Etik Människan och så jag då :)

Oj oj oj, online vilken härligt trevlig inspirerade dag det varit idag.  Är hel nöjd med dagen och alla klokheter jag fått till mig idag. Jag gillar Freud det får man säkert inte säga men jag säger det.

Idag har jag varit på utbildning, treat Etik och människan var temat, Egon Rommedahl stod för kunskaperna och tankar av hans ord skapade så många tankar, AHA och ja men visst så har jag inte tänkt men oj vad spännande och Yes vad häftigt.

Känner hur hela mitt inre är fullt av känslor i magen och hur det nu så här i efterstunden ploppar upp ja men så sa han och men oj det där var guldkorn.

Det här var spännande vid fika vid två presenterade han skrifter som jag egentligen kände att min arbetsgivare skulle köpa och stå för kostnaden. Men eftersom chefen var med och sa att det inte var tanken. Kände jag att det var skrifter som jag måste ha, som jag skulle kunna ha nytta av ändå.  Det fick bli mitt företag, IFR  som stod för kostnaden.  Att finna sin egen väg är ena skriften,  sedan ett litet Etik block.  Etik värdegrunder och allt vad det är, är saker som jag har ett stor intresse av.

En så vacker dag och en så härligt inspirerade dag. Är så full av mjukheter och upplevelser av dagen.

Tacksamhet, ja idag vilar jag i tacksamhet, har kunskaper i ett häfte som jag ska ta del av. För det känner jag tacksamhet.

Gå in på Egons hemsida så hittar du mycket inspirerade tankar och kan läsa om hans tjänster.

www.romedahl.nu

Bor det sorg i Diagnossambandet ADHD

Skrivkramp och tankarna flyttar längre och längre in i men så kan jag ju inte skriva. I mitt förra inlägg skrev jag om att detta inlägg skulle handla om sorg. Sorg i att komma till klarhet i att få diagnos. 

 

Sorg? Är det sorg som flyttar in i diagnosen eller bor den i själva diagnosen. Hade den kommit även utan diagnos eller hur är det?

 

Hur ligger det till?

 

Jag kan ju inte skriva att det bor sorg i alla som får diagnos, pharmacy för jag har inte träffat alla. Inte heller så tänker jag, att alla får sorg i situationen.  Men jag har mött ganska många kvinnor som har pratat om sorg.  I sambandet diagnos i det samband som jag fick diagnos blev jag både sorgsen och glad. Jag blev glad över att få förståelse och klarhet i mig själv.

 

Sorgen över att jag kanske inte fått den hjälp, som jag borde fått.  Även sorg över att jag har satt alldeles för höga krav på mig själv mm. 

 

När jag fick min diagnos, när jag till och med på papper hade ett par konstiga bokstäver på ett papper. Så var jag till en början lättat glad och tacksam.

 

Lättheten, gladheten och tacksamheten för att jag var inte dum i huvudet, jag hade bara ett funktionshinder.  När de första månaderna gått, blev det även mycket AHA jaha men det är för att.  Kom sedan ganska fort fram till att jag även var den samma som jag var innan.

 

När sedan informationen och min medicin som är Concerta, började bli som vanligt igen, när Medicinen slutade göra mig overksam. Så blev det till och med så att jag även fick lite av det som är bra med ADHD tillbaka. Jag hittade tillbaka min kreativitet, hittade tillbaka till den naivitet och min förmåga att vara en sann visionär. 

 

När åren gått och min bok föddes så var det en sorg som jag hittade till igen. Idag så här i efterhand ser jag många delar som bodde i situationen och tillståndet.  En del av det som visade sig var en sorg, sorgen över att har vi inte kommit längre. Jag kände att jag inte fick den uppbackning och dom förutsättningar som jag behövde.  Men snabbt kom jag framtill att det är jag som måste se till att det blir så som jag behöver.

 

Dessutom flyttade det in så mycket konstiga känslor i bokdebuten. Det kändes som jag hade bjudit in okända människor i mitt vardagsrum. Även tyckte jag det var konstigt att människor i den kommun jag bor i som jag aldrig pratat med innan började ringa hem till mig och var inställdsamma och sa snälla saker om modighet och att jag var duktig. 

 

Det konstiga i det var att jag redan innan min bok, var minst lika duktig och modig. Då var det ingen som ställde sig in.

 

Sorg var det, jag sitter här och försöker dra tillbaka trådarna till just sorgen. 

 

Mycket av sorgen idiagnos sammanhanget berodde mycket i mig på alla historiska misstag. Sorg över att ingen såg att mina misslyckanden, som var svårigheter i mig som till och med innan egentligen då var rent handikappande. Funktionshindret som i vissa sammanhang gjorde att det aldrig blev någon upprättelse.  Till och med så att jag tog till psykologhjälp för att sörja. Sörja klart en gång skull för alla.

 

 Det känner jag idag att jag gjort klart.  Idag känner jag att jag hanterar mitt liv, jag har så mycket koll som jag behöver resten och kollen som är okoll i mig är spännande. Spännande är en av de ingredienser som min ADHD behöver för att jag inte ska dö av tristess. 

 

Jag har mött många människor som är ledsna över sin diagnos. De skäms och vågar inte berätta för andra. Jag säger inte att alla måste berätta nej, det gör jag inte. Men jag väljer att berätta för jag tänker att så ensam som jag kände mig, i mina svårigheter. Mina små bubblor som jag kände fanns innan, är något som kan göra att andra slipper uppleva samma ensamhet. Det är en jätte häftig känsla att inse att jag är inte ensam. Jag är inte det ufo som jag inbillade mig att jag var. Det finns andra människor som inte så att de har lev mitt liv, eller har alla mina känslor.

Men min berättelse kan göra att andra känner igen sig.  Dessutom finns det massvis med barn där ute som växer upp som även de har tillgångar och o-till liknande mina. Jag vill att de ska se att de behöver inte skämmas, de behöver inte gömma undan  det fina i dom. Därför känner jag viktigheter i att gå ut och berätta. 

Även vill jag att människor som jobbar med människor som har makten i sin hand över andra människors liv. Att de människor ska se hela människor se att oavsett hur många möten som missas eller inte så är det inte av latheter som de missas. Vill väcka upp intresset för vad är det som gör att vissa av oss inte får ihop vissa delar av våra liv. Vad kan socialtjänst, skola och andra instanser göra för att livet för dessa människor ska bli mera hanterbart, vilka förutsättningar behövs för att det ska funka.

 

Men mest av allt känner jag att jag vill få människor som liknar mig, att få vara i sina tillgångar ha rätt förutsättningar för att få vara de underbarheter som de är. För det är just så det är! När vi är i våra tillgångar, när vi har möjligheter att vila oss i sammanhang där kraven och förutsättningarna är dom rätta, då  blommar vi då är vi verksamma fulla med tillgångar och  idéer som för oss framåt.  Vi ser saker från andra håll, vi ser saker från andra perspektiv.

Dessutom har vi inte samma tillgångar till de referensramar, som de som har den gamla vanliga hjärnan som de människor har som lär av misstagen. För oss kan samma situation nästa gång vara en helt ny situation, det gör att vi tar oss an problemen trevande och prövande även nästa och nästa gång. Våra referensbanker är inte kvar i samma utsträckning.

Därför provar vi igen och igen. Den vanliga gamla hjärnan brukar säga att så gjorde vi förra gången det funkar inte.  Hos oss  i den mera nyhjärnan tänker vi Varför inte, vi provade inte tillräckligt,  kan hitta tusen olika ursäkter till att det inte funkade, gången innan.  Dessutom är det så att när vi gör saker, då gör vi det, då  bara det blev så, för vi tänkte inte på det.  Ibland är det bra och ibland dåligt. Men jag tänker så att de gånger då det funkar, är gånger som ger en vinst, det gånger de inte funkar så har vi i alla fall provat. Kan hända några extra gånger för att vara helt säkra

 

 Inte heller här höll jag mig till tråden ser jag. Och jag har tagit min tablett, japp men tråden som andra har är en tråd och det är ju inte så himla svårt att hålla i en tråd. Mera än för mig då som alltid har så förgjordat bråttom så jag håller i tio samtidigt.  Det är som att säga till någon som är färgblind att hitta den röda tråden.  Då han kanske ser allt i grått.  Fast där har jag ju inte riktigt koll. 

Så det får bli en parantes.

För några månader sedan, fick till mig att jag i mitt föredrag, lyckades ge en annan människa ett gott skratt, denna till och med kom fram och tackade mig för att jag på något sätt lyckades lysa sol över hennes pappa genom att jag berättade om min kära far. 

Hm… ser att det blev lite sorg och massvis med annat även här ….. så är det när trådarna liksom är lite flera än en. Då blir det lite mera ut svävande.

Men vad jag vill säga är att det är helt okey att man känner sorg men ett råd är att du ska tillåta dig att sörja och det är bra om du på något sätt sörjer klart.

För en dag står du där och då lyser solen igen. 


Reflektion.

Jag har fått en ny start av morgondampen  men av ett lugnare slag. Idag var maken tvungen att gå upp lite extra tidigt, order det gjorde att jag vaknade tidigt. Redan kvart över sex stod jag och skummade min mjölk till mitt kaffe. Halv sju satt jag och åt frukost, tillsammans med de minsta barnen som faktiskt är stora idag.  På morgonpromenaden med hunden så ramlade det in en massa tacksamhetstankar, reflektions tid av åren som gått.  Hur det var förr, hur morgonen förr kunde vara.

Då för några år sedan, när det var mera yrt här hemma. När explosionen mera var en vana än ovana.  Idag är explosioner mera ovanliga inom dessa väggar. Förr la jag skulden på mig, dåligheter i mig, gjorde att jag tog på mig skulden om  krigshärden som var här hemma. Skuld är aldrig bra. Men skuld är något som vi som har  till och o-tillgångar inom NPF ofta känner. Tror inte det är så att alla lägger skuld på oss men, vi är ofta i situationer där vi är en del i det som sker som är mindre bra. Ofta eller i alla fall ibland är det så att vi får stå med hundhuvudet om att det är vårt fel.

Även  misstänker jag att vissa av oss är mera känsliga och tar åt oss skuld och skam som egentligen inte är vår. Känsligheten, dålig självkänsla  och historiska episoder gör att vi liksom suger i oss dåliga vibbar och vi villigt tar på oss “ Mitt – fel – känslor “. Även då vi inte ska göra det när det inte handlar om oss. 

Åter till det jag tänkt skriva om idag som liksom även idag  kom på villovägar.  Explosionerna som idag är mera ovanliga i vår familj.  Hur blev dom ovanliga? Vad är det som vi förändrat här hemma för att vara utan  Explosioner.

Inser att det är många olika saker som gjort att krigen inte är lika många i dag.

  • Jag har blivit äldre, allt är inte lika viktigt.
  • Jag vet om att jag har ADHD.
  • Jag har mera självinsikt.
  • Äter medicin och är mindre krävande av mig själv i min roll som mamma.
  • Barnen har blivit större, även de har mera insikter, de har lärt sig att ta ansvar fått rutiner som mera automatiserats.
  • Vi har alla fått insikter och vet konsekvenserna om vad och varför.
  • Rutiner har blivit vanor som är bra för oss.
  • Jag tror att vår familj har blivit äldre, fått in mera självinsikt i hur vi vill att det ska vara. 
  • Men inte att för glömma så är ju självklart vår medicin en del i det som är bra. Den gör ju att vissa av oss saktar in och blir mera i takt med livet själv.

Idag  gick jag och vovven i mina vilande tankar om tacksamhet. Egentligen är det kanske självklarheter för vanliga människor utan våra små egenheter. Men för mig blev det stort.

Vår familj har saktat in, fått rutiner. Självklart hörs och syns vi, men inte lika mycket idag i våra svårigheter. Utan idag är vi mera en familj som bor i sina tillgångar, det är allt som oftast som vi bor i våra tillgångar idag.  Känner att vi liksom låtit o-tillgångarna bli synliga, gjort dom till våra tillgångar. Provat på att lära oss att leva vårt liv. Istället för att leva ett liv som andra människor förväntar sig att vi ska leva.  Just det sista här, i  just det, bor det tacksamhet, vi är liksom de människor som vi  är ämnade att vara och just det gör oss vackra!

Tack, för denna klokhetsmorgon, när jag fick vandra i varma kärlekstankar tillsammans med mig själv och vår lilla Vovve. Så flyttade det in värme där ute i alla minus grader.

Andra kanske tänker att men hallå, det är ju så självklart vad har ni åstadkommit? En lugn morgon?  För oss har det inte varit nått självklart innan. Men idag är vi en familj som tillsammans kan sitta och äta frukost i lugn och ro. Sitta tillsammans och små prata om ditt och datt utan att vi kryper ner i skyttegravar. Inga bomber som skjuts, utan en trevlighets stund, så att dagen blir bra.

Foto0180

Snart kommer vi återigen kunna beskåda de små vackra vitsipporna som bjuder på vår,värme, och fågelkvitterier.

Lev idag, imorgon är till för att levas i morgon!!!!!

Alla Dessa Dagar blir sedermera till År……

I alla dessa dagar heter en blogg jo alla dessa dagar kan det vara för oss alla. I alla dessa dagar har jag ….. fyll med ord tänker jag.

Jo i alla dessa dagar har jag badat i lycka av att ha mina barn. Tänka sig att jag fick förmånen att det fanns själar som såg att jag skulle passa att vara deras mamma. Några där ute valde att jag skulle klara av att vara mamma till dem.

Alla dessa dagar…….

Alla dessa dagar skulle jag leva i okunskap och uppfattningar om värdelöshet ja alla dessa dagar var nödvändiga att jag skulle träna mig i att leva så för att inse att det var en lögn. En stor lögn men det tog alla de dagar att komma framtill en helt annan sanning.

tavla (9)_redigerad-2

Tänk här sitter jag och citerar en av de blå herrarnas ord men fyller det med andra ord än vad förmodligen herr Bildt själv skulle fylla dom med. Alla dessa dagar …….

Alla dessa dagar blev till innan jag kände att jag är på G igen. Det är dessa dagar vars vissa av dessa dagar var helt onödigt onödiga. Men kanske var det så att det var helt nödvändigt att ta till alla dessa dagar för att se att det i dessa alla dagar fanns onödighetesdagar.

Under många av dagarna bodde jag i ångest över att förlora mitt jobb. Man ville inte att jag skulle arbeta där. Idag är det historia och idag skriver jag och min arbetsgivare en ny historia ihop. Alla dessa dagar….

001 (2)

Ja tänk alla dessa dagar har passerat, mycket vatten har flutit under broarna, på något sätt känner jag nyfikenheter flytta in, nyorienteringar skapar en tilltro till min egna förmåga, på en ny plan.

Foto0129

Förr var det viktigt att jag hade och gömde min person bakom kunskap och klokhet, jag var mitt arbete, kompetensen och yrkesrollen var av yttersta vikt. Tills det en dag för några år sedan flyttade in en vänlighetsdam med stor portion empati acceptans i mitt liv. Kvinnan är min vänlighetskvinna och stöd i livet idag. Hennes ord och klokhet litar jag på till fullo.

kunskap_redigerad

Utan hennes stöd detta år, hade jag inte varit där jag är. Utan denna kvinnas stöd och tillit, hade jag och min bok inte blivit till. Utan min förmåga, min klokhet och min ADHD hade jag inte varit där jag är idag. Just nu är det på gott och ont. Mest på gott. Känner jag.

001

Nu är jag på g, Efter alla dessa dagar är det äntligen nya friska vindar som hjälper mitt segel att gå framåt. Jag står längst fram, men vid rodret har kartan och kompassen idag är det mitt egna skepp jag styr efter mina nya kunskaper. Visst fan duger jag, visst fan det tog alla dessa dagar, men det är dagar av klokhet och kunskap för utan mig vid ratten, utan min envishet och min frågvishet så hade detta fartyg inte haft någon kapten, inte ens seglat på sitt hav.

Alla dessa dagar va det ja…..

I alla dessa dagar känner jag just nu tacksamhet att jag är i NU efter alla dessa dagar. Tacksamhet över att alla dessa dagar i historiska och jag är på väg igen åt det håll som jag väljer.

Foto0036

Alla dessa dagar, jo, även en Kalle Bildt-are kan lära mig klokheter…….. i alla fall har han lärt mig, en strof …….

Blommor 007

En strof i alla dessa dagar……

Lev idag, alla dessa dagar är nu historiska.

Lev just nu!

Inte i historian.

IMG_20110531_074804

It ain’t over till the fat lady sings


GOD JUL OCH Kan du göra så?

220 kvm och julfirande är lite litet. Jo så e re, decease detta inlägg skall skrivas. Därefter kommer jag packa ner min stationära dator, nurse för att sedan få plats med broders familj, click systers familj, min moder och där till min gamla farmor. Min älskade gamla Farmor. Tåren rinner ner för kinden, min moster upp i himlen viskar hela tiden till mig just nu,  ”Carina, gråt inte torka tårarna och snälla gumman gråt inte. Kan du göra så, säger hon?” Därefter så berättas sedan den gamla historian om när jag var liten, ”och gjorde så” vilket var att grina upp hela ansiktet. Mormor som också bor i himlen, tittar lite strängt med glimten i ögat  på min moster, säjer till henne att klart att flickan ska få gråta. Det gör henne till människa. Därefter klappar hon på mitt huvud och låter mina tårar torkas av hennes mjuka klänning med blommor på. Hela mitt sinne framkallar nu mormors mjuka händer som klappar mitt hår, doften av min mormor gör att tårarna stillas. Tårarna som fälls över att farmors sista jul, kanske är denna julen som kommer.  Ännu är det inte säkert att min syster får med sig henne hit, men är det någon som lyckas så är det min syster som i så fall kommer att göra det.

Men tårarna rinner även för att min rädsla, som jag kände förra veckan,  då det fortfarande fanns ett hopp inom mig. Hoppet om att min vän är fel att säga, för han är mera som ett av mina barn, även om jag inte är hans mamma så ligger eller bor han och hans själ just på den platsen i mitt hjärta som är till för barnen. Han är ett av mina barn om inte biologiskt så i alla fall mitt själsliga barn.  Han har återigen så här i juletid fått för sig att välja att sakta ta livet av sig.  Förra julen åkte jag upp till honom och hans familj i dag, med en julklapp till honom i formen av en tavla som jag gjort till honom, där till lite kläder till lillemannen som bara var fyra fem månader.

Idag sitter han i någon kvart och lurar ut hur han ska få nästa sil, eller så sitter han just nu och fiskar efter nästa sil. Det blir kallt inom mig, rädslan från i förrgår när jag hörde fel och trodde att pojken lämnat livet för att flytta upp ett steg till himlen han med.  Just den rädslan grep tag om mig. För kanske är det just nu det som hänt, att han tagit sitt sista andetag, kanske är det just det som kanske hänt, kanske är det just nu i denna stund, just det, som han lyckats med. Kanske det skulle kunna vara så och kanske är det inte så. Det enda jag vet är att det gör för djävla ont att ha en pojke i tankarna som är vuxen men ändå ett litet barn. Idag är hans hjärta och hjärna kalla, idag vet jag att han kanske inte ens har en aning om att det imorgon är jul. Att hans son för andra gången ska uppleva julen, denna gången väljer sonens pappa att sakta ta livet av sig, i stället för att vara pappa till sin son och sin månadsgamla dotter.

Nej, min själsliga son väljer att knarka sönder sig, sin familj, stället för att ta tag i det livet han har, att vara pappa till sina barn. För Djävla sjukt att knarkandet, är viktigare än barnen. Denna skrift är nu till sin enda och den stationära skall nu plockas ner.  Tillsammans med den stationära datorn skall även, Mina tankar om min knarkande pojke nu begravas. Datorn kommer jag återigen packa upp på juldagen, men, Mina tankar om Sonen skall inte läggas mera kraft på. Jag har lagt så många redan, mina känslor och mina tankar behöver inte den oron och den sorgen.  Den sorgen kan komma då han gjort det han strävar efter, Då kan jag sörja, sörja i Kyrkan, vid hans bår, då kommer jag sörja hans död, och min oförmåga att inta sanningen, om att han är en knarkare som vill knarka, att han har ett val, ett val där han väljer att knarka sig till döds. Att han faktiskt skiter i alla,  runt omkring honom, som bryr sig, och vill han väl.
Han vill knarka sig till döds och han vill inte ha omtanke överhuvudtaget. Om han inte får knarka till omtanken.  Nej, nu kommer jag släcka ner tankarna, om honom. Nu ska jag välja livet, välja att leva just nu, nu handlar det om att packa ner datorn och fixa till. Därefter  skall det firas Jul, en riktigt God Jul, tillsammans med min familj, mina syskons familjer , moder och farmoder.  Vi skall äta gott leva gott!

Just så här, just nu, vill jag passa på att önska er alla en God Jul.

En riktigt God Jul, Där ni mår Gott, bor i närhet och kärlek.

Vill även passa på att tacka för att ni orkade läsa enda hit.

God Jul

Tomten Han kommer i år med

GOD JUL!!!


PS. 2011  är året då jag  skall genomföra mitt GÖRA SKILLNAD!

Sandelin av och på

Så mycket bättre, treat jo jag blev genast grymt ung, grymt lika grymt medveten om fantasi och hur det liksom bubblade runt i den tunna ungdomskropp, detta inlägg blir till just nu tillsammans med de första låtarna. Kontrasterna är grymma – Thåström som funnits alltid, Freestyle som liksom var något som snurrade runt i min freestyle en sommar. Nu mitt i vintern och tanken var inte ens att skriva om musik. Men på något sätt slinker det in lite sådant ändå. Tänk att musik kan ha en sådan stor betydelse. Kanske är det inte så för alla, men för mig har den alltid haft en central plats i livet. Konserter är ju något som jag skulle vilja gå på alltid.

Thåström det var längesen nu, skulle nog kunna tänka mig en kväll framför scenen igen.

Nu till ämnet som jag tänkte skriva om.

ADHD, av –på knappen och Christer Sandelin. Den där av och på knappen som finns där och lurar alltid. ADHD är i mig allt eller inget, av eller på, nu eller sen. Där sedan aldrig blir av, om det är saker som blir till av måsten, borde.

Motivation är ett ord som är drivkraften. Maken pratade igår om motivation och sport. Motivation slår klass. Motivation slår talang. Alltså du kan vara hur djävla duktig som helst, men utan motivation blir det ändå inte bra. Till och med Freud får sin plats här, bland Thåström, Sandelin, och sporten.

Där Freud menar att utan motivationen gör vi inget, (Jag) måste tjäna nått på det som jag gör. Utan motivationen gör jag inget.

Christer pratade om att han dövade sorger med antidepressiva tabletter och alkohol. Av och på omdömen hans ständiga strävan, skapande och viljan att synas som han pratade om sorglösheten som hann i kapp han, och sorgetankarna som bodde hos honom.

Som konstnär, den konstnär som han är. Inbillar jag mig att sorg, av och på och galenhetspanna måste finnas, för att våga, orka och kunna forma ut sina fantasitankar. Just det är det, som är det vackra i ADHD, för mig.

Det att vi är allt eller inget, glad eller ledsen, gränsen emellan är av eller på, impulsiva och o- eftertänksamma.

Orden hoppar ut som grodor, det bara blev så, just då tänkte jag inte på det. Där till så blev det som det blir i det vanliga livet, vissa saker blev bra och vissa mindre bra. Det som är, är att människor utan adhd lär sig av misstagen, vi med ADHD gör om misstagen och tillsist blev det något av det som till en början var galet konstigt.

Oj då tror inte jag fick fram det som jag ville få fram, mera än att AV och På är nödvändigt för att samla kraft. För kraften den gör jag av med, i alla mina projekt. Därför behöver jag vilandet emellan för att samla.

Vill tillägga att jag inte i detta inlägg säger att Christer Sandelin har ADHD. Fast det skulle inte förvåna mig, om det var så. Concertan kanske skulle kunna hjälpa honom bättre, än De antidepressiva tabletterna som han tydligen slutat med. Concertan skulle kunna hjälpa han sakta ner lite och ha en mera vilsam av och på sträcka, samt kanske skulle dessa göra att han slapp antidepressiva i framtiden.

Socialdemokrat…..

Så skriks det i högtalarna, diagnosis om Ebba spelas, Just nu till detta inlägget behöver jag lite Ebba Grön aggressivitet och ingen djävel har brytt sig om oss. Och den svenska byråkratin. J Nja så allvarligt är det inte. Inte alls.

Men känner att debatten nu är av intresse. Mona avgår som partiordförande, inte en dag för tidigt om jag får säga min åsikt. Jo eller oj då, det var ju det jag fick, eftersom det är min blogg. Den jag skulle vilja se på hennes post är herren som jag , Jenny Ström och Anders Nysteds lunchade med. Mikael Damberg, Heter Han som jag skulle vilja ha på denna höga post. Min önskan är av ren egoism och mina egoistiska själ handlar om att jag tror det blir en mänskligare och mera värdefull skola för alla, om de sedan kommer till makten. Det kanske inte ens behövs komma till makten. För redan nu finns ju möjligheter att påverka och verka. Damberg kändes genuin och verkade för klokheter. Nu är det ju inte så att jag lunchat med så många politiker, utan faktiskt bara en, denna en var då
Mikael Damberg, som jag skriver om. Ändå känner jag att det kan vara ett steg i rätt riktning. För han verkade för klokheter, dessutom var hjärtefrågan skolan. Han satt uppriktigt och lyssnade på vad hans lunchgäster hade på hjärtat. Skolan är ju även det en hjärtefråga för mig eftersom det är i skolan som ADHD gör mest ont. Då även när man är förälder.

Oavsett så nu känns det som politiken kommer att bli lite intressant igen, det händer lite grann. Tror detta kan vara ett sett till att få ett mera rättvist och klokt Sverige igen. Synd att valet är ett ny gammalt minne, kanske borde denna avgång varit långt innan. Men det är det ju, för om några år till tror och önskar jag, att de blåa rockarna, ger plats till ett lite mera mänskligt regeringsparti.

Där statsministern kanske kommer att heta Mikael Damberg. Denna herre har ju kanske nu läst min bok ”Jag föredrar att kalla mig Impulsiv”. Min bok den skulle ju han läsa efter den hektiska valperioden. Undrar om han hunnit med det eller om livet bara har gått ut på att andas och verka för att leva tills nu. Livskrafter är ju det vi behöver, bland de lite mera trötta politikerna. Så Herr Damberg, Snälla tacka ja om du får frågan, jag skulle vilja se skolan som en viktig fråga. Jag skulle vilja att skolan blev en viktig fråga för politiken och att Npf frågorna var något som är mera än ” valgodis” som genast glömdes dagen efter valet. För se ni det är just det jag inbillar mig att Herr Damberg skulle se till.

Jag tror att valgodiset skulle vara mindre, de genuina påverkningsbara krafterna skulle bidraga till humanitet respekt och empati om Herr Damberg sedan skulle ses som statsminister. För det var just respekt som jag kände att vi befann oss i då vi åt lunch i riksdagshuset.

Just den här lille kommer en dag gå i skolan, och då vill jag att skolan genomsyras med respekt, empati och förståelse för alla som går i skolan. Och att mobbing bekämpas för att lidande inte skall behövas kännas. Inte som idag då skolan här hemma bekämpar mobbing för att det blir så dyrt för skolan då de får betala massa pengar till den som blivit mobbad. //Malix.

Nordens Ark

en dag i det vackra vädret och en massa spännande djur. Två underbart härliga tjejer våran lille kille och en trevlig fågelskådare. Många steg gick vi, salve många härliga minnen att samla inom mig. Nordens ark i en vacker höstdag. Det var spännande och otroligt givande.  Men just nu trött. Lillkillen lika så. Det tar på krafterna att promenera ute i friska luften.   Tack tjejer  för en trevlig dag idag, den kommer jag bära med mig länge och om inte alltid.  Tacket kommer från både mig och och vår lilla kille, vi hade jätte trevligt.  Här kommer lite bilder som ni kan titta på och minnas.

Bokmässan 2010 Göteborg

En lång lärorik dag. Vaknade tidigt fast lite sent, seek idag hade vi tänkt oss till bokmässan. Redan vid nio satt vi i bilen.  Hittade till det bås eller monter där liten upplaga höll till. Tog de fyra demonstratörerna i hand, there och tackade för det fantastiska i att min bok blev till. Nu var det ju inte bara deras förtjänst, utan en stor del av mig och de som hjälpte mig att stava alla orden. Tog lite kort men då jag var lite  surrig så hann liksom inte min make med att kolla hur korten blev. De stackarna från liten upplaga måste funderat på vad som hänt för det gick lite snabbt och intensivt.  Sådant är det ju med mig. Jag är ju lite intensiv.

Där efter gick vi och letade efter Scenen som Mia Törnbom skulle inta vid 12. På vägen råkade jag gå förbi båset som handlade om dyslexi. Genast glömde jag bort Mia, bokmässan och varför jag åkte dit.

Svensk TalTeknologi AB Fångade min uppmärksamhet. Två herrar visade mig vad jag och andra dyslektiker behöver alltid. Det borde vara en självklarhet för alla hjälpinstanser och även eller FRÄMST en självklarhet för skolor. Inte ens priset Kan vara ett problem så det kan inte vara en kostnad fråga för skolorna. Nu är det inte så att det någon gång skall vara en Kostnads fråga om Hjälpmedel till människor som har speciella svårigheter, eller o-tillgångar bland sina tillgångar!

Just det som Svensk TalTeknologi AB visad mig vid deras monter var något som jag insåg att jag saknat i hela mitt liv. Det jag saknat är ett program som läser upp det jag skriver när jag skriver det. Jag behöver inte gå ut på nätet för att lyssna om det är felstavat eller grammatiskt fel.

Inser att jag då jag skriver en ny bok, kommer att använda mig utav deras program.

Självklart kommer jag även att behöva den fantastiska pennan som de även demonstrerade för mig.  Tänk er en penna som spelar in och styckes indelar efter orden jag skriver. Tänk om jag haft den då jag dokumenterade på jobbet. Då hade inte jag haft ett Handikapp i formen av dyslexi. Inte hade jag behövt gå hem med ont i magen, för att jag insåg att jag missat en massa viktigheter.  Nu tar orden slut för idag skriver mera i morgon……

Lev idag, just nu, så är jag tacksam över att jag och mina barn, inte kommer att vara dyslektiker här hemma. Då jag tänker mig att införskaffa det som vi nödvändigtvis behöver.

