Jag satte mig faktiskt ner och läste. Inte ett reklamblad. Inte två. Framför mig låg flera foldrar med SD:s valmaterial – lokalt, regionalt och nationellt.
Det är olika politiska nivåer och det är viktigt att hålla isär dem. Färgelanda kommun bestämmer inte över tandvården och regionen bestämmer inte över våra förskolor.
Men ju mer jag läste, desto mer återkom jag till samma frågor.
Visa mig kalkylen.
Vad kostar det?
Vad ska prioriteras?
Och efter ett tag kom ytterligare en fråga:
Vilka är det egentligen som ryms i det där trygga samhället som beskrivs?
För mycket av det jag läser låter bra.
Bättre skola. Mer personal. Trygghet. Kameror. Bättre vård. Billigare tandvård. En levande landsbygd. Satsningar på äldre, föreningsliv och företagande.
Och helst ska skatten också kunna sänkas.
Det är nästan så att man undrar om man är på väg till himlen.
Men politik är inte bara att beskriva samhället vi önskar oss.
Politik är också prioriteringar.
Och det är först när man berättar vad saker kostar och vad man är beredd att välja bort som vallöftena blir riktigt intressanta.
Skolan – här får jag inte riktigt ihop det
I SD:s lokala material finns ganska konkreta förslag för skola och förskola.
De skriver bland annat om max sex barn per pedagog i förskolan, mer resurser till låg- och mellanstadiet, tillgänglig elevhälsa, resurspersonal och mindre undervisningsgrupper.
Jag kan förstå tanken bakom mycket av det.
Barn behöver vuxna omkring sig. Barn som behöver extra stöd behöver få det.
Men då måste jag också titta på vad som precis har hänt i Färgelanda.
Utbildningsförvaltningen behövde spara drygt 13 miljoner kronor.
Det är bra att ekonomin går åt rätt håll. En kommun kan inte år efter år göra av med pengar som inte finns.
Men då måste vi också våga fråga vad vändningen har kostat verksamheten.
När människor försvinner ur skolan är det inte bara en rad i ett ekonomiskt dokument som försvinner. Det är människor som tidigare fanns nära barnen.
Och när jag nu läser om mer resurser, resurspersonal och hög personaltäthet vill jag veta vad det betyder i praktiken.
Hur många tjänster handlar det om?
Ska några av dem som försvunnit komma tillbaka?
Hur mycket mer pengar ska läggas på elevhälsan?
Och om förskolan ska ha högst sex barn per pedagog – hur ser bemanningen ut i dag och vad krävs för att nå dit?
Jag har dessutom fått uppgiften att högstadiet inte längre har elevassistenter på samma sätt som tidigare, utan att stödet i stället organiserats genom en mindre grupp dit elever kan gå när de behöver hjälp.
Jag har inte hittat den uppgiften bekräftad i kommunens offentliga handlingar. Därför vill jag vara tydlig med att det är just en uppgift jag fått.
Men om det stämmer får det mig att fundera.
Alla barn som behöver stöd klarar inte själva av att lämna klassrummet och söka upp hjälpen.
Ibland behöver den vuxne finnas där barnet befinner sig.
Därför räcker det inte för mig att läsa att skolan ska få mer resurser.
Jag vill veta vad det betyder i verkligheten.
Ett plus i ekonomin berättar inte allt
SD lyfter fram att ekonomin har vänt.
Det ska de få göra.
Men ett ekonomiskt överskott berättar inte ensamt hur en kommun mår.
Kommunens egna ekonomiska handlingar har samtidigt beskrivit ett fortsatt utmanande läge. Färgelanda har också en svag befolkningsutveckling och en ökande andel äldre. Det betyder att behoven kan öka samtidigt som skatteunderlaget inte automatiskt blir större.
Kommunen är heller inget vanligt företag där målet är största möjliga vinst.
Pengarna ska användas till skola, omsorg, vägar, personal, barn och äldre.
Därför är inte min enda fråga:
Hur mycket har vi sparat?
Jag vill också veta:
Vad har vi behövt ta bort för att kunna spara det?
Och samtidigt ska skatten kunna sänkas
I SD:s material om ekonomi står det att invånarna ska få valuta för sina skattepengar.
Det håller jag med om.
Varenda skattekrona ska användas så klokt som möjligt.
De skriver om effektivitet, låg administration och att kärnverksamheten ska prioriteras. De säger också att skatten ska kunna sänkas när ekonomin tillåter.
Men det är just här jag börjar räkna.
Mer resurser till skolan. Hög personaltäthet i förskolan. Mer elevhälsa. Bättre arbetsmiljö. Kameror. Satsningar på äldre. Föreningsliv. Företagande. Lokaler.
Och på sikt lägre skatt.
Då behöver det finnas en ekonomisk plan bakom.
Jag säger inte att det är omöjligt.
Jag frågar:
Varifrån kommer pengarna?
Vilka nya inkomster räknar man med? Vad ska effektiviseras? Och om något ska effektiviseras – vad betyder det för människorna som arbetar där och för dem som behöver verksamheten?
Visa mig kalkylen.
Kameror skapar inte trygghet av sig själva
SD vill också fortsätta med kameraövervakning på otrygga områden.
Jag är inte emot kameror bara för att de är kameror. De kan fylla en funktion och inspelat material kan hjälpa när något har hänt.
Men vilket problem ska kamerorna lösa i Färgelanda?
Var behövs de? Vad kostar de? Vem ansvarar för materialet?
Och framför allt:
Är kameror den insats som ger mest trygghet för pengarna?
För en kamera kan registrera något.
Den kan inte ersätta människor.
Återvandring – hur stort är behovet här?
I SD:s valmaterial finns också återvandring.
SD skriver nationellt att frivillig återvandring ska främjas. I det lokala materialet finns också förslag och krav kopplade till integration.
Även här vill jag komma bort från slagorden och ner till Färgelanda.
Vi är en liten kommun med omkring 6 300 invånare.
Om kommunen ska lägga arbetstid eller pengar på särskilda insatser kring återvandring vill jag veta hur många människor i Färgelanda som faktiskt beräknas beröras, vad insatsen kostar och vilken nytta den beräknas ge.
Det är samma frågor jag skulle ställa om vilken kommunal verksamhet som helst.
När resurserna är begränsade behöver vi veta var de gör störst nytta.
Vad betyder egentligen gemenskap?
Och här kommer jag till något annat.
I går var jag med Socialdemokraterna och knackade dörr i Färgelanda.
Jag var mest den som höll reda på vilka dörrar vi hade varit vid och vilka människor vi hade pratat med.
Men så såg jag en man som stod och grejade i sin trädgård och jag började prata med honom.
Han berättade att han hade varit SSU:are när han var ung.
Men det var inte det jag tog med mig från samtalet.
Det var det han sa om gemenskap.
Han saknade den.
Han pratade om arbetslivet förr. Om hur arbetskamrater kunde prata med varandra när något inte fungerade, komma fram till en lösning och sedan gå tillsammans till chefen.
Ett vi.
I dag upplevde han ett annat arbetsliv.
Bemanningsföretag. Människor som arbetar mer var för sig. Människor som försöker göra sig synliga för ledningen i stället för att gruppen går tillsammans.
Jag vet inte om arbetslivet var bättre förr. Säkert inte för alla.
Men hans ord stannade kvar hos mig.
Vad hände med vårt gemensamma vi?
För sedan går jag hem och fortsätter läsa SD:s valmaterial.
Där finns också ord om gemenskap och trygghet.
Men där finns samtidigt formuleringar om ”svenska värderingar”, ”de svenska barnfamiljerna” och ett ”tryggt, fritt och svenskt Sverige”.
Och då börjar jag fundera.
Vad betyder svensk i den gemenskapen?
Är det var man är född? Vilket medborgarskap man har? Vilka värderingar man har? Hur länge man bott här?
Eller något annat?
För mig betyder gemenskap inte att alla måste vara lika.
Gemenskap är att människor som är olika ändå kan känna:
Jag hör också till här.
Vi bor här tillsammans. Vi har olika liv och olika erfarenheter, men samhället är vårt gemensamma ansvar.
Mannen i trädgården saknade ett vi.
Det gör nog jag också.
Men jag vill ha ett vi som blir större, inte ett vi som kräver ett dom.
Blått och gult är också mina färger
Det är något annat jag reagerar på när jag tittar på materialet.
Blått och gult återkommer överallt – Sveriges färger.
Och jag märker att det skaver i mig.
Inte för att ett politiskt parti inte får använda blått och gult. Självklart får det det.
Men de färgerna är våra gemensamma färger.
För mig betyder den svenska flaggans blå och gula färger inte Sverigedemokraterna.
De betyder Sverige.
De tillhör socialdemokraten, moderaten, sverigedemokraten, den som röstar på något helt annat och den som inte röstar alls.
Därför funderar jag över vad som händer när ett parti så starkt kopplar sin egen politiska identitet till symboler som egentligen tillhör oss alla.
Jag vill inte känna att blått och gult har blivit en partifärg.
Det är Sveriges färger.
Också mina.
Och vem ryms i tryggheten?
Det är också därför jag tänker på Prideflaggan i Färgelanda.
När flaggningen sedan inte genomfördes väcktes offentlig kritik, bland annat mot kommunstyrelsens ordförande Christoffer Wallin (SD).
För mig handlar Prideflaggan inte om att alla måste gå i en parad eller tycka exakt likadant.
Det handlar om människan som ser flaggan och kanske känner:
Här finns också en plats för mig.
Därför tycker jag att det hör ihop med ordet trygghet.
Trygghet är inte bara ordning, kameror och fler poliser.
Trygghet är också att veta att man får finnas.
Kött i skolan – varför ska politiker bestämma det?
I SD:s valmaterial finns också budskap om kött i skolmaten.
