Igår fick maken sin elcykel. Elcykling i vardagen har snabbt blivit något jag tycker väldigt mycket om, och nu kunde vi för första gången ge oss iväg tillsammans på varsin cykel.
🇸🇪 Svenska – du är här
🇬🇧 Read this post in English
Min egen cykel är numera hela tre veckor gammal.
Vi var överens om att börja försiktigt.
En liten tur bara.
Vi cyklar till Ödeborg och sedan hem igen, tänkte vi.
Fast vi kan ju åka lite till
När vi kom till Ödeborg kändes det fortfarande bra.
Då kunde vi ju lika gärna cykla bort mot mammas hus innan vi vände. Det skulle fortfarande bli en ganska lagom tur, kanske omkring en mil.
Men när vi kom dit tänkte vi att vi kunde fortsätta till Edstena fors.
Och när vi väl var där…
Ja, då kunde vi ju faktiskt lika gärna cykla vidare till Högsäter och hälsa på barnbarnen.
Så gick det med den där lilla försiktiga premiärturen.
Det som skulle bli kanske en mil slutade med nästan fyra.
Naturen blir annorlunda från en cykel
Det blev omkring tre timmar ute med skog, betesmarker och natur omkring oss.
På cykeln kommer man nära den på ett annat sätt.
Man känner dofterna. Man ser sådant man kanske bara passerar när man sitter i en bil. Naturen finns liksom precis där – inte som något man åker förbi, utan som något man befinner sig mitt i.
Vi provade också den lilla promenadstigen som människor i Högsäter har byggt med egen kraft.
Som cykelväg var den kanske inte alldeles optimal. Det var faktiskt ganska svårt att cykla på vissa delar.
Men arbetet bakom den imponerade på mig. Att människor går samman och skapar något med sina egna händer för platsen där de bor – sådant tycker jag om.
”Men har ni cyklat hela vägen?”
När vi kom fram till Malou, så stod hon i köket och kom ut för att ställa frågan.
– Men har ni cyklat hela vägen?
Japp.
Det hade vi.
Vi gick in och fick vatten. De satt och åt och salladen såg alldeles för god ut för att jag skulle kunna låta bli att smaka lite.
De har precis kommit hem från Grekland och hade dessutom med sig en liten present till oss: en söt plåtburk med kryddor till tzatziki.
Och här uppstod plötsligt en utmaning.
Min tzatziki är nämligen en av mina hedersröror. Den gör man inte bättre än min.
Trodde jag.
Under resan meddelade min dotter att hon faktiskt hade ätit en tzatziki som var godare än min.
Det kan naturligtvis inte lämnas oemotsagt.
Nu har jag grekiska kryddor hemma, så det är bara att levla upp. Tzatziki à la Grekland ska det bli.
Sedan vidare till nästa stopp
Efter Malou cyklade vi vidare till våra andra barnbarn.
Hugo var högt och lågt, pratade, skrattade och visade alla möjliga konster.
Emilia berättade om skolan och att hon hade fått läxhjälp. Framför allt berättade hon att hon tycker att det är roligt att gå till skolan igen.
Det gjorde mig glad att höra.
Hon berättade också att hon funderar på att bli lärare när hon blir stor.
Jag sa till henne att hon som tycker om skolan kan bli vad som helst och att lärare är ett väldigt bra mål.
Sedan tänkte jag att det räckte så.
Man behöver inte som vuxen börja komplicera ett barns framtidsdröm. Vill hon bli lärare just nu, då får hon drömma om att bli lärare.
Sonen, som faktiskt fyller år idag, fick också prova min cykel.
Självklart provade han boostläget.
Det hade nästan varit märkligare om han inte gjort det.
Elcykling i vardagen – nästan fyra mil senare
Till slut skulle vi förstås hem också.
När dagen summerades hade vår lilla försiktiga cykeltur blivit nästan fyra mil.
Och jag var trött.
Men framför allt var jag stolt.
För någonstans under de där milen fanns också känslan av att vi gjorde något bra för oss själva.
Jag tycker om elcykeln just därför.
För mig har elcykling i vardagen blivit ett snällt sätt att ta hand om kroppen.
El behöver inte betyda att motorn gör jobbet hela tiden. När vägen är platt och kroppen känns stark går det alldeles utmärkt att cykla med kroppens egen kraft. När backarna kommer kan man ta hjälp.
Det är kanske just det jag tycker så mycket om med elcykling i vardagen. Jag kan låta kroppen arbeta utan att varje backe behöver bli ett hinder.
Men skulle inte det här vara ett ADHD-inlägg?
Jo.
Det är tisdag och enligt min egen plan skulle jag skriva om ADHD idag.
I stället började jag skriva om en cykeltur.
Fast ju mer jag tänker på det, desto mer passande känns det.
Vi skulle cykla en liten sväng.
Sedan kunde vi åka lite längre.
Och när vi ändå var där kunde vi fortsätta en bit till.
En tanke blev nästa och nästa och nästa.
Till slut hade vi cyklat nästan fyra mil.
Och texten gjorde ungefär samma resa.
Jag började vid våra elcyklar och hamnade hos naturen, barnbarnen, skolan, framtidsdrömmar och grekisk tzatziki.
Kanske är det inte alltid jag som ska passa in i mallen.
Ibland får mallen helt enkelt försöka hänga med.
För jag är ingen mall.
Jag är jag.
Och ibland blir den lilla planerade turen mycket längre än jag tänkt mig.
Både på cykeln och i tanken.
Hur fungerar det för dig?
Känner du igen dig i att en liten plan plötsligt blir något helt annat?
Kanske börjar du med en sak och upptäcker en stund senare att den har lett dig vidare till både två och tre andra saker.
Eller är du tvärtom en person som gärna bestämmer vägen i förväg och håller dig till den?
Och du som cyklar elcykel – använder du elen hela tiden, eller gör du som jag och låter kroppen arbeta när det känns bra och tar hjälp när den behövs?
Berätta gärna i en kommentar. Jag tycker om när mina egna funderingar får möta andras erfarenheter.
Läs gärna vidare
Jag byggde inte appen för mig själv – men den började visa mig min vardag
Vill du fortsätta följa mina tankar om ADHD, vardagen, relationer och allt det där som händer medan livet pågår?
Prenumerera gärna på Malix.se så får du veta när ett nytt inlägg kommer.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Malix/ Carina Ikonen Nilsson
Lämna ett svar