Vilken härlig dag det började som. Inte kunde jag då ana att just den här dagen skulle få mig att fundera över vi och dom – och framför allt upptäcka mitt eget sätt att tänka.
🇬🇧 English When My Own “Us and Them” Revealed Itself
Dagen började tidigt med ett riktigt kallt bad. Och då menar jag kallt. Händerna domnade nästan när jag sänkte ner dem i vattnet och när jag väl hade bestämt mig och fått ner hela kroppen kändes det mer som ett bad på senhösten än mitt i sommaren.
Men känslan efteråt.
Det finns något alldeles särskilt med att börja morgonen så. Kroppen vaknar och dagen känns liksom igång direkt.
Efter badet väntade dessutom lite vardagslyx. Maken har skaffat någon som hjälper oss hemma och jag brukar skämtsamt säga att vi har ”anställt någon till familjen”. Nu verkade det nästan som om någon blivit anställd här i husbilen också, för medan jag satt alldeles stilla var det någon annan som skalade räkor till min frukost.
Rostat bröd och alldeles nyskalade räkor efter ett kallt morgonbad. Det är svårt att klaga på den starten.
Sedan tog jag min alldeles vanliga gamla cykel och maken sin elsparkcykel och så gav vi oss in mot Mellerud. Det blev ungefär en mils cykling totalt.
Jag cyklar inte alls lika mycket längre, men tydligen finns det gamla cyklandet kvar någonstans i kroppen. Jag blev inte särskilt trött. Lite varm, men det var ungefär allt.
Mellerud är dessutom tacksamt att cykla i. Här är ganska platt.
Så långt var dagen bara härlig.
Och så kom något helt annat
När vi kom in till stan satt ett gäng från Sverigedemokraterna framför sin buss och delade ut små goodiebags.
Och något hände i mig.
Jag kände inte bara politiskt motstånd.
Jag kände hat.
Det är ett starkt ord. Jag skulle kunna göra det lite snyggare och skriva att jag kände avsky, ilska eller starkt obehag.
Men det vore inte riktigt sant.
Just där och då kände jag hat.
Vi gick vidare och handlade lite på Hemköp och hittade sedan ett trevligt kafé på samma gata. Vi köpte varsin bakelse, vilket visade sig vara ungefär en bakelse för mycket. Det hade räckt gott att dela på en, för söta var de.
Sedan såg vi att Miljöpartiet och Socialdemokraterna också skulle hålla till på torget.
– De behöver lite stöttning, sa jag till maken. Vi går dit och lyssnar och klappar händer.
Jag bad att få kaffet i en pappersmugg och så gick vi över vägen.
Det var inte någon jättestor folksamling. Några från Miljöpartiet, en socialdemokrat och betydligt fler SD-anhängare på andra sidan.
En kvinna kom fram och ville ge oss en av SD:s påsar.
Jag tackade nej.
Och jag var inte särskilt diplomatisk.
Jag berättade vad jag tyckte om partiet och tog bland annat upp den politiska retorik som gör mig så illa berörd.
Jag nämnde det som hänt nyligen när SD-politikern Richard Jomshof kallade Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg för ”en quisling”, ett ord som används ungefär i betydelsen förrädare eller landsförrädare. Han använde sedan samma beteckning om Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson.
Kvinnan framför mig förnekade att det hade hänt.
Det gjorde mig ännu mer provocerad.
För jag visste att jag hade läst om det.
Samtalet fortsatte och vi kom bland annat in på politiskt ansvar och hur Sverige styrts under olika regeringar.
Och så kom det där:
”Jag har läst statistiken.”
Jag känner igen den meningen från politiska diskussioner.
Jag har sett statistiken.
Läs statistiken.
Titta på siffrorna.
Men vilken statistik?
Vilken undersökning? Vilka siffror? Vem har sammanställt dem? Vad mäter de och under vilken tidsperiod?
Visa mig statistiken.
Då kan vi prata om den.
Jag har faktiskt inga problem med att någon visar mig fakta som säger emot det jag själv tror. Har jag fel vill jag hellre få veta det än fortsätta gå omkring och ha fel.
Men ”jag har läst statistiken” kan inte vara slutpunkten på ett samtal. Statistik är inte ett trollspö som automatiskt gör ett påstående sant bara för att man använder ordet.
