Sömn och KBT har plötsligt blivit något väldigt konkret för mig. I många år har jag trott att jag helt enkelt är en sådan som vaknar klockan fem, men den senaste veckan har jag börjat ifrågasätta den sanningen.
🇸🇪 Svenska
🇬🇧 English version I Thought I Could Only Sleep Until Five
I många år har jag gått upp vid fem.
Inte för att någon väckt mig. Inte för att en väckarklocka ringt.
Jag har vaknat.
Och eftersom jag vaknade har jag tänkt:
Jaha, då är det morgon.
Så jag har gått upp.
Dag efter dag.
År efter år.
Till slut blev det nästan en del av min identitet.
Jag är en sådan som vaknar tidigt. Jag kan inte sova längre än till fem.
Det kändes inte ens som en tanke längre.
Det kändes som ett faktum.
Läkaren hade inte fel – men jag gjorde något med orden
För många år sedan fick jag höra av en läkare att jag hade en störning i sömnen.
Läkaren hade inte fel.
Det var snarare jag som med tiden gjorde något mer av informationen.
”Jag har en sömnstörning” blev till ”jag kan inte sova längre. Sådan är min kropp.”
Och det är två helt olika saker.
Jag accepterade att jag vaknade tidigt.
Klockan fem var min morgon.
Punkt.
Jag funderade egentligen aldrig på om just den delen gick att påverka.
För några dagar sedan försökte jag flytta morgonen
Jag skrev nyligen om att jag försökte sova längre och flytta morgonen från klockan fem.
Då var tanken ganska enkel:
Jag får inte gå upp före sex.
Redan det var stort för mig.
När jag tittade på ett helt år av mina Garmin-data såg jag att min genomsnittliga uppvakningstid låg runt 05.23 och att jag under lång tid sovit betydligt mindre än mitt uppskattade sömnbehov.
Så jag började ligga kvar.
Och vet ni vad?
Jag kunde sova till sex.
Där hade jag kunnat nöja mig.
Okej. Jag kan tydligen sova till sex.
Men så kom en annan tanke.
Hur vet du att sex är gränsen?
Det är här något hände i mig.
Jag började nästan prata med min egen tanke.
Okej, Carina. Nu säger du att du kan sova till sex.
Men hur vet du att sex är sluttiden?
Har du faktiskt provat att ligga kvar efter sex?
Är du helt säker på att det här är den absoluta sanningen?
Och svaret var:
Nej.
Det visste jag faktiskt inte.
Så jag låg kvar.
Och kunde somna om.
Och plötsligt blev klockan sju.
När jag började tänka på sömn och KBT tillsammans upptäckte jag att jag använde samma frågor som jag tidigare använt kring andra rädslor.
Sömn och KBT – där kom mina gamla verktyg tillbaka
Jag gick i KBT för kanske 15 eller 20 år sedan.
De verktygen har följt med mig sedan dess, men jag har framför allt använt dem kring min rädsla för smuts.
Där har jag lärt mig att inte automatiskt behandla varje tanke eller känsla som ett faktum.
Jag kan stanna upp.
Undersöka.
Fråga:
Vad är det jag tror just nu?
Hur vet jag att det är sant?
Finns det något som talar emot det?
Vad händer om jag gör annorlunda?
Jag börjar förstå att sömn och KBT för mig handlar mycket om frågan: Hur vet jag att det jag tror är sant?
Socialstyrelsen beskriver KBT som en behandling där tankar, känslor och beteenden hänger ihop och där man kan träna på nya sätt att tänka och handla.
👉 Läs mer om KBT hos Socialstyrelsen
Det märkliga är att jag haft de här verktygen i så många år.
Men jag har aldrig tänkt på att använda dem på min sömn.
Det är kanske just där sömn och KBT möts för mig: inte i att tänka bort ett verkligt problem, utan i att undersöka vilka slutsatser jag själv har dragit.
Jag vaknar klockan fem är inte samma sak som jag kan bara sova till fem
Det här har blivit den stora skillnaden för mig.
Det här kan vara sant:
Jag vaknar ofta vid fem.
Men jag hade lagt till en slutsats:
Därför kan jag inte sova efter fem.
Och den delen hade jag egentligen aldrig undersökt.
För vad gjorde jag när jag vaknade?
Jag gick upp.
Då gav jag ju inte kroppen någon chans att visa om den kunde somna om.
Det blir nästan lite komiskt när jag ser det nu.
Jag hade under många år samlat massor av bevis för att jag vaknade klockan fem.
Men nästan inga bevis alls för att jag inte kunde sova efter klockan fem.
Siffrorna börjar också förändras
Och det syns faktiskt redan i Garmin.
Veckan 20–26 september sov jag i genomsnitt:
6 timmar och 12 minuter.
Min genomsnittliga uppvakningstid var:
05.24.
Veckan 27 september–3 oktober:
7 timmar och 18 minuter sömn.
Genomsnittlig uppvakningstid:
06.13.
Det är mer än en timmes extra sömn i genomsnitt.
Jag säger inte att allt är löst.
Jag har fortfarande ett betydligt större uppskattat sömnbehov än så.
Men mitt gamla påstående:
Jag kan inte sova längre än till fem
börjar bli väldigt svårt att försvara.
Det här finns faktiskt också inom sömnbehandling
När jag började läsa om det här upptäckte jag att KBT faktiskt används vid långvariga sömnsvårigheter.
1177 skriver att KBT rekommenderas i första hand vid långvariga sömnsvårigheter. Där arbetar man bland annat med att kartlägga sömnen, förstå sina sömnbesvär och lära sig olika tekniker som kan hjälpa sömnen att bli mer sammanhängande.
👉 Läs om sömnsvårigheter och KBT hos 1177
Det betyder förstås inte att alla sömnstörningar går att tänka bort.
Det är inte heller det jag upptäckt.
Min sömnstörning kan fortfarande vara verklig.
Men jag behöver inte göra den till en absolut sanning om allt min kropp kan och inte kan göra.
Det är en viktig skillnad.
Jag behöver inte låta störningen ta över hela livet
Det här är kanske det viktigaste för mig.
Jag kan veta att jag har problem med sömnen.
Jag kan acceptera det.
Men acceptans behöver inte betyda:
Så här är det och ingenting går att påverka.
Jag kan fortfarande undersöka.
Träna.
Prova.
Lära känna min kropp på nytt.
Det är egentligen ganska mycket det jag gjort den här veckan.
Inte kämpat mot kroppen.
Snarare slutat bestämma i förväg vad den klarar av.
Livet gav min gamla trosuppfattning en örfil
För det känns faktiskt lite så.
Jag gick omkring och trodde att jag visste:
Jag vaknar vid fem. Jag kan inte sova längre. Jag har ju en sömnstörning.
Och så svarar kroppen plötsligt:
Jaså? Är du helt säker på det?
Först sex.
Sedan sju.
Och jag vet fortfarande inte var min verkliga gräns går.
Kanske ska jag inte ens leta efter en bestämd klockslaggräns.
Kanske ska frågan istället vara:
Har kroppen sovit färdigt?
Mellan raderna
Det här handlar nog inte bara om sömn.
Hur många saker går vi omkring och säger om oss själva?
Sådan är jag.
Det där kan jag inte.
Min kropp fungerar så här.
Jag har alltid varit sådan.
Ibland är det förstås sant.
Men ibland kanske ett verkligt problem med åren har blivit en mycket större berättelse om vilka vi är och vad vi kan.
Min läkare sa att jag hade en störning i sömnen.
Jag hörde till slut:
Du kan inte sova längre.
Det var inte samma sak.
Och efter alla dessa år har jag plockat fram ett gammalt KBT-verktyg och ställt en ganska enkel fråga:
Hur vet du att det är sant?
Just nu verkar min kropp svara:
Det visste du faktiskt inte.
Frågor till dig som läser
Finns det något du länge har betraktat som en absolut sanning om dig själv?
Har du någon gång upptäckt att ”sådan är jag” egentligen handlade om ett gammalt mönster?
Vaknar du tidigt och går upp direkt?
Och vad skulle hända om du någon gång frågade din egen övertygelse:
Hur vet du det?
Läs också på Malix
👉 Sova längre – vad händer när jag flyttar morgonen?
Källor och vidare läsning
👉 Socialstyrelsen – KBT, kognitiv beteendeterapi
Lev idag, just nu. I morgon är en annan dag.
Lämna ett svar