Skolkultur och bemötande kan se väldigt olika ut – till och med på två skolor som ligger nästan bredvid varandra.
Efter gårdagens föräldramöte började jag tänka på något jag har sett återkomma under ungefär 25 år och med flera olika barn. Vad händer när vuxna främst ser det barnet gör fel – och vad händer när de i stället försöker förstå vad barnet behöver för att lyckas?
Det här är mina erfarenheter av två skolor i samma kommun, och om skillnaden mellan att hålla fast vid en regel och att faktiskt hjälpa ett barn framåt.
🇸🇪 Svenska – du är här
🇬🇧 English – read this post in English School culture and student support
Igår blev en sådan där dag när saker faktiskt blev gjorda här hemma.
Inte allt på en gång.
En sak i taget.
En sak blev färdig, sedan tog jag nästa och sedan nästa.
Det märkliga är att jag har försökt leva så ganska länge. Men sedan jag började bygga appen En sak i taget har förhållningssättet blivit tydligare också för mig själv.
Som om jag först nu börjar förstå på riktigt vad jag själv menar.
Det känns lite konstigt.
Samtidigt börjar det pirra nervöst i kroppen. Snart ska appen visas upp och då vill jag förstås att den faktiskt fungerar på riktigt.
Men gårdagen handlade inte bara om appen.
Vi tog också en cykeltur. En kortare sådan för oss numera – ungefär en mil och fyrtio minuter.
När vi kom tillbaka in i samhället cyklade vi till skolan eftersom vi skulle på föräldramöte. När vi hade låst cyklarna upptäckte vi att vi varit alldeles för snabba. Det var ganska lång tid kvar innan mötet skulle börja.
Till slut cyklade vi hem igen, låste in cyklarna och tog bilen tillbaka till skolan.
Kanske inte dagens miljögärning.
Men vi var helt enkelt lite oroliga för att lämna cyklarna stående så länge. Någon kanske skulle få för sig att stjäla dem eller förstöra något.
Dumt eller inte – det var så vi gjorde.
Fast det var egentligen inte det jag började tänka på efter föräldramötet.
Jag började tänka på skillnaden mellan två skolor som ligger nästan bredvid varandra.
En skillnad som jag har sett om och om igen under väldigt många år.
Samma kommun – olika synsätt
Min son gick från årskurs ett till nio här i byn. Han är vuxen sedan länge nu.
Efter honom har fler barn bott hos oss och gått genom samma skolor.
När jag räknar efter handlar det om ungefär sju barn under 25 år.
Sju olika barn.
Olika personligheter, olika behov och olika årgångar.
Ändå har jag gång på gång slagits av samma sak.
Mellanstadiet och högstadiet kan ligga nära varandra geografiskt men ibland kännas väldigt långt ifrån varandra i sättet att möta barn.
Min erfarenhet av mellanstadiet har ofta varit ett stort fokus på regler, ordning och det som barnet inte gör.
Gympakläder som inte kommer med.
Elever som lämnar klassrummet.
Arbete som inte blir gjort.
Sen ankomst.
Och sedan konsekvenser.
Förra året blev det väldigt tydligt för mig.
Om ett barn inte arbetade under lektionen kunde det bli kvarsittning.
Sedan kunde telefonen ringa.
– Han vägrar jobba nu också.
Jag kunde fråga:
– Vad är syftet med kvarsittningen?
– Han arbetade inte på lektionen.
– Men arbetar han nu när han sitter kvar?
Nej.
Och någonstans där blir frågan viktig för mig:
Om konsekvensen inte leder barnet närmare det vi faktiskt vill uppnå – vad är då syftet med den?
Det betyder inte att barn inte behöver regler.
Självklart behöver de det.
De behöver komma i tid.
De behöver delta i undervisningen.
De behöver förstå att deras handlingar får följder.
Men en regel måste också tåla frågan:
Varför finns den här regeln?
Och en konsekvens behöver rimligen hjälpa barnet framåt.
Annars riskerar vi att fastna i att markera vem som bestämmer.
När konsekvensen blir viktigare än målet
Jag minns samtal där ett barn hade fått kvarsittning för att han inte arbetat på lektionen.
Sedan satt han kvar efteråt och arbetade fortfarande inte.
Då kunde läraren ringa hem eftersom han inte fick barnet att arbeta under kvarsittningen heller.
Jag kunde fråga:
– Om han inte arbetar nu heller, fungerar kvarsittningen då?
Svaret kunde bli:
– Jag vet inte vad jag ska göra.
Och jag förstår faktiskt det.
Det är svårt ibland.
Lärare står i situationer där de ska få många olika barn att fungera tillsammans och där samma lösning inte fungerar för alla.
Men just därför tycker jag att vi måste kunna fundera över vad vi gör när något inte fungerar.
Är det rimligt att fortsätta med samma konsekvens när den inte leder någonstans?
Är syftet att barnet ska lära sig något?
Eller har konsekvensen blivit viktig bara för att en vuxen sagt att det ska vara så?
Det är där jag tycker att skillnaden blir viktig.
En konsekvens kan absolut vara rimlig.
Men barnet måste också kunna förstå sambandet mellan det som hände och det som kommer efteråt.
Annars kan det som den vuxne kallar en konsekvens mycket väl upplevas som ett straff av barnet.
Gympakläderna som aldrig kom med
Gympan blev ett annat återkommande exempel.
Vecka efter vecka kunde beskedet komma:
Han har inga gympakläder med sig.
Och hemma gjorde vi förstås det man förväntas göra.
Påminde.
Letade efter kläder.
Sa att de skulle packas.
Förklarade igen.
Nästa vecka:
Inga gympakläder.
Och nästa.
Till slut tycker jag att man behöver ställa en annan fråga.
Inte bara:
Varför har du inte med dig kläder?
Utan:
Vad är det här som inte fungerar för dig?
För ibland är det inte glömskan som är själva problemet.
Att byta om tillsammans med andra kan vara svårt.
Omklädningsrummet kan vara jobbigt.
Det kan finnas oro, stress, osäkerhet eller något helt annat som vi vuxna inte ser.
Då kan vi fortsätta konstatera samma misslyckande vecka efter vecka.
Du har inga kläder idag heller.
Eller så kan vi försöka förstå vad som står i vägen.
Och så kom gårdagens svar
På föräldramötet igår frågade jag om gymnastiken.
Har han verkligen haft ombyte med sig?
Och då kom svaret från läraren:
Det viktigaste är väl inte att han byter om. Det viktiga är att han är med och rör på sig.
Jag hade nästan kunnat dansa ut ur klassrummet.
Och jag dansar inte ens nykter.
För där kom hela skillnaden i en enda mening.
Det betyder inte att ombyte plötsligt är förbjudet eller att man inte kan träna på att komma ihåg sina kläder.
Men läraren kunde skilja mellan målet och vägen dit.
Målet med idrotten är inte gympapåsen.
Målet är att eleven ska delta, röra på sig och ta del av undervisningen.
Om ombytet just nu står i vägen för det viktigaste – då kanske man börjar någon annanstans.
Och när barnet väl är med kanske nästa steg blir lättare.
”Det kommer att bli bra”
Jag frågade också om sena ankomster.
Det är något vi brottas med hemma just nu.
Jag vet att han ska komma i tid.
Det vet han också.
Vi arbetar med morgnarna hemma och självklart behöver skolan och vi samarbeta kring det.
Men jag hann nästan förvänta mig en diskussion om regler, frånvaro och konsekvenser.
I stället möttes jag av ett lugn.
Ja, han ska komma i tid.
Ja, vi behöver samarbeta.
Men läraren verkade inte särskilt bekymrad.
Ungefär:
Det där kommer att bli bättre. Vi löser det.
Och jag trodde honom.
Inte för att han lovade att inga problem kommer att uppstå.
Inte för att han tog bort kravet på att komma i tid.
Utan för att han verkade se problemet som något man arbetar med.
Inte som ett bevis på att barnet är besvärligt.
Han hade dessutom erfarenhet.
Han verkade veta att början på högstadiet kan vara lite rörig och att elever behöver tid att hitta in i nya rutiner.
Och någonstans kände jag:
Okej. Det här är inget olösligt problem för dem.
