Söndagsmorgon och rättvisa går som en röd tråd genom dagens inlägg. En ny säng gjorde rummet större, semestern närmar sig och tankarna vandrar mellan familj, generositet och vad det egentligen betyder att bjuda på en upplevelse.
🇬🇧 Read this post in English:
Sunday Morning and Fairness – A New Bed, Family and Summer Plans
Då är jag här igen och skriver.
Det har verkligen blivit min vana att trycka ner tangenterna så här på morgonen. Dagarna går och av dem blir det spår här på bloggen.
Ny säng och mer plats
Igår fick lillkillen en ny säng och rummet kändes genast så mycket större. Den gamla sängen står utanför huset och ska till tippen i veckan.
Nu är det bara en 90-säng och det är som om de där centimetrarna som blev mindre gjorde rummet så mycket större.
Semestern närmar sig-Söndagsmorgon och rättvisa i tankarna
Det här är sista veckan maken jobbar. Efter det har han två veckors semester.
Det ska bli så skönt att få ha honom hemma och få några dagar tillsammans. Vi har ännu inte bestämt så mycket om vad vi ska göra, mer än att vi ska åka till Skara Sommarland.
Vi bjöd in hela familjen att följa med oss, men alla kunde inte.
Då började jag fundera.
Först tänkte mitt rättvisetänkande att de som inte följer med kanske borde få pengar motsvarande det vi hade lagt på deras entré. Men sedan stannade jag upp.
Gör man verkligen så?
När man bjuder någon på en utflykt eller en dag tillsammans är det väl själva upplevelsen man bjuder på. Om någon inte kan eller vill följa med uppstår det ju ingen skuld i min plånbok.
Det är lite som ett erbjudande på ICA.
Om jag inte köper varan får jag ju inte pengarna istället.
Jag tror att det egentligen handlar om att jag vill vara rättvis. Samtidigt är det kanske rättvist nog att säga:
”Vi åker dit och ni är varmt välkomna att följa med.”
Mer behöver det kanske inte vara.
En dag att se fram emot
Dottern och hennes sambo vill följa med, och då hänger självklart Alfred med också.
Bad, vattenrutschkanor och tivolisaker. Jag tror att han kommer tycka att det är jätteroligt.
Och att han dessutom får både lilltjejen och lillgrabben med sig kan ju knappast göra dagen sämre. Han är ju deras gullebarn, någon som man blir glad av att ha med sig, träffa och umgås med. Alfred ser upp till dem båda och det ger mig så mycket värme i hjärtat att de båda två är idoler i hans liv.
Det kommer säkert bli fullt av skratt, springande fötter och den där sortens trötthet som bara kommer efter en riktigt bra sommardag.
En långsam söndag
Men det är många dagar kvar innan vi åker.
Idag är det söndag.
Det kommer att bli en långsam dag här hemma. Inte ens något morgonbad blir det idag. Jag vaknade sent och tänker faktiskt gå omkring i pyjamasen en stund till.
Ibland är det precis det man behöver.
Att inte skynda sig.
Att bara vara.
Och låta ännu en dag få lämna sina spår.
Reflektion-Söndagsmorgon och rättvisa i tankarna
Jag märker att mycket av livet just nu handlar om att hitta balansen mellan att ge och att släppa taget. Mellan att vilja inkludera alla och att acceptera att alla inte alltid kan vara med.
Kanske är det också en sorts frihet.
Att erbjuda sin kärlek, sin tid och sin gemenskap utan att försöka kompensera när någon väljer en annan väg.
Det får vara nog att dörren står öppen.
Och att den som vill är välkommen in.
Söndagsmorgon och rättvisa i tankarna – mellan raderna
Ibland tror jag att jag har gått genom livet med en önskan att allt ska bli rättvist. Att ingen ska känna sig bortglömd, att alla ska få lika mycket och att ingen ska behöva undra om de betyder mindre än någon annan.
Men kanske lär livet mig något annat nu.
Att ett erbjudande får vara ett erbjudande.
Att kärlek inte mäts i pengar eller presenter, utan i viljan att öppna dörren och säga: ”Du är välkommen.”
När jag läser det jag själv har skrivit ser jag också något annat. Jag ser att mitt fokus sakta flyttar sig från dem som inte kan vara med till dem som faktiskt kommer. Från det som saknas till det som finns.
En ny säng i ett rum som känns större.
En make som snart går på semester.
Barn som ser upp till varandra och tycker om att vara tillsammans.
En söndag i pyjamas.
Kanske är det just så lycka ser ut. Inte som något stort och märkvärdigt, utan som små ögonblick som får ta plats när man slutar jaga efter det som inte blev.
Och kanske är det där jag står idag.
Inte färdig. Inte framme.
Men tacksam.
❤️
Fråga till dig som läser
Hur tänker du kring rättvisa när det gäller familj och relationer?
Om du bjuder in till en upplevelse och någon tackar nej – tycker du att erbjudandet räcker, eller känner du ibland, precis som jag, att allt måste bli exakt lika för alla?
Och har du också någon liten vardagsförändring som gjort större skillnad än du trodde?
Berätta gärna i kommentarerna. Jag tycker om att läsa hur andra tänker.
Prenumerera på bloggen
Tycker du om att läsa om vardag, ADHD, familjeliv, återhämtning och de små ögonblicken som formar livet?
Prenumerera gärna på bloggen så missar du inga nya inlägg:
Vill du stödja mitt skrivande?
Om du uppskattar det jag delar här på bloggen och vill hjälpa mig att fortsätta skriva kan du stödja mitt arbete via PayPal:
Alla bidrag, stora som små, tas emot med tacksamhet.
Relaterade inlägg
Om du tycker om reflektioner kring tankar, ansvar och hur vi förhåller oss till livet kanske du också vill läsa:
Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu
I det inlägget skriver jag om hur vi kan släppa taget om det som varit och rikta blicken mot det liv som faktiskt finns framför oss. På sätt och vis handlar även dagens text om samma sak – att lägga energin där den gör nytta och uppskatta det som faktiskt är möjligt här och nu.
- Lev ditt liv – hur svårt kan det vara?
- Skolavslutning och sommarlov
- Torsdag och siffror som egentligen handlar om något annat
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Lämna ett svar