Hur skapas egentligen förtroende mellan människor? Den frågan följde med mig när jag satte mig ner på kvällen och tänkte tillbaka på gårdagen.
🇬🇧 Read in English How Trust Between People Begins
I går var en stor dag på många sätt här hemma. Inte för att jag gjorde några stordåd, utan för att jag, när jag sitter en stund i stillhet på morgonen och tänker tillbaka på dagen, ofta upptäcker de där små ljusglimtarna som först inte märktes.
Makens semesterveckor är slut för den här gången. Redan nästa vecka har han semester igen och då rullar vi ut med LVL². Men det har jag redan skrivit om, så det här inlägget ska handla om något helt annat.
Jag är fortfarande förkyld. På morgonen tittade lillkillen på mig och sa:
– Men är inte du sjuk? Ska inte du vila?
– Jo, svarade jag. Jag ska bara städa köket först.
Han skrattade.
– Det där är ett Carina-sätt att vila.
Och kanske är det faktiskt det. För köket blev städat, tvätten blev tvättad och dagen rullade på i ett lugnare tempo än vanligt.
Jag bad lillkillen samla ihop sina kläder.
– Jaha… sa han med en min som tydligt sa att en tvättdag inte stod högst upp på önskelistan.
Det han inte visste var att jag tänkte tvätta åt honom. Vi hade så lite tvätt var för sig att min snålhet tyckte det var bättre att fylla maskinerna. Resultatet blev tomma tvättkorgar både i källaren och på hans rum.
När tvätten hängde ute på tork lagade jag flygande Jakob.
Det var då dagen tog en annan vändning.
Lillkillen kom ut i köket och frågade om en kompis fick komma hit.
– Vem är det? frågade jag.
– En gammal vän som jag inte träffat på flera år..
Och där hände något inom mig.
Alla mina år inom ungdomsvården gjorde sig påminda. På bara några sekunder hade jag målat upp en bild i huvudet. Erfarenheter från jobbet blandades med fördomar innan jag ens visste vem pojken var.
Jag hann lyckligtvis hejda mig själv.
– Det går bra, sa jag. Men först vill jag prata med hans pappa.
Jag fick ett telefonnummer och ringde.
En trevlig man svarade och presenterade sig med sitt namn och att han var pojkens pappa.
Jag skrattade lite och sa:
– Du förstår väl att du lika gärna kunde varit en kompis som låtsades vara pappa?
Vi skrattade båda två.
Sedan frågade jag om han visste var vi bodde.
– Ja, lite utanför stan, svarade han.
– Nej, sa jag. Vi bor en bra bit utanför stan, ute på landet. Jag vill bara att du ska veta vart din son åker.
Han blev tyst en stund.
– Jag vill prata med honom först, sa han.
– Gör det, svarade jag. Men ring gärna tillbaka till mig sedan så jag vet att det verkligen känns bra för dig.
Det gjorde han.
Vi bestämde när pojken skulle vara hemma och jag lovade att se till att han kom tillbaka i tid.
Eller… nästan.
Bussarna krånglade och allt blev försenat. Samtidigt skulle jag ändå ner till stan för att besöka optikern, så vi bestämde att pojkarna skulle ta bussen till köpcentrumet där vi möttes upp.
När jag såg honom för första gången skämdes jag nästan lite.
Framför mig stod en liten, vänlig och artig kille med glasögon. Han ville bara träffa sin kompis som han inte hade sett på flera år och se hur han bodde.
Mina fördomar hade haft helt fel.
När vi insåg att kvällen blivit kort frågade jag om vi skulle fråga hans pappa och höra om han fick sova över.
Först blev svaret nej.
Men en stund senare skickade pappan sms tillbaka.
Nu var svaret ja.
Senare på kvällen berättade pojken:
– Min pappa fick förtroende för dig. Han visste att jag skulle ha det bra här.
De orden stannade kvar hos mig.
Hur kan förtroende uppstå mellan två människor som aldrig har träffats?
Jag började fundera över hur förtroende mellan människor egentligen växer fram.
Kanske genom ett vanligt telefonsamtal.
Kanske genom att någon tar sig tid att berätta var man bor, lyssna på en annan förälders oro och lova att ta hand om det viktigaste han har.
