Barns ärlighet och konst är kanske inte det första jag tänker på när jag sätter mig med morgonkaffet. Men efter gårdagens samtal med nioårige Roni är det precis det här inlägget kommer att handla om.
🇬🇧 Read this post in English: Children’s Honesty and Art – When a Child Sees What Adults Try to Understand
Ibland vet man inte riktigt vad man ska skriva om när man sätter sig vid datorn på morgonen.
Man tar en smutt kaffe, gäspar lite och tittar ut genom fönstret. Sedan kommer minnena från dagen innan smygande.
Idag blev det ett sådant minne.
Ett minne om en nioårig pojke, en tavla och den sortens ärlighet som bara barn verkar kunna leverera utan omskrivningar och krusiduller.
När sanningen kommer från en nioåring
Barns ärlighet och konst i praktiken
Då vart det morgon igen och jag fick alltså en dag till i det här livet.
Även om jag fortfarande jäspar och kaffet än så länge bara har blivit en smutt, så är det morgon. Datorn ligger i knät och jag skriver.
Idag har jag egentligen inte en aning om vad jag ska skriva om, mer än om den lilla killen som var här igår.
Finns det något härligare än barn och deras ärlighet?
Igår när vi spelade kort, jag och lilla Roni, satt han och tittade på mina tavlor.
– Har du målat den tavlan?
När han fick sitt svar av mig:
– Ja, det är jag som har målat den.
Då kunde man se att han tänkte. Jag såg hur tankarna gick i hans huvud.
Jag tror att de gick ungefär så här:
Hmm… Carina är snäll. Vågar jag säga vad jag tycker?
När han väl hade bestämt sig för att jag nog behövde hans synpunkt på tavlan tittade han lite extra eftertänksamt på mig och sa:
– Jo du, Carina. Det ser ut som ett barn har målat den tavlan.
Jag skrattade till och svarade:
– Du har så rätt. Vet du vad? Abstrakt konst ser ofta ut som att det är barn som har målat den.
Han såg inte helt övertygad ut.
Som om han var rädd att jag inte riktigt hade förstått vad han menade.
Så han sa igen:
– Det ser ut som att det är ett barn som har målat tavlan.
Och jag svarade igen:
– Du har helt rätt. Jag håller med dig. Det ser ut som att ett barn har målat den. När det är abstrakt konst ser det ofta ut som att någon bara har utforskat färgerna och målat utan regler.
Jag är ingen konstnär – jag är någon som målar
Och kanske är det därför jag tyckte så mycket om hans kommentar.
Jag har aldrig kallat mig konstnär.
När någon frågar brukar jag mest rycka på axlarna och säga att jag är ingen konstnär, jag är någon som målar.
Jag målar för att jag tycker om färgerna, för att jag tycker om att skapa och för att det ger mig något.
Så när Roni sa att det såg ut som att ett barn hade målat tavlan blev jag inte det minsta ledsen.
Tvärtom.
Jag tror att han såg precis det jag själv ser.
Någon som leker med färger, provar sig fram och inte alltid vet vart penseln ska ta vägen.
Och kanske är det precis så jag vill att det ska vara.
Barns ärlighet och konst – den bästa tolkningen
Alltså, jag älskade hans kommentar.
Jag tog den till mig rakt in i hjärtat.
Jag har nästan gjort den till min.
För nästa gång någon står där och tittar på tavlan som ser ut som att ett barn har målat den, och försöker förstå den med stora ord, djupa tankar och avancerade tolkningar, då kommer jag stå där och tänka för mig själv:
Jaha, ge mig era vuxna, inlärda tankar om färgernas symbolik och livets mysterier.
Och visst, alla tolkningar är välkomna.
Men den bästa tolkningen har jag redan fått.
Den kom från en nioårig pojke som tittade på tavlan, funderade en stund och sedan sa precis det han såg.
– Det ser ut som att ett barn har målat den.
Och vet du vad?
Han hade helt rätt.
För det är kanske precis det som är så fint med skapande.
Att ibland måste vi sluta försöka vara vuxna och duktiga.
Ibland räcker det att utforska färgerna som ett barn.
Kanske står vuxna människor framför tavlan och tänker precis samma sak som Roni. Men eftersom vi vuxna har lärt oss att tolka, analysera och hitta djupare meningar säger vi istället saker som:
”Det känns som att någon försöker hitta fram.”
”Jag ser en människa som döljer sig bakom färgerna.”
Eller:
”Det finns något sorgset och sökande i tavlan.”
Och kanske har de rätt.
Men kanske tänker de samtidigt:
Herregud, det ser ju faktiskt ut som att ett barn har målat den.
Den enda som sa det högt var nioårige grannpojken.
Och det är nog därför jag tycker så mycket om hans tolkning. Den var helt fri från behovet att vara något annat än sann. ❤️
Grannpojken hoppar över hela den processen och går direkt på det han ser.
Det är nästan som att han avklädde hela konstvärlden på tre sekunder. 😄
Barns ärlighet och konst hör kanske ihop mer än vi tror. Där vi vuxna gärna analyserar och tolkar säger barn ofta bara det de faktiskt ser.
Reflektion -Barns ärlighet och konst
Ibland letar vi efter djupare meningar i allt vi ser.
Vi analyserar, tolkar och försöker förstå.
Barn gör ofta något annat.
De tittar och säger det de ser.
Kanske finns det något befriande i det.
Kanske behöver inte allt vara mer komplicerat än så.
Kanske får en tavla som ser ut som att ett barn har målat den faktiskt vara just det.
Och kanske är det just därför den gör mig glad.
AHA – mellan raderna
Barns ärlighet och konst
Mellan raderna finns mitt jag som aldrig riktigt har känt behovet av att kalla sig konstnär.
Hon målar inte för att imponera.
Hon målar för att hon tycker om färgerna.
När den nioårige pojken tittar på tavlan ser han inte teknik, teori eller konsthistoria.
Han ser någon som har lekt.
Någon som har utforskat.
Någon som vågat sätta färg på ett papper utan att veta exakt hur det ska bli.
Och kanske är det därför hans ord träffar så rätt.
För ibland är det inte perfektion vi längtar efter.
Ibland längtar vi efter friheten att få vara någon som sätter färger på en tavla.
Fråga till dig som läser
Har ett barn någon gång sagt något till dig som fick dig att stanna upp och tänka?
Eller har du fått en kommentar som först lät enkel men som sedan visade sig innehålla mer sanning än många vuxnas långa förklaringar?
Berätta gärna i kommentarerna.
Jag läser allt även om jag inte alltid hinner svara direkt.
Läs också
Om du tycker om vardagsreflektioner kanske du också vill läsa:
👉 Onsdagens bibliotek – Att hitta den röda tråden i sitt eget arkiv
👉 INFJ Florence Nightingale-typen
👉 CFT och anknytning – vi vandrar mellan cirklarna
Prenumerera på bloggen
Vill du få nya inlägg direkt när de publiceras?
Prenumerera här:
Stötta mitt skrivande
Om du uppskattar det jag skriver och vill hjälpa mig att fortsätta skapa texter om vardag, ADHD, relationer, återhämtning och livet som det faktiskt är, får du gärna stötta bloggen.
PayPal:
Tack till dig som läser, delar och följer med på resan.
Slutord
Ibland kommer dagens klokaste ord från den person som är yngst i rummet.
Och ibland är sanningen så enkel att vi vuxna nästan missar den.
Den här gången kom den från en nioåring som tittade på en tavla och sa:
– Det ser ut som att ett barn har målat den.
Och vet du vad?
Det gör den faktiskt.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
– Carina Ikonen Nilsson
Lämna ett svar