På tåget hem från Stockholm – en ståtlig äldre byggnad med vackra takdetaljer och ärgade koppartak längs en stilla gata i morgonljuset.

På tåget hem från Stockholm – en seger och tankar om människovärde

På tåget hem från Stockholm känner jag en märklig blandning av seger, glädje och sorg. Vi klarade resan, hittade rätt och kom med tåget. Men mötet med människor i hemlöshet vid Centralstationen väckte också frågor om människovärde, vårt samhälle och allt det vi har lärt oss att acceptera.

🇸🇪 – 🇬🇧 English post when is done

Tåget rullar och jag känner seger

Tåget har börjat rulla.

Jag tittar ut över fjärden, över alla hus, höga och låga, och känner en seger inom mig.

Vi klarade det!

Ett litet fusk hade jag redan gett mig själv när jag bokade resan. Eller egentligen flera små fusk, men än så länge har vi bara behövt använda ett av dem.

Jag kallar det fusk, fast det kanske snarare handlar om att skapa möjligheter för mig själv att klara av sådant som annars kan bli övermäktigt.

I huvudet spelar Thåström och Katarina klockor.

Musiken susar genom tankarna medan Stockholm sakta försvinner bakom oss.

Det känns vackert.

Och lite härligt.

För lyckan just nu är att vi kom med även detta tåg.

Vi hittade rätt. Vi höll tiderna. Vi gjorde det tillsammans.

Jag tänker tillbaka på när vi åkte hit och hur mycket oro det fanns redan innan resan började.

Då skrev jag om det i På tåget mot Stockholm – ADHD, reseångest och en liten seger i taget.

Nu är vi på väg hem.

Och den där sista deltävlingen är avklarad.

Alla mina resor till Stockholm – men för vems skull?

När jag sitter här och ser landskapet förändras börjar jag tänka på alla gånger jag har varit i Stockholm.

Det är ganska många resor genom åren.

Men när jag försöker minnas inser jag att kanske bara en eller två av dem egentligen har varit för min egen skull.

Resten har handlat om andra människor.

Arbetet. Kurser. Utbildningar. Ungdomar jag mött genom mitt yrke.

Jag har velat att de ska få uppleva saker. Att de ska kunna säga att de har varit i Stockholm, att de vet vad Katarinahissen är och att de har besökt Skansen.

För mig har det funnits något viktigt i det.

Att få känna till sin huvudstad. Att ha sett platser som andra pratar om. Att få egna upplevelser och minnen att bära med sig.

Det har kanske inte alltid varit det viktigaste i deras behandling eller i det arbete vi gjort tillsammans.

Men det har varit viktigt för mig att ge dem möjligheten.

Och så sitter jag här och inser något.

Inte ens den här resan var egentligen för min skull.

Ändå blev den det.

En resa till som får plats i kroppen

För även om jag inte hade någon särskild plats jag själv måste besöka, någon människa jag måste träffa eller någon upplevelse jag längtat efter, så var jag ju med.

Jag har gått på Stockholms gator.

Jag har bott på hotell, ätit gott och upplevt ännu en bit av vår huvudstad.

Jag har skrivit om Wellington Hotel, det oväntade badkaret och nästan 10 000 steg.

Och om hur jag längtade hem i Borta bra men hemma bäst – vardagen.

Allt det där finns nu som minnen.

Som ännu en resa i kroppen.

Och kanske är det just det som känns lite annorlunda idag.

Jag har inte bara ordnat en resa för någon annan.

Jag har också varit en del av den.

Jag har hållit reda på tiderna, hittat rätt och tagit ansvar för det som behövde fungera.

Fast vi gjorde det tillsammans.

Det är viktigt att säga.

För det handlar inte om att jag ska klara precis allting själv.

Det handlar om att jag faktiskt klarade min del.

Stockholm är vackert – men också så sorgligt

Fast dagens tankar stannade inte vid segerkänslan.

För Stockholm är vackert.

Så otroligt vackert på sina platser.

Men också tragiskt.

Och smutsigt.

Det blev vi påminda om redan när vi kom till Centralstationen idag.

Där, precis innanför portarna, satt de.

Människorna som kanske inte har någonstans att bo.

Ingen egen säng.

Ingen dusch att gå hem till.

Någon satt med slutna ögon och höll sin telefon framför ansiktet.

Jag började fundera.

Försökte han visa att han inte sov?

Var det något han lärt sig efter många år av att behöva vara på sin vakt?

Jag vet inte.

Jag vet ingenting om just hans liv.

Men bilden fastnade.

Där satt han.

Och där gick vi.

Människor på väg någonstans.

Vi skulle till vårt tåg. Andra skulle till sina arbeten, sina familjer, hotell eller hem.

Vi såg människorna som satt där.

Och fortsatte gå.

När blev det accepterat att människor lever så här?

Det är nog detta som gör mest ont i mig idag.

Inte bara att människor lever i hemlöshet.

Utan att vi verkar ha vant oss vid det.

Att det har blivit en del av stadsbilden.

Som ett hus, en skylt eller en bänk.

Där sitter människor som inte har det mest grundläggande, och runt omkring fortsätter samhället precis som vanligt.

Vi har tider att passa.

Vi ska hinna med tåget.

Vi har våra liv att leva.

Och jag är ju precis likadan.

Jag gick också förbi.

Det är så lätt att tala om människovärde, solidaritet och omtanke.

Men vad betyder orden när vi samtidigt accepterar att människor lever utan en trygg plats att sova på?

Jag tänker inte att varje människa som passerar måste kunna lösa någon annans livssituation.

Men jag undrar när vi började betrakta detta som något normalt.

När slutade det vara något vi reagerade på?

Eller reagerar vi fortfarande, men har lärt oss att inte visa det?

En hundralapp till Faktum – hjälper jag verkligen?

På vägen hit köpte jag Faktum.

Hundra kronor.

Tidningen har jag inte ens öppnat ännu.

Men jag köpte den.

Och någonstans inom mig väcktes en känsla av att jag hade gjort något bra.

Att jag hade bidragit.

Fast idag började jag fundera över den där känslan.

Hjälpte jag verkligen?

Eller köpte jag mig också lite lugn i mitt eget samvete?

För när jag tänker vidare upptäcker jag något hos mig själv som inte känns särskilt bekvämt.

Jag väljer vem jag köper tidningen av.

Jag köper av människor som jag tycker ser ut att ha haft ett hårt liv.

Människor som inte uppfattas som tiggare i mina ögon.

Men vad vet jag egentligen?

Vem har gett mig rätten att avgöra vem som lider mest utifrån hur en människa ser ut?

Jag vet ju inte vad människan behöver hundralappen till.

Jag vet inte vad som händer efter att jag har gått vidare.

Kanske gör pengarna skillnad just den dagen.

Kanske inte på det sätt jag hade hoppats.

Men det är också märkligt att jag ens behöver fundera över om personen använder pengarna på ett sätt som jag tycker är rätt.

För även där har jag sorterat ut vem som lider.

Vem jag anser förtjänar min hjälp.

Och vem jag väljer att gå förbi.

Det var ingen särskilt behaglig upptäckt.

Kan jag vara lycklig och samtidigt känna sorg över samhället?

Nu sitter jag på tåget hem.

Jag borde kanske bara vara glad.

Glad för att resan gick bra. För att vi klarade alla tider. För att vi hittade rätt och nu sitter där vi ska sitta.

Och jag är glad.

Verkligen.

Men samtidigt finns de där människorna vid stationen kvar i mina tankar.

Jag vet inte riktigt varför just dagens möte satte igång så mycket inom mig.

Kanske för att kontrasten blev så tydlig.

Vi kommer från ett hotellrum med en skön säng, badrum och frukost.

Vi är på väg hem till vårt eget.

Till vardagen.

Till tryggheten.

Och människorna vid stationen sitter kanske kvar.

Jag vet inte vart de tar vägen ikväll.

Men jag vet att jag har någonstans att gå.

Det är en skillnad som är svår att blunda för när man väl börjat tänka på den.

Mellan raderna – två sorters seger

När jag läser mina egna tankar inser jag att den här resan kanske har gett mig mer än jag först förstod.

Den ena segern är min egen.

Jag gjorde något som jag hade oroat mig för. Jag planerade, förberedde mig, tog hjälp och genomförde resan.

Jag behöver inte kalla mina förberedelser för fusk.

De var ju en del av det som gjorde resan möjlig.

Men det finns också något annat mellan raderna.

Jag har under många år velat ge andra människor upplevelser, möjligheter och minnen.

Och kanske har jag ibland glömt att jag själv också får ta plats i det jag gör.

Att jag inte bara behöver vara den som ordnar, hjälper och ser till att andra får uppleva.

Jag får också vara med.

Jag får känna glädje.

Jag får bära hem mina egna minnen.

Och samtidigt får jag känna sorg över det samhälle jag lever i.

För att jag klarade min resa betyder inte att jag behöver stänga ögonen för någon annans situation.

Kanske handlar det egentligen om att kunna bära två tankar samtidigt.

Jag är glad över det jag har klarat.

Och jag vill inte vänja mig vid att andra människor saknar det mest grundläggande.

Det ena behöver inte ta bort det andra.

Och kanske är det just acceptansen som skaver mest.

Att vi har vant oss vid något som vi aldrig borde vänja oss vid.

En fråga till dig som läser

Har du någon gång passerat en människa i utsatthet och efteråt funderat över varför du bara gick vidare?

Tror du att vi har blivit likgiltiga, eller har vi helt enkelt accepterat att samhället ser ut så här?

Och vad händer med oss som människor när sådant som borde beröra oss blir en del av vardagen?

Jag har inga färdiga svar.

Men idag följde frågorna med mig på tåget hem från Stockholm.

Tillsammans med Thåströms musik, utsikten över fjärden och känslan av seger.

Och alltihop kommer att få följa med mig hem.

Läs gärna mina tidigare inlägg från Stockholmsresan

Prenumerera på Malix.se

Vill du fortsätta följa mina tankar om vardagen, ADHD, människovärde, relationer och livet som det faktiskt är?

Prenumerera på Malix.se och få nya inlägg direkt till din e-post.

Här skriver jag om både de små segrarna och de stora frågorna.


Lev idag, just nu. Igår är historia och morgondagen vet vi ingenting om. Men det vi ser och gör idag kan påverka hur morgondagen blir.

Carina Ikonen Nilsson


Upptäck mer från Malix.se

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Kommentarer

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Upptäck mer från Malix.se

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa