AI som kollega har blivit en naturlig del av min vardag. Den hjälper mig att stava orden rätt, sortera mina tankar och faktiskt med det mesta. Den hjälper mig att jämföra tvättmaskiner, när jag har många trådar i huvudet, med SEO, nyckelordsfraser och att få bloggen att fungera så som jag ser den inne i mitt huvud.
AI:s insats: Full pott.
En varm kväll under paviljongen
Just nu sitter jag under paviljongen och skriver. Det är varmt, väldigt varmt, och jag har stängt ute solen för att kunna sitta i skuggan och se skärmen medan jag skriver. Bredvid mig står en kanna med isvatten och telefonen ligger på bordet.
Någonstans i en annan trädgård grillar de. Jag sitter med fötterna uppdragna i soffan som står ute på altanen och datorn i knät. Här kan Ai inte göra ett dyft för min upplevelse eller för lukterna.
AI:s insats: Ingen nytta alls.
AI som kollega hjälper mig att skapa struktur
Vi har jobbat mycket den senaste tiden, jag och AI. Vi har strukturerat bloggen och byggt olika sidor så att det ska bli lättare att hitta, både för dig som läser och för mig som skriver.
Alla inlägg är inte guldkorn, men vissa är det. De vill jag inte ska försvinna i mängden. Jag vill att de ska vara lätta att hitta, både för läsaren och för mig själv.
Jag försöker också bygga upp en kunskapsbank med verktyg och texter utifrån Compassion, men också utifrån det livet har lärt mig. Ett ställe där tankar, erfarenheter och redskap får finnas samlade, så att de kan göra nytta även långt efter att ett blogginlägg har publicerats. AI är en fantastisk kollega, så länge det är jag som håller i tyglarna. När jag arbetar med bloggen märker jag hur mycket AI som kollega faktiskt hjälper mig att hålla ordning på alla idéer.
AI:s insats: Full pott.
Inför morgondagen
Husbilen är packad inför vår resa i morgon. Den stora dagen är snart här och jag känner mig både förväntansfull och lite rädd.
Tänk om det blir fel. Tänk om jag förstör mer än jag vill försöka rätta till.
Det är nog här jag måste stoppa tankarna. Låta tiden få utvisa hur det blir, i stället för att sitta här och älta sådant som kanske aldrig kommer att hända.
För framtiden vet varken jag eller du någonting om.
Min högsta önskan är att det ska bli en fin resa. Att barnbarnen kommer att tycka om den, att vi vuxna känner att tiden tillsammans var viktig och att den här helgen får föra oss lite närmare varandra. Att vi får skapa minnen som vi kan bära med oss länge.
För ibland är det kanske just tiden tillsammans som betyder allra mest.
AI hjälp nej ingen alls men hjälp av maken som har koll på det där med att packa. Kanske skulle AI kunna gjort en packnings lista men det är allt.
AI:s insats: Maken tar hem segern.
Det enda jag kan styra
Men jag är så rädd för att det ska bli fel. Samtidigt vet jag att den enda människa jag kan styra är mig själv.
Jag har mina önskningar och mina visioner om hur den här helgen skulle kunna bli. Men jag kan inte förändra andra människor. Det är deras egen uppgift, precis som det är min uppgift att ta ansvar för mig själv.
Jag vill så gärna att det ska bli bra. Att vi får skratta tillsammans, skapa nya minnen och lägga sådant som varit bakom oss, om så bara för en stund.
Sedan får jag försöka släppa taget om resten.
För det som blir bra går inte att tvinga fram. Det växer fram när människor får mötas som de är.
Nåja, vi har de bästa avsikterna. Vad det sedan blir vet jag inte.
AI hjälp nops han vet inte hur jag känner han kanske kan tipsa mig om att tänka på annat med det klarar jag själv av och är riktigt bra på det där med känslan faktiskt jag vågar stanna i känslor och jag vågar känna känslan.
AI:s insats: Här slutar mitt uppdrag. Här måste människorna göra jobbet.
