Godmorgon.
Idag blev det verkligen vardag på Malix.se med regn, statistik, Grekland och tankar om människor som hittat in hit från olika delar av världen.
🇬🇧 Read the English version here:From Rain to Greece – statistics, tzatziki and everyday life on Malix.se
🌿Godmorgon.
Idag regnar det här hemma.
Men inte i min statistik — där skiner solen hela tiden.
Idag visar det sig att människor i Grekland tittar hit och besöker mitt vardagsrum. Bjuder jag på kaffe? Jo, kanske det. Men de skulle nog inte vara så nöjda med mitt kaffe som är fullt med mjölk och serveras i alldeles för stora koppar. Dessutom skulle de ju bara få två koppar.
Nej… jag får nog plocka fram min tzatziki istället om de ska känna sig riktigt välkomna.
Och jag tror faktiskt att de skulle säga:
“Men i gatan kvinnan kan ju det där — hon vet hur man gör.”
Vardag på Malix.se och människor från Grekland🌿
Spännande ändå — 19 besök från Grekland. Det visar sig dessutom vara en liten ort. Då börjar ju tankarna vandra lite. Kanske hittade någon hit via inlägget om den grekiska restaurangen?
Och om jag ska vara helt ärlig så gör jag faktiskt en godare tzatziki än restaurangen gjorde.
Nu hade de ju annat där som jag aldrig skulle kunna göra lika bra, så restaurangen vann stort ändå. Men de hade fått hjälp om jag kom dit och gjorde min tzatziki. Då hade människor kommit till himlen för att stanna där och inte nöjt sig med mindre.
Företag hade gått i konkurs om folk förstått hur gott det faktiskt kan bli hemma med yoghurt, vitlök och gurka.
Tänk att jag lyckades skriva så mycket om tzatziki och Grekland redan innan morgonkaffet.
Kalle Baah, vardag och att vara människa 🌿
Några har varit inne och läst om Kalle Baah också. Kanske finns det någon där ute som just hittat ny musik.
Och några har läst mitt inlägg om att bli en bättre kollega till sig själv.
Just det inlägget tror jag faktiskt träffade något hos människor. För jag inser att jag nog inte är ensam om att vara en ganska värdelös kollega till mig själv ibland.
Där är jag ofta mer slavdrivare än medmänniska.
Pushar på utan pardon. Tycker att jag borde orka lite mer, göra lite mer, vara lite bättre.
Men kanske är vi många som gör så mot oss själva.
Kanske är det just därför vardag på Malix.se fortsätter att växa — för att människor känner igen sig i det mänskliga.
När bloggstatistik blir något större vardag på Malix.se 🌿
Och egentligen är det ganska märkligt det där med statistik.
För siffror borde ju bara vara siffror.
Men ibland känns det nästan som små livstecken.
Någon i Dublin kanske satt med sitt morgonkaffe och läste några rader här inne.
Någon i Grekland kanske tittade in för att de såg ordet tzatziki eller en bild från restaurangen.
Någon i Göteborg kanske bara behövde känna att det finns fler människor som också är lite trötta ibland.
Och där sitter jag hemma i soffan med regnet utanför och pratar om både ADHD, musik, vardag och vitlökssås med människor jag aldrig kommer möta.
Det är egentligen ganska stort när man tänker efter.
Förr skrev man dagbok och stoppade undan den i en låda.
Nu skickar man istället ut små delar av livet över världen och hoppas att någon där ute känner:
“Precis så där känns det hos mig också.”
Och kanske är det därför jag tycker om bloggen så mycket.
För det handlar inte bara om statistik egentligen.
Det handlar om kontakt.
Små trådar mellan människor som aldrig träffats.
Någon läser om morgontrötthet och känner sig mindre ensam.
Någon annan läser om familjeliv, husbil, musik eller bad och tänker på sitt eget liv en stund.
Och mitt i allt det där sitter jag tydligen och tror att jag kan rädda världen med tzatziki.
Det är ändå lite storhetsvansinne på en torsdag morgon.
För mig har vardag på Malix.se aldrig bara handlat om statistik utan om kontakt mellan människor.
🌿
Reflektion Vardag på Malix.se och små trådar mellan människor
Det är märkligt egentligen hur långt ett vardagsrum kan nå.
En kopp kaffe i regnet hemma i Sverige kan på något sätt landa hos någon i Grekland, Dublin eller långt där borta i USA. Och kanske är det just det som gör bloggandet så fint. Vi sitter på olika platser i världen men bär ofta på ganska lika känslor ändå.
Vi stressar för mycket. Tänker för mycket. Driver oss själva hårdare än vi någonsin skulle driva någon vi tycker om.
Samtidigt längtar vi efter samma saker:
lite lugn, lite förståelse, lite mänsklighet och någonstans att känna igen oss.
Och mitt i allt det där satt jag dessutom och bråkade med min sida om samtal online. Ni vet sådär så man nästan börjar prata högt med datorn som om den vore en trotsig tonåring.
Plötsligt flyttade sig texter, bilder blev konstiga och jag satt där och funderade på om jag höll på att bygga en samtalssida eller starta krig med WordPress.
Men nu börjar den faktiskt kännas mer som jag.
Lite mjukare. Lite lugnare. Lite mindre “perfekt företagssida” och lite mer människa.
Vad tycker ni?
Blev sidan bättre?
Och vad tycker ni behövs för att en sådan sida ska kännas trygg och välkomnande?
AHA – mellan raderna vardag på Malix.se🌿
Mellan raderna handlar det här egentligen inte om statistik, Grekland eller tzatziki.
Det handlar om kontakt.
Om hur mycket vi människor längtar efter att bli sedda utan att behöva vara perfekta. Om att få skratta lite åt livet samtidigt som vi erkänner att vi ibland är alldeles för hårda mot oss själva.
Texten säger också något fint om mig som skriver.
Jag försöker inte bygga något blankpolerat där allt ser perfekt ut. Jag försöker bygga något mänskligt. En plats där människor vågar andas lite.
Och kanske är det därför människor stannar kvar här inne en stund.
Frågor till dig som läser 🌿
- Är du en bra kollega till dig själv?
- Vad skulle du bjuda på om världen plötsligt klev in i ditt vardagsrum?
- Har du någon maträtt du är helt övertygad om att du gör bättre än restaurangerna?
- Vad får en hemsida eller blogg att kännas varm och trygg för dig?
- Tycker du att en samtalssida ska kännas professionell, personlig — eller kanske lite av båda?
Läs också 🌿
Du kanske också vill läsa:
- “Fredagsreflektion – när jag behöver bli en bättre kollega till mig själv”
- “Drömmar, vila och att sakta komma hem till sig själv”
- “Kalle Baah, mojitos och en kväll att minnas – när barnen gav maken en upplevelse”
Stöd bloggen 🌿
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta bloggen och mitt fortsatta skrivande kan du göra det här:
Prenumerera gärna på bloggen så missar du inga nya inlägg:
Gårdagen har redan lagt sig till ro någonstans bakom oss. Morgondagen väntar längre fram där vägen ännu inte syns helt klart. Men just nu — här bland regn, statistik, WordPressbråk, kaffe och människor från världens olika hörn — här pågår livet. 🌿
Lämna ett svar