Om att återvända till livet i sin egen takt.
Inledning:
Det är inte de stora stegen som räknas just nu. Det viktiga är att jag alls går. Att jag reser mig varje morgon, borstar tänderna, tittar ut genom fönstret och andas. Att jag står kvar – trots allt. Livet har förändrats, och med det har tempot i mig skiftat. Jag är inte där jag en gång var, men jag är här. Och jag rör mig. Framåt, försiktigt.
Att gå långsamt – men ändå gå
Ibland känns det som att världen runt mig springer. Människor skyndar, planerar, skrattar högt och rör sig snabbt genom sina dagar. Själv har jag börjat gå långsamt. Inte av lathet, inte av ovilja – utan för att varje steg nu är ett medvetet val. Ett beslut att leva i harmoni och någorlunda bra känslor i kroppen, trots att sorgen fortfarande sitter med.
Sorgen är där, som en låg ton i bakgrunden. Ett eko av det som varit. Men tillsammans med den finns något annat: ett stilla beslut att inte fastna. Jag har börjat ifrågasätta tankar. Jag försöker välja, eller åtminstone låta två olika tankar mötas – där orimligheten ibland för mig närmare sanningen.
Jag vill leva ett liv där både sårbarhet och styrka får plats. Ett liv med både tystnad och skratt. Jag går långsamt. Men jag går.
En stilla dag i livet
Igår var det en sådan där stilla dag som blir ett litet guldkorn. Jag och lillkillen rensade i den där fördömda häcken mot vägen. Vi började från varsin sida och möttes i mitten. Det tog bara en och en halv timme. Under tiden lärde jag honom ett gammalt motto, ett som först var makens men blivit mitt:
”Det som är borta, är borta.”
Vi tar det som försvinner först. Resten tar vi sen.
Vad ska stå på gravstenen?
Det där tankespråket följde med mig resten av dagen. Vad vill jag egentligen att det ska stå på min gravsten? Inte att jag höll trädgården perfekt. Nej, hellre:
”Hon hade tid. Hon avslutade inte alltid allt – men hon gav sin tid.”
Jag vill inte bli ihågkommen som någon som aldrig hann. Jag vill vara någon som stannade upp, som såg, som lyssnade.
Efter arbete kommer bad
Efter häckröjning och lite mat åkte vi till sjön. Lillkillen var först svår att få i vattnet, men efter lite övertalning låg han där och simmade. Han var så stolt – och jag såg något jag inte visste: han kan verkligen simma.
Han hade varit så otydlig innan – ibland ”nej jag kan inte”, ibland ”jo då”. Men nu såg jag det. Med egna ögon. Ett nytt litet steg för honom, som också blev ett steg för mig.
Blommor, poesi och middagsmat
På vägen hem hittade vi liljekonvaljer och några andra blommor. Han plockade en bukett, och vi pratade om vad de hette och om gamla dikter där de nämnts. Väl hemma satte han dem i en vas och sen lagade vi mat. Jag gjorde grovjobbet, han fick göra det roliga. Han var stolt när maten var klar – och det var jag med.
Gråsuggan Kurt – ett nytt husdjur
Under dagen hittade han även ett nytt husdjur: en gråsugga som först fick namnet Groggis. När jag berättade vad det betyder, bytte han snabbt till Kurt. Han sa:
”Det räcker väl med att sniglarna i trädgården dricker sig till döds.”
(Vi har små snigelfällor fyllda med öl.)
Kurt bor nu i en burk med sten, gräs och rivna morötter. Lillkillen googlade och lärde sig att gråsuggor hjälper till att bryta ner och skapa jord. Så nu har vi också en liten miljöhjälte i köket.
Avslutning:
En långsamhetsdag.
En dag där sorgen fanns kvar i bakgrunden – men där livet också levdes.
En dag av samtal, skratt, bad, arbete och vila.
En dag jag plockar in i min minnesbank.
En dag i kärlekens och närvarons tecken.
Jag går långsamt. Men jag går. Det är det som är fokus nu.
Ha en fin dag och ta hand om dig, tack för att du läser min blogg
Tidigare inlägg i serien:
#häronuhjärta #attlevamedensorg #vågaväljalivet #tillbakamintakt #malixblogg
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.