man till att personalkostnader inte är för höga. Nej, det måste finnas andra alternativ.  Dom har inte ens ringt och frågat hur det är, hur sonen mår sedan han kom hem.  Inte ett pling har det varit i vår telefon.

Jag hatar skolan. Snart är det sommarlov.

Det är vår även idag i Färgelanda, ambulance ljusblå himmel och sol. Igår när vi handlade jag och min make fanns det rabarber i grönsaksdisken . Rabarberpaj med vaniljglass inte alls illa. Något som jag lärde mig tycka om då jag arbetade på Fagared.  Våren är ny, och snart träder vi in i sommaren på riktigt. 

– Jag hatar skolan är det enda som inte är nytt här. Det har vi hört i nio år ibland lite mera än andra dagar.  Vår lilla kille som egentligen inte längre är så liten uttalar orden varje dag. Varje morgon, hör vi Jag hatar skolan. Varje dag ser vi ändå till att han tar sig i till skolan. Men varje gång känner jag en tagg i magen.

Ska det verkligen vara så? Ska det verkligen vara så att vi redan som barn ska köras in i och lära oss stå ut?

– Jag hatar skolan. Sonen

– Ja, men du måste gå i skolan, i Sverige är det skolplikt. Jag

– Ja men jag hatar skolan. sonen

– Du måste gå dit,det är ditt jobb för tillfället och du är tvungen. jag

– När man jobbar får man lön. Sonen.

– Jo men du får ju månadspeng,  Just här känner jag mig som ett skämt som mamma.

– Glöm inte att borsta tänderna nu säger jag.

– Det har jag redan glömt säger sonen, och går in på toa.

– Jag hatar skolan säger han när han har fixat till tänderna går ut i köket tar en påse med Ögonblicks choklad, två runda brödkakor utan något på lägger i en påse. Vår son äter inte frukost och nu de sista åren har vi lyckats få han ta med lite frukost till skolan.

– Jag hatar skolan.

– Nu måste du skynda dig så du inte kommer försent. Hej då jag jobbar i kväll. säger jag

– Jag hatar skolan säger han och sätter sig på sin cykel och cyklar iväg till skolan som han hatar.

Jag är inte bara mamma jag, jag är mamma till ett barn med Asperger. Rutiner som han skapat själv är livsviktiga för honom.  De rutiner och normer vi kämpat med att få in i hans värld är det svårare med. Men där handlar det om att vi måste se vart det leder vad syftet är.

För det duger inte med de vanliga grå syftena som funkar för andra. Våra syften här måste ha en vinst i sig med en gång.  Vinsten och målet måste vara i direkt anslutning till själva görandet.

Och skolan just det målet tar nio år att nå. Det finns inga mål för honom där som han känner att han vill uppnå till fast han egentligen är så duktig.  Varje dag varje helg varje termin är det samma tjat, samma argument men i dag blev det lättare

För sista gången han sa jag hatar skolan. Så blev mitt svar men du, Nu är  det inte så lång tid kvar snart är det sommarlov.  Det kvittrade till inom mig.

Jag liksom kände hur det bubblade till i magen på mig av orden jag sa. När han gick kände jag hopp.  Vi har klarat det ett år till,  och snart är det slut på tjatet igen. Snart är det slut på tjat, alla lappar och alla tider som man måste komma ihåg. Min skapare vad skönt snart tar jag sommar lov tillsammans med mina barn.

Då är jag bara mamma, och inte den där tjatande mamman.  Fast det är klart, Dottern är 17 snart 18 år och jo sommarlov frågan är hur mycket jag kommer att se av henne ……….

Ha en bra dag och lev nu just nu för i morgon är i morgon

husvagn-skene 016Tommy 009

Gruppförändringarnas miljö

clip_image001

Jag har just lärt mig genom en intressant kvinna att vi svenskar är mindre bra på det där small talk. Nu visste jag väl det kanske innan, seek men hon beskriver det i sin blogg ibland. Vi här i Sverige är mera bra på att prata väder.  Skriver jag just nu och ser ut genom mitt vardagsrumsfönster. Pudersnö och isande kyla i mitten av april. Är det aprilväder? 

Jag uttalar mig inte om det men i alla fall är det ett väder. Kanske är vi svenskar bra att prata om väder då vi är så beroende av det. Våra soliga dagar är ju få vissa år, och vintern är ju så mörk och kall. Är det därför vi pratar väder i alla sammanhang?  Vi är ju inte så bortskämda med sol och ljus som så många andra länder är. Eller är det vår inställning som ställer till det?

Nu hade jag inte tänkt skriva om väder och vind utan om att kortis och sonen är inte på samma våg längd. Kan hända att sonen vuxit ifrån det, Det kan vara så, men det kan också handla om den så viktiga miljön.  I går satt jag och kollade på  filmklipp av Johanna Björk. ADHD konsulenten från Ågrenska. Det var då påminnelsen kom upp till mina tankar.

Kortis har haft stora FÖRÄNDRINGAR  i sin verksamhet.  Det är bekräftat av både Verksamhetsledaren och av kortis ledaren.  Personalen är ny, de tre gamla i personalen är utbytta, till tre nya.  Ingen av den lite äldre staben är kvar. Utan  på ett halvår har dom helt bytt ut och bort till tre nya. Kortis har även flyttat till ett annat hus. Personalen har övertagit strukturer och rutiner som de egentligen inte har haft full koll på, varför dom haft dessa rutiner.

Här tänker jag Asperger hinder i kubik, fast egentligen är det mera Miljö. Jag tänker att det är miljön som är en stark länk i den kedjan.  Nu är jag säkerligen allt för kaxig och säkerligen tyken i mina ord. Men jag tänker på andra sammanhang. När det handlar om grupper när man arbetar med en grupp överhuvudtaget, så är miljön viktigt viktig. Sker det en förändring så startar gruppen från början igen och deltagarna i gruppens hierarkier är i svajningar. Själv är jag särskild beroende av det.

Jag kan bara gå tillbaka ett antal år i tiden när jag jobbade på ett behandlingshem där vi skulle göra om och göra helt om. Från att vara en grupp på 9 behandlingsassistenter och en avdelningsföreståndare blev vi 6 behandlingsassistenter och en avdelningsföreståndare som var ny samt tre familjeterapeuter. Vi var ändå samma personal förutom avdelningsföreståndaren som i och för sig var känd i huset men från en annan avdelning. Där till kom det en Psykolog som var helt okänd av i alla fall mig. Just den här tiden var en stor omvälvande tid för mig.

Men nu när jag ser tillbaka, så var det även det att det var en stor förändring för gruppen.  Nu tänker jag inte gå in mera på det mera än att det kändes att arbetsgruppen var i gungning.  När det sedan efter några månader byttes till ännu en ny avdelningsföreståndare blev det kaos i mig efter som jag just hade vant mig vid den avdelningsföreståndare vi just fått dit. Dessutom tyckte jag väldigt mycket om honom. Han var en rak man som sa vad han tyckte och pratade ett rakt språk som jag alltid hela tiden förstod.  Hans hela jag utstrålade tydlighet och trygghet.  På några veckor eller någon vecka blev det sedan en ny avdelningsföreståndare som jag inte heller kan säga något ont om. Men sådana förändringar gör ont i just mig. 

Nu åter till Kortis och deras förändringar som varit där gör att jag nu med Johannas ord kan lägga puzzlet i sin helhet. Personalbytet och byte av verksamhetsledare samt gruppchefen för kortisverksamheten gör ju en stor omställning i personalgruppen den gungar alltså.

Vår lilla kille som är på kortis en helg i månaden, medan de andra i hans grupp är där varannan helg. Jag tror inte att han på riktigt har haft möjlighet att komma in i gruppen då han är där så sällan. Till just denna situation är vi bovarna i dramat. Vi vill inte ha mera och vi tror inte det är bra för våran kille att vara där mera än någon gång i månaden. Han trivs bäst hemma i sitt rum. Vilket inte är den optimala lösningen.

