Passion är levande så det känns

Jag tänker inte sticka under stolen med att jag gillar Birro bröderna, viagra sale nu är det väl mest Marcus Birro vi ofta kan läsa om Peter jobbar ju mest underjorden. Fast mera i det tysta kanske är mera rättvist att skriva.

Jag gillar människor med åsikter jag gillar människor som säger som de tycker.  De som vågar sticka ut hakan och säga nej så det hörs. Marcus gör det, pill man hör han om man lyssnar. Lyssnar man så är det oftast ett tydligt budskap som slängs pladask in. Mannen har åsikter, mannen säger ifrån när det är risk för att bli slätstruket och som ett grumligt diskvatten då slänger han in trasan och vrider runt.

Jag känner med honom, känner likt de hans skriver att vi har blivit så djävla naivt slätstrukna och tysta. Våra åsikter är som små lätta moln på himlen och är till och med svåra att urskilja.  Jag  och maken pratade om det, då han visade mig Marcus krönika som han skrivit, han menar att vi behöver mera konst som talar ett språk, tänker jag.  Han menar enligt hur jag läste det, att vi som människor behöver mera konst och musik som talar till våra hjärtan. Så att det känns på riktigt. Det ska beröra mera än det som kommer ut ur IDOLfabriken, där du vinner första priset genom att klara av alla kategorier. Där vinner du om du är ”lite duktig” på allt. Du ska inte sticka ut hakan och liksom tro på din form att skapa.

Marcus pratar Herr T, som i Thåström, han som sticker ut så fort det blir till nya strofer.  Han som sjunger så det gör ont i hjärtat, som talar ett språk som du som lyssnar gör om till ditt. Han som gör helt om bara för att han kan, har lust för det.  Han som brinner i båda ändar för att leva.  Marcus själv är ju även han en sådan där brinnande konstnär, som skriver så det känns på riktigt.

Jag tänker passion, just ordet passion gör att jag gillar.  Alla människor som är passionerade i sitt görande,  föder intresse i mig.  De människor som gör och gör, de skulle dö om de inte gjorde. Just sånt gillar jag, det är dom som får mig att brinna. De får mig att gilla, brinna och gö.

Jag kan bara hålla med Marcus jag saknar också, jag har också tröttnat, fast jag kan nog ärligt säga har aldrig gillat, detta  vakuum som blivit. Allt ska vara så djäkla bra  och lyckligt glammigt och så glatt.

Hallå! Livet är inte en rak linje, storverken och diskriminering, murar föll inte för att vi viskade och knöt näven i byxfickorna  och inte vågade säga nej! Det blev inte till, om vi inte  till och med, skrek ut våra budskap. Det var någon där framme som brann för sin tanke, som fick kraft av att våga tänka vackra tankar.   Hans eller hennes Nej, gjorde att vi vågade att vi tillsammans samlades och brann för samma tanke.  Jag håller med Marcus om att det är musik och konst vi behöver,  vi behöver konst som känns som skapar tankar, kraften till att våga säga nej med stora bokstäver, Konstnärer som berör. Vi behöver mera människor som kliver ut ur bekvämlighetstofflorna och gör det dom brinner för även om det inte ger någon utdelning i formerna av pengar.

Vi är landet ingenstans snart, jag vill ha mer. Som Sisters of Mercy sjunger med sådan kraft så att man förstår att han verkligen want more. Vi måste på något sätt sluta att niga, le och tacka. Vi borde mera se till vår rätt att kräva, våga sticka ut hakan och säga men jag nöjer mig inte med mindre, jag vill ha mer!

Tänk om vi skulle ta och göra det så här i valårets tid, I want more till och med much more. Jag vill känna in i märgen, jag vill leva så det känns. Vill inte en dag ge svaret jo jag har levt mina dagar sådär lagom levande. För jag I want more.  Sorry så är det jag vill att det ska kännas att jag lever, jag vill känna, smaka och uppleva oavsett om det kostar allt för mycket.  Då har jag i alla fall provat………..

Sandelin av och på

Så mycket bättre, treat jo jag blev genast grymt ung, grymt lika grymt medveten om fantasi och hur det liksom bubblade runt i den tunna ungdomskropp, detta inlägg blir till just nu tillsammans med de första låtarna. Kontrasterna är grymma – Thåström som funnits alltid, Freestyle som liksom var något som snurrade runt i min freestyle en sommar. Nu mitt i vintern och tanken var inte ens att skriva om musik. Men på något sätt slinker det in lite sådant ändå. Tänk att musik kan ha en sådan stor betydelse. Kanske är det inte så för alla, men för mig har den alltid haft en central plats i livet. Konserter är ju något som jag skulle vilja gå på alltid.

Thåström det var längesen nu, skulle nog kunna tänka mig en kväll framför scenen igen.

Nu till ämnet som jag tänkte skriva om.

ADHD, av –på knappen och Christer Sandelin. Den där av och på knappen som finns där och lurar alltid. ADHD är i mig allt eller inget, av eller på, nu eller sen. Där sedan aldrig blir av, om det är saker som blir till av måsten, borde.

Motivation är ett ord som är drivkraften. Maken pratade igår om motivation och sport. Motivation slår klass. Motivation slår talang. Alltså du kan vara hur djävla duktig som helst, men utan motivation blir det ändå inte bra. Till och med Freud får sin plats här, bland Thåström, Sandelin, och sporten.

Där Freud menar att utan motivationen gör vi inget, (Jag) måste tjäna nått på det som jag gör. Utan motivationen gör jag inget.

Christer pratade om att han dövade sorger med antidepressiva tabletter och alkohol. Av och på omdömen hans ständiga strävan, skapande och viljan att synas som han pratade om sorglösheten som hann i kapp han, och sorgetankarna som bodde hos honom.

Som konstnär, den konstnär som han är. Inbillar jag mig att sorg, av och på och galenhetspanna måste finnas, för att våga, orka och kunna forma ut sina fantasitankar. Just det är det, som är det vackra i ADHD, för mig.

Det att vi är allt eller inget, glad eller ledsen, gränsen emellan är av eller på, impulsiva och o- eftertänksamma.

Orden hoppar ut som grodor, det bara blev så, just då tänkte jag inte på det. Där till så blev det som det blir i det vanliga livet, vissa saker blev bra och vissa mindre bra. Det som är, är att människor utan adhd lär sig av misstagen, vi med ADHD gör om misstagen och tillsist blev det något av det som till en början var galet konstigt.

Oj då tror inte jag fick fram det som jag ville få fram, mera än att AV och På är nödvändigt för att samla kraft. För kraften den gör jag av med, i alla mina projekt. Därför behöver jag vilandet emellan för att samla.

Vill tillägga att jag inte i detta inlägg säger att Christer Sandelin har ADHD. Fast det skulle inte förvåna mig, om det var så. Concertan kanske skulle kunna hjälpa honom bättre, än De antidepressiva tabletterna som han tydligen slutat med. Concertan skulle kunna hjälpa han sakta ner lite och ha en mera vilsam av och på sträcka, samt kanske skulle dessa göra att han slapp antidepressiva i framtiden.

Iakta nakenheten i mig

en tavla som  är lite klar, tadalafil inte helklar men det är aldrig mina bilder det finns  alltid något jag vill lägga till min man berättar för mig att nej det räcker nu.  Idag ser jag att det är det jag behöver av honom. Konstnärskapet i mig är inte nog därför behöver jag maken till att begränsa min tillgång så att andra orkar med mig och mina bilder.  Detta är alltså den senaste.

ADHD och fördommar och jag

Ibland blir jag så himla ledsen av människors uppfattningar och deras inskränkningar som bottnar i fördomar, sales inbillningar. Nu var artikeln ett år gammal men misstänker starkt att det ändå finns en del sanning i den.
Leva debatt en artikel om ADHD och olika mediciner.

Idag medicineras cirka 12 000 barn i Sverige, ampoule med Ritalin som missbrukarna på 70-talet kallade Bängrita.

Missbruk och medicinera är inte samma sak, purchase ett missbruk blir för mig när det jag missbrukar bestämmer över mig. De människor som använder sig av ritalina, Conceta mm  som inte  saktar ner i sin takt , utan där istället blir tvärt om behöver antagligen inte medicinerna. Bängrita hmmm???? 70-talet var det ja, det ljuva talet när människor trodde de kunde flyga av LSD. Jag och mina barn tar en tablett  concerta varje dag på morgonen. Den hjälper oss att sakta ner, hjälper oss att tänka efter före vissa gånger.

Enligt Ingemar Gens  som är debattör och föreläsare  tycker att barnen godtyckligt diagnostiseras, när omgivningen  ser sociala problem. Han menar att det måste finns andra vägar i att stötta dessa barn och deras föräldrar.

Självklart är det så att inte allt försvinner med en lite tablett på morgonen. Tack och lov för det för den lilla delen som är egenskaper av ADHD vill jag ha kvar. Jag vill bara att min omgivning mera skall se tillgångarna med just dessa egenskaper. Jag vill inte förändra mig och bli som Ingemar eller någon annan heller för den delen. Jag vill vara jag just sådan som jag är. Jag vill att mina barn skall  bli  bemötta och synliga i deras tillgångar  så som andra människor utan adhd blir bemötta.  Jag vill att man ser våra tillgångar inte våra otillgångar.  Vilket oftast är det vi blir bekräftade i.

Catarina Hansson Chefsredaktören på tidingen leva.  önskar sig mera svängrum , menar att vi är krympt utrymmet för onormaliteter.

Redan här sparkar jag bakut frustar och blundar. Skulle jag vara onormal?

Vad är normalt?

Det utrymmet hon pratar om fanns även på min tid då  på 70 talet och  ritalin kallades bängrita.

Det utrymmet fanns inte då heller vill jag  hävda. Då när jag gick i skolan, syntes inte jag, mobbing var något som de vuxna inte trodde fanns, Mina betyg betalades ut i  ettor på längden och tvären.

Ingen reagerade, ingen trodde att de kunde hjälpa till och  få mig motiverad att plugga. Jag var bara lat, lite mindre intelligent, absolut inget läshuvud!

För jag kunde när jag ville, även så har mina barn blivit bemötta i dag ! Jag var en hejare på att rita och skriva berättelser, då kunde jag minsan, fick jag till mig! Hur kunde jag vara koncentrerad i timmar då jag ritade? För mig är det inte konstigt! Det var då jag var  och befann mig i mina styrkor, Måla, rita  är en av mina begåvningar det är sånt jag var bra på.

De utrymmet som Catarina menar vi krympt har  varit krympt länge,  tror till och med att vi innan det var dem som stod i skamvrån, och fick ha dumstruten på oss. Visst det utryummet finns inte idag. Vilket är tur.  För mig handlar det mera om Attityder.

ATTITYDERNA I SAMHÄLLET!

Vidare  tar artikeln upp huruvida ADHD är en sjukdom?

Hallå!

ADHD: Är inte en sjukdom det är en funktionstillgång, då kraven på mig är utefter mina tillgångar.

Funktionshindret syns där förståelsen inte finns. Där jag skall vara lik alla andra! Var är alla andra någonstans? Alla de andra som är lika alla andra. Var hittar jag alla dessa alla andra?

Nej! ifråga sätt inte min funktionstillgång i frågasätt i stället era attityder, alla fördomar som säger att jag som har adhd skall , vara missbrukare, kriminell, sitta inne, där till vara prostituerad!

Jag är inte något av det! Jag är inte något av det.

Det gör mig inte bättre än den  som  självmedicinerat, eller flytt sin verklighet. Kanske är det så att jag ändå  trotts mina svårigheter haft tur, haft ett annat nätverk omkring mig.

Nej  attityder är det som behöver förändras. Vi behöver mera acceptans, vi  behöver få bort alla fördommar och skapa ett mera humant samhälle där storbildtv inte blir det som är viktigt. Låt mig ha min concerta, den hjälper mig att varva ner  tvärt emot den som inte har  ADHD som då de använder sig av liknande preparat får lite adhd liknande symtom.

(H)järnkoll är i tiden,  psykisk hälsa är viktigt, vi är inte knäppgökar, vi är inte mera konstiga eller sköra, vi har bara mera erfarenheter av att arbeta med våran personliga utveckling.  Vi vågar gå i uppförsbacken med stolta huvuden.  Mitt svarta hål på insidan  har jag vågat ta fram och titta på, vågar du det?

Att våga må dåligt är en väg till att må bra.

Jag har idag mera erfarenhet av att sluta upp med att vara så  djäkla duktig stark mm.  Idag vågar jag vara mig, stå upp för mig och mina barn. Vi är alla människor , vi är alla värda att ha ett bra liv.




En tidig morgon igen

redan halv fyra satt jag här och drack kaffe. Solen höll på att vakna då mitt kaffe väckte mig. Nu är jag redan inne på en tredje kopp kaffe jag som bara brukar dricka en. Concertan vill jag inte ta ännu då går den ur kroppen så tidigt. Jag är ju trött även med den och kan tänka mig hur det skulle bli vid fyra tiden i eftermiddag, sick om jag skulle ta den då jag vaknade.

Så idag har även morgondampen  visat sig i full styrka. Vad gör man med damp i kroppen  halv fyra på morgonen. Jo man diskar, torkar diskbänk, vandrar, spelar data, stickar samt funderar på att måla lite. I alla fall så gör jag det.

Saknar mina skrivpuffar, men känner mig dum då jag tröttnar efter tre fyra stycken.  Kanske har människorna på skrivpuffen tröttnat på mig som aldrig skriver tillbaka den sista gången jag skriver.  Fast idag tror jag att jag faktiskt kan få till en liten puff. har ju inte concerta i kroppen ännu. Jag skriver bättre utan concertan. Målar bättre med, fast tröttnar fort.  Det har i alla fall varit en egen morgon, en tyst, morgon där jag hinner att vakna till mina tankar.

Lev idag, just nu. Igår har vi redan levt. I morgon är  imorgon.

KBT, Planera,prioritera, och mera

Jag misstänker att det är KBT, pills som gör susen.

Från att nästan flytt från livet, here börjar jag känna en ny tillförlitlighet och stolthet över mig själv. Nio år av nikotin tuggummi, till att tugga lite ingefära och vanliga tuggummi, de första dagarna tre fyra paket extra. Redan efter nu två veckor ser jag en förändring. Inte lika många tuggummin.

Från att få panik över tanken för några månader sen, över allmäntoaletter, till att bara få en lite tanke om att nej, stå ut!

Nöj dig med att tvätta händerna, skura inte hela den allmänna toaletten och försäkra inte med lager av toa papper. Idag kan jag gå på en allmäntoalett utan att det tar 10-20 minuter att städa rent den,innan jag använder den. Idag sväljer jag ner ångesten, tänker tanken om att det är bara fantasier, alla  min tankar om bakterier.

Inte lägger jag ner massvis med kraft och tid, på att ha massa exter för mig hemma, inte toaknappsrengöringar och inte heller några dagliga handtagstorkningar. Utan skulle det mot förmodan bli en gest eller tanke om att jag borde torka av, byter jag ut den emot nej! Exponering!!!!

Strukturella strukturer börjar även ta plats, det börjar även formas en form av schema in i detalj, där det ligger  prioritet A B även C. För varje tid som flyttar in på mitt schema, känner jag frihet, hittar nästan till trygghet. Frihet över att få det överskådligt och tydligt.

Nu behöver bara tydligheten flytta in till människor, runt mig så att de på riktigt förstår och inser att när jag säger ja! Jo men det kan jag allt fixa! Så är det lite av en lögn och en duktighetssyndrome av förr, som tömmer mig. Dränerar och sedimenterar oförstånd till glapp och nederlag.

Idag klack det till i hjärtat för mig.

Min KBT-Terapeut gav mig klokheten och bomull i magen. Vi skulle boka in en tid, jag i min vanliga vardagsrutin säger i min ADHD-glömska att helt ok tror inte jag har något den dagen det ringer inga klockor när du säger det så den tiden kan vi ta.

Hon är en bestämd,klok underbarhetskvinna detta underverk för hon tar ansvar över det jag inte har integrerat i mig.

– Nej, säger hon jag ringer dig i morgon istället, för jag vill att du skall titta i din kalender och planera in det mötet så det inte blir en massa dubbelbokningar, jag vill att du skall lära dig att använda dig av din kalender.

Just de orden,  gör henne till  klokheter ut över vanligheter, Känner kärlek,värme och ljus, hopp över att jag, till och med jag skall få till konstkunskaperna i planering,prioritering och genom A B C prioritering skall jag tillslut hitta till ett mera behagligt och harmoniskt sätt att passa tider. Kunna åka iväg utan att bli stressad, slippa  känna ångest över att tiden, inte är något jag har förmåga att klura ut.

Här blir tacksamheter, tack för en underbar dag, tack för alla underverk till människor jag fått förmånen att träffa idag.

Tack för att det finns människor som vet att jag gör mitt bästa, att det inte alltid räcker enda fram, i planeringstillfällen.  Men känner att prioritering håller att flytta in i min kropp, kanske kommer jag också kunna uppnå kunskaper i att planera …..


Nästa vecka skall jag bli intervjuad, av två från lärarhögskolan. De skall göra en uppsatts om ADHD, skola föräldrar.

Spännande vi lever just nu i en tid, där vi genom attitydförändringar, kommer att göra samhället mera humant för oss, som ibland har karusellerande tankar i hastigheter. Våra barn kommer säkerligen att slippa uppleva den historian, vi upplevde då jag gick i skolan.

