Tillit är ett vackert ord.

Juholt pratar i DN om tillit och tillväxt. Tillväxt och tillit. Självklart hänger det ihop. Självklart är att tillväxten blir till om tillit finns, physician   tillit eller hur?  Jag vill likna det med ett litet barn.  Nu menar jag inte att barn och tillväxt och politik är samma sak.

Men vi tänker barnet som får växa upp i tillräckligt god miljö. Den lilla babyn behöver inte då inte förlitar sig på sin förmåga att överleva. Utan den lilles gråt säger honom henne att någon där ute finns som  ger den det som behövs för att överleva. Gråten är då ett språk för babyn som säger mig att han hon har hopp om framtiden. Inga faror i världen finns, som inte någon vuxen där ute kan ta bort.  Någon som har mera förutsättningar, att hjälpa till då hjälp behövs, finns,  det finns någon som  ställer upp och ger det som behövs. Tillit, till sin omvärld byggs upp hos det lilla barnet. Tillit till sig själv bor också i stunden. Barnet växer blir större, vågar i samklang med sin miljö ge sig ut i trygga omvårdande omgivningar pröva sina egna ben, ta egna kliv. Ju större barnet blir, desto mer  vågar han/hon.

Här byggs hans/Hennes självständighet, han/hon vågar sedan ta klivet ut,  vågar lita på sin och andras förmåga och välmening. Barnet växer upp, litar på andra, här bor och gror även empati, och förtroende.   Han/hon  får en tilltro till godheten i livet

Empati,  som jag idag känner är något vi saknar, idag har vi mera mentaliteten sköt dig själv skit i andra.  Skyll dig själv.  Det är inget som jag har med att göra, det är inte mitt fel att de inte har. Vi låter ungdomar få klart för sig, redan som väldigt unga, att de inte duger, det spelar ingen roll, du kan ändå inte. Vi skapar klyftor mellan de som har,  de som inte har. 

Vi blundar och ser tunnelseende. Tänker inte längre än näsan räcker.  Vi skiter i att andra inte har råd, vi struntar i att den ensamstående pappan/ mamma vänder ut och in på sig själv för att få det gå ihop. Vi låter barn växa upp och få klart för sig att de inte duger som de är. Vi visar klart och tydligt att vissa av oss inte duger och är mindre än andra till och med utan värde.

I mig gör sådant ont men det gör ont på ett sätt där det gör att jag inte ger upp. Jag vägrar tro att detta är det optimala och bestående, det ger mig tankar om att vi alla kan vara med och delta  att vi tillsammans kan skapa hjälpas åt.

Tillit, tillväxt jo du Herr Juholt, så sant som du sa det. Tillit för mig är det ett vackert ord, ett ord som visar på trygghet, närhet tilltro, till och med så att det ger mig hopp om en vacker framtid. För mig är det ett vackert ord.

Tillit.

Med rätt känsla, några Deciliter empati, hopp, tillit, tro på framtiden, medkänsla och medmänsklighet tror jag att vi har möjlighet. En möjlighet att få ett klimat i detta land där vi alla får plats där alla vi i vårt land vågar känna tillit och vågar tro på framtiden.

IMG_20110619_113027 med tillit kommer den här lilla kille växa upp och bli en stor kille med en tillit till sig själv sin omgivning och sin framtid.

Okunskaper är också kunskaper

livskraft, no rx tillsammans med att jag trampar mig trött i uppförsbackarna känner jag att jag fylls på med liv. Konstigt!  Helt slut efter mitt cykelpass ändå fylls jag av energi. En cykeltur minst 1 mil, om dagen är målet oftast blir det mera än 1 mil. Min kropp blir fysiskt uttröttad, vilket på något sätt tar bort negativa tankar.

Nu var det inte cykelturen jag skulle ta upp. Utan en incident igår. Där jag blev påmind om min historia, historian knackade på rev tag i mig och visade sig i former av ilska. En incident där jag  kände att min omgivning där jag då befann mig i, visade mig hur lite kunskaper jag och gruppen hade. Jag skulle undervisas i de mest basala av kunskaper hur viktigt det är med de tre fösta åren, mm vad som gömmer sig bakom agressivitet mm. Här just i denna stund klampar spöken fram och raspar tag i den där ni vi hon som är så oerhört oklok och ointerligent. Den gamla sanningen där jag misstänkte att jag var helt utan interligens.  Under tiden kvinnan satt och läste i sin bok högt för mig och de andra,då kände jag hur det liksom kokade inom mig. Nästan som det kokade över, ett slag i ansiktet, och tankar som hmm konstigt varför läser hon detta tror hon att vi inte kan? Är det så att hon tror att vi inte vet hur eller vad som är viktigt. När det sedan började handla om relationer och att vi borde kämpa med att få relationer. Då rann min bägare över, då blev det lite mera än jag orkade bära.

Idag ser jag det annorlunda.

Jag ser det som en jobbig uppförsbacke och lite sorgligt att kvinnan som läste inte har högre tankar om oss som hon skulle utbilda. Den utbildningen hon gav oss visar på hur hon uppfattar oss, visar vi en så okompetent nivå i våran arbetsgrupp, eller är det hennes egna föreställningar som vi fick ta del av igår, oavsett så är det synd, hur det än är. För det visar på vilka otroligt höga backar vi har att jobba oss uppför, vilket  gör att vi inte kommer att kunna lägga kraften på det vi borde utan mera  trampa på  och jobba med tillit, okunskap,fördomar.

Men det är kanske det som är min grej, Det är ju just okunskaper och fördomar som jag  går i gång på och gärna  hjälper till att sudda ut.

Idag ser jag det i nytt ljus, lite mera som  att  vad synd att de har så små tankar om våra kunskaper det gör ju att de måste lägga ner kraft på att oroa sig om hur vi  verkligen klarar av att sköta vårat jobb.

Det får på något sätt bli min uppgift att visa en bättre sida av mig visa på mina kompetenser, kunskaper så att de  blir mera trygga i att vi klarar av våra arbetsuppgifter.

Här ska tas i kragen…..

Jo jag vet, shop vet Jätte mycket och  e på det klara med att jag saknar den beryktade kragen. Men jag tänker inte ge mig, treat här ska Tas i kragen, skärpa upp se till att städa bort alla  gör det sen grejor. Varför??

För att jag inser att Djä…. en namman och alla de andra ramsorna,  Jag bestämmer, och min hopp min tro som jag skrev om i boken ” Jag föredrar att kalla mig impulsiv” stämmer…. det stämmer!!!! Det ända som inte stämmer är att jag övergav min egen sanning och lyssnade på mera kunnighet. Jag övergav mina egna trosuppfattningar om vad jag behöver och gav över ansvaret till någon som läst min  journal, träffat mig i några minuter. Nej, Jag får inte överge mig själv. Sådana saker som jag har uppfattning om mig, hur jag  bäst mår bra mm mm är 45 år erfarenheter av prövningar, jag väljer och just nu väljer jag min egen inre kunskap, oavsätt vad andra tycker tänker.  Nästa gång jag pratar med läkaren tänker jag berätta före honom att, Jag litar på min egen klokhet. Här skall inte till en massa piller utan en ren och skär kraftansträngning av mig. I att ta hand om mig själv! Ett litet vitt piller eller sånt Hjälper inte det som hjälper mig är mina tankar, ( Gammal kunskap som jag gav upp) tid för mig, en sak i taget och lyssna till min inre sång känna vad den vill säga mig. Sömnlöshet, orkeslöshet botas med vänlighetsvänligheter till sig själv så är det!!!
Sånt e livet ibland måsta man sätta sig själv i första rummet. Där kan man till och med bjuda in sina nära och kära men det viktiga är att jag själv även får plats, annars blir första rummet instängt, dammigt och sista.

Lev idag

Idag skall jag fortsätta att anstränga mig till att må bra, Att må bra är inte som bara blir,  må bra är mitt ansvar, jag väljer hur jag ska må!!!!!!!!!!!

Samhörighet är viktigt i ADHD…..

En långdag i bilen, ed åkte redan klockan åtta. Kom inte hem från klockan var närmare fem. Då hade vi hunnit med både Vbg och Bäckefors. Arbetsterapeuten hade ordnat en grupp kvinnor som har ADHD, cialis där vi fick mera kunskaper.  Det är känsla att träffa andra med samma diagnos, ampoule på något sätt vilar det förståelse och acceptans, utan att jag behöver be om det. Dynamiken blir till, av att vi på något sätt förstår varandra. För mig är den känslan fantastisk. I Vänersborg blev det även tillfälle att prata om min bok."Jag föredrar att kalla mig impulsiv."

Fast efteråt kände jag mig lite mycket, jag liksom slant in i ett sammanhang, där jag inte skulle ta plats. Men av någon konstig anledning blev det så ändå. Den konstiga anledningen är jag ganska van med,det brukar bli så. Helt plötsligt kommer jag på att OJDÅ, då satt jag här igen och pratade. Hoppas innerligt att inte de kvinnorna som höll i sammanhanget tog illa upp, för som vanligt blev det bara så, jag tänkte inte på det. Min vanliga gamla sanning som jag så ofta få vila mig i.

Tyvärr så missade jag idag mötet i Göteborg med Annika Bengtner.  Även här blev det konstigt, för då jag bokade in det mötet var det tomt i almanackan. Men den näst kommande veckan dök det de andra mötena upp så jag fick avboka. Synd, för Annika har en förmåga att få mig att må riktigt bra där känns det som jag fyller på energibanken.

Reflektion av dagen, är att jag ännu en gång kommit på hur viktigt det är att inte isolera sig, att träffa andra i samma situation. Att få tillgången till att kunna sitta ner  prata och lyssna känna samhörighet. Det är inte så ofta som det finns tillgång till att göra det.

Jag skulle vilja att det var en del i behandlingen, för människor med ADHD, det hjälper, stärker och ger energier. Det borde varit så redan då jag  den soliga dagen gick ut med den gula lappen, som innehöll ordnationen av Concerta.  Inte så att jag blir av med mina svårigheter och o-tillgångar. För de finns där, men som ett mirakel lyckas de bli till tillgångar i just dessa sammanhang.

jobbande dag idag

Då är det jobb igen. Kaffet är snart upp drucket och snart ska jag packa ihop mina saker för arbetsdagar igen, viagra Idag börjar vi tidigt redan vid 10. Möte i några timmar, ambulance sen igång med arbete med en gång.

Igår var vi i Göteborg. Läkarbesök på BNK, Jag hade tagit hand om tidsbokningen, skrivit den i min digitala kalender, ändå blev det fel, en timma fel. Jag hade skrivit en timma fel i kalendern, så besöket blev bara en halvtimma. Skäms man då, jo trotts att jag är så väl medveten om alla dessa missöden som blivit under mina år så lyckas jag ändå inte få till det.

Trotts att jag nästan dagligen kämpar med tider som ska bli till så blir det fel. Igår tag jag ett beslut om att tider är något som människor runt omkring mig ska få ta till ansvarsområden. Min make ska få ta ett större ansvar över min tid, över alla inbokningar, för mig räcker det att veta dagen. Man gör det man är bra på, att ha koll på klockan och läkartider är inte min grej ser jag återigen.

Nu är det dax att ändra, Maken får bli inbokare av familjeangelägenheter. Han har mera koll. Fast vi kom en hel timma försent så tror jag att besöket blev bra, mera effektiv tid. För vi sa det som var viktigt.

Bad även särskilt om att Annika Bengtner ska vara den som hjälper oss i skolan, en klokare mera inkännande person finns inte, Jag känner sådan tillit till henne, hon kan så mycket och vill så väl.

Jag hoppas verkligen att vi kan få henne att berätta för skolan. Jag träffade henne för i våras, redan första gången kände jag att detta är en kvinna som förstår, som ser och vet vad det handlar om. Med hennes hjälp blir det inte fel, aldrig fel.

Caroline af Ugglas

var idag med i tidningen attention, ask där hon sa något, search som jag blev lite stött på.  Här handlade det om att hon inte ville att dottern skulle ha diagnosen ADHD, fast skolan reagerat och ville hjälpa till. Nu säger jag inte att det var fel! Men jag tror att den rädslan hon känner för själva diagnosen, kan bli  ett hinder för andra barn när föräldrar läser. Andra som har barn, som kanske har lite svårigheter i skolan.  Ser tillbaka på historian här hemma när jag var livrädd, för att man skulle stämpla min son. Minns hur jag slogs och kämpade för att han skulle få vara som han var, även i skolan. Då  diagnos för mig var något farligt. Det var innan jag och min son träffade den fantastiska ”Dampdoktorn” med de buskiga ögonbrynen. Han som såg min son, som han var som lyste upp mina ögon, gav mig kraften. Att orka lite till, att se och kämpa så att min son fick rätt hjälp.

