Jenny är en klok vän.

Tänker bara dela med mig av Jennys inlägg på hennes hemsidan. Hon är så klok Jenny, sales nu har hon skrivit om Hemma sittande barn. Barn som inte går till skolan. Vilket är en förlust för alla.  Finns så många som inte orkar hela vägen.  Minns själv när min dotter gick i skolan, medical då orkade hon bara 3 dagar av veckan ibland.  Det va  de tre första dagarna hon orkadem sedan vart det som om energin bara försvann. Då log hon på sin säng kollade film och jag fick bli den där lite tå-trippande mamman som liksom väljer vad jag säger och om jag säger.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Barnpartiet och jag har samma dröm om framtiden.

Men godmorgon, search  sover man dåligt är det bara att gå upp och låtsas att klockan är mera än den är.  Då får man låtsas att man är pigg och har sovit gott.  Så här nu på morgonen har jag fördrivit tiden med att läsa om Barnpartiet på deras hemsida.  När jag läser blir jag varm i hela hjärtat. De verkar veta och förstå vad det handlar om.  När jag läser Npf så tänker jag, pills De vet vad de talar om.  Tänk om det va så att det redan tidigt inom barnomsorgen fanns kunskaper om NPF? vilken vinst det hade varit för hela samhället.  Men framför allt för barnen och barnens familjer.  Tänk va underbart det hade varit om kunskapen fanns enda ner i gräsrotsnivå och att du och ditt barn redan från början fick den hjälp och den förståelsen som du borde.

Det hade gjort allt så mycket enklare. Det hade gjort att  föräldrar sluppit känslan av dålighetsföräldrar,  personal hade sluppit tänka att föräldrarna är slappa och inte intresserade.

Men framför allt barnet hade sluppit alla erfarenheter av att inte duga, inte vara en bra fullkomlig människa. Man hade ju tänker jag, fångat upp och lyft fram det som är bra, det som är tillgångarna om kunskapen hade funnit. Då hade alla barn fått den miljö, de förutsättningar och de möjligheter att glänsa som de har rättigheter till.   Jo, jag fick en ny dröm eller min  gamla dröm blev just nu som ny.  Tänk om den kan bli sann….

Det kan den och det kommer den att bli. Känner bara att processen tar för lång tid.  För många små barn kommer att växa upp som trasiga unga vuxna.

Bli bortkastade undanskuffade barn. Jag vägrar att acceptera det, jag vill inte ställa upp på det, att vissa människor till och med barn inte skulle vara tillräckligt bra som de är.

m 001 - kopia (2) m 002 - kopia

Alla barn har rättigheter till att växa upp och få med sig känslan av att duga Precis så som de är.

20 år då är man vuxen.

 

Imorgon fyller min son år. Idag för 20 år sedan stod jag i köket och gjorde äpplekaka ala svärfars recept vilket är gudagott.  Jag höll även på att storstäda hela lägenheten, mind pluggade engelska för jag skulle ha ett stort prov i veckan efter.  Hade just nu haft en lektion i matte och mina skolböcker låg på köksbordet, bland alla dessa formar som jag skulle göra till pajer. Hade ju en föraning om att det inte skulle bli lätt att bli mamma, hinna med bakning och sånt.  Därför hade jag bunkrat upp med en massa formar, gjorde äpplekakssmet för om jag minns rätt 20 kakor. När  alla äpplen var skalade och skurna i bitar, ringde dom från Östra. Eftersom jag hade en lite annorlunda blodgrupp, samt för att jag var immuniserad, så var det extra koll på mig och lilla Felix som låg i magen. Vi gjorde kontroller 1 gång i veckan. Och jag hade varit på kontroll dagen innan. Där de räknade konstiga saker i mitt blod.  Nu idag för 20 år sedan ringde dom från Östra, ville att jag skulle komma upp med en gång för det var lite höga värden.

