Jenny är en klok vän.

Tänker bara dela med mig av Jennys inlägg på hennes hemsidan. Hon är så klok Jenny, sales nu har hon skrivit om Hemma sittande barn. Barn som inte går till skolan. Vilket är en förlust för alla.  Finns så många som inte orkar hela vägen.  Minns själv när min dotter gick i skolan, medical då orkade hon bara 3 dagar av veckan ibland.  Det va  de tre första dagarna hon orkadem sedan vart det som om energin bara försvann. Då log hon på sin säng kollade film och jag fick bli den där lite tå-trippande mamman som liksom väljer vad jag säger och om jag säger.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Barnpartiet och jag har samma dröm om framtiden.

Men godmorgon, search  sover man dåligt är det bara att gå upp och låtsas att klockan är mera än den är.  Då får man låtsas att man är pigg och har sovit gott.  Så här nu på morgonen har jag fördrivit tiden med att läsa om Barnpartiet på deras hemsida.  När jag läser blir jag varm i hela hjärtat. De verkar veta och förstå vad det handlar om.  När jag läser Npf så tänker jag, pills De vet vad de talar om.  Tänk om det va så att det redan tidigt inom barnomsorgen fanns kunskaper om NPF? vilken vinst det hade varit för hela samhället.  Men framför allt för barnen och barnens familjer.  Tänk va underbart det hade varit om kunskapen fanns enda ner i gräsrotsnivå och att du och ditt barn redan från början fick den hjälp och den förståelsen som du borde.

Det hade gjort allt så mycket enklare. Det hade gjort att  föräldrar sluppit känslan av dålighetsföräldrar,  personal hade sluppit tänka att föräldrarna är slappa och inte intresserade.

Men framför allt barnet hade sluppit alla erfarenheter av att inte duga, inte vara en bra fullkomlig människa. Man hade ju tänker jag, fångat upp och lyft fram det som är bra, det som är tillgångarna om kunskapen hade funnit. Då hade alla barn fått den miljö, de förutsättningar och de möjligheter att glänsa som de har rättigheter till.   Jo, jag fick en ny dröm eller min  gamla dröm blev just nu som ny.  Tänk om den kan bli sann….

Det kan den och det kommer den att bli. Känner bara att processen tar för lång tid.  För många små barn kommer att växa upp som trasiga unga vuxna.

Bli bortkastade undanskuffade barn. Jag vägrar att acceptera det, jag vill inte ställa upp på det, att vissa människor till och med barn inte skulle vara tillräckligt bra som de är.

m 001 - kopia (2) m 002 - kopia

Alla barn har rättigheter till att växa upp och få med sig känslan av att duga Precis så som de är.

NPF dagarna på Järntorger 121101

Har just kommit hem efter två spännande dagar i GBG. En stor konferens om NPF. Min gulliga vän från Stockholm Jenny Ström bodde på samma hotell.

Jag tycker det är grymt kul att träffa henne, here även om det kan bli intensivt. Vi har ju ADHD båda två även om hon ofta vill poängtera att jag minsann har lite mera av de kryddorna, cialis än henne. Men helt överens om det är vi nog inte, fast egentligen spelar det ingen roll.

Tror inte det kan mätas så för jag tror det handlar om situationen, i vilken situation jag eller hon är så dyker det där små lite egensinniga egenskaperna fram. Under dessa dagar har vi i alla fall hunnit med att umgås på vårt lilla egna sätt. Till exempel i tisdags när jag och dottern anlände i GBG på hotellet så hade vi redan innan bestämt att vi skulle shoppa. Där sa Jenny helt nej hon orkade inte. Det är en bra egenskap som Jenny har. Det gör att jag helt ärligt vet att hon inte gör saker som hon inte vill, det ger mig möjlighet att vara lika rak och ärlig. Fast det är klart det är jag ju ändå.

Nu hade jag och dottern bestämt att Bäckebol var platsen vi skulle shoppa på. Men ack vad jag bedrog mig. För det fanns inget Lindex där och just Lindex är min affär. Jag handlar allt på Lindex. Det kan ha att göra med min kryddighet, för jag gillar det som är som vanlig, så som det alltid är. Men mera tänker jag att det handlar om att jag  tycker kläderna har bra passform och jag gillar deras kläder. OBS! Nu har inte detta nått reklam dravel men av vana så är det Lindex som är min affär. Så den shoppingstund som jag och min dotter hade tänkt att ha uteblev.

Innan vi åkte i väg på den där shopping turen, så hade vi bestämt med Jenny att vi skulle äta mat på nått ställe i närheten. Jag skulle ringa henne en kvart innan vi kom till hotellet vilket jag självklart glömde. Så jag ringde henne när vi var utanför hotellet vilket hon självklart tyckte var kul och så mycket mig.  Det är otroligt härligt tycker jag, när jag får möjligheten att spegla mig i en annan som liksom helt ärligt inte tycker det är konstigt eller blir irriterad när det blir som det blir.

Efter middagen hade vi tjejkväll på NPF vis precis så som våra ungdomar gör när dom lanar. Vi satt i Jennys rum i sängen alla tre med var sin dator, plus att Jenny hade några extra datorer. Det är tjejkväll på hög nivå 🙂 Dessutom hade vi innan shoppat lite ostar och päron. Som jag nästan fick mörda innan vi åt, för vi hade bara en vanlig matkniv och päronet var Dödens hårt att skiva. Kvällen blev till sov dax och vi sa godnatt med en överenskommelse om att jag plingar henne när jag vaknar.  Eftersom jag har morgondamp och stutsar upp ur sängen så var inte det så svårt för mig.

En snabb hotellfrukost sen iväg genom Tingstadstunneln till Järntorget där vi tillbringade dagen tillsammans med alla andra som var där. Just dessa dagar, ger mig så mycket. Jag tycker det är urkul att vara där och jag får så mycket energi när jag är där. Träffar så många trevliga människor, dessutom är ju det lite andra kryddiga människor som är där som jag tycker väldigt mycket om.

Innan jag åkte idag köpte jag boken More Attention Less Deficit Success Strategies For Adolts With ADHD. Ari Tuckman, PsyD MBA är författaren och en kille som jag en gång  lyssnade till en kall och blåsig höst dag i Slottskogen. Killen e helt grym och har världens snällaste ögon. Dessutom har vi lite lika tänk.  Så jag gjorde det, igen jag köpte en bok som var på engelska helt frivilligt.  Men hade försäkrat mig om att den antagligen inte kommer att bli översatt till svenska. Just nu minns jag hur jag för några år sedan. Satt och läste en ganska så stor bok, med väldigt mycket engelsk text om personlighetsteorier. En bok som jag plöjde igenom med blod svett och tårar. Grymt svårt var det men jag hittade till Carl Rogers och hans teori, som jag tyckte väldigt mycket om och gör. Det var även dr jag hittade till Kelly tror jag han hette han som åkte runt i en husvagn och hjälpte barn som hade det lite svårt med det där att sitta still.  Det roliga var att han var mera intresserad av den som gav omdömen om busfröna vad som gjorde att de hade dessa omdömen.  Även om det var grymt svårt, så är jag Jätte glad att jag tog mig igenom det och fick lära mig så mycket om just teorierna.

Det är ett av mina stora intressen.  Så fast jag har historian i minnet så et jag redan nu att Ari Tuckmans bok kommer jag att läsa och det med stort intresse för han hade så många kloka tankar. Det var Marie Enback som sålde den boken.

Hon är aven en kvinna som gjort stort intryck på mig, en kvinna som jag tycker väldigt mycket om.  Första gången jag träffade henne var i Uddevalla på Attention då hon fick till en magisk stund där vi var många som hittade till styrkor och tillgångar i ADHD.  Hon är en ur gullig tjej. Hon är även med i trion Guldmedaljörerna där även Madelein Larsson Wollnik och Frank Andersson är deltagare.

Självklart så fick jag även chans att ladda energi av både Compassen medlemmar. Men även personal från Ågrenska och personalen från familjestödenheten. Tror till och med att jag fick visa Johanna en till gång i Samsung mobilen 🙂 Nepp nu får det vara bra för idag, för nu tar energin slut känner jag. Nu känns det som jag skrivit av mig alla gladheter som flyttat in i mig, gladheter och tacksamheter som ger mig energi och ett sammanhang. Dessutom gick hemresan bra, inga Älgar sprang ut på vägen och vi kom hem med skinnet i behåll. Vissa dagar är mera skimrande än andra. Igår och idag är just sådana där skimmerhetsdagar som gör mig både glad och tacksam.

Tack även till alla som kom fram och gav mig sina tankar och trevliga möten.

Tack till alla er som visade intresse för min bok, Jag föredrar att kalla mig impulsiv. 🙂

Ojdå höll på att glömma 10 kronan som går till Ge bort ett barn rum.

10 kronor kommer jag att skänka till ge bort ett barn rum, i alla fall året ut.  10 kronor Per bok som jag säljer. 10 kronor per såld bok går till Projektet: Ge Bort ett Barn rum. Jag tycker tanken är fin, som Lotta Abrahamsson och de andra ordnat. De åker runt i vårt avlånga land samlar in saker, åker sedan till en utvald familj där de renoverar och fixar barns rum. Barnen får en egen liten oas att landa i, att samla energi i. Projektet är helt ideellt och jag gillar tanken. Som en litet minne av renoveringen hänger sedan en tavla som påminner om viktigheten om barns viktigaste kunskap:

Du är bra precis som du är, Bilden är tecknad av Majsan

IFR Malix Impulsiva Framtids Resurser.

Carina Ikonen Nilsson

Kortis av tre försök lyckades dom med två. Dom arbetar med människor! Då får dom inte misslyckas ….

vi trodde det skulle hålla. Eller gjorde vi det? Det är stora frågor som flyttat in i helgen efter att sonen varit på kortis igen. Av tre gånger så funkade två.  Idag är det vår sons fel igen. Han blir aggressiv enligt personalen. Jag ser det som personalen inte har den kunskap, ask kanske är det så att av två gånger så kopplar personalen av.   Jag anser att dom är inkompetenta och saknar kunskaper om hur man bemöter barn. Jag anser att dom är inkompetenta när det handlar om hur dom hantera barn som är impulsiva, check som inte förstår sina sammanhang.

Vi gjorde ett försök, buy av tre gånger så funkade två.  Som alltid är det vårt barn det är fel på enligt personalen.  Jag kan till viss del hålla med dom, fast jag anser inte att det är något fel. Men vår son är annorlunda, han passar inte in i de där vanliga mallarna som finns för alla andra. Nej vår son har en mera skräddarsydd form, som mera passar in på bara honom.  Det känns som om hoppet sviker mig. Det känns som att framtiden är en mörk ganska så ovänlig plats, för vår son.  Jag blir ledsen, uppgiven, frustrerad när jag ser på händelsen.

De människor som säger sig ha kunskaper om Asperger, de som säger att de har och kan allt om just barnen som hamnar inom Npf, ser allt som att det är sonens fel. Det är vi vuxna som ska förebygga, det är vi vuxna som ska ligga steget framför, dessa barn. Vi ska ser till att tillvaron blir förståelig för dessa barn. Vi ska hjälpa till och kartlägga, göra sammanhangen begripliga.  Vår son hade gått ut i trädgården på kortis, hittat ett verktyg som annan personal glömt i trädgården.  Verktyget blev en konflikt och ett bråk där det blev hårda tag.

Vår son brukar ofta gå ut i trädgården här hemma, det gör han när han vill vara ensam. Han går ut och  rensar trädgården på  sniglar. Ett sätt för honom att koppla av, ofta gör han det när han varit ute på något äventyr. Som efter en helg på kortis, då går han ut i trädgården och rensar upp sniglar, plockar jordgubbar krattar. Hans sätt att rensa hjärna.

De andra barnen hade blivit rädda för vår son. För mig känns det konstigt om de är fyra personal, en konflikt, att alla barn befinner sig i konfliktsituationen, som var med personalen.  De andra barnen hade blivit rädda, så dom låst in sig på toaletten.  Hur kommer det sig att personalen inte skyddar de andra barnen?

Hur kommer det sig att personalen inte läser av en situation bättre? Ska de överhuvudtaget arbeta med barn?

Två av de andra personalen skulle självklart tagit de andra ungarna från situationen, så att situationen inte blev så den blev.

Det är väl självklart att  då det blir konflikt ska de andra barnen inte befinna sig i konfliktsituationen. de andra eleverna ska inte ha möjlighet att lägga sig i situationen, dom skulle göra det dom höll på med.  Dom skulle äta sin tårta och inte behöva vänta på vår son ska komma ur sina känslor.  Att de får vänta på tårta bara för att vår son inte är på samma våglängd är ju kollektiv bestraffning och sånt får man ju inte ta till.

Våra barn har ju problem med  sociala situationer, även när det inte är konflikter.  På Kortis är dom för att dom har problem i olika former, på kortis är dom för att ha roligt och slippa tjat från oss föräldrar.  Av tre helger så funkar två 2 -1 blir det hur ska detta lösas. Jag just nu känner jag att jag gett upp hoppet om att det någonsin kommer att funka. 🙁

Dom säger att de har kunskaper, att de kan sitt jobb. Men nej, de kan dom verkligen inte, två personal skulle vara med vår son i hans konflikt. De  två andra i personalen som fanns, skulle ta de andra barnen åtsidan tills situationen hade lugnat sig.  Det hade inte blivit en konflikt, om de hade väntat ut tiden. Då hade den inte uppstått. Det hade räckt med att fråga  vår son, vad han gör och sagt att när han är klar så får dom lägga ner verktyget i källaren.

En personal hade om det hade känts bra kunna sitta där ute i trädgården och väntat ut vår son,  de  hade sedan gemensamt kunnat gått ner och lagt in trädgårds saken i källaren. Därefter gått in och ätit tårta. Till och med så att tårtan hade kunnat hoppas över. Inte bildligt då:).

De hade behövt lära sig  hur man vänder en konflikt, genom att vänta, dom hade bara behövt tänka problem, så hade dom förstått att det  som skedde,  berodde på att dom inte tänkte efter innan. Problem ett så enkelt ord, situationen hade blivit annorlunda.  Pojken är ju rädd, han tror inte, litar inte på personalen, därför blir det konflikt, pojken känner att det inte går att lita på personalen.  Han tror inte att personalen kan lösa eller hjälpa honom, igenom situationer. De kunde dom inte heller. För det blev konflikt, den största förloraren i situationen är inte kortis, eller de andra barnen den största förloraren är faktiskt vår son.

Ännu en gång visade personalen att det faktiskt inte gick att lita på, att de faktiskt inte läste av vår son, att de faktiskt inte klarade av situationen utan att det slutade, i konflikt.

Vår son har inte valt att ha sitt funktionshinder, vår son kommer inte att ändra sig.

Det är vi andra, som är runt omkring honom, det är vi som måste ändra oss, tyvärr så är det, faktiskt. Det är vi som har kunskapen, vi som ska hjälpa och stödja  vår son, så att han får ett gott liv, där han ofta ska befinna sig i situationer som han klarar av.

Vi ska inte skapa dessa situationer. Vi ska förhindra att sådana situationer uppstår. Han kommer aldrig att lära sig hantera just situationen som uppstod, vi ska förhindra att den uppstår.

Den privata välfärden de privata alternativen som finns, är ett nederlag.  Att stat och kommun inte fattar att privata ägare inte gör detta för att de är snälla, utan är där för att tjäna pengar.  I den privata välfärden lägger man inte pengar på utbildning, kunskap. Här ser man till att personalkostnader inte är för höga. Nej, det måste finnas andra alternativ.  Dom har inte ens ringt och frågat hur det är, hur sonen mår sedan han kom hem.  Inte ett pling har det varit i vår telefon.

Basalkunskap är ju inte oviktig.

Men är det sådant som vi vanliga dödliga ska lära ut  till professionen?

Inget samtal från stöd och resurs om helgens misslyckande och ingen diskussion för den delen heller har hamnat hos oss. Vilket jag tycker är tråkigt. jag tänker att  dom borde kosta på sig detta för att reda ut det som ska redas ut.

Hade det varit jag i min yrkes roll, patient som skulle gjort samtalet och bokat tiden. Så hade det redan varit gjort. För jag hade ringt upp min chef redan i helgen, buy cialis redan innan jag hade ringt det ödesdigra samtalet hem till föräldrarna. Så hade min chef fått ett mail eller samtal om hur jag eller vad jag ska göra.

Efter chef -samtalet så hade jag sedan ringt upp familjen det handlade om för att boka möte så att vi snabbt kommer i kontakt och reder ut det som ska redas ut. Men här är det tyst.  Här har inget samtal ringts trotts att personalen som lämnade vår son på kvällen, sa att vi får höras telefonledes.

I minnet seglar det förbi små korta minnen om tiden som varit, små ord som nu sätts i en kedja. Som bildar en bild i ett pussel som jag inte innan behövt lägga eller pussla. Nu gillar jag pussel men just det här pusslet vill jag inte lägga. Det är ett pussel som inte borde läggas och inte läggas av mig.

Min make berättade att han nästa sig för pannan av en kommentar som Personalen sagt:

– Det var verkligen bra Tommy att du sa det där till mig, det fick mig att tänka.

