CFT och anknytning är utgångspunkten för det här inlägget. Innan vi börjar behöver jag dock reda ut en sak. Om du har följt min blogg ett tag känner du kanske igen mina röda, gula och gröna zoner kring planering, tid och ADHD.
🇬🇧 Read the English version here CFT and Attachment – We Move Between Circles
Där handlar färgerna om något helt annat.
I det systemet betyder grönt att det finns gott om tid, gult att det börjar bli dags att tänka på uppgiften och rött att det behöver göras nu.
De cirklar jag skriver om här kommer däremot från Compassionfokuserad terapi (CFT) och anknytningsteori.
Här beskriver färgerna inte tid eller planering.
De beskriver olika tillstånd i nervsystemet.
Det är alltså två helt olika modeller som råkar använda liknande färger.
Så när jag i det här inlägget skriver om grönt, blått och rött handlar det inte om kalendern, planeringen eller tidsuppfattning.
Det handlar om trygghet, utforskande och alarmsystemet i oss människor.
CFT och anknytning – vi vandrar mellan cirklarna
Jag tror inte att människor bor i en enda cirkel.
Men vissa av oss hamnar lättare i rött och blått.
Jag menar inte att det är något fel i det.
Men det är tröttande att alltid vara på sin vakt.
Lika tröttande som att alltid behöva prestera för att känna sig duglig.
Vi behöver få landa mjukt ibland.
Vi behöver få finnas även när vi inte presterar.
Och alla människor vill oss faktiskt inte illa bara för att de tittar på oss på ett visst sätt, låter annorlunda än vi förväntat oss eller inte svarar som vi hoppats.
Vi pratar ofta om trygghet som om det vore en plats man kommer fram till.
Som om man en dag hittar lugnet och sedan stannar där.
Men livet verkar inte fungera så.
Istället rör vi oss.
Mellan trygghet och oro.
Mellan vila och aktivitet.
Mellan närhet och avstånd.
Mellan det som känns tryggt och det som väcker något gammalt inom oss.
Ibland vaknar vi i grönt och somnar i rött.
Ibland börjar dagen i blått, fyllda av idéer, kreativitet och energi.
Sedan händer något.
Ett samtal.
Ett minne.
En konflikt.
En blick.
Och plötsligt är vi någon annanstans.
Inte för att vi gjort något fel.
Utan för att vi är människor.
Det som fascinerar mig med CFT och anknytning är att de ger ett språk för sådant många människor känner men har svårt att beskriva.
CFT och anknytning – varför verkar vissa av oss bo oftare i rött?
Det jag funderar mest på är kanske inte varför vi hamnar i rött.
Utan varför vissa av oss verkar bo där oftare än andra.
Varför vissa nervsystem alltid verkar stå lite på vakt.
Varför en del människor har så nära till alarm.
Kanske handlar det ibland om det som hänt.
Men kanske handlar det också om det som aldrig hände.
Eller det som hände ibland.
Eller alltid.
Här börjar jag tänka på anknytning.
Tryggheten som saknades.
Orden som aldrig sades.
Bekräftelsen som uteblev.
Känslan av att behöva klara sig själv lite för tidigt.
När vi lever länge i blått och rött kan det dessutom börja kännas normalt.
Vi blir vana vid att prestera.
Vana vid att vara på väg.
Vana vid att lösa problem.
Vana vid att vara beredda.
Så vana att vi nästan glömmer bort att fråga:
Vad behöver jag just nu?
Inte imorgon.
Inte när allt är klart.
Just nu.
Kanske behöver jag stanna upp och känna efter.
Är det här verkligen det som händer just nu?
Eller är det något mycket äldre som väcks till liv?
Kanske är det en gammal oförrätt.
Kanske är det det lilla barnet i mig som inte fick vara arg.
Kanske är det den del av mig som lärde sig att vara duktig, hjälpsam eller tyst för att få höra till.
Och kanske behöver jag inte backa den här gången.
Kanske behöver jag istället stå kvar.
Säga det som känns sant.
Sätta en gräns.
Våga säga:
”Det där känns inte okej för mig.”
”Du behöver inte förminska mig för att bli större själv.”
I stunden kan det kännas som mer rött.
Mer obehag.
Mer oro.
Men ibland är det just där vägen mot grönt börjar.
Inte genom att göra sig mindre.