Jag försökte förklara för dom att jag inte hade tid just nu. För hela köket var fullt med pajskal och skalade äpplen, dessutom var det ju tre hela veckor kvar innan jag skulle bli mamma, jag skulle ha prov i engelska och där till ett test i matte så jag hade verkligen inte tid att föda barn just nu.  Sköterskan i luren skrattade, sa att det nog inte skulle bli så som jag hade planerat, att det faktiskt var viktigt att jag kom upp till Östra nu med en gång.  Jag la på luren ringde min man berättade att vi behövde åka till sjukhuset.  Efter en koll fick vi tid dagen efter för då skulle vi bli föräldrar.  Vi åkte hem. Jag fortsatte att baka och städa, maken åkte till sin karate träning men skulle åka vägen förbi sina föräldrar som bodde i Frölunda. När pajerna var klara och lägenheten var i ordning plockad för rengöring fick jag ont i magen. Ringde min mamma som sa att det var bättre jag ringde till sjukhuset. Efter jag ringt sjukhuset, ringde jag mina svärföräldrar. Men maken hade hunnit därifrån. Svärfar fick sätta sig i sin bil och köra till makens träningslokal. På den tiden var det  innan mobiltelefonens intrång i vårt liv. Då det var mera jagande för att få tag på folk. Jag kan se min svärfar med  sin finlandssvenska dialekt rusa in i träningslokalen och ropa på sin son. Jag kan se  min svärfars blick framför mig och hur han nästan spricker av spänning över hur det blev. Lägenheten blev inte städad den dag, maken kom hem vi åkte iväg till förlossningen med väska och skolväska för jag tänkte jag kunde plugga mellan värkarna.  Barnmorskan som hjälpte oss sa att hon aldrig varit med om att någon pluggade glosor och grammatik i en sådan situation.  Men det gjorde jag, och två veckor efter det att vår son föddes gjorde jag mitt engelska prov och klarade det galant. Det är lite  konstigt med just min dyslexi, för jag har inte alls samma svårigheter att stava på engelska som jag har på det svenska språket. Så det är synd att jag inte är född som engelsk, då hade jag liksom inte haft dyslexi.

Felix har alltid varit en glad kille…….

redan som treåring alltid velat ha smörgåstårta Foto: Sonens frukost till i morgon då han fyller 20 han är värd allt han kan önska sig. Är en stolt mamma över hur bra han fixar till allt.det är felix vii ska fira som på riktigt nu vandrar in i vuxen livetpå sin födelsedag. Självklart får han det även denna gången Foto: Sonens frukost till i morgon då han fyller 20 han är värd allt han kan önska sig. Är en stolt mamma över hur bra han fixar till allt.det är felix vii ska fira som på riktigt nu vandrar in i vuxen livet

Idag, just den här dagen är alltid en stor dag för mig. Alltid just idag kastas jag tillbaka till den där märkliga dagen och timmarna innan min son Föddes.

I dag  är hans sista dag som tonåring, imorgon är han en ung vuxen. En ung vuxen som har en väldigt stolt mamma. Nästan så att hon spricker. Han har kämpat så mycket och han kämpar samt löser saker så bra, varje gång. Han är en stark duktig ung man som har livet framför sig. Grattis älskade unge, min lilla prins som redan nu är stor.  Nu börjar ditt vuxna liv, nu ska du stå på dig, så ingen annan står på dig. Du kan vara stolt över dig själv och lycka till med alla dina steg framåt.

 

En liten tjej på 7 år

fyllde år för två veckor sedan. I dag ska jag och den lilla tjejen ut och shoppa, sovaldi så som tjejer gör. Den lilla tjejen har stora planer och dom får ju inte förminskas. Har även tänkt ta med expertråd från min kusindotter. Förr när hon mera var hemma hos oss så var hon grym att ha med sig som shopping coach. Hon är verkligen bra på det där med smak och uppmuntran till vad man kan och inte kan. Dessutom är det aldrig Tant varning på henne, vilket är bra. För när jag är ute själv och handlar så blir det ofta att den lilla Socialiserande kommer fram och har färger av grått och sand.

 

Så idag ska de tre tjejerna ut och shoppa, men med ett bestämt nej till Mc Donalds där gick min gräns. Så det får bli fika i stället.

Den lilla tjejens födelsedag ska firas med både skoaffär och antagligen inte Lindex tyvärr. Fast de har ju barn kläder där med. en Väskaffär ska vi nog också hinna med mellan fika tiderna :).

Grattis i efterskott på dig Amanda. 😉

Vuxenhet för mig är frågvishet, nyfikenhet och våga göra!

Det är nu Lisa, sickness kalle och alla de andra ska göra sitt igen. Vissa små barn ska för första gången beträda mark det aldrig varit på förut. För vissa har just detta sommarlovet varit fullt av spänning inför  höstens stora upplevelse. För andra har sommarlovet varit ett andrum.

Ett rum en tid där de har kunnat andas ut, physician vilat upp sig från andras uppfattningar och fått vara som dom är. Andra har tillbringa sommarlovet med att vila sig från alla krav. Botat sin onda mage, hunnit känna efter och sluppit det dåliga samvetet av att de aldrig klarar läxorna, aldrig hunnit med och alltid slarvat bort alla lappar. Det finns de flickor och pojkar som ska göra sin allra, allra första skoldag inom kort. Vissa redan imorgon, i vår kommun. När vi sedan spånar framåt så finns det de flickor och pojkar som redan inom ett halvt år har lagt av, fått smaka på erfarenheter av att dom inte duger, inte är bra nog.

Som bara om de kunde skärpa till sig lite grann, eller bara se till att lyssna. Om dom inte var så himla slarviga. Det kommer även finnas de pojkar och flickor som inom ett halvt år fått klart för sig att det är minsann deras egna fel att ingen vill leka med dom. Någon böjar sjuan nu inom kort, haft hela sommarlovet på sig att förändra hela sitt liv, nu ska dom minsann inte vara så bråkiga, eller mesiga nu ska dom minsann vara snälla och lyssna på sina lärare. Det finns dom barn som liksom inte heller på riktigt fått komma in i kamratskap, som nu insett att dom behöver bara tuffa till sig lite. Dom behöver bara börja röka lite, dricka sprit eller till och med prova på andra lika farliga och farligare droger. Då kommer dom också få en plats i kamratskap.  Då kommer dom också få vara en del av ett sammanhang. Känna att dom är något, någon, vissa kommer att slå på käften för första gången i sitt liv. Någon annan kanske inte längre orkar och i stället försöker ta sitt liv.

Nu blev det sorgligt känner jag, nu blev det stora hemska tankar i mig om hur blev det så här??? Vem av oss kan göra något åt? Vad kan vi göra?

Jag tänker att vi alla kan göra och det vi gör, det gör skillnad. Jag tänker att vi alla som stampar och trampar runt här har ett ansvar och kan och måste till och med göra.  Vi måste se till att göra skillnad!

Skillnad kan vara att lyssna på, reagera när någon går ensam. Inte acceptera att någon får falla mellan stolar.  Det är först och främst vi som är vuxna som kan göra skillnad.  När vi vuxna vågar göra skillnad då sprider det ringar. Vilket leder till att våra barn gör som vi gör.  Det gör att vi har ett stort ansvar, vi måste sluta se mellan fingrarna, vi måste våga se, måste våga lyssna på det som sägs och det som inte sägs. Vi måste helt enkelt våga vara vuxna fullt ut. Våga säga nej men även våga säga ja. Vi måste reagera när barn slutar gå till skolan, vi måste våga ställa frågor när barn ständigt har ont i magen, huvudet eller bara sitter är för sig själva. Vi måste våga  titta närmare när våra barn helt plötsligt förändrat sin kamratskapskrets, måste våga se och fundera på vad som kan vara orsaken.

Vi måste även inse att den gången Kalle eller Lisa hamnar i klammeriet med polis och droger. Då är det inte första gången de provat på eller nosat på droger. Utan då har varningsklockorna ringt för länge sedan. Det är inte heller så att någon har lurat Kalle eller Lisa till utan dom gjorde egna val, dom rökte själva, ingen tvingade dom till det mera än det tryck som så ofta blir i vissa åldrar. Vi måste fundera på orsaken till och den otroligt svåra frågan varför. Kanske får vi inga svar men göra skillnad det kan vi göra ändå alltid. Barn gör inte som vi säger dom iakttar och gör som vi gör. Oftast så är det även så att barn tror att allt som sker är beroende på deras roll. Dom är orsaken till att det som händer är deras fel.

Att våga vara vuxen kan vara att säga ifrån, att våga vara vuxen kan vara att reagera när någon inte vågar prata, inte vågar gå hem, inte vågar gå till skolan, inte äter, eller när ett barn gör allt för att dölja alla mörka märken som på något konstigt sätt hamnat på deras kropp. Att vara vuxen på riktigt är att våga se, våga fråga, våga lyssna, våga göra. Även om våra kolleger eller andra vuxna upplever vår vuxenhet som ett hot eller bara allmänt jobbigt. Det handlar ju om att dom är rädda för vår vuxenhet.

 

Sommarlovet gjorde att cementklumpen tog semester men snart går den på sitt skift igen. Barnarbete är väl förbjudet?

Snart börjar alla skolpliktiga barn i skolan igen.  För vissa barn är det 9 års plikt i att befinna sig i utanförskap. 9 år där andra barn och vuxna ser till att just det barnen får smaka på karameller som är bittra, cialis sura och allmänt beska.  De barnen som alltid får smaka på den beska karamellen, har nu haft andrum.

Det barnet har fått andas frisk luft i två månader.  Den första månaden gjorde dom allt för att bli av med eftersmaken, av mobbningens eftersmak. Då kunde  de efter några dagar vakna upp, utan att ha ont i magen. Efter någon vecka kanske de till och med slutade, att göra ont. De hade en hel vecka utan hårda knuffar, fula ord och en och en annan spott-loska.  Varje dag morgon kunde dessa barn vakna upp och tänka: Yes, jag är ledig, ingen skola, jag slipper gå dit.  De slipper även att smyga runt och de slipper gömma sig, behöver inte  göra sig osynliga. De behöver inte heller stå ut med knuffar, fällben, eller glåpord.  De kan vakna upp, gå upp ur  sängen, äta frukost utan tankar på vad för dumt som kommer att hända idag.

Tänk dessa barn har sluppit stå ut med mobbning i två månader, dom har kurerat sig under detta LJUVLIGA  SOMMARLOV.
Men tänk snart är ljuvligheterna slut igen, snart är dom igen där i den tunnel av glåpord, knuffar. Nu snart måste dom igen ta i hand, ta sitt ansvar över att andra människor inte fått lära, känna bygga in vad ordet Respekt betyder.  Snart är dom igen, den där som inte finns. Snart lär dom igen få in ta rollen som sin egna försvarsadvokat, när vuxna och barn säger till dom att: om du inte gjort, om du bara , men det är ditt egna fel …………

Det flyttar in sorg i mitt hjärta, för jag tänker att nu börjar magen göra ont på dessa underverksbarn igen. Dom som  andas bara på sommaren. Dom barn som får vara underverksbarn bara när skolan är stängd.  Det gör ont i mig, när jag tänker på hur dessa barn nu bygger upp murar, för att skydda den lilla del av dom, som är det där dom för länge sedan glömt av att dom är.

Det är en konstig värld en hård värld, för vissa barn.  Dessa barn som ständigt får klart för sig att dom är i denna världen, för att andra människor ska vara dumma emot dom.

Jag skänker även tankar till de barnens mammor  och pappor. För tänk jag vet att det finns dom mammor och pappor, som även dom får ont i magen nu, även om det flyttat in en overklig gnutta hopp i dom. Hopp om att detta år, då är allt förändrat. Detta året, kommer ingen vara dum emot Lisa, detta år kommer allt bli bra.

Ännu är det sommarlov.

Ännu  finns det tid kvar för dessa människor att bo i solen och skimret. Av hela mitt hjärta önskar jag och vill jag, att deras gnutta hopp, ska bli dagens sanning. Av hela mitt hjärta. min själ och mera där till, vill jag att det ska bli så som deras vackraste drömmar är.

Men tyvärr så vet jag, tyvärr så känner jag igen, vet att deras  egentligen helt vardagliga krav på att deras lilla dotter eller son ska få vara, det underverk han hon är.  Är en illusion. Tyvärr så vet jag att det redan första dagen efter sommarlovet, finns de barn som kommer hem från skolan redan då har en stor cement klump i magen.  Den cement klumpen tog bara sommarlov den med, cement klumpen i magen berättar för cementklumpsinnehavaren igen, kommer att ha ett helt år av helvete där inte helgen kommer att räcka till för  att klumpen i magen ska flytta ut.

Nio år av skolplikt, är för vissa barn Nio År AV vanmakt och  cementklumpsrädsla, där dom  innan dom fyllt 15 år, fått lära sig att världen är en grymhet! Människor  finns där ute, för att göra livet surt för dom.

Jag vill ha en förändring, jag vill att varje barn, varje människa där ute att vi alla, får uppleva och känna att vi duger.

Vi måste verkligen göra något åt all denna MOBBNING!

Hur gör vi det?

 

Varför vill ingen leka med Dennis och Stina?

Nu är Dennis här igen. Denna gång med sin kusin Stina. Denna
populära bok kom ut år 2000 som en sannsaga om en pojke med
ADHD berättad och ritad av sin mamma för att hjälpa barn att
förstå vilka svårigheter dessa
barn har. Nu berättar vi också
om flickan Stina och beskriver
hennes svårigheter i vardagen.
Båda barnen har ADHD.image
Bildberättelsen är riktad till
barnet själv, purchase kompisarna, site
syskonen och släktingarna.
I bokens andra del får föräldrar
och andra vuxna i barnets
omgivning kunskap om ADHD
och tips och råd i vardagen.
Vi som skrivit, ritat och
berättat är:
Annika Bengtner – pedagog och
ansvarig för uppbyggnaden av
Familjestödsenheten för
föräldrar till barn med
neuropsykiatriska
funktionsnedsättningar, Ågrenska, Göteborg.
Birgitta Rennerfelt Iwarson – socionom, har arbetat med Annika
på Familjestödsenheten.
Jasmin Dagerhorn – ide´och illustration.
Beställ boken direkt från förlaget på
mail-adress: info@saveforlag.se
Priset är 200 kr inkl moms
Besök oss gärna på ; www.saveforlag.se
Varför vill ingen leka med
Dennis och Stina?
Att tala med barn om ADHD, med tips och råd i vardagen.
Varför vill ingen leka med Dennis och Stina?
ATT TALA MED BARN OM
ADHD
TIPS OCH RÅD I VARDAGEN
Säve Förlag
Säve Förlag Mimersvägen 47 433 64 Sävedalen info@saveforlag.se Pg 808634-0 Bg 5773-6449

Barn som är 14-15 år är inom vissa områden, kanske inte riktigt så gamla.

Ändå förväntar vi oss att de ska klara och slutföra saker, hospital som barn i den åldern.

Lyssnar på Ozzy. Försöker att varva ner efter jobbet. Det är lite svårt för mig att göra ibland. Ett antal tankar som jag liksom måste stänga av.

Så som: Låste jag dörren. En grymhet som jag har och har haft helsvårt att får ordning på. Men idag tar jag kort med mobilen, click när nyckeln är vriden åt det håll som den är låst på.

En annan tanke är men gud fick jag med allt skrev jag ner sakerna som jag skulle? Här får jag rent av lägga kraft på att bara stänga av tankarna när jag upptäcker att dom kommer. Inte alltid så lätt för ibland är jag liksom inte medveten om att de flyttar in.  I dag just nu hjälper Ozzy mig med att stänga av. Now you see it, ailment now you don’t  sjunger han. Det för mig tillbaka till 83 -84.  Livet var uppdelat i svart eller vitt, tajta randiga byxor på snygga killar med långt lockigt hår.  Fluffigt hår fullt med rak skum och allt va det var. Moster of rock Van halen, nått annat och ACDC. Var nog senare men då i tiden. En kopp kaffe till och jobbet är som bortblåst en stund.

 

Tänker på ADHD/ Skola /barn

Tänker mig ungar vi säger någon i  7 an 8an som också får till sig eget ansvar. Du är nu så stor att det är ditt ansvar.  Det är ditt ansvar att lämna in uppgifterna i tid. Det är ditt ansvar att ha med dig rätt saker till lektionen. Men det är ditt ansvar att ha koll på.

Jag är 47 år och får ont i magen av  det alltid återkommande ansvaret jag har i att ha koll på alla regler och förordningar på mitt jobb.

Tänker en liten tjej eller kille som  kanske  när han somnar , somnar med  Hjälp jag glömde pappret i skolan. Men oj jag missade göra läxan idag. Men oj jag skulle ha lämnat in den skulle vart klar.

Kommer till skolan och får till sig, att nu är du så stor att det är sådant som du har ansvar över, det är sådant som du själv måste ta ansvar över.

Vi säger att våran lilla tjej som nu ska ta allt det här ansvar har en diagnos.  Adhd säger vi.

Hon vill ju vara en av alla andra, hon till och med vill vara mera som alla andra eftersom hon inom sig har en känsla av att inte vara som alla andra.   Inser att hon inte kommer att bli som alla andra men kämpar febrilt med sin uppgift. Varje gång i början av terminerna så har hon en stark känsla av att denna gången, ska det inte bli som året innan. Denna gång ska hon minsann ta sig i kragen, hinna med, göra läxorna, få bra poäng på alla uppgifter.

Hon går in hårt så här de första veckorna. Eftersom hon inte vill vara annorlunda sitter hon tyst och sliter med att hålla fokus, bär med sig alla böcker i sin väska som hon har med. Det gör att hon alltid har med det hon ska till lektionen. Ingen märker att hon kämpar och lägger ner 220% på att lyckas.

Jo föresten, det finns några som märker, hennes mamma är en av dom som märker.  För varje dag när den lilla tjejen kommer hem, hör mamman då hennes flicka öppnar dörren till sitt hem. Då hör mamman på själva öppnandet och stängandet av dörren, hur eftermiddagen kommer att bli.  Redan här vet mamman om hon inom kort kommer att trippa på tå och ändå misslyckas med att ha en glad dotter.  Redan här hör mamma om hon ska fråga om Läxor.  När skolväskan sedan läggs i hallen så anar inte mamman längre nu är det helt klart hur eftermiddagen ska bli.  Hur vet hon?

