20 år då är man vuxen.

 

Imorgon fyller min son år. Idag för 20 år sedan stod jag i köket och gjorde äpplekaka ala svärfars recept vilket är gudagott.  Jag höll även på att storstäda hela lägenheten, mind pluggade engelska för jag skulle ha ett stort prov i veckan efter.  Hade just nu haft en lektion i matte och mina skolböcker låg på köksbordet, bland alla dessa formar som jag skulle göra till pajer. Hade ju en föraning om att det inte skulle bli lätt att bli mamma, hinna med bakning och sånt.  Därför hade jag bunkrat upp med en massa formar, gjorde äpplekakssmet för om jag minns rätt 20 kakor. När  alla äpplen var skalade och skurna i bitar, ringde dom från Östra. Eftersom jag hade en lite annorlunda blodgrupp, samt för att jag var immuniserad, så var det extra koll på mig och lilla Felix som låg i magen. Vi gjorde kontroller 1 gång i veckan. Och jag hade varit på kontroll dagen innan. Där de räknade konstiga saker i mitt blod.  Nu idag för 20 år sedan ringde dom från Östra, ville att jag skulle komma upp med en gång för det var lite höga värden.

Jag försökte förklara för dom att jag inte hade tid just nu. För hela köket var fullt med pajskal och skalade äpplen, dessutom var det ju tre hela veckor kvar innan jag skulle bli mamma, jag skulle ha prov i engelska och där till ett test i matte så jag hade verkligen inte tid att föda barn just nu.  Sköterskan i luren skrattade, sa att det nog inte skulle bli så som jag hade planerat, att det faktiskt var viktigt att jag kom upp till Östra nu med en gång.  Jag la på luren ringde min man berättade att vi behövde åka till sjukhuset.  Efter en koll fick vi tid dagen efter för då skulle vi bli föräldrar.  Vi åkte hem. Jag fortsatte att baka och städa, maken åkte till sin karate träning men skulle åka vägen förbi sina föräldrar som bodde i Frölunda. När pajerna var klara och lägenheten var i ordning plockad för rengöring fick jag ont i magen. Ringde min mamma som sa att det var bättre jag ringde till sjukhuset. Efter jag ringt sjukhuset, ringde jag mina svärföräldrar. Men maken hade hunnit därifrån. Svärfar fick sätta sig i sin bil och köra till makens träningslokal. På den tiden var det  innan mobiltelefonens intrång i vårt liv. Då det var mera jagande för att få tag på folk. Jag kan se min svärfar med  sin finlandssvenska dialekt rusa in i träningslokalen och ropa på sin son. Jag kan se  min svärfars blick framför mig och hur han nästan spricker av spänning över hur det blev. Lägenheten blev inte städad den dag, maken kom hem vi åkte iväg till förlossningen med väska och skolväska för jag tänkte jag kunde plugga mellan värkarna.  Barnmorskan som hjälpte oss sa att hon aldrig varit med om att någon pluggade glosor och grammatik i en sådan situation.  Men det gjorde jag, och två veckor efter det att vår son föddes gjorde jag mitt engelska prov och klarade det galant. Det är lite  konstigt med just min dyslexi, för jag har inte alls samma svårigheter att stava på engelska som jag har på det svenska språket. Så det är synd att jag inte är född som engelsk, då hade jag liksom inte haft dyslexi.

Felix har alltid varit en glad kille…….

redan som treåring alltid velat ha smörgåstårta Foto: Sonens frukost till i morgon då han fyller 20 han är värd allt han kan önska sig. Är en stolt mamma över hur bra han fixar till allt.det är felix vii ska fira som på riktigt nu vandrar in i vuxen livetpå sin födelsedag. Självklart får han det även denna gången Foto: Sonens frukost till i morgon då han fyller 20 han är värd allt han kan önska sig. Är en stolt mamma över hur bra han fixar till allt.det är felix vii ska fira som på riktigt nu vandrar in i vuxen livet

Idag, just den här dagen är alltid en stor dag för mig. Alltid just idag kastas jag tillbaka till den där märkliga dagen och timmarna innan min son Föddes.

I dag  är hans sista dag som tonåring, imorgon är han en ung vuxen. En ung vuxen som har en väldigt stolt mamma. Nästan så att hon spricker. Han har kämpat så mycket och han kämpar samt löser saker så bra, varje gång. Han är en stark duktig ung man som har livet framför sig. Grattis älskade unge, min lilla prins som redan nu är stor.  Nu börjar ditt vuxna liv, nu ska du stå på dig, så ingen annan står på dig. Du kan vara stolt över dig själv och lycka till med alla dina steg framåt.

 

Dyslexi hindrar inte mig att skriva.

det tar bara lite längre tid för mig att skriva.  Jag har dyslexi, stuff vilket betyder att jag har svårt med att veta var bokstäverna ska vara, för att vara på rätt plats. Jag har svårt att veta när det ska vara två av samma sort samt när jag läser så läser jag väldigt långsamt. När jag var liten trodde jag att jag var dum i huvudet, fast där var inte hela sanningen. För jag trodde det enda fram tills den dagen jag fick min diagnos, vilket jag fick för ganska så många år sedan nu. Jag tror jag var 41 år, kanske var jag 42 har inte riktigt koll på det. Idag är jag 47 år.

Idag vet jag att min dum i huvudet var en feldiagnostisering av mig. Idag har jag rätt namn på mina små egenheter. ADHD är den rätta beteckningen och det är hur konstigt det än låter, en diagnos som jag är rätt tillfreds med. Även om vissa saker och sammanhang är lite jobbiga, så har jag idag en förklaring för varför det ibland är lite krångligt.

En annan sak som visar sig i det här inlägget är just ADHD, för jag hade här tänkt skriva om hur det är när jag skriver. Vilka hjälpmedel och hur mycket tid jag behöver för att få till en text. Men verkar som om jag är för ofokuserad, tankarna flyger och far i olika riktningar. Från dyslexi blev det dum i huvudet diagnos till sedan en mera nära sanningen diagnos. Inser redan nu att jag kommer skriva ett långt inlägg, Min medvetenhet om alla mina ord säger mig att jag kanske borde sluta för inlägget kommer att bli långt. Ungefär som långa tåg av väntan som Herr T sjunger om.

Dyslexi nu ska jag samla ihop mig. Ska försöka förklara hur det är för mig när jag skriver. Redan nu ser ni att det blir många ord när jag skriver, det är en del i det. Dyslexi gör att jag kastar om bokstäver. Hade jag inte haft word programmet till hjälp, så hade inte någon kunnat tyda det jag skriver. Inte ens jag själv efter några månader. Till min hjälp har jag även ett annat program. Det är ett program som heter Claroread plus V5,7. Detta program  bokstaverar det jag skriver och läser upp meningarna. Så att jag själv hör att meningen är på tok för lång, på tok för få komman i texten. Just det programmet hjälper mig liksom att få in andnings pauser i texten.  När jag sedan skrivit klart min text, får jag sitta och lyssna när programmet läser upp mening för mening. Efter varje mening får jag rätta felen, som är i orden. Jag får även till komman och punkter. Där efter får jag byta ut små bokstäver till stora. När meningen är rättad så får jag lyssna en gång till.  Därefter hör jag nästkommande mening i programmet, så att den hänger ihop med den föregående meningen.

Det här tar tid massvis med tid, men tid är det enda vi alla har gott om. Visst låter det tyket? Men lite så är det att det enda vi har är tiden.  När ett stycke är rättat och format med komman och punkter, så lyssnar jag av det igen. Denna gång om jag är nöjd, så låter jag det stycket vara klart. Är jag inte nöjd, så gör jag om hela proceduren igen.

När hela texten sedan är så som jag vill ha den, så är jag tyrann och tvingar min make att lyssna och rätta till det som kan vara fel i det jag skrivit, innan jag publicerar texten. Hela jobbet tar säkerligen mellan 1 till fyra timmar. Beroende på om jag får sitta ostört, med det jag jobbar. Får jag inte det, så får jag även börja om från början med mitt arbete. Förutom att jag inte behöver skriva alla ord igen, eftersom de redan är där på skärmen.

Man kan ju fråga sig varför jag i hela friden lägger ner sådan tid på att skriva. Svaret är att, jag gillar att skriva, det är avkoppling för mig. Fast det är en procedur att göra, så är glädjen till själva skrivandet, större än vad ansträngningen är.

ADHD lära snabbt och nå dit.

Hade tänkt förklara hur bristfälligt kunnande i bygga upp och få ordning i grunderna på hemsida och blogg, är en o-tillgång i mina egenskaper.

Hade tänkt förklara hur bristfälligt kunnande i bygga upp och få ordning i grunderna på hemsida och blogg, hospital är en o-tillgång i mina egenskaper.  Här spelar ADHD en roll tänker jag.

