Jag hatar AD/HD filmen tycker jag var bra!

Igår visades programmet Jag hatar ADHD.  Det var en dokumentär från Danmark. Där de hade alternativa sätt att hjälpa barnen att lyckas i skolan.  Nu när jag läser på FB och andra ställen så ser jag att jag inte ska gilla det programmet, pill för de visade på faktafel.

Barn med ADHD behandlas ofta med ”Ritalin som innehåller amfetamin”. På 15 år har omsättningen av Ritalin stigit med 2 400 procent. Det är det här som är faktafelet.

De hade skulle ha skrivit Metylfenidat istället. Vilket är ett liknande preparat som amfetamin. I alla fall är det så som jag uppfattat det.  När jag själv åt Concerta så var jag till en början nöjd.  Fick en lugnare takt och orkade bli färdig med tanken på ett konstigt sätt. Det slutade surra i kroppen.  Men efter ett par år verkade det som att medicinen gjorde mera skada än nytta i mig.  Nu var det programmet som jag skulle skriva om. Så nu försöker jag igen.

De hade valt andra metoder  än medicin för att hjälpa barnen i skolan.  De undersökte barnens motorik, check   hade tid att stanna upp och prata om känslor och hjälpte barnen till att hitta andra metoder i sig själv än att slåss.  Det var mycket reflekterande hos lärare och i barngruppen.  Skolteamet såg viktigheten i att få i gång reflektioner i barngruppen, order och det var viktigt att prata om Känslor och tankar.  Arbetsgruppen var helt enormt duktiga på att hitta sätt som gjorde att barnen lärde känna sig själva, och fick upptäcka sin egen duglighet som sedan mynnade ut i det vackra ordet SJÄLVKÄNSLA.

De lärde även barnen att det var mera än sin diagnos, att de inte skulle vara ”offer” i sin diagnos.

Under programmets gång fick vi tittare ta del av hur barnen växte och blev bättre och bättre på läsning, skrivning, men även Kamratrelationer, bättre på att uttrycka sig och själva hitta till orsaken i sig själva till att de kanske var irriterade och ledsna.

Jag tyckte skolan gjorde underverk, herre gud det finns ju till och med vuxna som aldrig hittar till frustrationernas ursprung. Här kunde ungen dagen efter en besvikelse  hitta till sorgen som bodde inom honom över att pappa svek.  Han hittade till rädslan över att göra mamma ledsen om han sa att han saknade sin pappa.

Nej, oavsett faktafel och vad andra kunniga säger, så kände jag att programmet och just den skolan var något som jag önskade att mina barn hade fått delta i.

Det måste ju finnas alternativ, val vi måste ju få möjligheten till andra val, än medicin.   Det ena utesluter inte det andra.  Även om det nu enligt många, var sektliknade eller inte så funkade det på de barn som var med i filmen.  OCH sekt ?  Såg inte tillstymmelsen till ordet Scientologi i filmen.

 

Metylfenidat är indicerat som en del i det totala behandlingsprogrammet för ADHD
(Attention Deficit Hyperactivity Disorder) hos barn från 6 år, när
endast stödjande åtgärder visat sig vara otillräckliga. Behandlingen ska
ske under överinseende av specialist på beteendestörningar hos barn.

Concerta blev Ritalin men vi får se om det funkar

 

Jag  slutade med Concerta för ett tag sedan. Skillnaden blev större än vad jag hade tänkt. På något underligt sätt hade jag glömt av hur det var utan medicin.

Utan snus i tre dagar försmäktar vi på denna Ö…… säger Pippi. Utan medicin försmäktar jaget i min kropp. Utan medicin blir jag den där gamla vanliga Carina som  rör till, pharmacy som snubblar, health sover dygnet runt, inte tänker tankarna klart. Bor i en konstig kroppsoro som inte är helt som den där vanliga oron som när jag oroar mig för något särskilt.         

 

Ganska många år åt jag Concerta under alla år var det mirakel medicin. Jag blev ljusblå i mina tankar, jag fick tid på mig att komma på att jag höll på att bli arg. Jag fick ihop posten som skulle postas, brev som skulle skrivas och tider som skulle passas passades. Jag missade mindre möten, jag till och med orkade leva mera mjukt i tankar om mig själv.  Nu är det inte så att allt detta gjordes av miraklet Concerta nej medicinen var en del i, en del som gjorde att jag mera orkade ta ansvar över det som var viktigt.

 

Concerta medicinen slutade till sist ge mig biverkningar som jag borde fått i början. Redan i våras inser jag att jag upplevde biverkningar fast då visste jag inte att det var just biverkningar.  Under sommaren och början av hösten åt jag medicin när jag var tvungen vilket inte heller va så bra. Min kropp mådde inte bra av det. Kroppen och käkarna fick muskelspänningar, i kroppen bodde en inre oro som gav mig rastlöshet. Min självkänsla blev återigen den där gamla vanliga som att men du är ju bara dum i hela huvudet, du måste se till att skärpa till dig. Det är ditt fel och allt annat som jag liksom levt i under så många år innan.

Impulsiviteten blev starkare, gjorde saker som jag kanske inte borde ha gjort och ibland hoppade det grodor som jag inte borde sagt. 

Där till att balans, min kropp och jag var inte riktigt vänner. Vilket jag skrivit om innan.

IMAG0120-1

Nu äter jag medicin igen, inte Concerta nej jag provar just nu Ritalin den som är långtidsverkande.  Samma funktion som Concerta enligt min läkare.  I två veckor åt jag 10ml. Av den dosen kände jag inte något speciellt mera än att jag när jag somnade sov jag som jag förmodar är den bästa sömnen. Hela natten. Annars brukar ju det vara tvärt om med just sådan medicin. 

 

Bild: Ritalin

Nu sen i förrgår har jag provat att äta 20 ml Ritalin. Ännu kan jag inte säga att jag mår som jag gjorde på Concertan dom första åren. Inte heller känner jag av den där ljusblå lättnaden i tankarna. Antagligen för att dosen är för liten.  

Men jag känner av spänning i käkarna igen, nu tänker jag att jag får ha is i magen kanske är det övergående. Kanske blir det bättre när jag höger dosen.

Jag vill så gärna må som jag gjorde för bara några år sedan när tankarna och jag höll ihop när jag till och med ibland kunde stanna upp och tänka efter FÖRE.  Det gör jag liksom inte idag idag är just Eftertänket ett eftertänk. Ett tänk som blir till FÖR SENT då när det redan har hänt.

En saker är i alla fall bra, för idag kom jag ihåg det jag borde kommit ihåg igår.  Det gjorde att jag i morse fick gå upp tidigt gå till bankomaten ta ut pengar och knacka på hos min gamla farmor. Hon skulle fått pengar av mig sedan i fredags men det har ramlat in i glömska. Trotts att min syster påmint mig till och med igår då hon sa du måste nu.  Idag gjorde jag det jag hann, för dom hade inte gett sig av.

Min gamla farmor hur kan jag  glömma sånt viktigt? Hon som är den jag alltid haft så nära mig. IMG_20120612_110701

Ops nu blev det en steg ut från rutan till någon annanstans igen. Men som vanligt det kan ju inte någon tablett överhuvudtaget ta bort från mig tror jag. Dom där sidostegen som blir till när jag skriver blir ju liksom alltid till. Dom är ju en del av mig i mig så som jag är.

 

Nej, nu är det slut för den här gången.

BOK-0011-e1326972514227-191x300

Vill passa på att tacka för att ni är så många som läser min blogg, det ger mig mjuka tankar, det ger mig hopp om att vi tillsammans kan sprida ringar, Det är det vi gör. Tillsammans sprider vi ringar……….

//Carina

 

 

IMAG0216Snart är vi där igen, känns lite konstigt att skriva det nu för idag är vädret som den finaste vårdagen. Men det är ju oxå nära nu, ska bara bli jul innan.

Facebook, Författare och självkänsla

Hur går det ihop? Hänger det ihop på något sätt?

Igår fick jag en inbjudan på FB, pharmacy av Anitha Östlund. Innan FB råkade jag komma i kontakt med henne i från ett annat forum Skrivpuffen som är utformat av Ann Ljungberg.

Igår blev jag alltså inbjuden till ett forum på FB, patient där Anitha ville samla sina skrivar vänner. Jag var alltså utvald. I samband med utvalandet så ramlade in konstigheter i mig. Alla började presentera sig på sidan, hos mig flyttade det in prestationsångest.

“Självkänslan” som borde finnas, fanns inte, försvann långt bort. Flertalet gånger gick jag in och försökte mig på att skriva en presentation om mig själv. Hade tankar om att men gud vad ska jag skriva, det hela blev på ett konstigt sätt jätte stort utan att jag riktigt fattade det. Ångest över en sådan sak är ju ganska dumt med tanke på att jag redan för tre år sedan, skrivit en bok där jag hela tiden egentligen skriver om mig själv. “ Jag föredrar att kalla mig impulsiv” heter boken. Dessutom är jag ute och pratar in för okända människor ganska ofta, både i små och stora grupper. Då står jag längst fram och pratar på, som om det var det enklaste i världen. Så det var konstigt att jag inte förmådde mig att skriva en presentation på en grupp sida.

Problemet för mig, var att jag hade titelfobi. Jag tittade runt på människorna som hade skrivit en presentation, blev mer och mer tillbaka dragen i mina ord. De var författare, redaktörer, lektörer och ja gud vet vad alla dessa människor hade för olika tiltar och roller, i skrivsammanhang. Vad skulle jag skriva i min presentation? Blev frågor som flyttade in i mig. Men gud ,vad ska jag skriva vad gör jag i den gruppen.

Asså snacka om självkänslodödstankar och förminskande ut i finger spetsarna. Ju längre tiden gick ju längre ner i skorna var jag. Senare fram på kvällen tog jag mod till mig och började skriva. Fingrarna riktigt dansade fram på tangentbordet och ångesten försvann ju fler ord som hittade till den lilla textrutan. Innan jag hann tänka efter tryckte jag på rutan sänd. Jag läste inte igenom det jag skrivit, vilket i och för sig inte är ovanligt för mig. För jag tänker ju inte efter innan. Det så omtalade efter-tänket är ju något som jag liksom saknar. Detta var inte orsaken igår, då jag klickade iväg min presentation. För orsaken att jag inte läste igenom presentationstexten, var mera känslor av en massa rädslor av att inte duga, inte passa in, i den lilla gruppen av namn.

Idag är alla konstigheter och alla tankar från i går, historia, upplevelser som jag från historian känner att de upprepar sig. Historian upprepar sig, då när jag inte är vaken, ser med mina självkänsloögon på mig och mina beteenden. Då har jag väldigt lätt för att höja andra människor till skyarna, medans jag själv försvinner ner till havets botten. Jag märker det inte ens. Vet bara att jag får svårt att ta mig upp till ytan efter ett tag.

Nej nu har jag skrivit nog idag. Texten här visar mig att jag måste ta nya tag i självkänslo-jobbet igen, jag har nog lagt det för länge åt sidan. Det är alltså dags att kavla upp ärmarna och göra viktighetsarbete igen. Självkänsla är ju inte nått som ligger i skafferiet år efter år. Utan likt mjölk, så är det en färskvara.

 ImpulsivIkonen

Compassen är hemkänsla för mig, där har jag möjlighet att ladda energi samt Självkänsla……..

Compassen Vad är det?  Jo det är en förening där jag känner mig hemma. Där jag får tillåtelse att vara just sådan som jag är.  Men det är så mycket mera.

Compassen tillsammans med Familjestödsenheten som är knutet till Ågrenska ordnar i GBG olika former av sammanhang.

Q gruppen-träffar där kvinnor  med Npf träffas, hospital pratar, story fika  mm.  De ordnar intressanta föreläsningar, den senaste med Petter och gänget var nog  den populäraste. Tyvärr så var biljetterna slut innan jag fick tag på några, så det missade jag.  Compassen ordnar varje höst vinter en trevlig tillställning där föräldrar träffas diskuterar och blir klokare. Eller jag, blir så mycket klokare av alla som är där. Samtidigt får jag energi av att få befinna mig i situationer i acceptans, så jag slipper skärpa till så mycket. Sånt tror jag vi alla behöver. Mamma fika är också en sak som Compassen ordnar.

Har inte nämnt allt som händer och sker,  utan bara det som ploppar upp just nu. Intresseförening likt Attention, fast Compassen mera är närmare medlemmarna, för mig känns det så.  Jag känner mig mera hemma i Compassen. 

Compassen är mera matnyttig känner jag. Det är en förening som passar mig.  Nu är det inte så att jag uteslutit föreningen Attention utan även där har jag ett medlemskap. Det ena utesluter inte det andra så att säga.

Under gamla broar flyter det nytt vatten.

De gamla broarna men alltid ett ständigt nytt flytande vatten. Så blev mina tankar idag när jag tog till steg för att tänka.  Så mycket nytt vatten, drug som flyter under alla de gamla broar.  Ramlade tillbaka i tiden, sovaldi jag var 9 år  för nån timma sen.  Tänkte på alla broar som var då. Tänkte på hur vi alla  säkerligen hade drömmar som små, sovaldi alla drömmar vi skapar under vår uppväxt. Tanken blev så stor där ute i steget.  Mötte en familj som var på väg någonstans, där  jag gick. En mamma med tre små barn, familjen kommer från någon annanstans. När vi sagt hej, då jag åter var på väg igen flyttade det in tankar. Om dessa barns drömmar, vilka broar som de ville gå. Ville de växa upp här, eller hade redan, drömmar om att komma tillbaka till sitt hemland flyttat in hos dem ? Hade de här tre barnen drömmar om att i vår lilla by få svenska kamrater i skolan.  Eller drömde de om att deras pappa kom tillbaka från landet ingenstans.  Kanske fanns där en tanke om att deras farmor, mormor ännu var kvar,  i landet som har deras dofter som bekanter.  Kanske kan doften av spiskummin  locka tillbaka dom till en morgon när de förstod språket. 

Efter en stund var tanken hos mig själv när jag en morgon tillsammans med min kusin var i stallet där hästarna va. En kort stund  blev det minnen om att jag som barn cyklade för en lång backe sent en kväll. Mörker och skog som skrämde mig. Vid vår väg fram till huset  fanns ett träd där jag kunde skymta ett  öga, det var jag fruktansvärt rädd för.

Därefter flyttades mina tankar tillbaka i tiden till familjen, som jag nyss gått förbi. Då slogs jag av tanken att de små barnen säkerligen hade mer skrämmande vatten under sina broar. Där hade det säkerligen  flutit vatten som jag inte ens kommer i närheten av, i former av skrämsel och mörker.  Tanken som från början varit en  mjuk och fin tanke fylldes av allt annat än stall, spiskummin och salta stänk.  Inte ens rutten tång lyckades ta bort stanken som jag förlorade tanken i.  Bestämde mig för att i övermorgon när jag igen kommer möta familjen  som alltid är på väg någons stans. Då ska jag ännu mera  le, säga ett ännu säkrare och varmare hej. Jag vill  att de små  barnen ska få ett varmt härligt vatten att flyta under någon av deras broar.  Vem vet, kanske,  kanske kan det ta bort något av nått hemskt minne som seglar förbi hos dem.  Eller i alla fall så får de en stund  av ett  vänligt leende, när de är  på väg till deras någon annanstans.

Oj hur blev det idag bara en massa tankar från steg av min morgon.  Så det kan bli nu behöver jag ta hand om dagen för i kväll ska jag arbeta igen. Även där kommer det flyta vatten under broar, och där har det även flutit massvis med historiska vatten redan innan. 

Idag ska jag fortsätta just i denna tanke, ha det  i mitt medvetande,  att jag är och kommer att vara en del av det vatten som flyter under andras broar.  De människor jag möter idag,  jag kommer att vara en del av det vatten.  Då vill jag att de ska minnas det fina friska vatten som jag kan vara.  Jag ska vara en del av  andra broars klara, glimmande vatten. Det säger mig att jag  ska göra mitt bästa för att vara den som jag är ämnad att vara.  Det säger mig att jag får låta mitt ljus och mina fina sidor visa sig.

Plast och själavård!

en kopp med kaffe står bredvid mig. En kopp med en fyr på, cure färgen är  vit men färgad av allt kaffe jag druckit i koppen. Den är av plast, discount tålig, pharm så om du skulle tappa den i marken är det bara kaffet om det nu skulle vara det i, som  går till spillo, koppen kommer att hålla. Det är plasten som gör att den håller.  Oj va många ord det blev av en liten plast mugg som jag har i  mitt förtält.  Men jag ville likna den vid ett liv,  och hur livet är likt en plast mugg som jag har i mitt förtält,  när vi är små är det tur att  vi liksom ny gjord plast är tålig för det är många törnar vissa av oss ska igenom.