Svensk TalTeknologi AB gör att vi kommer att slippa känna av vår dyslexi.

Massvis med intressant information och inbjudningar.

Klicka här Lyssnade på Honom idag men kallt var det.

Skriver mera om honom imorgon

ännu en föreläsning men i GBG:

http://adhdawarenessweek.se/wp-content/uploads/2010/09/F%C3%B6rel%C3%A4sning-med-Sari-Solden-och-Dean-Solden-fr%C3%A5n-USA.pdf

ADHD är olika precis som vi människor är olika

PåRiktigt bloggen skriver om hippt och trendigt.  Till viss del håller jag med och visst finns det en chans att  det blir att historiska livet då kan skyllas på ADHD.  Mitt historiska liv oavsett ADHD eller inte så är vägen till idag vissa tider kantade av gropar och mindre bra saker.  Nu är det inte så att mina mindre bra saker mm är orsaker från missbruk av droger i den bemärkelsen. Kanske för att min far var en man som självmedicinerade sig med alkohol.

Trotts att jag nu sluppit att ta i tur med sådana problem  som drogberoenden, store så har jag ändå trotts allt  haft motgångar och sprungit för fort för att känna efter. Livet är lite sånt när alla intryck trycks ihop till stor kloss som upplevs samtidigt.

En klok lärare som jag en gång hade när min son var nyfödd. Jo så är det. Jag provade på att plugga samtidigt som jag ammade. Sonen följde med till skolan och läraren som var en helt underbar finsk kvinna vid namn Anniki  tog hand om sonen medan jag skrev uppsatts.  Samtidigt som jag  pluggade hade en  2 månaders gammal baby så fick jag även chans till lite arbete vid sidan om  tror jag jobbade 9 timmar / vecka.  Tills min lärare tog mig lite avsides och frågade om jag ville uppleva  min 30 årsdag.  Hennes fråga gav mig klokheten att stanna upp och se det som att jag kanske bara skulle göra en av sakerna.

Jo du  helt rätt  obehandlad ADHD i mig gjorde att jag hoppade av den nästan färdiga utbildningen och tog  jobbet 9 timmar/ vecka.

Förändring!!! Alltid förändring, stanna inte upp utan gör nått nytt så slipper tristessen  och tråkigheter komma i fatt. Fly, Fly stanna inte upp, utan ge mig av till nyheter så jag slipper stanna upp och ta tag i det som är viktigt.

Vad är det som är viktigt??? Mig, mig och åter igen mig. När kroppen inte längre orkar med nyheter och flyckter när det liksom inte längre räcker med förändringar och nya projekt. Det är då sömnproblemen visar sig.  När man ignorerat sömnproblemen tillräckligt länge så kommer de kroppsliga problemen.  Depressioner  redan vid sömnproblemen bör det stannas upp och tänka till. Det gjorde inte jag.  Inte ens med Concertan hjälpte det mig fullt ut.  Idag med klokheter och en diagnos ger det mig en större förståelse för mig själv. Även om jag inte  lärt mig det fullt ut så ger det mig möjlighet att bli klokare ju längre tiden går.

Klokhet kan inte jag få för mycket av.

Vad vill jag nu med  detta och påriktigt? Jag vet inte  riktigt kanske är det bara att visa på olikheterna.  ADHD och olikheter, ADHD är liksom  människor. Olika!

Även Concertan gör olika med oss, för mig gav concertan mig ett mera vaket liv, på normala tider.  I början gjorde den mig fruktansvärt lat.  Det viktigaste av allt så hjälpte den mig att stanna upp, ge mig tillgång till mina egna tankar. Tankarna flöt långsammare fram en och en. Dessutom  följde mina tankar en snittsad bana. Kan man säga så?  Vad jag menar är att tanke 1  födde tanke 2 som kanske gav mig ett svar i tanke 3.

Nu har även ADHD fört med sig KBT, och   en hel dag full av klokheter tillsammans med min KBT Terapeut.  Kanske är det så att klokheterna kommer från mig men på något sätt så lockar denna kvinna fram just alla mina klokheter.

Tanken just nu blir vacker trotts trötthet och allt omkring. Tack för en vacker dag där jag lärt mig ännu mera om  mig och mina olika egenskaper och annat. Klokheter föder klokhet.

Vill även passa på att tacka Cattis  på bloggen PåRiktigt, även där kan det hittas massvis med klokheter som hon delar med sig av.