Dyslexi och styrkor handlar inte alltid om det som syns först. Min pappa kunde inte läsa särskilt bra, men han kunde laga nästan allt. Idag, på hans födelsedag, tänker jag på honom, på barnen i min Oskar-serie och på hur lätt vi människor mäter oss själva efter det vi inte kan.
🇸🇪 Svenska
🇬🇧 English version My Dad Who Said “Idiot” His Own Way
Idag har jag inget att skriva om, tänkte jag denna tidiga fredagsmorgon.
Men så tog tanken ett varv till.
Är det mina ord som börjar ta slut? Eller är det bara fingrarna som ibland inte vill skriva dem?
Det är fredag och då brukar jag skriva om veckans insikter och utsikter. Jag satt där och funderade på vad den här veckan egentligen hade gett mig när jag såg datumet.
Idag skulle min pappa ha fyllt år.
Min pappa som sa itiot istället för idiot.
Det låter nästan lite roligt när jag tänker på det idag. Samtidigt finns det något sorgligt i det.
För jag tror faktiskt att min pappa själv, någonstans därinne, trodde att han var den största itioten på jorden.
Han kunde säga:
Men kan du inte ens detta? Då är du en itiot.
Det där sättet att tänka blev också mitt under ganska många år.
Kan man inte det man borde kunna, då är man dum.
Fast när jag idag tittar tillbaka på pappa ser jag något helt annat.
Dyslexi och styrkor – pappa var nog en Oskar
Jag tror faktiskt att min pappa var lite av en Oskar från min Oskar-serie.
Pappa hade dyslexi.
Det har jag också.
Men där slutar egentligen likheten.
Jag är inte särskilt tekniskt lagd. Pappa däremot verkade nästan vara född med ett behov av att förstå hur saker fungerade.
Redan som barn var han högt och lågt och, om man ska vara ärlig, inte alltid Guds bästa barn.
En gång hade han plockat sönder farmors radio.
Inte för att förstöra den.
Han ville se hur den såg ut inuti.
Jag vet inte om farmor uppskattade den sortens undersökningar lika mycket som pappa gjorde, men det säger ganska mycket om honom.
Han ville veta.
Vad finns därinne?
Hur fungerar det?
Varför fungerar det?
Och om det inte fungerar – hur lagar man det?
Det där följde honom genom hela livet.
Han kunde inte läsa – men han kunde laga nästan allt
Pappa hade stora svårigheter med att läsa.
Han kunde kanske inte läsa tidningen ordentligt eller alltid veta var på ett papper han skulle skriva sitt namn.
Men herregud vad han kunde andra saker.
Jag tror nästan inte att det fanns något han inte kunde laga.
Bilar.
Båtar.
Mopeder.
Motorer.
Elektronik.
Mammas gamla elvisp måste nästan ha hunnit bli fyrtio år innan pappa tyckte att det faktiskt kunde vara dags att köpa en ny.
Varför köpa nytt när det gamla går att laga?
Det var ungefär så pappa fungerade.
Men han lagade inte bara saker. Han hittade nya lösningar.
På de olika industrier där han arbetade kunde han tycka att ett arbetsmoment var krångligt eller onödigt.
Då funderade han ut ett annat sätt.
Något enklare.
Något smartare.
Och sedan byggde han det.
Mannen som kanske trodde att han var dum kunde alltså se lösningar som andra inte såg.
Andra visste vad pappa kunde
Många människor runt omkring pappa fick ordning på sina saker tack vare honom.
Ibland tror jag också att människor utnyttjade hans snällhet.
Han kunde laga saker.
Då kom människor med sina bilar, båtar, mopeder och allt möjligt annat.
Och pappa hjälpte.
Jag träffade en gång mannen som köpte Kaminhuset här i byn efter att pappa och hans kompis hade tröttnat på det.
Han pratade om pappa med stor respekt.
Han sa ungefär:
Jag hade aldrig klarat detta utan din pappa. Det är hans verk som gör att jag vet vad jag gör idag.
Det fastnade hos mig.
För pappa kanske inte själv hade beskrivit sig som särskilt kunnig.
Men andra såg det.
De visste vad han kunde.
Pappa pratade inte – han gjorde
Pappa var inte särskilt mycket att ha som samtalsstöd.
Han var inte den man satte sig ner med för att prata bort några timmar.
Han sa inte så mycket.
När människor gjorde sådant som han tyckte var konstigt kunde han smacka lite med munnen, himla med ögonen och skaka på huvudet.
Då visste man.
Pappa höll inte med.
När han hade druckit kunde däremot fler ord och sanningar komma fram.
Och full var han ganska ofta när jag var barn och även när jag var ung vuxen.
Det är också en del av berättelsen om honom.
Jag vill inte skriva bort den delen bara för att jag idag skriver om allt han kunde.
Människor är sällan bara det ena eller det andra.
Pappa hade sina svårigheter.
Men han var också väldigt snäll.
Och framför allt gjorde han saker.
På hans födelsedag fick jag körkort
Jag fick faktiskt mitt körkort på pappas födelsedag.
Jag minns hur glad han blev.
Och pappa hade förstås bilar.
Många bilar.
Så när jag hade fått körkort lånade han ut en till mig.
Det säger ganska mycket om honom.
Inte något långt tal om hur stolt han var.
Inte en massa ord.
Han gav mig en bilnyckel.
När jag behövde ett hem byggde han ett
När jag en gång stod utan någonstans att bo gjorde pappa precis det han brukade göra.
Han löste problemet.
Uppe på vinden i mammas och pappas stora hus byggde han en liten lägenhet åt mig.
Han använde sådant som fanns.
Ett skåp därifrån.
En bänk från något annat ställe.
Material som blivit över.
Till slut hade jag tre rum och kök.
Och jag älskade att bo där.
Det blev bara en vinter.
Huset var stort, över trehundra kvadratmeter, och elavbrotten var många. När strömmen försvann blev det kallt.
Pappa hade naturligtvis ett dieselaggregat.
Självklart hade pappa ett dieselaggregat.
Men inte ens det räckte alltid till för att hålla det stora huset varmt.
Så småningom fick jag flytta.
Men när jag tänker på det idag ser jag någonting annat.
Min pappa kunde kanske inte läsa alla orden på ett papper.
Men när hans dotter behövde ett hem byggde han ett.
Och då kommer Oskar tillbaka
Det är där mina tankar går tillbaka till barnen i min Oskar-serie.
Till alla de barn som sitter i våra klassrum och tidigt lär sig:
Jag kan inte.
Jag är sämre än de andra.
Alla andra kan.
Det är något fel på mig.
Vad händer sedan med dem?
Vad händer med barnet som år efter år får sina svårigheter synliga för sig?
Det där barnet som kanske kämpar med läsningen, matematiken, koncentrationen, att sitta still, att förstå instruktionerna eller att passa in.
Hur länge orkar man försöka om det nästan alltid är det man inte kan som blir synligt?
Och framför allt:
Vem letar efter det barnet faktiskt kan?
Samtidigt betyder dyslexi och styrkor inte att alla med dyslexi har samma förmågor.
Tänk om någon hade sett radion
Jag tänker på pappa som liten.
Pojken som plockade sönder sin mammas radio för att se vad som fanns inuti.
Tänk om någon hade sett honom då och tänkt:
Där finns något.
Inte:
Vad har du nu gjort?
Utan:
Visa mig vad du såg.
Kanske är det precis det vi måste göra med våra Oskar.
Självklart ska de få hjälp med det som är svårt.
Oskar ska få hjälp med sin läsning.
Han ska få rätt stöd i skolan.
Han ska få möjlighet att lära sig.
Men samtidigt måste vi leta efter det som ännu inte står på något prov.
Vad blir han nyfiken på?
Vad kan han hålla på med hur länge som helst?
När lyser han upp?
Vad ser han som vi andra inte ser?
Dyslexi och styrkor kan se olika ut
Alla barn med dyslexi blir förstås inte tekniskt begåvade.
Det vet jag om inte annat genom mig själv.
Jag har samma diagnos som pappa.
Men ställer någon mig framför en motor och säger åt mig att plocka isär den och sätta ihop den igen så är det nog klokt att ha en reservmotor stående bredvid.
Maken känner en man på Orust som han brukar säga påminner om pappa.
Han köper gamla hus, renoverar dem och hyr ut dem.
Det har gått väldigt bra för honom.
Det betyder naturligtvis inte att alla barn som har det svårt i skolan blir företagare eller hittar exakt samma sorts väg.
Det är inte poängen.
Poängen är att livet kan se väldigt annorlunda ut när en människa hittar ett sammanhang där hennes förmågor faktiskt kommer till användning.
För någon är det motorer.
För någon annan hus.
För någon är det djur.
Musik.
Matlagning.
Datorer.
Odling.
Färg och form.
Att förstå människor.
Att sälja.
Att organisera.
Att skapa.
Att se lösningar.
När jag tänker på dyslexi och styrkor blir pappa ett tydligt exempel för mig.
Och så kommer den obekväma frågan till mig själv
Mitt i allt detta kom jag på mig själv med att tänka:
Varför fick inte jag pappas förmågor?
Jag har ju också dyslexi.
Pappa var riktigt bra på något.
Vad är jag?
Lite halvbra på många olika saker kanske.
Men riktigt bra på ingenting.
Och där fick jag nästan en liten käftsmäll av min egen text.
För är det inte precis det här jag sitter och skriver om?
Hur lätt vi ser vissa förmågor och missar andra.
Pappas förmåga var väldigt enkel att se.
En trasig motor stod där.
Pappa lagade den.
Motorn fungerade.
Klart.
Det finns ett resultat att peka på.
Men alla förmågor fungerar inte så.
Och då kom nästa tanke:
Vad har jag egentligen för nytta av att sitta här och fundera?
Jag kan ju sitta en hel morgon och vrida och vända på en tanke.
Men vad blir det av det?
Är det en förmåga?
Eller sitter jag bara och tänker?
Kanske är det där skillnaden finns
Jag tror inte att allt funderande automatiskt är värdefullt.
Ibland är grubbel faktiskt bara grubbel.
Men ibland leder en tanke till något annat.
Till att man förstår något man inte förstod igår.
Till att man ser ett mönster.
Till att man fattar ett annat beslut.
Till att man kan sätta ord på något som någon annan också känner men inte själv lyckats formulera.
Till en text.
Till ett samtal.
Till en förändring.
Kanske är vissa människors förmågor helt enkelt svårare att fotografera.
Pappas kunde stå ute på gården med motorhuven öppen.
Andras finns någon annanstans.
Och kanske behöver även jag ställa samma fråga till mig själv som jag tycker att vi ska ställa till barnen:
Inte bara:
Vad är du dålig på?
Utan:
Vad gör du så naturligt att du själv inte ens förstår att det är något du kan?
Min fredagsinsikt
Kanske var pappa aldrig någon itiot.
Kanske hade han bara fått lära sig att tro att han var det.
Och kanske är det därför Oskar finns i mina texter idag.
För att jag önskar att färre barn ska behöva växa upp och tro att deras svårigheter berättar hela sanningen om vilka de är.
Vi behöver hjälpa barnen med det som är svårt.
Men vi behöver också leta efter det som fungerar.
Det som väcker nyfikenheten.
Det som barnet gör på sitt eget sätt.
Det som kanske inte syns i betyg, provresultat eller på ett papper.
För ibland finns framtiden just där.
I en sönderplockad radio.
I en motor.
I ett gammalt hus som någon annan hade gett upp.
Eller kanske till och med i någon som sitter alldeles för tidigt en fredagsmorgon och tror att hon inte har något att skriva om.
Idag skulle min pappa ha fyllt år.
Och tydligen hade jag ganska mycket att skriva om ändå.
För mig handlar dyslexi och styrkor ytterst om att se hela människan.
Mellan raderna
Ibland är det lättare att se en människas svårigheter än hennes förmågor.
Kanske gäller det särskilt barn.
Det som inte fungerar blir dokumenterat, tränat, bedömt och diskuterat.
Men det barnet redan har inom sig kan vara mycket svårare att upptäcka.
Kanske behöver vi ibland ställa en annan fråga:
Vad händer om vi slutar leta efter vad barnet saknar en stund – och istället blir nyfikna på det som redan finns där?
Frågor till dig som läser
- Fanns det något du var riktigt bra på som barn men som skolan aldrig såg?
- Har du någon gång trott att du var dålig på det mesta, för att just det du hade svårt för fick ta så stor plats?
- Finns det någon ”Oskar” i din närhet vars styrkor kanske ännu inte har blivit upptäckta?
- Vad gör du själv så naturligt att du nästan inte räknar det som en förmåga?
Skriv gärna en kommentar. Jag tycker om när våra erfarenheter får mötas här.
Läs mer på Malix.se
→ Oskar-serien – NPF, skola och barn som behöver bli förstådda
→ Livsreflektioner – tankar om livet, relationer och människan
Vill du följa med vidare?
Prenumerera gärna på Malix.se så får du veta när nya texter publiceras.
Här skriver jag om vardagen, ADHD, relationer, barn och unga, självkritik, livsreflektioner och sådant som händer mellan raderna.
Lev idag, just nu. Igår är redan förbi och morgondagen har ännu inte kommit.
Lämna ett svar