Jag har sett det förut
Det märkliga är att jag har fått den här känslan många gånger tidigare.
Inte en gång.
Inte två.
När jag räknar efter handlar det om ungefär sju barn under 25 år som jag har följt genom de här skolorna.
Och gång på gång har jag upplevt samma skillnad när de kommit till högstadiet.
Barn som haft det kämpigt tidigare möts plötsligt på ett annat sätt.
Mer:
Hur får vi det här att fungera?
Och mindre:
Så här säger reglerna.
Det betyder förstås inte att varje lärare på mellanstadiet tänker på ett sätt och varje lärare på högstadiet på ett annat.
Så enkelt är det inte.
Det finns fantastiska och mindre fantastiska lärare överallt.
Men när jag ser samma mönster med ungefär sju barn under ett kvarts sekel tycker jag att det blir svårt att bara avfärda det som en tillfällighet.
Då börjar jag fundera på något större.
Hur skapas en skolkultur?
Hur kan två skolor i samma kommun, så nära varandra, utveckla så olika sätt att möta barn som har svårt att passa in i den mall skolan helst skulle vilja ha?
Varför kan samma barn uppfattas som ett problem i ett sammanhang och som en elev som behöver lite hjälp på vägen i ett annat?
Jag tänker att det kanske handlar om vilken fråga vi vuxna börjar med.
Vad gjorde barnet fel?
eller:
Vad behöver barnet för att lyckas nästa gång?
Det betyder inte att vi ska ta bort alla krav.
Tvärtom.
Barn behöver vuxna som tror att de kan utvecklas.
De behöver gränser, struktur och förväntningar.
Men det går att ställa krav utan att förminska.
Det går att hålla fast vid att en elev ska komma i tid och samtidigt fundera över hur vi hjälper eleven att faktiskt lyckas med det.
Det går att önska att gympakläderna kommer med utan att låta en kvarglömd gympapåse stå i vägen för hela idrottslektionen.
Och det går att fråga varför ett barn inte arbetar innan man bestämmer vad barnet behöver som konsekvens.
Kanske är det där någonstans verklig skolutveckling börjar.
Inte genom att välja mellan krav eller förståelse.
Utan genom att ha båda.
Att se individen.
Att försöka förstå vad som står i vägen.
Och sedan hjälpa barnet att växa in i det ansvar vi vill att det ska kunna ta.
Med självkänslan kvar.
Och med en känsla av:
Jag kan faktiskt lyckas.
Mellan raderna
Det jag tog med mig hem från föräldramötet var egentligen en ganska enkel känsla:
De kommer att hjälpa honom att lyckas.
Inte genom att ta bort alla krav.
Han ska komma i tid. Han ska delta. Han ska göra det han kan i skolan.
Men det kändes som att läraren vågar se skillnaden mellan att ställa krav och att fastna i krav.
När han sa att det viktigaste på gympan är att eleven är med och rör på sig, inte om han har bytt om just den dagen, kände jag igen något jag sett tidigare.
Man kan börja där barnet befinner sig och fortfarande ha en riktning framåt.
Kanske är det precis det jag menar när jag pratar om att se individen.
Inte att säga att allt är okej.
Utan att fråga:
Hur hjälper vi just den här ungen att komma vidare härifrån?
Hur tänker du?
Har du upplevt att skolor kan ha väldigt olika kultur trots att de ligger i samma kommun?
När tycker du att en konsekvens hjälper ett barn att lära sig något – och när riskerar den att bara bli ett straff?
Och vad tycker du är viktigast: att en regel följs exakt, eller att barnet så småningom når det mål som regeln är tänkt att hjälpa till med?
Läs mer
Om du vill läsa vidare om barn, NPF, skola och bemötande finns också Oskar-serien. Där skriver jag om vad som kan hända när vi försöker förstå barnet bakom beteendet – inte bara det som syns på ytan.
→ Oskar-serien – om barn, NPF och skola
Vill du följa bloggen?
Vill du få nya inlägg direkt när de publiceras?
Här skriver jag om vardagen, ADHD, relationer, compassion, skola och sådant som får mig att stanna upp och fundera.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.”
Lämna ett svar