Jag tänker så här vår kille har inte haft möjlighet att sätta sin fot i gruppen. Varje gång han kommer till gruppen så börjar gruppen om från början på något sätt.  Där till har det under ett halvt år varit stora omställningar i personalgruppen vilket gör personalgruppen i svajning. Den som säger något annat tror jag har fel. Svajning i personalgrupper gör svajning i den grupp som är störst behov av tryggheten. Dvs barngruppen som är på kortis för att semestra från tjatande föräldrar, trötta föräldrar och är där för att prova på nyheter andra aktiviteter än det som  familjelivet erbjuder.  Nu kan jag inte uttala mig om andra föräldrar men jag misstänker att vi är en grupp som ofta är trötta, vi är trötta på att strida om saker som egentligen ska vara självklarheter, så som skola, och andra tillhöranden, Vi är trötta på att se ensamheten som vi så gärna tillskriver våra barn. Vi tror ju ofta att våra barn lider av kamratlösheten, men där är det nog mera vi som lider av att våra barn inte har samma behov av kamrater. Vi är trötta på att behöva strida om Dusch, tandborstning, byte av kläder, äta mat, strider om att sova. Här skulle jag kunna göra listan lång, men blir trött av att bara tänka.

I alla fall så är det en av anledningarna till att vi velat ha kortis verksamhet, att han någon gång i månaden ska slippa höra oss tjata om allt. Att liksom andra kan ta över och för min egna del så har jag tänkt att det spelar inte så stor roll om han inte borstar tänderna just den helgen eller äter eller sover eller , eller eller bara han slipper höra oss. Samtidigt som det varit viktigt att de andra i familjen här ska slippa höra oss tjata, att vi ska kunna göra något annat än att bara ha koll på ….

En inte för allt för liten sak utan en som varit viktigt för mig är även att jag och maken ska kunna underhålla och ta hand om vår relation som vi har.

Nu har sonen sagt tack men nej tack.  Han har alltså reagerat fullt normalt på en inte så onormalt bra situation. Redan i höstas  kände vi nog av det, även om vi inte ville se det. Redan efter sommaren var det något som var fel.  Vi lyssnade inte och trodde det bara var allmänt likt honom.

Den grupp som varit är inte, finns inte idag och den nya grupp som har blivit är inget som vår son vill tillhöra. Jag tror det handlar om allt för många förändringar på en allt för kort period. Miljön påverkar.

Det kan man till och med se i en skolklass som bara byter lärare. Jag såg den skillnaden när min stora son bytte från sexan till sjuan och hade sin Ove som var specialpedagog. Han gjorde skillnad han var en sådan där vuxen som såg bortanför hindren. Såg tillgångar i stället, såg det som var bra och gjorde mera av det bra.

Just sådan gör att det finns så lite tid till att fokusera på det som är mindre bra.

Min dröm är att vi ska se tillgångarna och lyfta fram just tillgångar. Det gör att o-tillgångarna blir mindre synliga och att våra barn får en ärlig chans till att känna att dom duger.

Alla människor har tillgångar. Varför ser vi oftare till Otillgångarna och tränar på dom?

Oj, Ja just det ja, höll alldeles på att glömma att nästa vecka då pratar jag en stund på Ågrenska.  Det ska bli kul. Dessutom kommer jag lära mig massvis igen och så sådana dära  komihåg tankar, som jag fick igår när jag kollade in filmklippen

Förhållningsätt kan skapa krig men även Okrig

En vidrighets dag har varit grunden i går. Lite i smått panik men den panik som borde kommit har jag innan fått träna mig i att inte ha. På något så löser det sig.  I morse arbetade jag, cheap men under arbetstiden ringde min make och frågade när jag slutade.  Han berättade att lillkillen som då var på kortis hade konstrat lite. Det vill inte säga lite utan till och med så att personalen hade ringt hem.

Kortis är en verksamhet vår lille kille åker till ibland för att uppleva roliga saker utan oss tjatande föräldrar.

Denna gången var det mobil och tandborste som ställde till det.  Tandborsten är vårt fel vi glömde lägga i duschsaker samt tandborsten. Vilket gjorde att han vägrade använda sig av en ny tandborste som kortis hade.  Har våran lilla kille bestämt sig för något så är det så och han hade bestämt sig för att vägra ny tandborste.  Där till råkade det bli mobilproblem. Personalen hade glömt av att ta hand om mobilerna och det gjorde att lillkillen vägrade lämna ifrån sig sin.

Personalen ansåg att mobilen var en A sak. vad jag förstår är en A sak  väldigt allvarlig. A saker gör man.

Men en mobil och kriget var igång. Handgemäng hot som slutligen ett telefonsamtal hem till oss. Var på vi fick åka iväg för att hämta honom. Mobil, click är det verkligen en anledning till att bråka? Är det värt ett krig? Jag vet inte samtidigt som jag också är medveten om struktur och att det är viktigt för vår son. Men så mycket raserades på just mobil och tandborste.

Tankar som blir i mig nu skapar oro. Ska vi varje gång det är kortis behöva vara hemma i fall kortis verksamheten har A vilket leder till bråk vilket leder till att vi måste göra akututryckning?, ask Kommer vår lilla kille vilja åka till kortis något mera? Kommer han vara ledsen där?

Kommer kortis klara av att vara ett stöd för vår lilla kille mera? Vad händer, kommer de säga att de inte klarar av?

Nej´! Jag är verkligen trött på allt va kortis, hab, och alla insatser, allt runt omkring just nu för den hjälp man får den är inte tillräcklig.

Känns mera som vi är till för dom än dom till för oss………

Det är inte vi som ska tillgodose deras behov, utan dom som ska tillgodose vår sons behov. Lss är en rättighetslag, Människor som har Lss ska inte ha skälig levnadstandad , utan Goda levnadsvillkor.

Idag är det är det mera förkommande att ungarna har mobiler, då tänker jag att det är dumt av kortis att starta krig över en mobil.

Goda levnadsvillkor är väl ändå att jag själv får bestämma över mina saker.

Jag som vuxen hade aldrig lämnat min mobil till min chef för att han krävde det…… Det får vara hur mycket A sak för honom som helst men där går min gräns.

Samtidigt hade jag ju inte startat krig över det. Men vår son är ett barn som har diagnoser, då är det så att jag som vuxen måste se till att välja mina krig det funkar inte att välja alla krig.

Dom krig som jag väljer är att han absolut inte får skada sig själv, inte någon annan eller ha sönder saker i affekt. För den som blir mest lidande är han, han får då konsekvenser på konsekvenser…..

Arbetar du med barn eller har med barn att göra så får man i bland har tå-trippar stilen, läsa av och titta bakom situationen, vad du och ditt handlande kan leda till.

När min dotter gick i mellanstadiet så var det tåtrippar stilen som gällde för det mesta nästan alltid, redan då skolväskan landade i hallen kunde jag ta blixtsnabba beslut som ledde till att det inte blev krig på eftermiddagen. Det handlade om hur jag gjorde, om det blev krig eller inte krig här hemma.

Vissa dagar kunde jag  nämna ordet läxa eller säga du får göra det själv. Ibland vågade jag inte ens andas ordet läxa. Jag valde mina krig, det tänker jag att kortis borde gjort i helgen.

Det har funkat så bra de här åren vi haft kortis, men av de tre senaste vistelserna, har två varit krig. Då är det vi vuxna som måste se vad vi gör eller inte gör, då är det vi som har ansvaret. Min son kan inte hjälpa att han har Asperger eller ADHD det var inget han valde.

Vi runt omkring har möjlighet att välja, vi kan göra val. Dom valen kan sedan göra det enklare eller svårare för vår son…….

Våra val gör att vår son har mera eller mindre ont av sina diagnoser. Det handlar om vårt

förhållningsätt………….

IMAG0216

Okunniga människor diagnos befriar så gärna

Q gruppen. I måndags efter jobbet så tog jag en tripp ner till GBG. Närmare bestämt till Kruthusgatan, decease 6 våningen till familjestödsenheten.  Det var så att Kvinnor med eller utan Diagnoserna ADHD, here Asperger träffades.

Jag har haft förmånen om att veta om dessa träffar i flera år nu. I dessa sammanhang hämtar jag kraft. Jag får förmånen att sitta och lyssna på andras erfarenheter av sina till och otill. Tips om hur andra har gjort och ibland har även jag en del att komma med.

Denna gången hade jag med en tjej som inte visste vad det var för grupp. Hon har fått utlåtande om att hon har ADD. Men många som hon träffat henne har säkerligen i all välmening försäkrat henne om att hon minsann inte har ADHD.  Hon är ju så lugn, sitter ju still och lyssnar. Myndigheters människor som hon träffat på försäkringskassan mm. Har lämnat påståenden till henne som gjort att hon började misstänka att hon blivit botad. Ler 

 

På familjestödsenheten innan mötet  fick hon läsa igenom fyra fem papper om information om ADHD.  Hon skulle sätta kryss på det som hon kände igen sig i.

När hon läst igenom, visade det sig vara kryss på ganska många ställen.

 

Vad är det jag vill få ut med orden idag?

Jo, Jag tycker det är dumt av myndigheter att slänga ur sig kommentarer som de inte har en aning om.

 

Om nu tjejen är utredd av läkare och sedan efter utredningen, fått till sig av läkaren att det var Diagnosen ADHD. Jag tänker att människor som inte har den utbildning, ska sluta ifrågasätta om man har eller inte har.

Alla ifrågasättande för just denna tjej, har gjort henne sårbar, hon börjat misströsta på att få hjälp. Känt sig dum, inte vågat be om hjälp, för hon har börjat tro på alla dom där dumma kommentarerna om att:

  • men så är det för alla människor,
  • så blir det för mig med,
  • du som är så lugn kan ju inte ha sådana svårigheter.

 

Hur kan dom veta det?

Hur kan dessa personer som träffar tjejen någon gång ibland, någon timma hit eller  dit, veta något om henne och hennes situation?

Hur kan dom utan kunskaper om NPF, vara så säkra på att hon inte har just sådana svårigheter.

Hur kan Dom veta att hennes upplevelser är precis så  som det är för alla andra människor.

Hur kan dom veta att tjejens upplevelser är precis liknande som de själva har?

För mig tolkar jag just sådana påståenden som att de säger:

 

Men lilla vän du behöver bara ta och skärpa till dig och sluta klaga!

 

Nu vet jag att just symtom som är liknande mina även helt vanliga människor kan uppleva ibland. Men det är skillnad på ibland och alltid. 

Den situation som kanske skapar symtom för vanliga människor är sådant som för mig är nästan alltid. Och är alltid utan medicin!

Vilket jag helt nyligen fått erfara för under en period var jag utan medicinen Concerta efter som den gett mig så många biverkningar i slutet.

 

Det är skillnad på att bli lite rörig i stressiga stunder ibland. Emot att ständigt nästan alltid uppleva stress och alltid vara rörig och glömsk.

Det är mera svårt att vara koncentrerad om man saknar förmågan, än om man bara i stunden är okoncentrerad.

Det är ett hinder om jag har ett sämre arbetsminne alltid än om jag i stunden bara har lösa trådar.  För det är till och med så att ibland om jag ska tänka i flera led till och med har ont när jag tänker. Det är frustrerande när tankarna hoppar från tuva till tuva om de inte ska göra det.

 

Nej jag tycker att människor utan kunskap ska sluta upp med att diagnosbefria människor vilket då dom gör det, leder till att vi bara är allmänt lata, dumma.  Enligt dessa Okunskapsdiagnosställare menar de till sist bara att:

Vi bara behöver skärpa till oss, ta oss i kragen och sluta klaga.

Jag klagar inte men i vissa situationer ber jag om hjälp! 

Oftast handlar det om sådan enkel hjälp, som att de ska vilja förstå, visa acceptans,  lägga sina fördomar åt sidan en stund och lyssna känna och se.

Låt mig vara som jag är, låt mig lysa i mina tillgångar.

Det är då du kommer att se min storhet, det som är vackert i mig. Det är även då du kommer vara i din storhet. Det är då jag ser det vackra i dig.

IMAG0219

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://malix.se/tag/asperger">
Twitter
%d bloggare gillar detta: