ADHD, skolan och bemötande är fortfarande en fråga som gör ont i mig.
Vi har inte kommit långt.
🇸🇪 Svenska | 🇬🇧 English below
Jag pratar om skolan. Om hur man bemöter elever med särskilda behov.
Jag skulle kunna skriva: När jag var liten för 30 år sedan…
Tyvärr kan jag skriva samma meningar idag.
Det är beklagligt. Ett slöseri.
Att skolan fortfarande så ofta misslyckas med att ta tillvara på de förmågor som växer upp där – mitt i det som kallas svårigheter.
När man har ADHD, ADD eller andra neuropsykiatriska svårigheter kan man ha problem med fokus, igångsättning, att avsluta, att komma ihåg, att hålla struktur.
Min son hade de problemen.
Vi var i skolan på möte.
Det kunde ha varit ett bra möte. Ett vuxet möte. Ett möte där vi tillsammans hjälpte en ung människa vidare.
Det kunde ha låtit så här:
“Det vi har provat fungerar inte. Hur kan vi hjälpa dig bättre?”
“Vad behöver du för att det ska fungera?”
Istället fick han höra:
“Jag puffar på dig.”
“Du gör inte som du ska.”
“Du är lat.”
“Ta dig i kragen.”
“Det är ditt ansvar.”
Men just det där – att ta ansvar – är det som kan vara svårt vid ADHD.
Inte viljan. Inte intelligensen. Inte ambitionen.
Utan förmågan att organisera, starta, hålla kvar och avsluta.
När han sa:
“Jag behöver någon som hjälper mig innan det blir IG. När det redan är IG känns det som ett stup.”
Då svarade skolan att varje lärare har fyra minuter per elev.
Och att andra elever med liknande svårigheter hade klarat det.
ADHD skolan bemötande
Men barn är inte jämförelser.
De är individer.
Det gör ont när ett barn ber om hjälp – och möts av jämförelse istället för stöd.
Det här var en friskola som senare gick i konkurs.
Men det handlar inte om just den skolan.
Det handlar om ett synsätt.
Om att lägga ansvaret för funktionsnedsättningen på den som har den.
Istället för att vuxenvärlden anpassar strukturen.
Jag valde inte min hjärna.
Mitt barn valde inte sin.
Det vi valde – var att be om hjälp.
🇸🇪 Tillägg 2026 – samma kamp
När jag läser detta idag ser jag att kampen inte är över.
Jag hör fortfarande:
“Han är inte intresserad.”
“Hon jobbar inte.”
“Han vill inte.”
Och varje gång önskar jag att en vuxen skulle stanna upp och tänka ett steg till:
Om eleven inte startar – vad är det som låser?
Om eleven inte lämnar in – vad saknas i stödet?
Finns det något jag som vuxen kan göra annorlunda?
Det är lätt att tolka svårigheter som brist på vilja.
Det är svårare att undersöka sin egen roll som vuxen.
Ansvar är något man växer in i – med stöd.
Inte något man tvingas fram genom skam.
Och den skillnaden är avgörande.
Reflektion 2026
När jag läser detta från 2009 ser jag samma mamma.
Samma kamp.
Samma vilja att bli förstådd.
Skillnaden idag är att jag vet mer om reglering, om CFT, om skam och ansvar.
Men grundfrågan är densamma:
Vuxna ska vara stöd.
Inte domare.
Och kanske är det just där förändringen börjar.
Inte i fler minuter per elev.
Utan i ett vuxet steg till.
Kampen kring ADHD, skolan och bemötande är inte över.
Den pågår fortfarande – varje gång ett barn tolkas som ointresserat istället för i behov av stöd.
🇬🇧 ENGLISH VERSION
We have not come very far.
I am talking about school. About how students with special needs are treated.
I could write: When I was a child 30 years ago…
Unfortunately, I can write the same sentences today.
It is a waste.
A waste of potential that schools still so often fail to recognize.
When you have ADHD, ADD or other neurodevelopmental differences, you may struggle with focus, starting tasks, finishing tasks, remembering, organizing.
My son struggled with those things.
We had a school meeting.
It could have been a good meeting. Adults working together to guide a young person forward.
It could have sounded like this:
“What we’ve tried hasn’t worked. How can we support you better?”
“What do you need in order to succeed?”
Instead, he heard:
“I remind you.”
“You don’t do what you’re supposed to.”
“You’re lazy.”
“Pull yourself together.”
“It’s your responsibility.”
But that very thing – taking responsibility – can be the hardest part with ADHD.
Not the will. Not the intelligence. Not the ambition.
But executive functioning.
When he said:
“I need someone to help me before I fail. When I already fail, it feels like standing at the edge of a cliff.”
The school answered that each teacher only has four minutes per student.
And that other students with similar needs had managed.
But children are not comparisons.
They are individuals.
It hurts when a child asks for help – and is met with comparison instead of support.
This was a private school that later went bankrupt.
But this is not about one specific school.
It is about mindset.
About placing the responsibility for a disability on the person who has it,
instead of adjusting the environment around them.
I did not choose my brain.
My child did not choose his.
What we chose – was to ask for help.
English Reflection 2026
Reading this today, I see the same mother.
The same fight.
The same longing to be understood.
The difference is that I now understand more about regulation, shame and responsibility.
But the core question remains:
Adults are meant to support.
Not to judge.
ADHD och skolan – när bemötande gör hela skillnaden
Att leva med ADHD som vuxen – mer än “en släng”
Tankar om biologi, medicin och impulsivitet – då och nu
💛 Prenumeration & stöd
Prenumerera på bloggen:
Prenumerea /subcribe
Vill du stötta mitt skrivande:
PayPal Me
Lämna ett svar