Det viktigaste med resan
Men det ska bli så roligt att få upptäcka Astrid Lindgrens Värld tillsammans med barnbarnen. Jag längtar efter att få se lilleman uppleva Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump med sina egna ögon.
Det ska också bli roligt att ha med lillkillen. Han är äldre än de små barnen, men jag hoppas att även han hittar något som gör dagen speciell och att han får känna att han är en viktig del av den.
Till och med lilltjejen ville följa med, trots att hon var där för tre år sedan. Bara det känns fint.
Kanske är det just det som är det viktigaste. Inte att allt blir perfekt, utan att vi får en dag tillsammans. En dag att minnas och kanske prata om långt efter att vi kommit hem. AI här nej han hör inte hemma här alls det är vi som gör han är bara kollega inte familj.
AI:s insats: Här slutar mitt uppdrag. Här måste människorna göra jobbet.
Där går AI:s gräns
Så oavsett hur mycket AI hjälper mig i vardagen med struktur, stavning, planering och allt annat, så finns det faktiskt sådant den aldrig kan hjälpa mig med.
Den kan inte göra morgondagen till en bra dag.
Den kan hjälpa oss att hitta vägen dit, eller rättare sagt är det nog Google Maps som får sköta den biten. Men när vi väl är framme är det inte AI som avgör hur dagen blir.
Då är det vi.
AI:s insats: Google Maps får ta över.
Vi som ska mötas, skratta, lyssna på varandra och göra vårt bästa. Vi som tillsammans får skapa en dag som barnen kommer att minnas med glädje.
Och kanske är det just där gränsen går. AI kan hjälpa mig med väldigt mycket, men det är fortfarande människorna som måste skapa det som verkligen betyder något.
AI kan inte leva livet åt oss. Det måste vi göra själva.
Och tänk, jag tror faktiskt att det är mycket roligare så.
För tänk vad tråkigt det skulle vara om livet bara handlade om att registrera det som händer, i stället för att verkligen uppleva det.
Det är nog där livet finns. Inte i tekniken, utan i upplevelserna vi delar med varandra.
AI:s insats: Här måste människorna göra jobbet.
Mellan raderna-AI som kollega
Jag tror att många är rädda för att AI ska ta över våra liv. Själv har jag upptäckt något annat. AI kan hjälpa mig att strukturera mina tankar, men den kan inte känna glädjen när ett barn skrattar, oron inför en viktig dag eller värmen i ett möte mellan människor. Det är kanske just därför jag inte är rädd för tekniken. Jag vet att den aldrig kan ersätta det som gör oss mänskliga.
Reflektion-AI som kollega
Ju mer jag använder AI, desto tydligare blir det för mig var dess gräns går. Den kan hjälpa mig att tänka klarare, skriva bättre och hålla ordning på mina projekt. Men den kan aldrig leva mitt liv åt mig. Livet finns inte i tekniken, utan i mötena, upplevelserna och minnena vi skapar tillsammans. Kanske är det just därför morgondagen fortfarande känns så viktig – för den går inte att programmera, bara att uppleva.
Jag tror att AI som kollega kommer att fortsätta hjälpa mig i vardagen. Men livet måste fortfarande levas av människor.
Länkar:
🌿 Lev ditt liv – hur svårt kan det vara?
🌿 Samtal online
🌿 Hitta tillbaka till dig själv – en kurs i närvaro och hållbarhet
🌿 Utforska bloggen
Frågor till läsaren
Här tycker jag vi ska ha frågor som passar inlägget:
- Hur använder du AI i din vardag?
- Har AI gjort något lättare för dig?
- Finns det något du tycker att AI aldrig kan ersätta?
- Vad tycker du är viktigast – tekniken eller människorna bakom den?
🌿 Lev idag, just nu. Igår är historia och morgondagen vet vi inget om. Det är idag livet pågår. 🌿
Jag använder AI varje dag, bland annat genom ChatGPT från OpenAI.
Lämna ett svar