Det är fantastiskt, här vilar även min tacksamhet……..

Shopping

Idag har jag shoppat, for sale shoppat nya penslar, medical lite olika medium och en stor jätte stor tavelduk. För första gången var jag nu i affären som jag hört talas om i många år den ligger i Bäckefors.  Det var massor att botanisera i, find dessutom billigt.

Ångest! Ångest, hjälp vad ska jag måla, tror att det första pensel-draget är det svåraste. Jag har en bild i huvudet, den vill jag få ut på duken, sen kom min son och gav mig nya tankar.  Nu ska jag fixa ordning paletten och sätt lite färg på duken.

Här ska målas……………

Mitt sätt att koppla av.

Maror som jag lämnar här.

Himmelsblått i tanken, sick hmm, cure glömt mitt krumilurpiller. Vaknade skräckslagen i morse. Mardrömmar som stod på led utan att jag kunde få dem ut ur minnet. Dessa drömmar borde ju handlat om hemska monster och spökisar.Det kusliga i det är att det istället blev tvärt om. Marorna handlade om GUD, att jag satt och rabblade trossatser och bibliska berättelser. Andra som skulle haft sådana drömmar blir säkerligen harmoniska vid uppvaknandet. Inte jag inte, istället var jag  tvungen att gå upp dricka vatten, meditera en stund, för att komma bort från krypningarna i kroppen. Nu sitter jag här ännu och försöker hitta nått som skall ge drömmen en mening. Freud, Jungianskt?? Hmm,  det blev ett konstigt inlägg av det här, förstår det inte ens själv, vill bara göra mig av med det så jag slipper tänka mera.

Snön faller och vi med den

Även idag faller snön, look men en sol kommer att visa sig på himmelen idag. Här hemma har vi gjort en tävling. Den som kommer närmast dagen då snön inte finns, sovaldi sale jag har gissat på 15 maj.

Blir jobbigt att ta april doppet då. Barfota och doppa sig om snön täcker sjön, click misstänker att de andra kommer komma närmare sanningen om när snön är borta. Definitivt hoppas jag att de är närmare sanningen än vad jag är, denna tävling vill jag förlora.

Men två meter av snö kommer det någonsin försvinna? Vart tog den globala uppvärmningen vägen?  Eller är det bara skrämsel skott. Lär bli skottande här idag med, annars kommer vi inte komma ut med bilen.  Mina tavlor står åter igen omålade känner att pensledrag kanske skall göras idag. Det är bara det där motståndet till rengöring av penslar som skall jobbas med innan. Har någon ett bra knep till det så tar jag tacksamt emot sådana. Mina knep är förjordat dyra. Använda penslar av mig slängs tyvärr ibland. Det är dumt för de små pinnarna till penslar är ganska dyra.

lev idag just nu det tänker jag göra i alla fall……….

Thåström

Herr thåström kommer att besöka Göteborg, patient närmare bestämt LISEBERGS HALLEN.

Hade nästan glömt av mina biljetter som ligger i min byrå. Biljetterna till Thåström. Biljetterna som gäller den 4 februari kl 20.00. Då ska jag och min son gå på konsert igen, buy cialis vi var på trädgården i somras, troche då han var där.  Längst fram stod vi.

Då var det sommar varmt, solen brände så länge den var uppe. Nu kommer vi mötas av slask, kyla, den kylan kommer Herr Thåström him self värma upp genom sin röst och sin närvaro. Gillar den mannen, såldes redan på ebba tiden.

I dag, gillar jag hans konst ännu mera, idag är jag vuxen, även Herr Thåström är vuxen det märks i hans musik, takten är mera i hans takt. Nu känner inte jag mannen, vet inte ens om det är något jag skulle vilja, men jag känner hans konst, det är konsten som han skapar till mig, jag gillar. Texterna är texter som talar till min själ, mina tankar liknar hans texter.

Den råa tonårsrevolten har mjuknat, harmoniserat med mognad. Även min tonårsrevoltör har somnat, mera mjukhet i tankarna och mera i känslan. Det är ju kanske inte så konstigt, vi är ju i dag båda vuxna. Levt mera än hälften av våra liv, säkerligen väldigt olika liv, ändå pratar hans texter till mig. Ibland känns det som han suttit och skrivit dom till just mig.

Nej  nu får det vara slut babblat för denna gången, i alla fall nu, snart om bara några veckor kommer vi återigen se denna man stå rakt upp och ner och utföra sin konst för oss. Där vi genom våra egna tolkningar erfar hans mästerverk.