När krav och omtanke behöver gå hand i hand

Krav och omtanke behöver inte vara motsatser. Efter många år av arbete med barn och ungdomar, NPF och trauma har jag snarare börjat tänka tvärtom. Ibland är det mest omtänksamma vi kan göra att anpassa, stötta och förstå – men samtidigt fortsätta tro att människan framför oss kan utvecklas och ta ansvar för sitt eget liv.

🇸🇪 Du läser den svenska versionen.
🇬🇧 Read this post in English: When Expectations and Compassion Need to Go Hand in Hand

Krav och omtanke – att förstå utan att ta bort allt ansvar

Jag har arbetat med barn och ungdomar i många år. Barn med NPF, barn med trauma, barn som haft det svårt hemma, i skolan eller i livet.

Och en sak har blivit tydligare för mig med åren:

Att förstå varför någon har svårt för något är inte samma sak som att ta bort alla krav.

Det går att ha förståelse och samtidigt säga:

Du behöver försöka.

Det går att anpassa utan att ge upp.

Det går att möta någon lugnt och respektfullt och ändå förvänta sig att personen tar ansvar för det den faktiskt klarar av.

Ibland tror jag att vi vuxna blir så rädda för att ställa krav att vi istället gör barnet, ungdomen eller den vuxne mindre än den är.

Vi tänker att eftersom det finns en diagnos, ett trauma eller en svår bakgrund så måste vi sänka förväntningarna helt.

Men vad säger vi då egentligen?

Kanske säger vi, utan att mena det:

Jag tror inte att du klarar det här.

Som hjälpare måste jag våga se målet

Och där har jag som hjälpare också ett ansvar.

Om jag ska hjälpa någon behöver jag ha en förväntan om att personen faktiskt kan utvecklas.

Jag behöver kunna se längre än det som är svårt just nu.

Jag behöver se målet, även när personen själv kanske inte gör det.

Det betyder inte att jag ska pressa någon över dess gränser eller låtsas som att svårigheterna inte finns.

Tvärtom.

Jag behöver förstå svårigheterna för att kunna hjälpa personen att hitta en väg runt dem, igenom dem eller ibland ett bättre sätt att leva med dem.

Men om jag redan från början tänker att personen inte kommer att klara det, då finns risken att jag börjar göra för mycket.

Jag sänker kraven.

Jag tar över ansvaret.

Och kanske bekräftar jag, utan att vilja det:

Nej, det här klarar du nog inte själv.

För mig behöver hjälp istället innehålla en förväntan.

Jag tror att du kan komma vidare.

Kanske inte idag.

Kanske inte på samma sätt som någon annan.

Kanske behöver du mer stöd, fler försök och en helt annan väg.

Men jag behöver fortfarande kunna se vart vi är på väg.

Krav och omtanke kan börja med ett mycket litet steg

För mig är omtanke inte att ta bort alla hinder ur vägen.

Omtanke kan också vara att stå kvar bredvid och säga:

Jag vet att det här är svårt. Men jag tror fortfarande att du kan ta nästa steg.

Nästa steg kan vara att faktiskt duscha.

Städa sitt rum.

Gå till skolan och försöka vara kvar hela dagen.

Komma upp ur sängen på morgonen.

Komma i tid.

Göra en plan för pengarna.

Eller bara börja med en liten sak som man skjutit framför sig alldeles för länge.

Det kan också handla om att låta den som har problemet bära sitt eget problem, men själv stå kvar bredvid.

Inte ta över.

Inte lösa allt.

Men finnas där och hjälpa när det behövs.

Ungefär så här:

Okej, du tycker att det här är obehagligt. Jag förstår det. Men ibland är livet faktiskt obehagligt. Vi kan inte alltid välja bort det som känns svårt.

Och när du väl har gjort det där som kändes så jobbigt, då har något hänt.

Du har klarat det.

Du har fått en erfarenhet av att du faktiskt kan.

ADHD kan förklara varför – men sedan behöver vi hitta hur

Jag såg på Skavlan där en person berättade att han alltid kommer för sent och kopplade det till sin ADHD.

Och ja, ADHD kan absolut göra tidsuppfattning svårare. Man kanske inte har den där självklara inre klockan som andra verkar ha.

Men när man vet det kommer nästa fråga:

Vad gör jag åt det?

Förklaringen hjälper mig att förstå varför det blir svårt.

Men den behöver också hjälpa mig att hitta strategier.

Det kanske är ett alarm i telefonen.

Flera alarm.

En kalender.

En person i ens närhet som påminner.

Att börja göra sig klar tidigare än man egentligen tror behövs.

Strategin kan se olika ut för olika människor.

Poängen är inte att skuldbelägga någon för att den har svårt med tiden.

Poängen är att kunna säga:

Det här är ett område som är svårt för dig. Hur kan du ta ansvar för det på ett sätt som fungerar för just dig?

Ansvar finns också i den vanliga vardagen

Samma sak gäller på andra områden.

Om det alltid blir rörigt där du är och du vet att du är den som lämnar saker omkring dig, då behöver du också vara med och städa upp efter dig.

Att det är svårt att hålla ordning kan vara en förklaring.

Men röran försvinner inte för det.

Och ekonomi fungerar på ungefär samma sätt.

Säg att du ska ut och resa men inte har så mycket pengar att röra dig med.

Då kanske du behöver dra åt svångremmen ett tag och planera inför resan.

Kanske lägger du undan en del av pengarna.

Kanske sparar du lite varje månad.

Det viktiga är att börja planera innan pengarna är slut.

Att be om ett lån eller ett förskott löser egentligen inte problemet. Pengarna måste fortfarande betalas, antingen före eller efter.

Har du ett jobb går det inte heller att leva på förskott varje månad därför att lönen redan är slut.

Då behöver det finnas en plan för hur pengarna ska räcka från en lön till nästa.

Krav och omtanke måste anpassas efter människan

Det här betyder förstås inte att alla har samma förutsättningar.

Trauma kan göra vissa situationer mycket svårare.

ADHD kan påverka tidsuppfattning, planering, impulskontroll och förmågan att komma igång.

Autism kan innebära att förändringar, sociala krav, sinnesintryck eller otydliga situationer kräver betydligt mer energi.

Sociala svårigheter kan göra sådant som andra tar för givet mycket mer ansträngande.

Därför måste kraven ibland se olika ut.

En person behöver fler påminnelser.

En annan behöver tydligare struktur.

Någon behöver längre tid.

Någon behöver hjälp att dela upp en uppgift i mindre delar.

Och ibland behöver kravet faktiskt sänkas därför att det just då är för stort.

Men anpassning är inte samma sak som att ta bort allt ansvar.

För mig handlar det om att försöka hitta den nivå där personen faktiskt kan lyckas och sedan låta ansvaret växa därifrån.

Jag har tidigare skrivit att ADHD i vardagen inte alltid handlar om vilja. Det står jag fortfarande för.

Ett barn som inte kommer igång, inte klarar övergången eller blir överväldigat behöver inte vara lat eller ovillig. Ibland blev det faktiskt för svårt.

Men för mig betyder det inte att målet försvinner.

Då behöver vi fråga: Vad gjorde det för svårt? Vilket stöd behövs? Ska uppgiften delas upp? Behövs mer tid? Behövs en tydligare struktur?

Och sedan försöker vi igen.

Förståelsen ska hjälpa oss att hitta vägen framåt – inte övertyga oss om att det inte finns någon väg.

Jag kan inte välja varifrån jag kommer

Jag kan inte välja varifrån jag kommer.

Jag kan inte välja allt som har hänt mig.

Jag kan inte alltid välja vilka svårigheter jag bär med mig.

Men med stöd och anpassningar när det behövs kan jag börja ta ansvar för vart jag ska.

Det förflutna kan förklara mycket.

En diagnos kan förklara mycket.

Ett trauma kan förklara mycket.

Men en förklaring behöver inte bli en dom över resten av livet.

Kanske är jag också en trött hjälpare

Och kanske är det här min egen trötthet som hjälpare kommer in.

Jag har under många år hjälpt människor att hitta strategier.

Vi har gjort planer.

Satt påminnelser.

Delat upp uppgifter.

Anpassat krav.

Försökt hitta andra vägar när den första inte fungerat.

Och ibland blir jag trött när allt det arbetet ändå landar i:

Jag klarar inte det här, jag har ADHD.

Jag kan inte, jag har autism.

Det går inte på grund av mitt trauma.

Jag vill vara tydlig här.

De här svårigheterna är verkliga.

De kan påverka vardagen mycket.

De kan göra sådant som andra tycker är enkelt betydligt svårare.

Men om varje strategi avfärdas innan den ens fått en chans, då kommer vi ingenstans.

En strategi kanske behöver ändras.

Den kanske inte passar.

Den kanske behöver bli enklare eller tydligare.

Kanske behövs mer stöd.

Men någonstans behöver det också finnas en vilja att prova.

Och där behöver jag som hjälpare fortsätta hålla fast vid målet.

Inte på mitt sätt.

Inte i min takt.

Men med en tro på att förändring faktiskt är möjlig.

Jag kan stå bredvid – men jag kan inte leva ditt liv

Jag kan hjälpa dig att hitta tio olika vägar.

Jag kan stå bredvid, tänka tillsammans med dig och hjälpa dig när du kör fast.

Jag kan hjälpa dig att göra planen.

Men det är du som måste följa den.

Jag behöver inte skämmas om någon kommer hem till dig och allt är kaos därför att du inte har städat.

Jag behöver inte vara utan min ost därför att dina pengar inte räckte månaden ut.

Jag behöver inte be om ursäkt för din sena ankomst.

Det är inte mina konsekvenser att bära.

Jag kan hjälpa dig att hitta strategier så att det blir annorlunda nästa gång.

Jag kan finnas bredvid när det känns svårt.

Men jag kan inte leva ditt liv åt dig.

Kanske är det också en form av respekt.

Att säga:

Jag tror faktiskt att du kan ta ansvar för ditt eget liv.

Jag tror att dina svårigheter är verkliga.

Jag tror att du ibland behöver mer stöd än andra.

Men jag tror också att du kan utvecklas.

Och när något är svårt hjälper jag dig gärna att hitta vägen vidare.

För en diagnos, ett trauma eller en svår bakgrund kan förklara mycket.

Men en förklaring behöver inte bli en dom över resten av livet.

Jag kan inte välja varifrån jag kommer.

Men jag kan ta ansvar för vart jag ska.

Och om jag står bredvid dig som hjälpare behöver jag våga tro att du kan komma dit.

🔗 Läs vidare om ADHD, NPF och ansvar

Vill du läsa vidare om hur krav, anpassningar och förståelse kan mötas?

👉 Oskar-serien – berättelser om barn med NPF i skolan

👉 ADHD i vardagen – när små saker blir stora känslor

👉 Vardag, ansvar och närvaro i familjelivet

💭 Mellan raderna

Kanske handlar det här egentligen inte om att vara hård eller snäll.

Kanske handlar det om vilken människosyn vi har.

Om jag tror att människan framför mig kan utvecklas behöver jag också våga låta henne försöka.

Jag får hjälpa.

Jag får anpassa.

Jag får hålla handen en stund.

Men jag får inte ta ifrån henne erfarenheten av att själv upptäcka:

Jag klarade det.

❓ Frågor till dig som läser

Hur tänker du kring krav och omtanke – kan de ibland vara samma sak?

Har du någon gång hjälpt någon så mycket att du i efterhand känt att du kanske tog över för mycket?

Eller har du själv varit med om att någon trodde på din förmåga när du inte riktigt gjorde det själv?

Var går gränsen för dig mellan att stötta någon och att bära personens ansvar?

Och vad tänker du om orden:

Jag kan inte välja varifrån jag kommer – men jag kan ta ansvar för vart jag ska.

Skriv gärna en kommentar. Jag är nyfiken på hur du ser på det.

📬 Prenumerera på bloggen

Vill du följa mina texter om vardag, ADHD, NPF, ansvar, närvaro och livet mellan raderna?

👉 Prenumerera på Malix.se och få nya inlägg direkt när de publiceras.

Ingen reklam – bara nya texter från Malix.se.

Lev idag just nu igår är historia och kan inte göra något åt morgondagen den är framtiden och är spår från det vi gör just nu.