Vi och dom i politiken blev något jag började fundera över efter gårdagens slutdebatt. Vad händer med människosynen när vi börjar prata om människor som grupper istället för individer – och när blir politiska ord något som skapar rädsla och avstånd?
🇸🇪 Svenska – du läser den svenska versionen
🇬🇧 English – Read this post in English Us and Them in Politics – When Words Shape How We See People
Idag är första dagen på resten av mitt liv. Då blev det lördag morgon och här sitter jag hemma och skriver. Ingen husbil idag inte.
Cyklingen fortsätter däremot. Nästan varje dag ger vi oss ut och det är så skönt. Jag tycker verkligen om de där små cykelturerna på kvällen. Igår hade vi lite bröd med oss till fåglarna vid Fågelsjön i Ödeborg och stannade där en stund.
Men all denna cykling har gett mig ett litet problem.
Jag trodde kanske att det skulle vara benen som protesterade. Eller ryggen. Men nej, det är nacken. Det gör ont och smärtan strålar ner mot skuldran och ryggen. Jag tror att jag behöver få upp styret så att jag sitter mer upprätt, men det verkar inte vara så enkelt på min cykel.
Frågan är om kroppen bara behöver vänja sig eller om jag faktiskt gör det värre genom att fortsätta cykla som jag gör.
Nåja. Det var egentligen inte det jag skulle skriva om idag.
När människor blir ett vi och dom – tankar efter gårdagens debatt
Igår satt jag och lyssnade på SVT:s slutdebatt inför valet.
Och jag reagerade.
Där någonstans började jag fundera.
Vad är det egentligen vi är rädda för?
För om en svensk medborgare är muslim och går och röstar så använder den personen precis samma demokratiska rättighet som jag gör när jag går till vallokalen.
Jag började därför undersöka saken lite mer.
Hur många moskéer finns det egentligen?
Jag funderade först på om det kanske finns ungefär lika många moskéer som frikyrkor i Sverige.
Där hade jag fel.
Det finns ingen fullständig statistik över hur många moskéer och muslimska församlingar som finns i Sverige. Myndigheten för stöd till trossamfund har tidigare konstaterat att sju muslimska riksorganisationer samlade omkring 250 lokala församlingar, medan en bredare inventering hittade omkring 500 möjliga muslimska församlingar.
När det gäller frikyrkor handlar det däremot om ett par tusen församlingar.
Det betyder inte att den ena religionen är bättre eller sämre än den andra.
Men det sätter saker i perspektiv.
Varför blir just moskén något hotfullt?
Vi har kyrkor och frikyrkor över hela Sverige. Människor träffas där, pratar om livet, samhället, tro och säkert också politik.
Det betraktar vi som en ganska naturlig del av vårt samhälle.
Men när människor samlas i en moské verkar själva samlingen plötsligt kunna beskrivas som något vi ska vara rädda för.
Är det muslimska röster som är problemet?
Jag hittade också siffran 2,9 procent och trodde först att den betydde att 2,9 procent av väljarna var muslimer.
Så enkelt var det inte.
Siffran kommer från uppskattningar av hur stor andel av Sveriges befolkning som identifierar sig som muslimer. Det är alltså inte samma sak som andelen väljare och framför allt säger den ingenting om hur dessa människor röstar.
För där gör vi människor en otjänst om vi börjar prata om ”muslimerna” som om de vore en enda grupp.
En muslim kan vara höger eller vänster.
En muslim kan rösta på Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet eller något annat parti.
Precis som en kristen kan göra.
Precis som jag kan göra.
Så min fråga kvarstår:
Är man rädd för att människor röstar – eller är man rädd för att de kanske inte röstar som man själv önskar?
För mig är demokratin ganska enkel där.
Har du rösträtt så har du rösträtt.
Din röst är lika mycket värd som min.
Men det är något mer som skaver
Jag har inte mycket till övers för den politik SD står för. Det vet nog den som har läst min blogg tidigare.
Men det som oroar mig mest är egentligen inte att människor tycker annorlunda än jag.
Det måste de få göra.
Det är själva språket och människosynen jag reagerar på.
När vi börjar prata om människor som grupper – muslimerna, invandrarna, de där andra – händer någonting.
Individen försvinner.
Människan framför oss blir istället representant för en grupp som vi tillskriver vissa egenskaper och värderingar.
Och där tycker jag att vi behöver vara vaksamma.
Historien har visat oss vad som kan hända när människor delas upp i ett ”vi” och ett ”dom”. Jag tänker ibland på 1930-talet, inte därför att Sverige idag är 1930-talets Europa, utan därför att historien lär oss att avhumanisering inte börjar med de värsta handlingarna.
Den börjar med ord.
Med generaliseringar.
Med misstänkliggörande.
Med att vissa människor gradvis framställs som mindre självklara medlemmar av samhället än andra.
Och så kommer jag till kvinnan som blir slagen
När jag började läsa vidare kom jag tillbaka till ett uttalande från 2022.
Under en debatt om kvinnojourer i Trelleborg ställde SD-politikern Håkan Lerstorp frågan:
”Vad har kvinnan gjort för att en man ska slå en kvinna?”
Och där stannar det till i mig.
För vad är det egentligen man frågar?
Visst kan två människor ha bråkat. Visst kan någon ha sagt något dumt. Relationer och konflikter kan vara komplicerade.
Men den som slår ansvarar för sitt våld
Punkt.
