Trots förkylningen längtar jag efter vår resa till Astrid Lindgrens Värld med barnbarnen nästa helg.
🇬🇧 English Astrid Lindgren’s World
Förkylningen lyssnar inte på mig. Jag har varit utan mina morgonbad i flera dagar, men den bor kvar i kroppen ändå, fast jag helst skulle vilja kasta ut den. Dumt att tänka så kanske, men ibland känns det faktiskt så.
Istället vilar jag, tittar på serier och planterar om någon enstaka blomma ute i växthuset. Små steg, små rörelser och inte mer än jag orkar. Det är frustrerande, för det är inte riktigt jag.
Jag är ju den där människan som åker ner till sjön tidigt på morgonen. Jag tycker om att få ordning här hemma innan dagen börjar och jag går gärna runt i trädgården och hittar små projekt att göra. Men inte nu. Nu handlar dagarna mest om korta stunder mellan hostan och vilan.
Jag tycker inte om det, men jag får lära mig att gilla läget. Eller kanske inte gilla det, men acceptera att det ser ut så just nu. Ibland är acceptans inte att tycka om det som händer, utan att sluta kämpa emot det som ändå finns där.
Snart rullar LVL² mot Vimmerby
Nästa helg hoppas jag att kroppen känns lite piggare. Då ska vi ta LVL² och köra mot Smålands mörka skogar och Vimmerby. Där ska vi träffas – barnbarnen och deras familjer. Vi ska besöka Astrid Lindgrens Värld. Det är nog tre eller fyra år sedan vi var där sist. Jag vet inte vad de stora barnen kommer att tycka, men de små kommer säkert att älska det. Särskilt lilla Hugo, tror jag.
Planeringen börjar alltid med maten
Här hemma har planeringen redan börjat. Inte bara för resan, utan framför allt för maten. Det är märkligt egentligen hur mycket tid vi lägger på att fundera över mat.
Vad ska vi laga idag? Vad behöver vi handla? Vad ska vi ta med oss? Vad passar som picknickmat? Vad ska vi äta när vi sitter vid stugan där de andra ska bo?
Det blir många frågor, och egentligen skulle man nog må bra av att sätta sig ner och planera allt i lugn och ro. Samtidigt är det nästan en del av resan – att fundera på vad vi ska äta och packa med oss.
Vi ska göra picknickmackor – sådana där med köttbullar, några med korv och ägg, och jag tror att någon macka kommer att få makrill på sig också. När vi var i Norge köpte vi med oss tio burkar makrill. Det kändes nästan som om vi samlade på dem.
Vi köpte också en burk med agurk till lilla Alfred. Den åkte vi och lämnade till honom i fredags. Han blev jätteglad. När jag sedan frågade om han tyckte om agurk tittade han på mig och svarade:
– Nej, det gör jag inte.
Vi kunde inte låta bli att skratta. Men han hade redan en plan. Burken skulle följa med till Sebbes mamma och pappa, för där skulle de äta köttfärslimpa och kanske tyckte de om agurken.
Barns logik är ibland så självklar att man bara måste le.
Astrid Lindgrens Värld med barnbarn väntar
Biljetterna till Astrid Lindgrens Värld är redan betalda och ligger tryggt i mobilen. Vi står för entrén, medan de andra får ordna boende, glass och annat de vill köpa inne i parken.
Nu återstår bara en sak.
Att den här envisa förkylningen bestämmer sig för att flytta ut innan det är dags att rulla mot Vimmerby.
Minnen från Astrid Lindgrens Värld med barnbarn
Små ögonblick som blir stora minnen
Det jag längtar allra mest efter är egentligen inte Astrid Lindgrens Värld.
Jag längtar efter att få se ännu ett barn upptäcka den.
Alfred och Prussiluskan
Jag minns förra gången vi var där. Då var det Alfred som var liten.
Det var inte någon karusell eller någon föreställning som gjorde störst intryck på honom. Det var Prussiluskan.
När hon stannade och pratade med honom lyste hela han upp. Efteråt sa han gång på gång:
– Tänk, Prussiluskan pratade med mig!
För honom var hon inte en skådespelare. Hon var Prussiluskan på riktigt. Det fanns ingen tvekan i hans värld.
Det är ett sådant minne som fortfarande får mig att le.
Och kanske är det just därför jag längtar så mycket efter den här resan.
Emilia levde sig in i sagan
Jag minns också hur Emilia upplevde Astrid Lindgrens Värld.
Hon stod inte bara och tittade på föreställningarna. Hon var med i dem. Hon sjöng, dansade och följde varje rörelse som om hon själv var en del av berättelsen. Hon levde sig in i sagorna med hela kroppen och glömde nästan bort att det satt publik runt omkring.
Det är nog det som är det allra finaste med Astrid Lindgrens Värld. Barnen behöver inte övertalas att tro. De tror redan. För en stund finns Pippi, Emil, Ronja och alla de andra på riktigt.
Alfred fick sitt magiska ögonblick med Prussiluskan.
Emilia hittade sin plats mitt i sångerna och teatern.
Och nu hoppas jag att Hugo ska få skapa sina egna minnen.
Hugo får upptäcka Astrid Lindgrens Värld
Nu är det Hugos tur att upptäcka sagornas värld.
Jag undrar hur hans ögon kommer att se ut när han kliver in i Astrid Lindgrens Värld. Vad kommer han att säga när han ser Katthult? Hur kommer han att reagera om vi möter Tengils soldater ute i skogen? Kommer han att gömma sig bakom oss eller våga titta fram? Och kommer han att förstå att de bara spelar en roll, eller kommer de att kännas alldeles verkliga?
Det är just sådana stunder som gör att jag tycker om att vara mormor.
Inte för att jag själv får uppleva Astrid Lindgrens Värld ännu en gång, utan för att jag får uppleva den genom ett barns ögon. Det blir som att besöka platsen för första gången igen.
Barn lever sig in i sagorna på ett sätt som vi vuxna nästan har glömt. De funderar inte på om något är möjligt eller om någon bara spelar en roll. För en stund är allt på riktigt.
Och vi vuxna får låna deras värld en liten stund.
Jag hoppas att det blir en dag fylld av skratt, nyfikna frågor och små händer som pekar åt alla håll samtidigt.
Kanske blir det just de där ögonblicken som kommer att leva kvar längst när sommaren är slut.
Reflektion – Astrid Lindgrens Värld
Det är märkligt hur livet kan stå nästan stilla, samtidigt som det fortsätter framåt. Kroppen säger vila, men tankarna planerar framtiden. Kanske är det just det som ger hopp – att ha något fint att längta till även de dagar då orken inte riktigt räcker.
Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det egentligen inte är platsen som är det viktigaste.
Astrid Lindgrens Värld är fantastisk, men om tjugo år tror jag inte att barnbarnen kommer att minnas vad biljetterna kostade eller vilken dag vi var där. De kommer nog inte heller att minnas vilka mackor vi hade med oss.
Men kanske minns de något annat.
Att Prussiluskan pratade med Alfred.
Att Emilia sjöng och dansade tillsammans med skådespelarna.
Att Hugo kanske stod alldeles stilla när Tengils soldater kom gående genom skogen.
Jag hoppas att även de äldre barnen som följer med får med sig fina minnen – kanske inte av sagorna på samma sätt som de yngre, men av skratten, samtalen, glassen och av att vi gjorde något tillsammans
Jag vet också att den här dagen inte passar alla. Simon och Katja följer inte med den här gången, och inte heller Carro eller Alex. De är vuxna nu och har kanske andra intressen än en dag i Astrid Lindgrens Värld.
Det gör ingenting.
Familj handlar inte om att alla alltid ska göra samma saker samtidigt. Det handlar om att hitta stunder tillsammans som passar just den man är. Det får bli något annat med dem en annan gång.
Det är nog det jag egentligen längtar efter.
Inte en dag på Astrid Lindgrens Värld.
Utan en dag som en gång blir ett minne.
Ett sådant där minne som barnen kanske berättar om för sina egna barn en dag.
För det är kanske inte platserna som binder en familj samman.
Det är minnena vi skapar tillsammans.
Fråga till dig som läser: Vilket familjeminne från din barndom bär du fortfarande med dig?
Läs gärna vidare
Om du tycker om mina berättelser om vardagen, husbilslivet och familjen kanske du också vill läsa:
- Läs gärna vidare
- 🌿 Vårt tidigare besök på Astrid Lindgrens Värld – när Alfred träffade Prussiluskan och Emilia levde sig in i föreställningarna.
- 🌿Vimmerby.
- 🤠 En äventyrsdag i Vilda Västern – när barnbarnen vaskade guld, åkte tåg och dansade med Lucky Luke på High Chaparral.
- 🚐 Norge med husbil – våra senaste husbilsäventyr.
- 🌊 Mina morgonbad – varför de betyder så mycket för mig.
Stötta gärna bloggen
Om du uppskattar det jag skriver och vill hjälpa mig att fortsätta dela berättelser från vardagen, familjelivet och våra resor får du gärna stötta bloggen med en frivillig gåva via PayPal.
Varje bidrag hjälper mig att hålla bloggen levande.
Prenumerera
Vill du inte missa nästa inlägg?
Prenumerera gärna på bloggen så får du ett meddelande när jag publicerar något nytt om vardagen, familjen, husbilslivet och livet precis som det är.
Lev idag, just nu. Igår är historia och imorgon vet vi ingenting om. Det enda vi egentligen har är det här ögonblicket.
Lämna ett svar