Det där med att öva sig och att övning ger färdigheter, here gäller inte mig i själva programvaran.  Jag gillar vare sig mjuk eller hårdvaran i datorer. Men jag gillar Datorn och datorns alla program, recipe som jag kan använda mig utav. Hur programmen är uppbyggda eller vad det är för krumelurer eller koder, som finns inne i själva programmen, är jag föga intresserad av. Men vad jag kan göra med programmen eller vad programmen kan göra för mig, är det som är av stort intresse. Jag är en program användare, ju mer något underlättar för mitt skrivande ju mer intresse jag har.

Jag lär mig det jag behöver lära mig, för att nå det resultat som jag vill ha. Allt det där andra har jag inte kraft till, eller orkar jag inte bry mig om. Får jag en idé eller en text i huvudet så är det just idén eller texten som är viktigt. Tänk då kan jag sitta och skriva i timmar. Sedan om det är punkter och komman på rätt ställe, är inte heller det viktigaste för mig. ”Det är liksom överkursen som jag självklart inser att jag borde ha”. Men tyvärr så är det endast de mera basala baskunskaperna som jag på något sätt måste ha, för att få det resultat som jag vill ha, som är viktigheten. Alltså blir det en snabbväg eller till och med motorväg fram till resultatet. Vilket resulterar i att det saknas det där lite mera ”kursiverade kunskaper” som man inte måste ha, men borde som jag saknar i just dator användandet.

Under några veckor har jag fått uppleva att den motorväg som jag skapat för att hantera min blogg.  Har varit en brist, för något blev fel. Någon utifrån fick då använda sig av sina kunskaper, för att jag skulle kunna fortsätta med det som är mitt intresse. Vilket är att sätta bokstäver i den ordning som gör att de kan läsas.

Det fick mig att reflektera över varför det är som det är. Varför jag liksom inte mera lärt mig det där att förstå insidan eller överkursen i just bloggandet. Själva programvaran alltså.

Här handlar det om ADHD tänker jag, här handlar det om motivation. Jag kör i snabbfilen. Lär mig liksom det som är nödvändigt att kunna, för att kunna blogga.  Tänker att det nog är så i ganska mycket när det gäller mig och vissa områden. Jag snappar eller lär mig bra yt-kunskaper för att kunna uppnå det resultat som är viktigt. Det som gör att jag får eller kan göra det som jag vill göra.  Min motivation och min lust är till att forma ord. Men vägen till det, är snabbast enklaste vägen dit.  Att mitt arbetsminne sedan kan ha en del i att jag inte ens brytt mig om att lära mig, kan också vara en del i att själva kodknackandet inte är nått som jag haft intresse för. Dyslexin kan också ha en del i att jag inte kan hålla koll på alla tecken, men mest är det för att jag inte har haft behov.

Har inte sett någon vinst i att lära mig det. Jag tror att det är mycket i det som faktiskt handlar om ADHD,  för det är mera att det blir snabba vägar, snabba sätt att komma fram till det som är målet.  Hade jag haft mera Aspergerdrag i mig, hade jag kanske mera lärt mig koderna i programmen. Tänk hade kanske till och mera lärt mig vad och var alla punkter och prickar ska vara i meningar.

Barn som är 14-15 år är inom vissa områden, kanske inte riktigt så gamla.

Ändå förväntar vi oss att de ska klara och slutföra saker, hospital som barn i den åldern.

Lyssnar på Ozzy. Försöker att varva ner efter jobbet. Det är lite svårt för mig att göra ibland. Ett antal tankar som jag liksom måste stänga av.

Så som: Låste jag dörren. En grymhet som jag har och har haft helsvårt att får ordning på. Men idag tar jag kort med mobilen, click när nyckeln är vriden åt det håll som den är låst på.

En annan tanke är men gud fick jag med allt skrev jag ner sakerna som jag skulle? Här får jag rent av lägga kraft på att bara stänga av tankarna när jag upptäcker att dom kommer. Inte alltid så lätt för ibland är jag liksom inte medveten om att de flyttar in.  I dag just nu hjälper Ozzy mig med att stänga av. Now you see it, ailment now you don’t  sjunger han. Det för mig tillbaka till 83 -84.  Livet var uppdelat i svart eller vitt, tajta randiga byxor på snygga killar med långt lockigt hår.  Fluffigt hår fullt med rak skum och allt va det var. Moster of rock Van halen, nått annat och ACDC. Var nog senare men då i tiden. En kopp kaffe till och jobbet är som bortblåst en stund.

 

Tänker på ADHD/ Skola /barn

Tänker mig ungar vi säger någon i  7 an 8an som också får till sig eget ansvar. Du är nu så stor att det är ditt ansvar.  Det är ditt ansvar att lämna in uppgifterna i tid. Det är ditt ansvar att ha med dig rätt saker till lektionen. Men det är ditt ansvar att ha koll på.

Jag är 47 år och får ont i magen av  det alltid återkommande ansvaret jag har i att ha koll på alla regler och förordningar på mitt jobb.

Tänker en liten tjej eller kille som  kanske  när han somnar , somnar med  Hjälp jag glömde pappret i skolan. Men oj jag missade göra läxan idag. Men oj jag skulle ha lämnat in den skulle vart klar.

Kommer till skolan och får till sig, att nu är du så stor att det är sådant som du har ansvar över, det är sådant som du själv måste ta ansvar över.

Vi säger att våran lilla tjej som nu ska ta allt det här ansvar har en diagnos.  Adhd säger vi.

Hon vill ju vara en av alla andra, hon till och med vill vara mera som alla andra eftersom hon inom sig har en känsla av att inte vara som alla andra.   Inser att hon inte kommer att bli som alla andra men kämpar febrilt med sin uppgift. Varje gång i början av terminerna så har hon en stark känsla av att denna gången, ska det inte bli som året innan. Denna gång ska hon minsann ta sig i kragen, hinna med, göra läxorna, få bra poäng på alla uppgifter.

Hon går in hårt så här de första veckorna. Eftersom hon inte vill vara annorlunda sitter hon tyst och sliter med att hålla fokus, bär med sig alla böcker i sin väska som hon har med. Det gör att hon alltid har med det hon ska till lektionen. Ingen märker att hon kämpar och lägger ner 220% på att lyckas.

Jo föresten, det finns några som märker, hennes mamma är en av dom som märker.  För varje dag när den lilla tjejen kommer hem, hör mamman då hennes flicka öppnar dörren till sitt hem. Då hör mamman på själva öppnandet och stängandet av dörren, hur eftermiddagen kommer att bli.  Redan här vet mamman om hon inom kort kommer att trippa på tå och ändå misslyckas med att ha en glad dotter.  Redan här hör mamma om hon ska fråga om Läxor.  När skolväskan sedan läggs i hallen så anar inte mamman längre nu är det helt klart hur eftermiddagen ska bli.  Hur vet hon?

Jo, från alla andra tidigare terminer, när samma saker upprepats gång på gång.   Den lilla flickan har ju ännu bara gått några få veckor i skolan. Ännu har vi inte kommit till den där tröttheten, som gör oss mammor oroliga på riktigt. Ännu så lyser det lite hopp i flickan, om att hon har koll och denna gång kommer hon att lyckats.  Så flickan svär lite åt sin mamma, för att hon e trött och för att hon skärpt till sig så många timmar. Går in på toa och tixar av lite av tröttheten.  Äter lite mat, dricker lite  saft och får lite energi.  Går in och pluggar, har datorn i gång, lite musik och pluggar, kollar olika sidor byter musik grupp och tänker på det fröken sa och pluggar, kommer på det som hände på rasten när hon pluggar, pluggar och pluggar kommer på att matte pappret inte finns där det skulle vara, måste ha glömt det i salen.

Allt bärande av alla böcker är tröttande och hon har lite ont i axeln som väskan hänger på dagligen.  När kvällen kommer har hon slutat plugga, blir ändå inget gjort.  Ännu tror hon att hon pluggar så som alla andra gör, att nu har hon verkligen skärpt till sig. Nu har hon koll. Somnar sover vaknar somnar igen. När mamma kommer in på morgonen är hon så grymt trött att hon inte kan förstå att det är morgonen. Men ännu är det tidigt på terminen, så hon orkar upp.  Hon har i tanken att hon ska ha de svarta byxorna som hon gillar. Tyvärr så hittar hon dom inte, mamma säger att dom ligger i tvätten smutsiga.  Det här ställer till det lite, för det var ju dom byxorna hon skulle ha. Här blir det svårt att tänka nytt, skäller på mamma skriker djävla kärring och lite till.  Men tillsist kommer hon på  och får på sig kläder. Går tillskolan med hela väskan full med  böcker i alla olika ämnen.  Tyvärr så glömde hon  boken som hon pluggat i. Den ligger kvar på skrivbordet.

Misslyckande flyttar in redan första lektionen när hon har det ämnet. Fröken som minns förra året  sucka och rycker på axlarna hon vet ju  ungen är ju inte intresserad, bara lat har alltid varit. Tänk om hon hade haft lika mycket intresse på ämnena i skolan som hon har i att hitta ursäkter.   Det går någon månad till, vi kanske till och med är någonstans runt oktober.

Vi säger att vi till och med är i oktober lovet.   Hon är ledig och ligger i mammas säng.  Mamma har nu på allvar blivit orolig. Nu är det som det var redan förra året på vinterlovet, hela veckor är inte längre på tal om att orka skolan.  Flickan ligger i sängen,  mamman orolig. Hon frågar sin dotter vad som är fel. Dottern börjar gråta, mamman ser hopplösheten i dotterns ögon.  Mamma jag är rädd säger dottern. Tårarna rinner ner för ögonen och dottern får nu svårt att tala.  Men lyckas får fram att hon hela tiden känner att hon har ont i magen, hon är ofta yr, känner hela tiden att hon inte hinner med, hon har tusen uppgifter i skolan, som hon inte hinner med. Mamma jag är rädd fortsätter hon jag kommer aldrig att orka med skolan  till Jullovet. Hur ska jag orka?  Mamman tittar på dottern, blir förtvivlad ser sin lilla underbara gulliga fantastiska dotter och blir rädd. Inom mamman flyttar det in tankar om men herre gud, hon är ju bara 14 år och redan känner att livet är övermäktigt.  14 år och känner att hon inte klarar av det som hennes omgivning förväntar sig att hon ska klara.  14 år och så full av symtom på stress och uppgivenheter, så att ungen bara ligger och tittar i taket. Hur ska jag kunna hjälpa snurrar tankarna.

 

Nu avslutar vi här, nu är det återigen nu, just nu.  Just det jag skrivit om vet jag att det inte är något som inte finns.  Och Inte ens så att du behöver ha ADHD, vara 14 år och flicka.  Jag vet att det finns, flickor och pojkar som växer upp och redan tidigt får helt klart för sig att de inte duger inte klarar det som förväntas av dom.  Vi har barn som känner att de har uppgifter i sina liv att göra, som är stora som hus som de aldrig kommer att orka med klara av.  Jag vill så gärna skriva att det inte är sant men då skulle jag ljuga och jag har svårt att vara smidig och hitta till mjukare vägar där sanningar inte gör ont. Maken kallar mig osmidig jo men visst låt mig vara det men problemen med små flickor och pojkar som håller på att växa upp finns och vi måste göra nått.

Vi måste göra nått nu!

Vi kan inte låta det vara så att våra barn växer upp och redan från början ger upp för att vi vuxna har bestämt att när barn är 14 ska dom klara det eller ta det ansvar.  Vissa barn är 14 år i kroppen men inom vissa områden yngre kanske inte ens 10 år och vi låter de ta ansvar.

Jag är vuxen, det är inte varje dag jag alltid orkar vara och ta ansvar.  Men vi kräver av barn som kanske är 14 år, att dom ska klara av det.  Trotts att de kanske har lite mindre förmåga att ta ansvar, ha koll, och hitta till nya strategier. Detta gör att  dom växer upp med en känsla av att inte duga…

 Alla barn ska får växa upp med en känsla att duga som de är.  Som den här lilla killen gör.

Svensktalteknologi.se gör mig O(H)andikappad.

Tänker blogga lite om en börda som liksom försvann. Bördan som handlar om Handikapp.  
Jag har jobbat, ampoule vid lite innan tio kom jag hem.  I mitt arbete ingår det visst skrivarbete, thumb Dokumentation, mötesanteckningar mm mm. Just i de stunder har jag innan varit handikappad. I finare ord är handikappet Dyslexi, men ändå ett handikapp.  Ja, se inte nedsättning utan ett Handikapp!. Jag har i skriverri stunderna på jobbet varit Handikappad.  Men genom nästan som mirakel så försvann det nästan ut i sekundära små egenhets nivåer.

Hur? Blev det så?

Jo, http://www.svensktalteknologi.se/ är miraklet igen.  Förra årets bokmässa gjorde mig ohandikappad i hemmet, tack vare detta underbarhetsföretag.

Detta år var magin lika storslagen, även om jag ännu inte fått in magin i datorn än. Där är det IT som måste gö.  Men ett ok  har fallit, en strimma hopp och glädje flyttade in där det innan bott tidskrävande ångest. http://www.svensktalteknologi.se/  Nu  finns det snart ett gediget och bra rättstavnings och talsyntes program på jobbdatorn. ClaroRead Plus v5

Men det  finns även mirakelpennan som jag bara haft här hemma innan. Nu bor det en lika dan där på jobbet. Echo SmartPen Tillbehör

Så likt simsalabim försvann mitt handikapp även på jobbet och igen är det Svensktalteknologi som gjort mig ohandikappad.  Men till och med min arbetsgivare ska ha en liten eloge för det för det var dom som stod för kostnaden.  Jag fick högsta vinsten i  slippa ångest, slippa lägga ner massvis med tid på att stava rätt gissa ord. Slippa  svettas över mötestider, där jag skriver, nu spelar jag in det. Sen tar mig tid  att skriva det som är viktigt  när  jag lyssnat igenom pennan.

Jag blev ohandikappad funktionsduglig i skriveritider även på jobbetLer.  Fast jag ser ju en vinst i detta även för min arbetsgivare. Eftersom  just skriverierna nu inte kommer att ta sådan kraft av mig, samt så slipper min chef gissa sig till vad jag skrivit i mailet.

Lev idag just nu.

Vi har alltid ett val……

Bokmässan 2010 Göteborg

En lång lärorik dag. Vaknade tidigt fast lite sent, seek idag hade vi tänkt oss till bokmässan. Redan vid nio satt vi i bilen.  Hittade till det bås eller monter där liten upplaga höll till. Tog de fyra demonstratörerna i hand, there och tackade för det fantastiska i att min bok blev till. Nu var det ju inte bara deras förtjänst, utan en stor del av mig och de som hjälpte mig att stava alla orden. Tog lite kort men då jag var lite  surrig så hann liksom inte min make med att kolla hur korten blev. De stackarna från liten upplaga måste funderat på vad som hänt för det gick lite snabbt och intensivt.  Sådant är det ju med mig. Jag är ju lite intensiv.

Där efter gick vi och letade efter Scenen som Mia Törnbom skulle inta vid 12. På vägen råkade jag gå förbi båset som handlade om dyslexi. Genast glömde jag bort Mia, bokmässan och varför jag åkte dit.

Svensk TalTeknologi AB Fångade min uppmärksamhet. Två herrar visade mig vad jag och andra dyslektiker behöver alltid. Det borde vara en självklarhet för alla hjälpinstanser och även eller FRÄMST en självklarhet för skolor. Inte ens priset Kan vara ett problem så det kan inte vara en kostnad fråga för skolorna. Nu är det inte så att det någon gång skall vara en Kostnads fråga om Hjälpmedel till människor som har speciella svårigheter, eller o-tillgångar bland sina tillgångar!

Just det som Svensk TalTeknologi AB visad mig vid deras monter var något som jag insåg att jag saknat i hela mitt liv. Det jag saknat är ett program som läser upp det jag skriver när jag skriver det. Jag behöver inte gå ut på nätet för att lyssna om det är felstavat eller grammatiskt fel.

Inser att jag då jag skriver en ny bok, kommer att använda mig utav deras program.

Självklart kommer jag även att behöva den fantastiska pennan som de även demonstrerade för mig.  Tänk er en penna som spelar in och styckes indelar efter orden jag skriver. Tänk om jag haft den då jag dokumenterade på jobbet. Då hade inte jag haft ett Handikapp i formen av dyslexi. Inte hade jag behövt gå hem med ont i magen, för att jag insåg att jag missat en massa viktigheter.  Nu tar orden slut för idag skriver mera i morgon……

Lev idag, just nu, så är jag tacksam över att jag och mina barn, inte kommer att vara dyslektiker här hemma. Då jag tänker mig att införskaffa det som vi nödvändigtvis behöver.

Svensk TalTeknologi AB gör att vi kommer att slippa känna av vår dyslexi.

Massvis med intressant information och inbjudningar.

Klicka här Lyssnade på Honom idag men kallt var det.

Skriver mera om honom imorgon

ännu en föreläsning men i GBG:

http://adhdawarenessweek.se/wp-content/uploads/2010/09/F%C3%B6rel%C3%A4sning-med-Sari-Solden-och-Dean-Solden-fr%C3%A5n-USA.pdf

Flickor och ADHD

Nu verkar det som det kommer att bli flickornas tid inom forskningen inom ADHD. Kan det vara så?