Utan genom att långsamt bli mer sig själv.
Genom CFT och anknytning kan vi börja förstå varför vissa situationer väcker så starka känslor.
Mindfulness som en kompass i CFT och Anknytning
Mindfulness har för mig aldrig handlat om att tömma huvudet på tankar.
Snarare om att stanna upp tillräckligt länge för att märka vilken cirkel jag befinner mig i.
Och kanske ännu viktigare:
Att upptäcka när jag håller på att lämna den.
När kroppen börjar spänna sig.
När andningen blir kortare.
När irritationen växer.
När tankarna börjar rusa.
Inte för att stoppa det.
Utan för att förstå det.
När det röda kommer från något äldre
För ibland kommer det röda inte från det som händer idag.
Ibland kommer det från något mycket äldre.
Då börjar jag fundera på hur känslor togs emot när jag var barn.
Fick jag hjälp att förstå det som hände inom mig?
Fick jag låna någon annans lugn när mitt eget inte räckte till?
Fick jag vara arg?
Fick jag vara ledsen?
Fick jag vara rädd?
Eller behövde jag göra mig mindre?
Tystare?
Duktigare?
Tog jag ansvar för sådant som egentligen aldrig var mitt ansvar?
För ibland reagerar vi inte bara på nuet.
Ibland reagerar vi också utifrån det nervsystem vi formades av när vi växte upp.
Ju mer jag lär mig om CFT och anknytning, desto mer nyfiken blir jag på människors sätt att reagera.
Där jag vill landa
Det kanske är där jag vill landa.
Att vi inte behöver döma oss själva för att vi rör oss mellan cirklarna.
Men att vi kan bli nyfikna på våra rörelser.
Vad drar mig mot grönt?
Vad drar mig mot rött?
Vad hjälper mig tillbaka till trygghet?
Och vad försöker mitt nervsystem egentligen berätta för mig?
Kanske handlar läkande inte om att aldrig hamna i rött.
Kanske handlar det om att förstå varför vi hamnar där.
Och att långsamt hitta vägen tillbaka till oss själva – om och om igen.
🌿 Reflektion
Kanske är vi inte här för att stanna i grönt hela tiden.
Kanske är vi här för att lära känna våra egna rörelser.
Att märka när vi dras mot rött.
Att förstå varför blått ibland känns tryggare än vila.
Att upptäcka att det som en gång hjälpte oss att överleva inte alltid är det som hjälper oss att leva.
Och kanske är compassion just det:
Att möta sig själv med nyfikenhet istället för dom.
Att fråga:
”Vad behöver jag just nu?”
Och sedan våga lyssna på svaret.
AHA – mellan raderna
Ibland handlar läkning inte om att bli någon annan.
Ibland handlar den om att förstå varför vi blev den vi blev.
När vi förstår våra cirklar lite bättre kan vi också börja välja våra steg lite friare.
Inte för att livet blir enkelt.
Utan för att vi långsamt blir tryggare i att vara oss själva.
Hur kan vi mötas trots våra olikheter?
Varför reagerar jag som jag gör?
Om jag förstår det lite bättre, kanske jag också kan förstå andra lite bättre.
Jag är mindre intresserad av vem som har rätt och mer intresserad av vad som händer mellan människor
För det är ofta där, i mötet mellan människor, som både såren och läkningen finns.
🌿
🌿 Samtal och compassion
Kanske är det också därför de här frågorna fascinerar mig så mycket.
Som certifierad CFT-samtalsterapeut möter jag ofta människor som försöker förstå sina egna reaktioner, känslor och mönster.
Vad väcker rött?
Vad hjälper oss tillbaka till grönt?
Vad är det som egentligen händer i oss när känslorna blir större än situationen, vi står i?
Ofta handlar det mindre om att fixa människor och mer om att förstå dem.
Kanske är det därför jag så ofta återkommer till nervsystemet, anknytning, självkänsla och compassion här på bloggen.
🌿 Vill du stötta mitt skrivande?
Om du uppskattar mina texter och vill hjälpa mig att fortsätta skriva om livet, ADHD, relationer, återhämtning och personlig utveckling får du gärna stötta bloggen.
☕ Stöd bloggen via PayPal:
📬 Prenumerera på bloggen
Vill du få nya inlägg direkt när de publiceras?
Prenumerera här:
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” ❤️
Lämna ett svar