När vi börjar fråga vad kvinnan gjorde innan mannen slog henne riskerar vi att flytta en del av ansvaret från den som slog till den som blev slagen.
Och då började jag tänka på något jag har arbetat med under många år.
Barn.
Skolan.
Mobbning.
Tänk om vi sa samma sak om mobbning
Tänk om vi sa:
Visst är mobbning fel, men vi måste också fråga oss vad det mobbade barnet gjorde innan.
Vad hade vi tänkt då?
Hade vi frågat om barnet var lite för högljutt?
Lite annorlunda?
Hade fel kläder?
Sa fel saker?
Inte förstod de sociala koderna?
Var det då lite mer begripligt att barnet blev mobbat?
Nej.
Vi kan försöka förstå varför människor gör som de gör. Vi kan undersöka konflikter, sammanhang och det som hände före.
Men ansvaret för en handling måste fortfarande ligga hos den som utför handlingen.
Den som mobbar ansvarar för mobbningen.
Den som slår ansvarar för slaget.
Mellan raderna vi och dom
Kanske är det just detta jag reagerade så starkt på igår.
Inte bara politik.
Utan respekt.
Empati.
Moral.
Hur vi väljer att se på en annan människa.
Jag vill leva i ett samhälle där vi kan diskutera migration, integration, kriminalitet, religion, ekonomi och alla andra svåra frågor utan att göra människor mindre mänskliga.
Jag vill kunna säga att ett problem finns utan att göra en hel grupp till problemet.
Och jag vill kunna möta någon som tycker helt annorlunda än jag utan att behöva ta ifrån den människan hennes värde.
För där någonstans går min gräns.
AHA – det jag tar med mig idag av vi och dom
När jag började skriva trodde jag att det här skulle handla om gårdagens politiska debatt.
Men kanske handlar det egentligen om något mycket större.
Vem får vara en självklar del av vårt ”vi”?
För mig kan svaret inte bero på vilken kyrka du går till.
Eller om byggnaden istället heter moské eller synagoga.
Inte på var dina föräldrar föddes.
Inte på vad du heter.
Och definitivt inte på vilket parti du lägger din röst på.
Demokratin fungerar inte bara när människor röstar som jag vill.
Den fungerar när vi accepterar att andra människor har exakt samma rätt att göra sina val som jag har att göra mina.
Reflektion av vi och dom
Vad händer med ett samhälle när vi börjar tala mer om grupper än om människor?
Kan vi diskutera svåra samhällsproblem utan att skapa ett ”vi” och ett ”dom”?
Och var går din gräns mellan politisk kritik och ett språk som förändrar hur vi ser på andra människor?
Jag vet åtminstone var min går.
Frågor till dig som läser
Jag har funderat mycket på det här efter gårdagens debatt. Nu är jag nyfiken på hur du tänker.
- Vad händer med ett samhälle när vi börjar prata om människor som grupper istället för som individer?
- Tycker du att religion har fått för stor plats i den politiska debatten – eller behöver vi prata mer om den?
- Varför tror du att just muslimers röster lyfts fram som något att vara orolig för?
- Kan vi diskutera problem med integration, kriminalitet och religion utan att misstänkliggöra en hel grupp människor?
- När tycker du att politisk retorik går från saklig kritik till att skapa ett ”vi och dom”?
- Vad tänker du om resonemanget att fråga vad den utsatta gjorde innan en misshandel eller mobbning?
- Hur behåller vi empati och respekt även när vi tycker väldigt olika?
Du behöver naturligtvis inte tycka som jag. Det är egentligen en del av poängen med demokrati. Men jag tror att vi behöver kunna prata med varandra utan att ta ifrån varandra människovärdet.
Källor och vidare läsning
Jag vill skilja på mina egna tankar och de faktauppgifter jag använder i texten. Här kan du läsa vidare:
SVT Nyheter – om Jimmie Åkessons uttalanden efter slutdebatten
Här finns bakgrunden till det jag skriver om hans uttalanden om muslimska väljare och moskéer.
MUCF – Ett mångreligiöst Sverige i förändring
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor beskriver Sveriges religiösa landskap och olika religiösa grupper. Det är också härifrån uppgifterna kring andelen som identifierar sig som muslimer kommer.
MUCF – rapporter och statistik om trossamfund
Här finns mer material för den som vill läsa vidare om religion och trossamfund i Sverige.
Sveriges Radio – om Håkan Lerstorps uttalande om våld mot kvinnor
Här finns rapporteringen om SD-politikern i Trelleborg som under debatten om kvinnojourer frågade vad kvinnan hade gjort för att mannen skulle slå henne.
Läs mer på Malix.se
På Malix skriver jag ofta om människosyn, bemötande, barn, NPF, skola och vårt ansvar för hur vi behandlar varandra.
Läs gärna vidare
Jag behövde lyssna för att veta vad jag säger nej till
När vi inte är överens – men ändå kan prata med varandra
Valdagen 2026 – vilket samhälle vill vi lämna till barnen?
Följ Malix.se
Vill du fortsätta följa mina tankar om vardagen, samhället, NPF, skolan och allt det där som händer mitt emellan?
Prenumerera på Malix.se så får du veta när ett nytt inlägg publiceras.
Jag skriver inte för att alla ska hålla med mig. Jag skriver för att tänka, reflektera och ibland våga ställa de där frågorna som fortsätter skava.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien. Morgondagen väntar längre fram. Men idag – just nu – är den enda stund jag faktiskt kan leva i.
Lämna ett svar