Jag ser ju mera diagnosen som en tillgång, har ju som sagt skrivit en bok om just det.

Adhd är inget funktionshinder i mig utan i samhället.  Framför allt så är det i skolan, det stora problemet är. Där är ju ADHD en symtom, på en skola, som vill att alla skall vara stöpta i samma form, man har inte kunskapen och inte heller de rätta resurserna.  För att stödja och uppmuntra de barnen, som inte är så fyrkantiga.  Rädslan i Hennes uttalande handlar, om föräldrar en sådan som mig,  sådan som jag var för många år sen, när det inte funkade.

När jag var en jobbig, gapig tiger som vaktade min sons heder.  Då innan jag själv hade kunskapen om just ADHD, med den sviktande självkänslan som ADHD diagnosen liksom bjuder på.  DÅ var jag rädd, rädd för att en stämpel skulle göra min son sjuk.

Idag vet jag och är hundra mil klokare.

I dag är ADHD en nyckel, en nyckel som hjälper mig och min son att få den hjälpen han behöver. Även om man ibland undrar i vilket århundrade man är i, så är det en hjälp i förståelse och kunskap. Inom honom själv kan han känna stolthet, och förbi se vissa små hinder, samt växa i sig själv, varje seger blir en vinst i honom, svårigheter i ADHD sammanhang där han lyckas växer han. Där han mera misslyckas, får han en  större förståelse för att det kanske inte blev som han tänkt.  Nu skulle jag kunna byta ut han, min son, orden till mig själv.

För även för mig, är det i dag en mera vilsam och behaglig kvinna i mig. Mina mål som  kanske inte  är helt raka, som ibland är hinder som visar sig i ord  av  som: nej jag tänkte inte på det eller, nej det hade jag inte en tanke på. Eller jag glömde, så kan jag liksom krama om mig själv och ha en förlåtande attityd emot mig själv,som visar mig att  i tillgången så är just det här  en liten otillgång, här behöver jag träna mera eller be om hjälp.

Som jag skrivit innan så kräver inte jag, att  en blind skall använda ögonen ingen annan heller, hoppas jag.  Förhoppningsvis så ger man en blind, andra hjälpmedel som gör det lättare för honom eller henne i dennes vardag.  Min ADHD kräver kanske inte en ledarhund eller glasögon, utan en eftertänksam och mera förstående omgivning där man inte dömmer min glömska eller impulsivitet som lathet och dumhet.  För just i mig i min adhd så är det så att nej jag glömde av det, eller jag tänkte inte på det. Lappen som jag skulle minnas tappade jag bort den försvann och det var inte för att jag var slarvig utan jag har liksom inte ens i minnet att jag inte minns var jag la den.

Tidsuppfattning för mig är något som jag inte har förmågan att känna riktigt, utan behöver min  make som hjälper mig  att planera för nästa steg. Ojdå ser att ämnet blev lång i sammanhängande och hoppigt min ursäkt hmm mitt lilla piller  som jag idag tog tidigt är ute sen länge.  Koncentrationen som är lite mera flyktig i mig, är just nu på flykt, inte hemma eller sover redan.

Jag ser i ett lite längre perspektiv än  af Ugglas just nu. Dottern kanske byter skola, till en mindre konstnärlig och förstående  omgivning där dotter för att slippa alla depressioner som  Caroline själv haft  kanske just skulle behöva den lilla extra kryddan av Concerta som kanske skulle hjälpa henne slippa sorgsenheten som också den ibland bor i just diagnosen.

P.s. Höll på att glömma det jag från början blev så glad över. Att i tidningen var även det lite julklappstips om olika former om  ADHD där av en som är speciell för mig, Min bok Jag föredrar att kalla mig impulsiv.

Klicka på länken så kan den beställas där. D.s.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
Twitter
%d bloggare gillar detta: