I dag vaknar vi i husbilen igen. Hanatorp är platsen vi befinner oss på, och den här gången har vi åtminstone lite utsikt över sjön. Men den här morgonen börjar med yrsel i husbilen, och genast känns tillvaron lite mer osäker.
🇬🇧 Read this post in English further down the page ↓
Men jag känner att yrseln har kommit tillbaka. Den är inte alls så stark som den brukar kunna vara. Just nu känner jag bara av den när jag rör huvudet lite för snabbt. Frågan är om den kommer att bli värre eller om den stannar här.
Om den fortsätter så här kommer jag att klara det. Men blir det som när yrseln är som värst, då kan jag inte stå upp över huvud taget. Det återstår att se hur det utvecklar sig. Blir det värre får maken hjälpa mig tillbaka till sängen.
Yrsel i husbilen – rädd för att röra huvudet
Just nu är jag mest rädd för att röra på huvudet. Inga snabba rörelser. Håller jag huvudet stilla är det okej.
Det var länge sedan jag hade sådan här yrsel. Att vakna med den här i Lvl² känns lite obehagligt. Hade jag varit hemma hade allt känts enklare. Där känner jag varje steg och vet precis var jag kan hålla mig.
Här är det trängre, och bara tanken på trappsteget ner från husbilen gör mig försiktig.
Att få yrsel i husbilen gör mig extra försiktig. Här finns inte samma utrymme som hemma, och varje rörelse behöver få ta lite längre tid.
Samtidigt ligger sjön där utanför. Jag kan ana den från platsen där jag sitter, även om jag just nu inte vågar röra huvudet alltför mycket för att titta ordentligt.
Dagen har precis börjat. Jag vet ännu inte om yrseln tänker ta mer plats eller sakta dra sig tillbaka. Just nu får jag göra det enda jag kan: sitta stilla, känna efter och ta en rörelse i taget.
Jag har skrivit om min yrsel och Ménières sjukdom tidigare. Du kan läsa det inlägget här: Ménières sjukdom – när kroppen bestämmer över dagen.
Från full fart till stillhet
Det känns lite snopet. I går var jag på benen och orkade göra massor av saker. I dag innebär min yrsel i husbilen att det i stället blir stillhet i massor, kanske bara för att jag ska orka vara vaken.
Än vet vi inte om vi behöver åka hem. Kanske behöver vi inte det. Kanske är det precis det vi måste göra. Vi får vänta och se vad kroppen bestämmer åt oss.
Det är märkligt hur snabbt förutsättningarna kan förändras. Vi kan vakna med en plan, men kroppen kan ha gjort upp en helt annan.
Kanske blir det här en dag fylld av påtvingad grön tid. Inte den återhämtning jag själv har valt, utan den stillhet som kroppen kräver. Jag har tidigare skrivit om varför grön tid och återhämtning mellan uppgifterna är så viktig.
En elcykel och ett väldigt stort paket
Innan vi kom till Hanatorp i går köpte maken en elcykel. Den fanns i Sisjön, och det var därför vi åkte så långt.
Redan innan vi gav oss av hade det dessutom kommit ett paket till honom. Ännu en liten sak till maken.
Eller liten och liten. Paketet var väldigt stort.
Där låg ett nytt objektiv.
När vi sedan var på väg hit satt maken och funderade en stund.
– Ville inte du ha en mjukglassmaskin? sa han plötsligt.
Jag ler när jag skriver det, för jag känner honom. Det där är hans sätt att lätta lite på sitt samvete. Först en elcykel och ett nytt objektiv till honom – och sedan börjar han fundera på om inte jag också behöver någonting.
Behöver jag verkligen en mjukglassmaskin?
I våras hittade jag en enklare glassmaskin från Ninja. Jag skrev faktiskt om dagen då maken överraskade mig med den i inlägget Glassmaskin, strömavbrott och livet som händer.
Den är riktigt bra, eftersom jag kan göra glass som är lite snällare än den man köper i affären. Jag kan själv kontrollera både sockerhalten och fetthalten och bestämma vad glassen ska innehålla.
Dessutom blir den så mycket godare än vanlig paketglass.
Behöver jag då en mjukglassmaskin?
Nej, det gör jag faktiskt inte. Den glassmaskin jag redan har är tillräckligt bra. Jag kan redan äta hemmagjord glass när jag vill, även om det är vanlig glass och inte mjukglass.
Så maken får nog fortsätta gå omkring med sitt lilla samvete ett tag till. Elcykeln och objektivet är trots allt hans. Någon mjukglassmaskin behöver han inte köpa för att väga upp det.
Fast det är ändå lite gulligt att han försöker.
I dag behöver jag något helt annat
I går handlade dagen om mil, inköp och nya saker. I dag handlar den om att hålla huvudet stilla och känna efter.
Jag behöver ingen ny maskin i dag. Jag behöver lugn, försiktiga rörelser och en make som kan hjälpa mig om yrseln blir värre.
Kanske behöver vi åka hem. Kanske kan vi stanna kvar här vid sjön och låta dagen bli precis så stilla som kroppen kräver. Dagens yrsel i husbilen får helt enkelt bestämma vad som är möjligt.
Det får tiden visa.
Du kan läsa fler berättelser från våra resor på sidan Husbilsliv – resor, campingar och livet med Lvl².
Frågor till dig som läser
- Har du varit med om att kroppen plötsligt har förändrat alla dina planer?
- Har du lätt för att acceptera påtvingad vila, eller börjar tankarna genast leta efter något att göra?
- Finns det något du tidigare trodde att du behövde, men sedan upptäckte att det du redan hade var tillräckligt?
- Brukar någon i din närhet också försöka lätta sitt samvete genom att vilja köpa något till dig?
Vill du bjuda mig på en fika?
Jag har nu bytt betalsystem från PayPal till Stripe, för att det ska vara enklare och tryggare att betala här på Malix.se.
Om du uppskattar mina texter och vill bidra till att bloggen kan fortsätta växa får du gärna bjuda mig på en fika. ☕
Betalningen sker tryggt via Stripe med kort och, där det erbjuds, Klarna.
Prenumerera på bloggen
Vill du följa med i mina vardagsreflektioner om livet, ADHD, närvaro, återhämtning och våra resor med Lvl²?
Prenumerera gärna på bloggen, så får du veta när ett nytt inlägg publiceras.
👉 Fyll i din e-postadress i prenumerationsrutan och följ Malix.se.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
– Carina Ikonen Nilsson
Waking Up Dizzy in the Motorhome – When Today’s Plans Have to Wait
🇸🇪 You can read the Swedish version above.
Today, we are waking up in the motorhome again. We are staying at Hanatorp, and this time we at least have a little bit of a view of the lake. But this morning begins with dizziness in the motorhome, and suddenly everything feels a little more uncertain.
The dizziness has returned, although it is not nearly as strong as it can sometimes be. Right now, I only notice it when I move my head a little too quickly. The question is whether it will get worse or stay like this.
If it continues at this level, I will manage. But if it becomes as severe as it can be at its worst, I will not be able to stand up at all. We will simply have to wait and see how it develops. If it gets worse, my husband will have to help me back to bed.
Dizziness in the motorhome – afraid to move my head
Right now, I am mostly afraid of moving my head.
No quick movements. As long as I keep my head still, I am okay.
It has been a long time since I experienced this kind of dizziness. Waking up with it here in Lvl² feels uncomfortable. If I had been at home, everything would have felt easier. At home, I know every step and exactly where I can hold on to something.
It is more confined in the motorhome, and just thinking about the step down makes me cautious.
Having dizziness in the motorhome makes me extra careful. There is not as much space as there is at home, and every movement needs to take a little more time.
At the same time, the lake is right outside. I can see a glimpse of it from where I am sitting, although I do not dare to move my head too much to look at it properly.
The day has only just begun. I do not yet know whether the dizziness intends to take up more space or slowly fade away. Right now, I can only sit still, pay attention to my body and take one movement at a time.
I have written about my dizziness and Ménière’s disease before. You can read that post here: Ménière’s disease – when the body decides how the day will unfold.
From full speed to complete stillness
It feels a little disappointing. Yesterday, I was on my feet and managed to do so many things. Today, the dizziness in the motorhome means that there will probably be a great deal of stillness instead, perhaps just so that I can manage to stay awake.
We do not yet know whether we need to go home. Perhaps we will not have to. Perhaps that is exactly what we must do.
We will have to wait and see what my body decides for us.
It is strange how quickly our circumstances can change. We can wake up with a plan, only to discover that the body has made an entirely different one.
Perhaps this will be a day filled with enforced green time. Not the kind of recovery I chose for myself, but the stillness my body requires. I have previously written about green time and why recovery between tasks is so important.
An e-bike and a very large package
Before we arrived at Hanatorp yesterday, my husband bought an e-bike. It was located in Sisjön, which was why we travelled such a long way.
Before we left home, another package had arrived for him. Yet another little thing for my husband.
Well, little and little.
The package was enormous.
Inside it was a new camera lens.
While we were travelling, my husband sat thinking for a while.
“Didn’t you want a soft-serve ice cream machine?” he suddenly asked.
I smile as I write this because I know him. This is his way of trying to ease his conscience. First, an e-bike and a new camera lens for him – and then he starts wondering whether I might need something too.
Do I really need a soft-serve ice cream machine?
In the spring, I found a simpler ice cream machine from Ninja. I wrote about the day my husband surprised me with it in Ice cream machine, power cut and life as it happens.
And yes, we use it almost every day.
It is really good because I can make ice cream that is a little kinder than the kind we buy at the supermarket. I can control the amounts of sugar and fat myself and decide exactly what goes into it.
It also tastes so much better than ordinary packaged ice cream.
Do I need a soft-serve ice cream machine?
No, I really do not.
The ice cream machine I already have is good enough. I can already eat homemade ice cream whenever I want, even if it is ordinary ice cream rather than soft serve.
My husband will therefore have to continue living with his slightly guilty conscience for a while longer. After all, the e-bike and the camera lens belong to him. He does not need to buy me a soft-serve machine to balance things out.
Although it is rather sweet that he tries.
Today, I need something completely different
Yesterday was about travelling, shopping and new things. Today is about keeping my head still and paying attention to what is happening in my body.
I do not need a new machine today. I need calm, careful movements and a husband who can help me if the dizziness becomes worse.
Perhaps we need to go home. Perhaps we can stay here beside the lake and allow the day to become as quiet as my body requires. Today’s dizziness in the motorhome will simply have to decide what is possible.
Time will tell.
You can find more stories from our travels on Motorhome life – our journeys and everyday life with Lvl².
The links in this English section lead to the original Swedish posts. Links to the available English versions can be found inside those posts.
Questions for you
Have you ever experienced your body suddenly changing all your plans?
Do you find it easy to accept enforced rest, or does your mind immediately start searching for something to do?
Is there something you once believed you needed, only to discover that what you already had was good enough?
Does someone close to you ever try to ease their conscience by offering to buy something for you?
Subscribe to the blog
Would you like to follow my everyday reflections about life, ADHD, presence, recovery and our travels with Lvl²?
Subscribe to the blog and you will be notified whenever a new post is published.
👉 Enter your email address in the subscription box and follow Malix.se.
Yesterday has already settled into history. Tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.
– Carina Ikonen Nilsson
Lämna ett svar