Och kanske lärde jag mig något ännu viktigare.
Att mina egna erfarenheter ibland får mig att tro att jag redan vet något om en människa innan jag ens har träffat henne.
I går blev jag påmind om att jag inte alltid har rätt.
Det är en lärdom jag gärna bär med mig.
Jag började fundera på hur förtroende mellan människor egentligen växer fram. Ibland verkar det börja med något så enkelt som ett telefonsamtal
Reflektion om förtroende mellan människor
Det märkliga är att jag först tänkte att alla mina år inom ungdomsvården hade skapat de där fördomarna hos mig.
Men när jag satt och funderade vidare insåg jag att det egentligen inte stämmer.
För pojkarna jag mötte på jobbet var aldrig sina brott, sina diagnoser eller sina livshistorier. De kom till oss med tunga ryggsäckar, men när de hade landat blev de något helt annat. De blev killar som skrattade, retades, längtade efter sina familjer, oroade sig för framtiden och visade en omtanke som många aldrig fick se.
Jag brukade säga att de var små guldklimpar.
Det säger jag fortfarande.
Inte för att allt de gjort var bra, utan för att bakom allt det svåra fanns människor med humor, värme och drömmar precis som alla andra.
Faktum är att många av dem lärde mig minst lika mycket som jag någonsin lärde dem.
Kanske var det därför jag blev så förvånad över mig själv i går.
För det var egentligen inte ungdomarna från jobbet som skapade mina första tankar. De hade tvärtom lärt mig att se människan bakom berättelsen.
Ändå hann hjärnan måla upp en bild innan jag ens träffat pojken.
Det säger kanske något om hur vi människor fungerar.
Vi bär på bilder, berättelser och erfarenheter som ibland smyger sig fram innan vi själva hinner tänka efter.
Det viktiga är kanske inte att de aldrig dyker upp.
Det viktiga är vad vi gör med dem.
Jag hann stanna upp.
Jag hann möta pojken i stället för mina egna föreställningar.
Och där stod en blyg, vänlig och nyfiken kille som bara ville träffa sin kompis efter flera år.
Kanske är det just därför jag fortfarande tycker så mycket om att möta människor.
För nästan varje gång jag tror att jag vet vem någon är, visar livet mig att människan alltid är mycket större än den berättelse jag först hann skapa om henne.
Kanske är det just så förtroende mellan människor växer. Inte genom stora ord eller märkvärdiga handlingar, utan genom att vi möter varandra med nyfikenhet i stället för våra färdiga föreställningar.
🌿 Mellan raderna – Förtroende mellan människor
Ibland tror vi att vi känner människor innan vi ens har mött dem. Kanske för att våra egna erfarenheter viskar i bakgrunden. Men livet har lärt mig att den där första tanken inte alltid är den sannaste. När vi vågar stanna upp och möta människan framför oss i stället för bilden vi skapat inom oss, händer något fint. Kanske är det där förtroende börjar växa.
Fråga till dig som läser
Har du någon gång upptäckt att ditt första intryck av en människa visade sig vara helt fel? Vad lärde den upplevelsen dig?
Läs gärna vidare
🌿 Samvetet som kompass – om att lyssna till det som känns rätt.
🌿 Det här har livet lärt mig – om människor, erfarenheter och att växa.
🌿 Maktlöshet och små steg – om att fortsätta göra det man kan även när allt inte går att påverka.
🚐 Astrid Lindgrens Värld med barnbarn – om längtan efter att skapa nya familjeminnen.
Stötta gärna bloggen
Om du uppskattar det jag skriver och vill hjälpa mig att fortsätta dela berättelser om vardagen, familjelivet och husbilslivet får du gärna stötta bloggen med en frivillig gåva via PayPal.
Varje bidrag hjälper mig att hålla bloggen levande.
Prenumerera
Vill du inte missa nästa inlägg?
Prenumerera gärna på bloggen så får du ett mejl när jag publicerar nya berättelser om vardagen, familjen, husbilslivet och livet precis som det är.
Lev idag, just nu. Igår är historia och i morgon vet vi ingenting om. Det enda vi egentligen har är det här ögonblicket.
Lämna ett svar