Tänker ta upp det som jag läste i Göteborgsposten idag, try det är så otroligt viktigt.  Flickor och pojkar har olika sätt att förvalta sin adhd.  Jag skrev om det i min bok,  i mina föreläsningar tar jag upp det.  Jag har så mycket erfarenheter av det  som Svenny Kopp visar på. Det är så otroligt viktigt för det gör ont  att leva i okunskap och att bara veta  att man är annorlunda, och utanför. Mobbing, misslyckanden, dyslexi och så mycket annat lidande lägger vi flickor i magen.
Där bor det tills vi glömt av att det finns, gnager och tar sakta bort allt som är bra med ADHD.  Vi kämpar febrilt med att i massor försöka  vara Normala och inte glömma,  vara som alla andra.  Jag har pratat om det i flera år, har 40 års erfarenhet. Vi går liksom inte ut och slåss, eller har sönder, det som slits sönder är istället oss själva.  Självkänslan dör eller blir inte född, för vissa av oss, självförtroendet  föder vi på andra sätt där vi i oss blir mindre och mindre. Våra flickor är  viktiga, vi måste ta hand om dem. Flickor, kvinnor påsidan av i det utanförskap och ibland tillhörande sidospåren faller längre ner än våra söner.  Flickor tar mera stryk.  Dessutom ställs det på något sätt mera krav på oss.  Läs mera i artikeln som finns i Göteborgsposten.
Vi behöver göra massor, upptäcka, se och bekräfta.  Vi måste bli mera uppmärksamma , skolan och  de utredande instanserna måste lyssna på oss föräldrar. Själv mins jag för några år hur jag liksom tappade andan, fotfästet och tog till mig professionens omdömen. Där jag blev dålig mamma, tokig och skulle välja mina konflikter.
Tre års lidande till, innan jag och familjen fick en ny tid, till BNK i gbg i stället för Uvalla.  En tydligare och djupare förståelse,  gav oss krafter att orka och våga.
Idag vet jag,  och jag vet att det jag såg och visste. Var sant.  Idag har jag lärt mig att jag faktiskt är den som har kunskapen, jag har förstått att jag skall lite på mig. Det är mitt råd till dig idag. Tror och ge inte upp. Finns det något jag kan göra så skall jag försöka. Idag är det detta inlägg som är mitt försök……

Tack för att du läste, antagligen bryr du dig också om våra flickor som kan ha lite svårigheter inom  NPF.

Känslor från förr

är död någon annanstans inte här. Det känns som det är min vårdnald som skriver just nu. Trots Concertan i kroppen så sover jag. surrande surrningar, trötthet, irritation som liksom liggen någon millimeter innanför skinnet.

Minsta lilla sak känner jag att jag behöver räkna till tio, tio gånger om. Ändå gäller det att bita sig i tungan. Jobbet igår och i förrgår tog kraft. Dessutom var det kommentarer från mötet som liksom etsat sig fast.

Kommentarer som jag måste lära mig  kasta åt sidan,tabort, inte ge tillbaka.

Men hur Fan då??????

Nja, det tar ju ett tag innan jag träffar människan igen, då lär irritationen sjunka till botten.  Allt handlade om obearbetade känslor i mig som liksom poppade upp i samtalet.

Det är ditt jobb att läsa det, fick jag till mig. Jag blev nio år,  röd i ansiktet, svettig på ryggen och och  Alla bokstäverna på pappret blev till en klump lera.

Vid siffran tio kände jag att jag kunde vara tyst, för en gång skull bubblade det inte ur mig så jag  generade henne in för dem vi hade mötet.

Men orden,  tog skruv, gjorde ont och  medans jag skriver just nu känner jag ännu, att jag ville skrika ut att om det nu var så, att mitt jobb gick ut på att ha högläsning in för andra, så hade  inte mitt jobb varit just det jobb jag har. Utan då hade jag förmodligen varit sagotant.  Eller någon nyhetsuppläsare.

HMMM det hjälpte tydligen inte att skriva om det,  blir fortfarande kokande i magen.

‘Kay Pollak”  Jag väljer mina känslor…….Jag väljer mina känslor…….Jag väljer mina känslor……..

Nej, den där läsningskänslan är nog där för att stanna, Jag väljer mina känslor…….. den är så förfärligt gammal. Dyslexi och högläsning går liksom inte ihop i mig.  På något sätt väljer jag kränkningskänslor,  men jag vet inte var någonstans jag väljer.

Jag vet att jag skrivit en bok men den behöver jag inte läsa högt för andra.  Den får bokköparna själva läsa och tolka. Hm jag har inte ens stavat den själv utan haft en liten Maria till hjälp!

En av mina plankor känner jag…………

Att rekomendera

I går var jag i Göteborg, view för lite KBT som hjälper mig framåt, det ger mig massor av tankar om sundheter och friskheter.

Där efter gjorde jag som vanligtvis Göteborgare gör, jag  tog vagnen till järntorget. Där nästa stopp var.  Redan innan när jag satt här hemma, hade jag klurat ut att 60 bussen var den bussen jag skulle ta.

