En heldag på Ullared gav både julklappar och en ganska tydlig påminnelse om att kroppen inte alltid hänger med på samma sätt längre. Men bland kundvagnar, trånga gångar och människor som hade bråttom blev jag också påmind om något annat: det kostar så lite att vara trevlig – och det är helt gratis.
🇸🇪 Du läser den svenska versionen.
🇬🇧 English version It costs so little to be kind – and it is completely free
Igår gjorde jag, dottern och hennes sambo Ullared över dagen.
Och någonstans där inne bland kundvagnar, julklappar, människor och trånga gångar insåg jag något.
Jag börjar bli gammal.
På riktigt.
Efter bara några timmar började höften göra sig påmind. Först lite försiktigt, sedan mer bestämt. Till slut gjorde det så ont att jag nästan blev rädd.
Sedan hakade ryggen på och sa ungefär:
Nej du, det här är faktiskt inte okej.
Och när vänsterbenet också började protestera och nästan kändes som om det ville ge upp tänkte jag att kroppen nog försökte säga någonting till mig.
Jag lyssnade naturligtvis väldigt bra.
Eller ja.
Jag fortsatte lite till.
Att komma ner i sängen på kvällen var sedan inte helt enkelt.
Men efter en natts sömn känns det bättre och idag tänker jag att det får bli mjuka rörelser och ett lite lugnare tempo. Då är jag förhoppningsvis snart tillbaka igen.
Nästan exakt samma dag som förra året
När jag tittade på bloggen igår upptäckte jag något lite roligt.
Den 8 oktober förra året skrev jag inlägget En dag bara för oss två – Ullared med dottern.
Då låg Ullaredsdagen framför oss. Jag skrev om en tidig morgon och om att få en dag tillsammans med dottern.
Och nu, nästan exakt ett år senare, var det dags igen.
Fast den här gången var även hennes sambo med.
Det jag däremot inte minns från förra året är att kroppen protesterade på det här sättet.
Så antingen har jag åldrats väldigt mycket på ett år.
Eller så har minnet varit snällt och romantiserat förra årets Ullaredstur.
Kanske lite av båda.
När man börjar bli gammal får man väl klaga lite på att kroppen inte riktigt hänger med på samma sätt som förr.
Men nog om kroppen för en stund.
Var det mer folk i år?
Dottern tyckte inte att det var särskilt mycket folk.
Jag tyckte tvärtom att det var mer folk än förra året.
Men även där kanske mitt minne romantiserar förra årets besök.
Det jag däremot vet är att det var trångt.
Och någonstans där inne blev jag återigen påmind om hur olika människor fungerar när det är mycket folk omkring dem.
En del verkar nästan glömma bort att det finns andra människor.
De tränger sig fram.
Väntar inte på sin tur.
Stannar mitt i gången.
Eller försöker gå mot strömmen när alla andra försöker ta sig åt andra hållet.
Och visst hamnar vi alla i vägen ibland.
Jag också.
Det är nästan omöjligt att inte göra det på Ullared.
Men det är kanske inte själva kundvagnen som står i vägen som spelar störst roll.
Det är hur vi beter oss mot varandra när det händer.
En kvinna var otrevlig – en annan gjorde tvärtom
En kvinna var rent otrevlig.
Sedan mötte jag en annan kvinna som istället frågade:
– Men står jag i vägen nu?
Jag svarade ungefär:
– Det är väl inte så konstigt att vi står i vägen när det är så mycket folk. Men du gjorde i alla fall något annorlunda. Du var trevlig. Det är inte alla som är det här.
Och just där tänkte jag på hur lite det egentligen krävs.
Det kostar ingenting att vara trevlig
Alla som åker till Ullared gör ju ungefär samma sak.
Vi åker dit för att handla.
Vi vet att det kommer att vara folk.
Vi vet att det ibland kommer att gå långsamt.
Vi vet att någon kommer att stå i vägen med sin kundvagn.
Och vi vet att vi själva förmodligen också kommer att göra det någon gång.
Så vad gör det egentligen om jag väntar några sekunder?
Om jag släpper fram någon?
Om jag säger tack?
Om jag ler?
Om jag säger:
– Ursäkta, jag ska bara förbi.
Det kostar så lite.
Faktiskt ingenting alls.
Ändå kan ett vänligt ord förändra en hel liten situation.
Och kanske är det just när det är stressigt, trångt och fullt av människor som vänligheten behövs allra mest.
Jag tänker att det hänger ihop med det jag skrev om i Krav och omtanke – ansvar.
Omtanke behöver inte alltid vara något stort.
Ibland är omtanke helt enkelt att förstå att även den där människan med kundvagnen som råkar stå precis där jag vill komma fram också försöker ta sig igenom sin dag.
Julklapparna är klara
Det viktigaste med gårdagen blev i alla fall gjort.
Julklapparna är inköpta.
Alla julpengarna är i princip slut.
Men julklapparna är klara.
Nu återstår bara att slå in dem.
Och där har jag faktiskt lärt mig något från förra året.
Jag ska inte vänta.
För väntar jag blir det plötsligt december och där sitter jag med alla paket på en gång.
Så idag blir det paketinslagning.
Inte nödvändigtvis alla paket.
Men några stycken.
Och målet är att de ska vara klara under veckan.
Det känns faktiskt som alldeles lagom görande idag.
Mjuka rörelser för kroppen.
Några julklappar som får papper och snören.
Och kanske en eld i spisen.
Det får räcka.
Och vad köpte jag då till mig själv?
