ADHD och vardagen kan ibland kännas som ett enda stort spretande. Men igår hade jag en sådan där dag som fick mig att fundera på om det jag kallar spretighet kanske egentligen kan bli en helhet.
🇬🇧 Read this post in English:Do I Still Have ADHD – or Have I Just Found My Whole?
ADHD och vardagen – måste allt verkligen vara så spretigt?
Har jag inte ADHD längre – eller har jag bara hittat min helhet?
Igår var en sådan där dag som jag vill stoppa ner i fickan och spara.
Inte för att något stort och märkvärdigt hände. Tvärtom. Det var egentligen ganska vanliga saker.
Mitt barnbarn. En busig hund. Glass. En pruttkudde. En ny cykel. Ett kvällsdopp. Min app.
Och ändå gick jag och lade mig med en enorm känsla av tacksamhet.
En dag tillsammans
Tidigare på dagen umgicks jag med mitt barnbarn och tillsammans hjälptes vi åt att passa Bruno – den lilla, stora och väldigt busiga hunden.
Och som vi pratade.
Det är något särskilt med sådana stunder. När man inte behöver göra något märkvärdigt för att tiden tillsammans ska bli värdefull.
På vägen hem stannade vi på Coop. Det blev glass och en pruttkudde.
Ja, en pruttkudde.
Och ibland behövs faktiskt inte mer än så för att skapa stor lycka. Den blev mycket populär när den väl hamnade hos sin ägare.
Jag åkte därifrån och kände mig glad.
Sedan väntade min nya elcykel
Min nya cykel kom igår och batteriet behövde naturligtvis laddas innan premiärturen.
När det äntligen var fulladdat gav maken och jag oss iväg.
Jag hade sett fram emot det här, men jag visste inte riktigt hur det skulle kännas att cykla på elcykel.
Skulle motorn göra nästan allt?
Nej.
Jag valde att cykla med lite motstånd och fick faktiskt arbeta. Inte på samma sätt som på en vanlig cykel, men benen fick jobba och jag kände att jag använde kroppen.
I backarna tog jag däremot tacksamt emot lite mer hjälp.
När vi var färdiga hade jag cyklat 1,7 mil – 17 kilometer.
Och vet ni vad?
Det var riktigt roligt.
Rörelse som en del av ADHD och vardagen
Det började jag förstås fundera över.
Och ja – när jag trampar och faktiskt får upp en fysisk ansträngning är det rörelse och motion även om elmotorn hjälper till.
Exakt hur många kalorier jag gjorde av med går inte att veta utan att bland annat känna till tid, intensitet och hur mycket hjälp jag använde. Men det viktiga för mig är egentligen något annat.
Jag rörde på mig i 17 kilometer och tyckte att det var roligt.
Dessutom blev det 200 meter simning under dagen.
Det här är precis den sorts rörelse jag vill ha mer av. Inte träning som något jag måste genomföra för att vara duktig, utan rörelse som råkar bli en naturlig del av livet.
Och sedan satte jag mig med min app
På kvällen fortsatte jag arbeta med appen som jag håller på att bygga.
Och där kom nästa känsla:
Hur har jag lyckats skapa det här?
Jag kan vara en människa som spretar åt många håll.
Jag får en idé.
Sedan en annan.
Och plötsligt kommer en tredje från ett helt annat håll.
Ibland har jag sett det som ett problem. Som att jag borde välja en sak och hålla mig till den.
Men när jag satt med appen insåg jag något.
Sakerna börjar gå in i varandra.
Rörelse. Mat. Sömn. Stress. Grön, gul och röd tid. Fyrkantstädning. Reflektion. Compassion. Vardagsstruktur.
Sådant som jag har tänkt på, skrivit om och utvecklat vid olika tillfällen börjar tillsammans bilda en helhet.
ADHD och vardagen – när det spretiga blir en helhet
Har jag inte ADHD längre?
Den tanken fick mig nästan att skratta.
Har jag inte ADHD längre?
Jo, naturligtvis har jag det.
Jag får fortfarande många idéer och min hjärna hittar gärna nya vägar.
Men kanske behöver inte lösningen vara att försöka få mig själv att sluta spreta.
Kanske handlar det istället om att hitta sammanhanget mellan allt det där som först ser spretigt ut.
För det jag tidigare har sett som tio olika saker kanske egentligen är tio delar av samma pussel.
Och plötsligt börjar jag se bilden. Men även helheten,
För mig handlar ADHD och vardagen allt mer om att hitta sådant som fungerar tillsammans, istället för att försöka pressa mig själv in i ett sätt att leva som inte passar mig.
Och så gjorde jag bort mig vid badet
Vid badet satt en herre där jag ville sätta mig för att byta om.
– Får jag sätta mig här och byta om? frågade jag.
Det fick jag förstås, och så började han prata med mig.
Och han pratade.
Och pratade.
Efter en stund började jag tänka:
Men herregud, han pratar ju med mig som om han känner mig.
Det visade sig att det gjorde han.
Vi hade jobbat på samma ställe!
Där satt jag och hade inte en aning om vem människan var, medan han uppenbarligen visste precis vem jag var.
Som jag skämdes.
Jag brukar faktiskt vara ganska bra på att komma ihåg människor, och när jag sedan började tänka efter kom minnet tillbaka. Det här var ju inte ens bara någon jag råkat arbeta tillsammans med. Det var en riktigt bra kollega som jag uppskattade.
Och ändå kände jag inte igen honom.
Det blev ytterligare en sådan där liten händelse från dagen som stannade kvar hos mig. För visst är det märkligt hur minnet fungerar? En människa kan stå framför oss och ändå hittar hjärnan inte rätt låda. Sedan kommer en liten ledtråd – och plötsligt öppnas hela lådan.
Där fanns han ju.
Kollegan jag tyckte om att arbeta med.
Jag hade bara tappat bort honom någonstans i mitt minne för en stund.
Mellan raderna
När jag tänker tillbaka på den här dagen inser jag hur mycket som faktiskt fick plats i den.
Mitt barnbarn och våra långa samtal. Bruno och allt bus. Glass och en pruttkudde. Ett dopp och 200 meter simning. Ett oväntat möte med en gammal kollega som jag först inte ens kände igen. 1,7 mil på min nya cykel tillsammans med maken. Och på kvällen satt jag och byggde vidare på min app.
Det låter nästan spretigt när jag radar upp det.
Och kanske är det precis där något har förändrats för mig.
Jag har länge tänkt på mig själv som en människa som spretar. Jag får idéer, börjar tänka på något annat, hittar nya samband och vill göra många olika saker.
Men tänk om allt inte måste sorteras i varsin liten låda?
Mannen vid badet fick mig också att tänka på det. Först såg jag en främmande man som pratade med mig som om vi kände varandra. Sedan kom sammanhanget tillbaka – vi hade arbetat tillsammans och han hade varit en kollega som jag verkligen uppskattade.
Han hade inte försvunnit ur mitt liv. Min hjärna hade bara inte hittat rätt sammanhang ännu.
Kanske är det lite så med mina idéer också.
Cyklingen, simningen, maten, vardagsstrukturen, compassion, mina fyrkanter, grönt, gult och rött, skrivandet och appen kan se ut som en samling helt olika saker.
Men när sammanhanget kommer på plats ser jag plötsligt hur de hör ihop.
Jag kanske fortfarande spretar.
Skillnaden är att jag börjar se mönstret i mitt eget spretande.
Och någonstans mitt i allt detta finns livet självt. Relationerna, kroppen, skratten, skapandet, minnena och de där små stunderna som inte gick att planera.
Kanske är det just det jag är så tacksam för efter den här dagen.
Inte att jag har slutat vara jag.
Utan att allt mer av det som är jag börjar få plats i samma helhet.
Livet behöver inte vara perfekt för att vara väldigt, väldigt bra.
Några frågor till dig som läser
Känner du igen dig i att ha många olika intressen, tankar och idéer samtidigt?
Har du någon gång upptäckt att det som först verkade spretigt faktiskt hängde ihop?
Vad har fått dig att känna tacksamhet den senaste tiden?
Och vilken sorts rörelse tycker du är så rolig att den nästan inte känns som träning?
Skriv gärna en kommentar och berätta. Jag tycker om när mina egna reflektioner får möta andras erfarenheter.
Läs gärna vidare
Om du vill läsa mer om ADHD, compassion, vardagsstruktur och hur jag försöker hitta ett sätt att leva som fungerar för just mig, kanske du också tycker om:
Vill du följa med vidare?
På Malix.se skriver jag om livet som det faktiskt ser ut – ADHD, relationer, compassion, vardagsstruktur, drömmar och de små ögonblick som ibland visar sig vara de stora.
Då får du veta när det kommer något nytt och kan följa med i mina fortsatta tankar och upptäckter.
Lev här och nu – livet går inte i repris.
Lämna ett svar