Det maken hade sagt var att det är ju inte så att bara för vår son är 16 år gammal är 16 år fullt ut. Även om sexton åriga pojkar gillar hemska filmer så gör inte våran son det han är mera som en tio åring och gillar tecknade serier.

Just nu gör det mig förundrad, det gör mera än så i mig. För  Dom pratar om att dom har kunskaper och kan och vet och gör. Just det med ålder är något som dom borde veta utan påminnelser av oss.  För det är ju mera förekommande att barn med lite kryddigheter av NPF är oftast inte i fas med sin ålder.

Är det sådana saker vi behöver lära personalen så blir jag lite mera än rädd.  Att vi tillsammans kan lära av varandra trodde jag var mera strategier om hur vi får det att funka inte basal kunskap.

Nej nu ska jag sluta skriva och göra mig frukost, vänta på samtal. Frågan är hur länge vi får vänta.

Det står skrivet i framtiden.

Lev idag just nu är det långt till nästa kortis helg och just nu känns det mera än gott i magen.

Lite vitaminer ska nog göra susen idag med, så det får bli nypressad Apelsin i glas till frukost idag med.

Godmorgon världenLer

Compassen Föräldrahelg jo det behövs ibland.

Det har varit en dag i Compassens regi. Redan igår tjuvstartade vi men på ett ärligt sätt.  Vi åkte ner en dag innan för det hade blivit på tok för tidigt, click om vi skulle kommit i tid som idag när det startade. Det är många nya medlemmar. Som var här i år. Men även många som varit med år efter år. Just den här helgen är det föräldra helg, clinic Vi är på hotell Fregatten i Varberg. 

Under dagen har vi pratat NPF, buy haft olika grupper där vi diskuterat olika ämnen.  En reflektion som jag gjort så här i stunden är hur mycket kraft det bor i sammanhanget.  Det finns sådan styrka och kraft. Jag har mött människor idag som kämpar sig igenom dagarna i kampen om sina barns rättigheter som strävar med att få vardagen att gå ihop. Få det gå runt. Nu tänker jag att det inte handlar om barnen i sig. Även om det är ett annorlunda liv när man pratar NPF. Idag är det ännu likadant som det var igår upptäckte jag. Jag vet Rom byggdes inte på en dag. Men det borde ju finnas mera Rom idag än det var igår.

Tyvärr så känner jag just nu att det inte är många stenar som är mera tillrätta lagda idag än det var för några år sedan när mina barn var mindre. Det är liksom samma kamp som föräldrar kämpar med idag som det var då.  Oavsett så ger det mig hopp, för det bor en sådan styrka och kraft i föräldrarna som är med i sammanhanget här i helgen. 

IMAG0215

Samtidigt tänker jag på hur allt hade varit mycket enklare om vårt samhälle hade sett lite annorlunda ut.

Tänk om det hade funnits mera förståelse, då hade kampen inte behövt vara sådan kamp. Tänk om vi mera hade sett till individen och till tillgångar.

Tänk om vi inte hade behövt leta reda på all hjälp själv.

Tänk om någon hade kunnat vara en orienterings administratör som hjälpte familjen från dag ett till dag klart, som hjälpte till med ansökningar och allt sånt där som vi idag får luska ut själva när det handlar om diagnos. 

Eller tänk om men nu är det en helt omöjlig o- uppnåelig önskan tänker jag.

Tänk om Vi hade sluppit allt lidande innan det blev diagnos.

Tänk om man då man redan första gången upptäckte att det skulle kunna tänkas vara lite speciella behov, tillgodosågs med en gång.

Tänk om det inte var köer och lotteri när det handlar om vem som ska få utredning? 

Tänk om du, du har fått din diagnos slapp att bli ifrågasatt och hade sluppit höjda ögonbryn och blickar om att du är lat, eller bara loj.

Eller tänk om, Tänk om det var helt okey att vi alla fick vara precis så som vi är.

Tänk om det fanns mera acceptans.

Tänk om, tänk om det verkligen var så att det fanns plats för alla människor. Att vi hade sådan stort utrymme så att ingen stod utanför och tittade in.

  Ja, jo  jag lovar jag ska sluta drömma nu, eller nej det tänker jag inte göra. För det ger mig kraft, hopp om att vi alla i hela samhället. En dag kommer att få plats, utan att dölja eller gömma en del av det som bor inom oss.

IMAG0104