Den kändes mest trygg, den hade jag ju redan förra veckan, åkt lite grann runt i Göteborg. För mig som nu varit borta från Göteborg i så många år, 10 nästan 11, är jag en främling i min stad, inte ens numren på vagnarna är de samma idag, som då när jag flyttade, då för nästan 11 årsen, var det hundra kort något som jag just  då jag flyttade hade lärt och vant mig vid. Dessa kort var ju lite krångel med då, jag gillade kupongerna som var innan.

Idag om jag ska åka runt är det sms, en ny sak som jag lärde mig av min syster förra veckan.

Ser att tanken inte är där den ska vara, hade egentligen tänkt skriva om andra saker, men det får jag ta senare i inlägget.  Bussen 60  var ju tanken här hemma, hos KBT kvinnan fick jag tipset om att 1 också gick till Järntorget.  Spårvagnar, eller buss, tyvärr kan jag inte där välja båda så som jag skulle kunna göra om det handlade om tidningar. Att Välja för mig är lite svårt, och  att göra det som jag inte tänkt är lite svårare,  men varför ska jag välja det som är enkelt?

Det gör inte att jag utvecklas, jag valde vagnen, genast började tankar om att: Nu gör jag något som inte bestämde innan, kanske har valet gjort att något blir fel, ångestpåslag, tänk om det händer något, blev hastighetstankar som jag var tvungen att stoppa och tänka ( vilka bevistankar har jag för att tänka så, sluta nu att befinna tanken i OCD tankar,) Spelar väll ingen roll om jag tar vagnen istället för bussen, det är inget magiskt med det.

I alla fall kom jag fram dit jag skulle, till och med i tid där min tid inte handlade om att vänta tid, utan ganska snabbt kom jag i kontakt med mina arbetskamrater och vi gick i väg till restaurangen som jag ätit på förra veckan. där träffade jag ett bekant ansikte från kursen förra veckan. Eftermiddagen befann vi oss sedan i folkets hus, en trappa upp och lyssnade på en intressant kille som visade på kunskaper i massvis.

Så många tankar och så många klokheter var längesen jag fick samtidigt, vissa saker berörde mig vissa besannades vissa visade mig att jag är där jag är, Så mycket klokheter lyckades bo just i det rummet i går. Jag är tacksam över att jag fick möjligheten att vara där på samma ställe, och ta del av alla dessa klokheter.

Trötthetsro och tacksamheter…..

Vilka upplevelser och kunskaper jag har fått förmånen att uppleva. Livkunskaper i kraftpaket som just nu ger min kropp och mina tankar trötthetsglädje. Glädje över att få vara med, seek fått förmånen att ta del av andras liv och deras kunskaper. För mig har dessa dagar blivit tankar och känslor om tacksamhet i härligheter. Som jag redan innan upplevt så är det viktigt att träffa andra med liknande, fast oliknande upplevelser det ger mig förståelse, förlåtelse och alla de små illasinnande skamkänslorna får flytta ut. Flyta ut i ett öppet hav bli vita skummande vågor i stället för skämsupplevelser. Attityduppdraget känns som en himmel i en nysprungen vår av kunskaper. Så i tiden, så förjordat viktigt, och så rätt. Tänka sig att den lilla flickan från en annan del av världsunder är en del. Att jag får förmånen att åka med på tåget till att få dessa erfarenheter. För mig är det fantastiskt.

TACKSAMHETER som vilar i glädje som visar sig i tårar som inte gör ont. Otillgångarna är mina tillgångar, som ger mig kraft i att jag är jag. Visst mitt lokala sinne i omgivningar, mina okoncentrerade förmågor som ibland ställer till det, ger mig i dag kraft till att vara viktiga ouppfångade tillgångar. Jag får kraften till att kunna påverka och möjligheten till att påverka så att andra har möjligheten att slippa alla mina år av konstighetsförmågor. Visst konstighetsförmågorna finns där men för mig blir de tillgångar. Jag vill och önskar att andra skall få uppleva samma härlighetskänslor som jag just nu känner. Även om tröttheten är hos mig så brinner något inom mig och just nu känns det som kraften är hopp. Hopp om att attityder och kunskaper skall segla på samma våg, att kunskaper skall mota bort och polera upp fördomar till sagornas värld. Där jag är jag, där jag och du kan åka på samma våg i våra egenheter spegla oss i våra olikheters skönheter. Där våra sårbarheter blir våra styrkor.

Vi är alla människor, även om vi är olika det är olikheten i oss som gör oss vackra i vackerheten.