Jo, från alla andra tidigare terminer, när samma saker upprepats gång på gång.   Den lilla flickan har ju ännu bara gått några få veckor i skolan. Ännu har vi inte kommit till den där tröttheten, som gör oss mammor oroliga på riktigt. Ännu så lyser det lite hopp i flickan, om att hon har koll och denna gång kommer hon att lyckats.  Så flickan svär lite åt sin mamma, för att hon e trött och för att hon skärpt till sig så många timmar. Går in på toa och tixar av lite av tröttheten.  Äter lite mat, dricker lite  saft och får lite energi.  Går in och pluggar, har datorn i gång, lite musik och pluggar, kollar olika sidor byter musik grupp och tänker på det fröken sa och pluggar, kommer på det som hände på rasten när hon pluggar, pluggar och pluggar kommer på att matte pappret inte finns där det skulle vara, måste ha glömt det i salen.

Allt bärande av alla böcker är tröttande och hon har lite ont i axeln som väskan hänger på dagligen.  När kvällen kommer har hon slutat plugga, blir ändå inget gjort.  Ännu tror hon att hon pluggar så som alla andra gör, att nu har hon verkligen skärpt till sig. Nu har hon koll. Somnar sover vaknar somnar igen. När mamma kommer in på morgonen är hon så grymt trött att hon inte kan förstå att det är morgonen. Men ännu är det tidigt på terminen, så hon orkar upp.  Hon har i tanken att hon ska ha de svarta byxorna som hon gillar. Tyvärr så hittar hon dom inte, mamma säger att dom ligger i tvätten smutsiga.  Det här ställer till det lite, för det var ju dom byxorna hon skulle ha. Här blir det svårt att tänka nytt, skäller på mamma skriker djävla kärring och lite till.  Men tillsist kommer hon på  och får på sig kläder. Går tillskolan med hela väskan full med  böcker i alla olika ämnen.  Tyvärr så glömde hon  boken som hon pluggat i. Den ligger kvar på skrivbordet.

Misslyckande flyttar in redan första lektionen när hon har det ämnet. Fröken som minns förra året  sucka och rycker på axlarna hon vet ju  ungen är ju inte intresserad, bara lat har alltid varit. Tänk om hon hade haft lika mycket intresse på ämnena i skolan som hon har i att hitta ursäkter.   Det går någon månad till, vi kanske till och med är någonstans runt oktober.

Vi säger att vi till och med är i oktober lovet.   Hon är ledig och ligger i mammas säng.  Mamma har nu på allvar blivit orolig. Nu är det som det var redan förra året på vinterlovet, hela veckor är inte längre på tal om att orka skolan.  Flickan ligger i sängen,  mamman orolig. Hon frågar sin dotter vad som är fel. Dottern börjar gråta, mamman ser hopplösheten i dotterns ögon.  Mamma jag är rädd säger dottern. Tårarna rinner ner för ögonen och dottern får nu svårt att tala.  Men lyckas får fram att hon hela tiden känner att hon har ont i magen, hon är ofta yr, känner hela tiden att hon inte hinner med, hon har tusen uppgifter i skolan, som hon inte hinner med. Mamma jag är rädd fortsätter hon jag kommer aldrig att orka med skolan  till Jullovet. Hur ska jag orka?  Mamman tittar på dottern, blir förtvivlad ser sin lilla underbara gulliga fantastiska dotter och blir rädd. Inom mamman flyttar det in tankar om men herre gud, hon är ju bara 14 år och redan känner att livet är övermäktigt.  14 år och känner att hon inte klarar av det som hennes omgivning förväntar sig att hon ska klara.  14 år och så full av symtom på stress och uppgivenheter, så att ungen bara ligger och tittar i taket. Hur ska jag kunna hjälpa snurrar tankarna.

 

Nu avslutar vi här, nu är det återigen nu, just nu.  Just det jag skrivit om vet jag att det inte är något som inte finns.  Och Inte ens så att du behöver ha ADHD, vara 14 år och flicka.  Jag vet att det finns, flickor och pojkar som växer upp och redan tidigt får helt klart för sig att de inte duger inte klarar det som förväntas av dom.  Vi har barn som känner att de har uppgifter i sina liv att göra, som är stora som hus som de aldrig kommer att orka med klara av.  Jag vill så gärna skriva att det inte är sant men då skulle jag ljuga och jag har svårt att vara smidig och hitta till mjukare vägar där sanningar inte gör ont. Maken kallar mig osmidig jo men visst låt mig vara det men problemen med små flickor och pojkar som håller på att växa upp finns och vi måste göra nått.

Vi måste göra nått nu!

Vi kan inte låta det vara så att våra barn växer upp och redan från början ger upp för att vi vuxna har bestämt att när barn är 14 ska dom klara det eller ta det ansvar.  Vissa barn är 14 år i kroppen men inom vissa områden yngre kanske inte ens 10 år och vi låter de ta ansvar.

Jag är vuxen, det är inte varje dag jag alltid orkar vara och ta ansvar.  Men vi kräver av barn som kanske är 14 år, att dom ska klara av det.  Trotts att de kanske har lite mindre förmåga att ta ansvar, ha koll, och hitta till nya strategier. Detta gör att  dom växer upp med en känsla av att inte duga…

 Alla barn ska får växa upp med en känsla att duga som de är.  Som den här lilla killen gör.

Vi måste sluta vara rädda för diagnoser

läste en artikel igår som den 70 åriga barnmorskan skrivit. Cristina Wahlström menar att det är diagnoshysteri och en lysande affärside.  Hon förstår inte att det kan vara så, thumb att jag vill att mina barn ska slippa alla frågetecken som jag själv haft under mitt vuxna liv.  Då innan jag fick min diagnos så bodde känslor av Värdelöshet, du duger inte, du kan inte ens läsa, gud så kass du är, inte ens en almanacka kan du sköta. Inte klarar du av att vara allmänt hövlig och inte avbryta.  Ett helt liv eller i alla fall ett halv liv, har det bott en massa frågetecken och misslyckanden i mig.  Inte vill jag att mina barn ska gå igenom livet med alla dessa frågor och misslyckanden.

Då vill jag hellre att de ska känna att dom duger, att det handlar inte om o-intelligenser eller Lathet. Att dom kanske inte får med sig busskortet, plånboken.  Jag vill hävda att ju mera du lär dig om dig själv och dina egenheter i till och o-tillgångar så får du ett mera fungerande liv. Du kan lättare be om hjälp med sådana egenskaper som inte bor inom dig.  Hemma hos oss vet vi vilka svårigheter vi kan behöva får hjälp med av andra. Men  framför allt vet vi vad vi är bra på. Andra vet också vilka styrkor vi har för en av våra ostyrkor är ju att vi är lite otänksamma och saknar eftertänket tills det är försent. Vilket gör att när vi visar styrkorna inom oss så tänkte vi inte på att det finns en jantelag. Vi bara gör för att vi kan.

En av mina söner fick igår i skolan till sig ett sådant beröm, då lärarna pratade om att han ställer så många frågor som ingen annan frågar. Alla fick ju ta del av svaren han fick av sina frågor.  Att ställa frågor är en styrka. Att vara envis och fråga tills jag förstår, är en styrka.

Christina, jag kan hålla med dig, min önskan är oxå att vi alla ska få vara oss själva och bli bemötta utifrån oss själva. Men inte behöver vi uppfinna Hjulet gång på gång!  Att någon tagit sig tid att hitta små likheter i till och otillgångar i vissa människor ger mig en förklarings modell och karta. Adhd är små små bokstäver som gör att jag liksom kan få en större förståelse för mig själv och tänk dig i vissa sammanhang så får jag även där en större förståelse och en stund i acceptans.

Jag kan förstå att du inte fattar vad jag pratar om i dessa ord. Men jag lovar dig att det finns människor som har samma tillgångar som jag själv har, som faktiskt också då dom är i dessa sammanhang känner att herre min skapare vad skönt jag behöver inte just nu skärpa till mig och ta mig i kragen som jag inte har. För  Alla som är här har liknade svårigheter som jag själv har, just svårigheterna ser vi bortanför och pratar om det som är bra med just våra diagnoser. Men även om hur man kan göra istället, ta del av sånt som funkar och inte funkar så bra. Dela med sig eller hur jag nu ska förklara det. 

Jag kan förstå att du inte heller här fattar vad jag pratar om. Det är för att du i ditt liv kanske mera varit i sammanhang där du fått lysa och vara i dina tillgångar. Du har liksom inte lika ofta som jag  fått möta höjda ögonbryn viskningar och himlande ögon och ord som : att du aldrig lär dig……

Jo, du det ska du veta att jag gör, jag lär mig varje dag. Vi är alla olika och det är i våra tillgångar vi ska vara. Just mina tillgångar är mera inom de bokstäverna som du menar är stämpla i pannan.  Jag ser det inte alls som några stämplar, utan som ett sätt för mig att Få en karta att gå efter. Jag är till och med riktigt djävla stolt över mina egenskaper och tillgångar. För mig skulle det vara en seger om alla dessa barn med liknande tillgångar som jag själv har, att även de fick utrymme och vara i sammanhang och upplevelser av att de kan vara stolta över sig själva. Tyvärr så är det så Christina, att jag tror det är en vision ännu så länge. Men det kan genom att vi som själva har tillgångarna och otillgångarna, att vi  går ut och visar att visst fan duger vi till.  Då kan min vision bli en verklighet.  Jag tror även vi måste sluta vara så djävla rädda för unik-iteten. Sluta vara rädda för diagnoser sluta vara så rädda för olikheter.  Jag ser min diagnos som en tillgång, och jag är glad att jag fick uppleva den dagen då jag kunde sätta små bokstäver på mina små egenheter.  Som idag kan beskrivas i formen ADHD.

Vad beträffa Mobbning så går det att läsa i andra inlägg här kände jag det viktigt att prata om själva diagnosrädslan.

Halv – summering av dagen

Den första skoldagen är snart klart över och förbi. Tänk att jag lägger så stor vikt på den. Jag som inte ens går i skolan. En snabb halvsummrering av denna dag är i tacksamhetens tecken.

Tacksamhet över att minsta sonen  kommit till en skolmiljö som inspirerar. En skolmiljö där lärarna bara genom ett kort samtal i dag på morgonen gav kraft, troche och en känsla av att dom har koll på läget.  Dom vet vad det handlar om. Det känns bra att det är en klass på sju elever, seek där var och en av barnen är där efter sina behov och får uppgifter och mål utifrån sig själva. Vår lilla kille är egentligen inte så liten utan är detta år en av de som  får betyg. Han kommer att  ha betyg som en långsiktig morot.  Här känner jag på något sätt att det är vad betyg kommer att betyda för honom. Motivationen kommer att bo i just  grader av  betygsbedömningen. 

För mig känns det bra att det är så, för själv har jag en helt annan erfarenhet av just betyg. Där var det  betyg mellan 1 och 5 samt att det fanns vågräta ettor.  Just mina betyg var av den sorten  ettor på längden och tvären, en och annan fyra femma i  de mer kreativa ämnena som teckning musik mm.  Betyg för mig var en stämpel av att du duger inte. Ingen hade hittat sätt att hitta till min motivation och till det sätt som hade eller skulle kunnat fungera för mig.

Men det är något  som skolan där vår kille går lyckats med, grädde på moset är att han nu kommer att få utlåtande som  g  vg mvg  det innan G behöver jag inte skriva ut för det kommer han inte att nå till dit kommer han inte komma. Jag vill och hoppas innerligt att  han kommer att hitta Minst G i sina betyg för det kommer att ge honom motivation till att studera mer och ta det på allvar.  Nu i den skolan han går, känner jag att de faktiskt gör allt för att han ska klara och nå målen. 

Min stora son fick  besked idag att hans praktikplats inte längre fanns, hans arbete hade kursat. Så under tre timmar idag,  var av två var restid, var han utan arbetspraktik. Han kom hem, var nervös och orolig för att inte få någon ny plats att praktisera på.  Griper tag i telefonen, går ner på sitt rum. Kommer upp efter ett kort tag, berättar att jo 10 över sex imorgon ska han infinna sig på sin arbetsplats.  Ett problem som nu behöver lösas är att bussen kommer in på stationen 10 över sex och då är det långt till Arbetsplatsen. Men det får vara ett mindre problem som vi klarar av att lösa Ler.   Även här bor tacksamhet i mig, tacksamhet att min son förra året hoppade av skolan han vantrivdes på,  chansade på att bli målare i stället. Vilket han verkar trivas med…… Han har inte långt kvar heller, även i det bor tacksamheten.

Nu är det bara mellan Dottern som ska komma hem, så jag får höra vad hon har att säga och vad som vart bra där hon varit. Men just den dottern hittar alltid nått på vägen, så det kan ta tid innan hon hittar hem idag. Skulle du fråga henne varför hon är hemma så sent så har hon vårt berömda svar på saker som blir…….

Det bara blev så, jag tänkte inte på det. Eller så blir svaret, FÖR ATT JAG KAN……

Lev njut i dag, i morgon är till för att njutas då.