Och där stannar jag igen.
Det betyder inte att barn inte ska äta kött.
Men jag undrar varför kött behöver vara ett politiskt vallöfte.
Finns det ett näringsproblem i Färgelandas skolor som detta ska lösa?
Blir barnen friskare?
Blir maten billigare?
Eller har köttet blivit en symbolfråga?
Jag tycker att skolmaten i första hand ska styras av barnens behov, näringskunskap, kvalitet och rekommendationer.
Landsbygden tillhör inte ett parti
SD profilerar sig starkt som ett parti för landsbygden.
Jag bor på landsbygden.
Och jag vet att landsbygd är betydligt mer komplicerat än att säga att hela Sverige ska leva.
Här behöver skolan och äldreomsorgen fungera. Vägar behöver fungera. Företag behöver kunna överleva. Människor behöver kunna ta sig till arbete och vård. Barn måste kunna få stöd även när elevunderlaget är litet.
Det kostar pengar att hålla en liten kommun levande.
Inget parti äger landsbygden.
Man blir inte landsbygdsparti genom att säga ordet tillräckligt många gånger.
Det måste synas i prioriteringarna.
SD:s valmaterial – från Färgelanda till rikspolitiken
Alla foldrar jag läste handlar som sagt inte om Färgelanda.
När jag kommer till regionen och staten fortsätter löftena.
Bättre vård. Bättre kvinnosjukvård. Billigare tandvård. Trygghet. Poliser. Familjepolitik.
SD visar till och med exempel på vad enskilda personer skulle kunna betala för tandvård med deras modell.
Bra.
Då finns åtminstone siffror på ena sidan.
Men jag saknar fortfarande den andra:
Vad kostar reformerna totalt och hur finansieras de?
Det gäller inte bara SD.
Det borde vi fråga varje parti som lovar oss något.
Och så kampanjprylarna
Jag har också reagerat på några av sakerna som delats ut i samband med SD:s valkampanj.
På Harvens dag såg jag att de delade ut energidrycker.
Jag har aldrig haft någon av burkarna själv och vet därför inte vilken sort det var eller hur mycket koffein den innehöll. Det tänker jag inte gissa.
Men jag reagerade på valet av kampanjprodukt eftersom barn och ungdomar också finns på sådana evenemang.
Hemma hos oss har vi valt att minderåriga inte ska dricka energidryck.
Och jag hade reagerat precis likadant om det stod Socialdemokraterna på burken.
Jag har också sett godis i små förpackningar som för mig ser ut som snusdosor.
Jag påstår inte att barn börjar snusa för att de får godis ur en sådan förpackning.
Men jag förstår inte valet.
Varför göra en godisförpackning lik en produkt vi samtidigt inte vill att barn ska börja använda?
För mig handlar det om vilka signaler vi vuxna väljer att skicka.
Samma frågor måste gälla mitt eget parti
Jag är socialdemokrat.
Det tänker jag inte gömma när jag skriver kritiskt om Sverigedemokraternas politik.
Jag har tidigare skrivit om varför jag säger nej till Jimmie Åkessons politik.
Den som läser ska veta var jag står.
Och jag står långt ifrån SD:s syn på vilket samhälle Sverige ska vara, framför allt när gemenskap riskerar att bli ett sätt att skilja mellan vilka som hör till och vilka som inte gör det.
Men då måste samma frågor kunna ställas till mitt eget parti.
När Socialdemokraterna lovar någonting vill jag veta vad det kostar, hur det ska finansieras, vad som behöver prioriteras och vad vi faktiskt har gjort när vi haft möjlighet att påverka.
Jag tycker inte att sådana frågor är besvärliga.
Det är demokrati.
Jag kritiserar inte SD för att de har visioner.
Politiken behöver visioner.
Jag säger inte heller att allt i foldrarna är dåligt.
Tvärtom.
Jag läser flera saker och tänker:
Ja. Det där vill jag också.
Jag vill ha en bra skola.
Jag vill ha tillräckligt med personal.
Jag vill ha trygghet.
Jag vill att äldre ska få bra omsorg.
Jag vill att människor ska kunna laga sina tänder.
Jag vill att Färgelanda ska leva.
Men just därför räcker det inte att berätta vart vi ska.
Jag vill veta hur vi kommer dit.
I februari behövde utbildningsförvaltningen spara drygt 13 miljoner kronor och 23 anställda inom förskola och skola varslades.
Nu läser jag om mer resurser, hög personaltäthet, mer trygghet och fler satsningar.
Samtidigt ska skatten kunna sänkas när ekonomin tillåter.
Då återstår mina frågor:
Vad kostar löftena?
Vad ska prioriteras?
Varifrån kommer pengarna?
Och vilka människor ska känna att de ingår i det samhälle ni vill bygga?
Jag har läst valmaterialet.
Nu vill jag se kalkylen.
Lev idag, just nu. Igår är historia och morgondagen vet vi ingenting om. Det är här och nu livet finns. 🌿
Lämna ett svar