En ullkofta.
Det kändes som ett bra köp.
Ända tills jag satt i bilen på väg hem och plötsligt började fundera.
Vänta nu.
Köpte jag inte en nästan exakt likadan ullkofta förra året?
Jo.
Det gjorde jag nog.
Så tydligen har jag inte bara en tydlig smak.
Jag har också förmågan att glömma att jag redan äger det jag tycker om.
Men jag får väl se det positivt.
Nu har jag två.
Mellan raderna
Kanske handlar åldrande inte bara om att kroppen säger ifrån oftare.
Kanske handlar det också om att bli bättre på att förstå när man ska fortsätta och när man ska sakta ner.
Men dit har jag nog inte riktigt kommit ännu, inser jag.
För om jag ska vara helt ärlig hade gårdagen kanske varit bättre om Ullared fått bli två dagar istället för en.
Ena halvan ena dagen.
Andra halvan nästa.
Det hade förmodligen varit snällare mot höften, ryggen och vänsterbenet.
Men jag känner ju mig själv.
När jag väl är där vill jag bli klar.
Så kroppen fick säga ifrån ganska högt innan jag började lyssna.
Kanske är det just där nästa del av åldrandet ligger för mig.
Inte att sluta göra saker.
Inte att tänka:
Det där kan jag inte längre.
Utan snarare att förstå att jag faktiskt får göra saker på ett annat sätt.
Jag behöver inte göra hela Ullared på en dag bara för att jag alltid har gjort så.
Jag får dela upp saker.
Jag behöver inte hinna allt på en gång.
Fast tydligen behöver jag fortfarande träna på just det.
Och samtidigt tänker jag på det där andra som gårdagen påminde mig om.
Hur lite det kostar att vara trevlig.
När det är trångt, när människor är trötta och när alla vill fram samtidigt är det kanske ännu viktigare att visa hänsyn.
Vänta några sekunder.
Släppa fram någon.
Säga ursäkta.
Säga tack.
Eller bara möta någon med ett vänligt ord.
Det tar nästan ingen tid alls.
Det kostar ingenting.
Men det kan göra ganska stor skillnad.
Så kanske var gårdagens lärdom egentligen två saker.
Jag behöver bli bättre på att lyssna lite tidigare på kroppen.
Och jag vill fortsätta vara en av dem som försöker göra plats för andra människor, även när det är trångt.
Frågor till dig som läser
Hur är du när det är mycket folk omkring dig?
Blir du stressad och otålig eller försöker du ta det med ro?
Har du själv märkt att du behöver göra vissa saker annorlunda när kroppen blivit äldre?
Och har du någon gång mött en helt okänd människa vars vänlighet gjorde situationen lite lättare?
Berätta gärna i en kommentar.
Läs också
Förra året skrev jag om vår Ullaredsdag i En dag bara för oss två – Ullared med dottern, publicerat den 8 oktober 2025.
Du kan också läsa:
Vinterbad – hösten är här och sjön blir kallare
Drömmar, utveckling och compassion
Prenumerera på Malix.se
Vill du följa mina tankar om vardagen, relationer, ADHD, personlig utveckling och allt det där som händer mitt i livet?
Prenumerera gärna på bloggen så får du veta när ett nytt inlägg publiceras.

Lev idag, just nu. Morgondagen vet vi ingenting om.
Carina Ikonen Nilsson
Lite Ullared i siffror
Och när jag ändå tyckte att det var mycket folk började jag fundera på hur stort Gekås egentligen är.
Det är faktiskt ganska svindlande siffror.
Varuhuset har 45 000 kvadratmeter butiksyta, 82 kassor och plats för omkring 8 900 kunder samtidigt. Det finns dessutom ungefär 9 000 kundvagnar. Så ja – det är kanske inte så konstigt att det ibland blir lite trångt i gångarna.
Under 2025 besökte 4 miljoner kunder Gekås och tillsammans handlade de för 7 miljarder kronor. Och besöksrekordet sattes faktiskt så sent som den 22 juli 2026, när 29 100 personer besökte varuhuset under en och samma dag.
Den genomsnittliga kunden stannar nästan fem timmar inne i varuhuset och handlar för omkring 3 300 kronor. Hon är dessutom en 43-årig kvinna från Götaland som åker dit över dagen. Jag vet inte riktigt hur mycket av den beskrivningen jag passar in på längre, men fem timmar inne på Ullared kan jag definitivt förstå.
Den genomsnittliga kunden handlar för omkring 3 300 kronor.
Där kan jag konstatera att vi inte riktigt bidrog till att hålla nere snittet.
Mitt eget kalas slutade på ungefär 7 800 kronor.
Men de pengarna hade jag sparat ihop under året just för Ullared och julklapparna. Så även om kvittot blev långt kändes det faktiskt inte som att det kostade mig något just nu.
Pengarna hade redan fått sitt jobb långt innan vi åkte.
Och det är nog det skönaste med hela saken.
Julklapparna är köpta utan att november- eller decemberbudgeten behöver få panik.
Dottern handlade för ungefär 9 000 kronor.
Så tillsammans lämnade vi Ullared med kvitton på närmare 17 000 kronor.
Men då är också julklapparna klara.
Nästan i alla fall.
Och det får väl räknas som någon sorts ekonomisk tröst.
Och kanske den roligaste siffran av alla:
Varje år säljs omkring 380 mil julklappspapper på Gekås.
Så jag verkar inte vara den enda som åker dit och tänker på julen.


Lämna ett svar