Sedan kom musiken
Efter en stund tog en äldre herre fram en gitarr.
Han sjöng och berättade.
Det handlade om Taube och Argentina, Joe Hill, Mikael Wiehe, Cornelis och svensk musikhistoria. Där stod vi plötsligt på ett litet torg i Mellerud och fick både musik och berättelser.
Det var riktigt trevligt.
Det pratades också om miljön. Om klimatförändringar, starkare vindar, bränder, skyfall och vad som händer med vår värld.
Sedan var det dags att cykla tillbaka.
På vägen stannade vi vid en sushirestaurang och jag köpte sushi.
Så gott.
Vi tänkte först äta utomhus, men det var bara att glömma. Det blåste så mycket att maten förmodligen hade blåst bort från tallriken. Vi fick flytta in i husbilen istället.
Där satt jag med min sushi medan vinden tog tag i träden utanför.
Och det blev nästan lite märkligt efter det vi precis hade hört på torget om väder och klimat.
Husbilen gungar i vindbyarna medan jag skriver det här. Ibland känns det nästan som om hela bilen flyttar sig lite. Jag vet att den står där den står, men när vinden verkligen tar tag i den känns det faktiskt obehagligt.
Och där inne i husbilen fortsatte också en helt annan storm.
Den inom mig.
Vi och dom – jag gjorde precis det jag själv anklagar andra för
För det var egentligen inte kvinnans argument eller SD:s goodiebags som blev dagens viktigaste händelse.
Det var vad jag upptäckte hos mig själv.
Jag tycker väldigt illa om när människor delas upp i grupper.
Vi och dom.
De goda och de dåliga.
De som hör hemma och de som inte gör det.
Ändå stod jag där och gjorde precis samma sak.
Jag såg inte längre enskilda människor som av olika anledningar valt att engagera sig i ett parti jag starkt ogillar.
Jag såg ”dom”.
Jag tillskrev dem egenskaper som grupp. Jag tänkte nedvärderande om dem och bestämde i mitt eget huvud vilka slags människor de var.
Och det skaver.
För jag kan inte kritisera andra för att skapa ett ”vi och dom” och samtidigt göra exakt samma sak själv.
Jag vill inte bära omkring på det här hatet-Vi och dom
Jag tänker inte låtsas att känslan var något annat än den var.
Jag var arg.
Jag kände förakt.
Och jag kände hat.
Inte bara mot politiken utan, just där och då, mot människorna som stod för den.
Det behöver jag arbeta med.
Inte för Sverigedemokraternas skull.
För min egen.
Jag vill kunna säga ifrån när jag tycker att människor ställs mot varandra. Jag vill kunna argumentera mot rasism och främlingsfientlighet och för det samhälle jag själv tror på.
Jag vill kunna fråga:
Vilken statistik? Visa mig.
Men när jag ställer frågan måste jag också vara beredd att lyssna på svaret.
Kanske visar personen mig något jag inte visste.
Kanske visar det sig att statistiken inte alls stödjer det personen påstår.
Kanske tolkar vi samma siffror på olika sätt.
Men då kan vi åtminstone prata om sakfrågan.
För jag kan inte kräva fakta och källkritik av människan framför mig och samtidigt låta mina egna fördomar om henne passera ogranskade.
Compassion när det verkligen tar emot
Det är nog här min egen compassion verkligen sätts på prov.
Det är ganska enkelt att känna compassion med en människa vars berättelse jag förstår och vars värderingar ligger nära mina egna.
Det är betydligt svårare när någon står framför mig och representerar någonting som får det att koka inuti mig.
Men compassion betyder inte att jag måste hålla med.
Det betyder inte att jag ska vara tyst.
Jag kan säga emot.
Jag kan protestera.
Jag kan rösta annorlunda.
Jag kan säga att ett påstående är fel och be personen visa vad hon grundar det på.
Men jag behöver lära mig att göra det utan att människan framför mig förvandlas till ”en av dom”.
Det klarade jag inte särskilt bra idag.
Och det känns inte bra att erkänna.
Men om jag inte vågar se det kan jag heller inte förändra det.
Jag behöver bli nyfiken på vad som händer inom mig när ilskan kommer.
När övergår mitt politiska motstånd i förakt?
När slutar jag lyssna?
När börjar jag själv skapa det där ”vi och dom” som jag säger att jag inte vill ha?
Jag behöver inte börja tycka om Sverigedemokraternas politik.
Jag behöver heller inte sluta bli arg. Ilska kan berätta något om vilka värderingar som är viktiga för mig.
Men jag vill inte göda hatet.
För hatet förändrar inte bara hur jag ser på den andre.
Det förändrar också mig.
Och jag tänker inte låta ett politiskt parti jag så starkt tar avstånd från bestämma vilken sorts människa jag ska vara.
Så kanske blev dagens viktigaste lärdom inte något som sades från scenen på torget.
Kanske var det något jag upptäckte i mig själv.
Jag vill fortsätta stå upp för det jag tror på.
Jag vill fortsätta säga ifrån.
Men jag vill göra det utan att skapa ännu ett ”vi och dom”.
Det får bli mitt arbete.
Frågor till dig som läser
Har du någon gång upptäckt att du själv gör precis det du kritiserar hos andra?
Finns det människor, grupper eller åsikter som väcker så starka känslor i dig att det blir svårt att skilja människan från det hon står för?
Vad händer med dig när någon säger något som går rakt emot dina viktigaste värderingar?
Kan man vara riktigt arg, säga ifrån och stå stadigt i det man tror på – utan att människan på andra sidan blir ”en av dom”?
Och kanske den svåraste frågan:
Vad händer med oss själva när vårt motstånd övergår i förakt eller hat?
Mellan raderna-Vi och dom
Det här inlägget handlar egentligen inte om Sverigedemokraterna.
Inte bara i alla fall.
Mellan raderna handlar det om hur lätt det är att se mekanismer hos andra och betydligt svårare att upptäcka dem hos sig själv.
Jag vill leva i ett samhälle där vi inte delar upp människor efter vilka som anses höra till och vilka som inte gör det. Därför blev det obekvämt när jag upptäckte mitt eget ”vi och dom”.
Kanske är det just sådana ögonblick som säger mest om oss.
Inte när vi lyckas leva precis som vi lär.
Utan när vi upptäcker att vi inte gör det.
Reflektion – att stanna kvar en stund
Om du vill kan du prova att tänka på en person eller grupp som väcker starka känslor hos dig.
Inte för att övertala dig själv att tycka annorlunda.
Bara för att undersöka vad som händer inom dig.
Vad känner jag?
Vad är det jag egentligen försöker försvara?
Vilken värdering hos mig blir hotad eller utmanad?
När går min ilska från att handla om det någon säger eller gör till att handla om vem jag tycker att människan är?
Och till sist:
Hur skulle jag vilja agera nästa gång – om jag fick välja utifrån den människa jag själv vill vara?
Det behöver inte finnas något perfekt svar.
Ibland räcker det att upptäcka vad som händer inom oss.
Läs vidare
Om du tycker om den här typen av reflektioner finns fler texter på Malix.se om livet, relationer, ansvar och hur vi människor fungerar.
🌿 Livsreflektioner – tankar om livet, relationer och människan
Här samlar jag texter där jag funderar över sådant som händer i vardagen och vad det ibland kan lära oss om oss själva.
🌿 Kärlek, ansvar och gränser
Om relationer, ansvar och vad som händer när vi försöker hitta våra egna gränser.
🌿 Jag blir äldre – men jag är inte färdig än
En reflektion om livet, åldrandet och allt det som fortfarande finns kvar att upptäcka och utveckla.
🌿 Samtal online – compassionfokuserade samtal
För dig som vill arbeta vidare med dina egna tankar, känslor och mönster erbjuder jag också samtal online med compassion som grund.
Vill du följa med mellan inläggen?
Jag skriver om vardagen som den faktiskt ser ut – det fina, det röriga, relationerna, misstagen och de där ögonblicken när något plötsligt blir tydligare.
I nyhetsbrevet får du nya texter, reflektioner och ibland material som hjälper dig att stanna upp en stund i din egen vardag.
Prenumerera gärna om du vill följa med.
För kanske behöver vi inte alltid ha alla svar.
Ibland behöver vi bara våga ställa frågorna.
Lev idag – just nu. Igår är historia och morgondagen vet vi inget om. Idag kan jag välja att stå upp för det jag tror på – utan att göra människan framför mig till ”en av dom”.
Lämna ett svar