Som liten ska det i en bra värld tillgodoses  en babys behov. Byta blöja, mata, sova, möta krama och tas om hand om. Barnets skrik säger oss vad som behövs.  Sen bli barnet lite större,  beroende på vilken del som barnets kärna vill utveckla så har vi spring i öronen eller i benen. Springet i öronen är spännande, barn tänker och pratar mera rent utan krussiduller.  Springet i benen ger oss föräldrar mera spring som är nyttigt för oss.   Min son hade spring i benen, men tyvärr inte den balans som barn  bör ha. Många ärr blev det, många skrubbsår att tvätta. Många stunder i mammas knä, tillsist blev vi så härdade som bara vi kunde. Då reste sig min son reste sig upp vid ramlings tillfällen, han grät inte ens. Jag reagerade inte tillsist. Sommar benen min son hade var skrubbade  från  mars till oktober, många byxor blev det.  Alla skrubbsår på benen läker, tynar sakta bort och blir minnen i kroppen som inte känns.  Sånt är livet ibland får man skrubb så. Till slut är pojken liksom plast koppen stor har några år på nacken. Pojken ramlar inte lika ofta och skulle de ske så har livet på något sätt gjort honom till någon osårbar stark kille som står mera stadigt.  Plast koppen  har efter några år en större skörhet och mindre elasticitet,  kanske tappar jag den tillsist en sista gång och den går i sönder.  Koppens liv blir materia och ett minne på nått kort från husvagen.  Pojken eller människan blev stor, skrubbsåren på knän och armbågar har gjort pojken härdad, hans skinn är inte lika mjukt inte heller så skört det går inte sönder så ofta.

Där emot kan livet i andra delar gjort människan illa i själen.  Själ sår är inte lika läkningsbara som en pojkes sommar ben.  Själa sår blir minnen i kroppen på ett annat sätt. Ett själs sår får inte alltid den fina sårskorpan som tillsist blir mindre och mindre för att till sist inte synas mera. Nej, Själens så är mera sköra liksom glas. Hanteras varsamt är mottot för vissa själar. Hanteras varsamt vissa av oss har en större sårbarhet och får lättare själa sår. Vissa av oss har varit utsatta för mera själsår än vi borde.  Ett själa sår som läkt ger oss kunskaper i framtiden, om vi bearbetar och reflekterar. Själa sår som istället göms undan långt in i magen, sår som vi inte vågar lyfta fram och titta på går upp gång på gång. Den torkande sårskorpan blir aldrig till utan det oarbetade själasåret små blöder hela tiden men vi dövar smärtan genom olika substanser eller beteenden. Vissa av oss super huvudet sönder och samman, andra har lager av krämer idag till och med kemiska ämnen under huden för att slippa plocka fram värdelösheter inom oss. Andra blir duktiga och pedanterimänniskor.  Pedanteriet i mig är ett minne blott men jag har en underliggande sårbarhet för bakterier. Om jag inte hela tiden är uppmärksam blommar den upp och gör mig ofri igen. Idag är jag mera fri min sjukdomsbild och mina pedanteribeteenden är bearbetade genom att titta på vilka herakier som bodde inom mig av ångest.  Ångest och rädslor av att inte duga, städade jag undan med kemiska bakteriedödande preparat. Nu skulle  i och för sig mitt hem må bra av lite mera kvinnliga händer och ordning och reda. Men  idag är jag mera noga med, att våga må bra inom mig.

Idag är de blankpolerade golven och möblerna ett tecken som står för akutsjukvård i mig av mig. DÅ är det far och färde då just då måste jag titta på hur mår jag. Varför ligger mina rädslor i blankpolerade golv. Vad är det i mig som jag måste  mota bort och städa undan. Idag har jag även förstått att ångest når till en viss gräns, därefter, när den nått sin kulmer, så av tar den. Jag vet även ingen dör av ångest. Jag dör inte av ångest, men min kropp slits och blir sliten om jag hela tiden flyr och inte vågar titta bakom det som ångesten står för.  Idag är jag mera vuxen än jag var för två år sedan. Idag är jag mera människa, mera kvinna, mera mig,  mera den Carina jag ska vara. Idag är jag den jag är, så som jag är, ångest i världen kan ta bort min kunskap om mig själv. För jag duger just sådan som jag är. Japp, så är det men tänk för några år sedan visste inte jag det.  Då trodde jag på fullt allvar att det inte dög med att vara mig. Det tycker jag är synd.
Ännu mera synd är att jag vet, att det bor  och växer upp människor idag, som kommer att ha samma gamla vanliga känsla, som jag just tränat bort. Den att dom inte duger dom duger inte som dom är.
Det tycker jag är synd för visst duger!!!!
Lev idag just nu ska jag diska, duscha och njuta av campingliv…….. fast  det blåser, Lite blåsigheter står jag ut med.

??