Utvecklas hela livet handlar inte alltid om stora förändringar. Ibland handlar det om att våga prova något nytt, att låta någon annan hitta sin egen väg eller att själv inse att det svåraste inte är att hjälpa – utan att låta bli. Det här blev ett inlägg om en semester som tog en annan väg än planerat, om ett första brödbak och om hur både Alex och jag lärde oss något den där lördagsmorgonen.
🇬🇧 Read this post in English → Growing Throughout Life – Stick to the Plan… or Maybe Not
En liten förändring – tillbaka till vardagen
Nu när semestern är över återgår även bloggen till sina vanliga rutiner.
Under ledigheten fick den svenska och den engelska versionen dela samma inlägg. Det kändes lite som semester även här på bloggen – lite friare och lite mindre fyrkantigt.
Nu är vardagen tillbaka. Därför kommer jag återigen att publicera två separata inlägg, ett på svenska och ett på engelska, som länkar till varandra. Det gör det enklare för dig som läser och lättare för nya läsare att hitta rätt språk.
Tack för att du följer med, oavsett vilket språk du väljer att läsa på.
Stick to the plan eller inte….
Vi hade en plan. Och som Alfred brukar säga:
”Stick to the plan.”
Men den här gången gjorde vi inte det.
Tanken var att vi skulle ge oss ut med Lvl^2, men vädret kändes inte särskilt inbjudande. Dessutom blev jag sjuk. Jag har fått ont i halsen, hostar och känner mig hängig. Då känns det inte rätt att ge sig ut och dela med sig av sina basilusker till andra. Ibland är det faktiskt bättre att stanna hemma och vila.
Det är precis vad jag har gjort. Jag badade inte igår och inte idag heller. Jag vet hur lockande det är, för jag längtar verkligen efter att få simma några längder. Samtidigt känner jag ett ansvar och en respekt för mina badsystrar. Jag vill inte riskera att någon annan blir sjuk. Kanske blir det ett eget dopp när jag känner mig bättre, men just nu får det vänta.
Men lördagen blev ändå något alldeles extra.
Utvecklas hela livet
Alex gick till affären.
Fast det var egentligen inte det som var det stora. Han gick dit för att handla glutenfritt mjöl, jäst och andra ingredienser. Under en vecka hade han suttit och tittat på Youtube där människor bakar och lagar mat i Korea.
På morgonen stod han i hallen mellan köket och vardagsrummet.
– Jag har varit och handlat, sa han.
Jag tittade på klockan. Den var inte ens halv åtta.
– Så tidigt? Vad skulle du handla?
– Jag tänkte baka bröd.
Jag blev faktiskt förvånad. Alex har aldrig varit särskilt intresserad av att laga mat eller baka, så det här var något helt nytt.
Han berättade att han hittat ett recept på ett enkelt bröd som nästan såg ut som croissanter. Därför hade han köpt glutenfritt mjöl, jäst och allt som behövdes.
Jag sa att glutenfritt bröd ofta är lite knepigt eftersom degen gärna blir kladdig.
– Jag har undersökt det, svarade han lugnt.
Sedan gick han ut i köket och satte igång.
Precis som jag hade trott blev degen väldigt kladdig och receptet var inte alls så enkelt som det sett ut på Youtube.
Efter en stund sa han:
– Det blev helt misslyckat.
Jag gick in i köket och tittade på degen.
– Vet du, sa jag. Vi behöver nog inte börja om. Vi lägger degen i en sockerkaksform i stället. Då blir det ett bröd ändå.
Han tyckte att det lät som en bra idé.
Om ni ser framför er någon som aldrig bakat tidigare förstår ni kanske hur köket såg ut. Kladdig deg, redskap överallt och en diskbänk som bara växte.
Jag fick verkligen jobba med mig själv.
Allt inom mig ville resa sig, gå in i köket och visa hur jag hade gjort.
Men den här gången gjorde jag inte det.
Jag satte mig på altanen med min frukost och mitt kaffe och lät honom fortsätta i sin egen takt.
Det var nog betydligt svårare för mig än för honom.
Mitt i allt skulle Tommy åka in till stan och handla och frågade om jag ville följa med. Jag tackade nej eftersom jag fortfarande inte kände mig riktigt pigg.
– Jag kan följa med, sa Alex.
Sedan tittade han på diskbänken.
Tommy tittade på mig.
Och jag tänkte bara:
Sitt still i båten. Gå inte in och ta över.
Något hände där.
Alex städade hela köket och när han var klar var det faktiskt finare än innan han började baka.
Och brödet?
Det blev riktigt gott.
Jag åt av det flera gånger under dagen.
Några timmar senare sa jag att nästa gång skulle han kunna prova samma deg igen, men baka den som ett långpannebröd.
Han skrattade.
– Nej, nästa gång ska jag baka en vanlig sockerkaka.
För mig var det här mycket större än ett bröd.
Jag såg en vuxen människa bli nyfiken på något nytt, ta egna initiativ, lösa problem när det inte blev som planerat och sedan vilja prova igen.
Det gjorde mig både glad och stolt.
När jag tänker tillbaka på lördagen inser jag att vi båda lärde oss något.
Alex lärde sig att glutenfritt mjöl lever sitt eget liv. Att en deg kan bli kladdig och att Youtube får allting att se mycket enklare ut än det faktiskt är. Han lärde sig också att ett resultat inte behöver bli exakt som man tänkt sig för att bli bra.
Själv lärde jag mig något helt annat.
Jag lärde mig att sitta still i båten.
Jag såg allt som kunde göras snabbare, enklare och snyggare. Men jag satt kvar på altanen.
Och när jag senare åt av brödet förstod jag att om jag hade tagit över hade jag också tagit ifrån honom känslan av att ha gjort det själv.
Nu har semestern ett litet uppehåll. Tommy jobbar den här veckan och i eftermiddag ska jag till optikern. Lvl^2 får stå hemma några dagar och livet blir lite mer vardag igen.
Förhoppningsvis blir jag friskare för varje dag som går. Då väntar baden igen.
Och kanske får jag också umgås lite extra med Malou och Alfred nu när de har semester.
Det ser jag verkligen fram emot.
Mellan raderna-Utvecklas hela livet
Lördagen handlade egentligen inte om bröd.
Den handlade om mod.
Modet att prova något man aldrig gjort tidigare. Modet att misslyckas utan att ge upp. Och modet att låta någon annan få göra det på sitt eget sätt.
Jag tror att vi människor, oavsett ålder, behöver få känna att vi klarar saker själva. Vägen dit är sällan rak. Den kan vara kladdig, långsam och ibland ganska rörig. Men det är ofta just där lärandet finns.
Samtidigt lärde jag mig något om mig själv.
Jag insåg hur lätt det är att vilja hjälpa genom att ta över. Jag såg allt som kunde göras annorlunda, men den här gången satt jag kvar på altanen och lät processen ha sin gång.
Det var nog svårare för mig än för honom.
Reflektion-Utvecklas hela livet
Vi pratar ofta om att människor behöver få lyckas.
Men innan vi lyckas behöver vi nästan alltid få misslyckas lite.
Vi behöver få göra på vårt sätt, tänka om och försöka igen.
Jag tror inte att det förändras bara för att vi blir vuxna.
Kanske är det tvärtom.
Ju äldre vi blir, desto modigare behöver vi vara för att våga prova något nytt.
Den här lördagen blev det ett bröd.
Men framför allt blev det en påminnelse om att utveckling inte har någon åldersgräns.
Och kanske lärde vi oss båda två något den dagen.
Frågor till dig som läser
- Har du någon gång fått kämpa med att inte gå in och ta över när någon annan försöker?
- Minns du när du själv vågade prova något helt nytt för första gången?
- Vad har du lärt dig den senaste tiden – oavsett hur litet eller stort det varit?
- Tycker du att vi blir färdiglärda som vuxna, eller fortsätter vi utvecklas hela livet?
Skriv gärna en kommentar. Jag tycker om att läsa era tankar och erfarenheter.
Kanske vill du läsa vidare?
Om du tycker om den här typen av vardagsreflektioner kanske du också gillar:
- Fyra husbilar senare – det här har vi lärt oss
- Hemma från Norge – ibland är det skönt att komma hem igen
- Vardag, ADHD och närvaro
- Kungsbacka, längtan och livet som blev något annat
Du hittar alla inlägg här:
👉 https://malix.se
Prenumerera på bloggen
Tycker du om att följa mina vardagsfunderingar, husbilsliv, familjeliv, simning och de små ögonblicken som blir stora?
📩 Prenumerera gärna på bloggen, så får du ett mejl när ett nytt inlägg publiceras.
Stötta bloggen
Om du uppskattar det jag skriver och vill hjälpa mig att fortsätta skapa innehåll får du gärna stötta bloggen med en frivillig gåva.
❤️ PayPal Me
Varje bidrag hjälper mig att fortsätta skriva, fotografera och dela med mig av livet – precis som det är.
Dagens tanke-Utvecklas hela livet
När jag satt där ute med kaffekoppen hörde jag hur det skramlade i köket. En bunke ställdes ner lite för hårt. En låda drogs ut. Någon suckade. Sedan blev det tyst en stund.
Jag log för mig själv.
Inte för att jag visste att det skulle bli bra, utan för att jag bestämde mig för att inte gå in.
För många år sedan hade jag redan stått där inne med händerna i degen. Jag hade visat, rättat och gjort det lite enklare.
Den här gången ville jag göra något svårare.
Jag ville låta bli.
Och det är märkligt egentligen. För ibland är det svåraste vi kan göra att inte göra någonting alls.
Lev idag. Det största steget vi ibland kan ta är att stå kvar vid sidan och låta någon annan ta sitt.
Lämna ett svar