Tankarna från gårdagen följde med mig in i den här morgonen. Tankar om valet, människovärde och det där vi och dom som jag har burit med mig genom hela valrörelsen.
🇸🇪 Svenska
🇬🇧 English Human Dignity After the Election – I Still Choose We
Orden fanns där redan igår. Massor av ord faktiskt. Men tiden räckte inte till för att publicera dem.
Jag hade fullt upp med min app, som jag idag ska visa upp för andra.
Det är inte utan att jag är lite nervös. Jag har arbetat länge med den och jag ser själv en vinst i att använda den. Men gör andra det?
Kommer den att kännas begriplig?
Användbar?
Eller är det bara jag som ser det jag hoppas att den kan bli?
Jag är nervös, men samtidigt väldigt nyfiken på deras tankar.
Men medan jag arbetade med appen fanns också valet där i bakgrunden.
Valvakan. Resultatet. Samtalen.
Och framför allt en fråga som jag burit med mig genom hela valrörelsen:
Hur skapar vi ett vi utan att samtidigt skapa ett nytt dom?
Människovärde – först och främst är vi människor
Resultatet var väl inte direkt något som fick mig att ropa hurra.
Inte för min del i alla fall.
Men jag känner ändå ett litet hopp.
Som om gemenskapens dörr fortfarande är stängd, men någon åtminstone har vågat lägga handen på handtaget och trycka ner det.
För mig handlar det om att tänka vi istället för dom.
Att tänka på samhället som något vi delar utan att peka ut hela grupper av människor som om de inte skulle passa in.
För vem av oss passar egentligen in överallt och varje dag?
Vi bidrar alla på olika sätt. Genom att gå till jobbet när vi kan. Genom att ta hand om våra barn. Genom att finnas för andra och göra det vi behöver göra i vardagen.
Oavsett hudfärg, trosuppfattning eller varifrån vi kommer.
Igår lade jag min röst efter den värdegrund jag vill leva efter.
För mig handlade valet väldigt mycket om just det.
Inte bara politiskt.
Mänskligt.
Och för mig förändras inte en människas människovärde av varifrån hon kommer eller vilken gud hon tror på.
Är det verkligen så lätt att leva på bidrag?
Under valrörelsen har jag hört många påståenden om människor som kommer från andra länder, om muslimer, om bidrag och om arbetslöshet.
Jag har läst kommentarer på Facebook där människor skriver ungefär:
Då kan jag lika gärna sluta jobba och leva på bidrag.
Att människor kan leva gott på bidrag.
Att det nästan skulle löna sig bättre än att arbeta.
Men är det verkligen så?
Jag blev nyfiken och började titta på hur det faktiskt fungerar.
Vi kan tänka oss en helt påhittad pappa med två barn, åtta och tolv år gamla. Barnen bor hos honom varannan vecka.
Han har en hyra på 9 000 kronor och innan han blev arbetslös tjänade han 30 000 kronor före skatt.
Om han uppfyller villkoren för den högsta ersättningsnivån från a-kassan kan han till en början få 80 procent av sin tidigare inkomst.
I vårt exempel blir det omkring 24 000 kronor före skatt.
Redan där har inkomsten sjunkit.
Han får barnbidrag, men det fick han även när han arbetade. Om föräldrarna delar barnbidraget för de två barnen handlar hans del, inklusive hans del av flerbarnstillägget, om 1 325 kronor i månaden.
Det är alltså inte pengar han plötsligt får därför att han blivit arbetslös.
Han kan kanske få bostadsbidrag. Men det är inkomstprövat och påverkas bland annat av inkomsten, boendekostnaden och hur mycket barnen bor hos honom.
Och om ekonomin blir så dålig att han behöver försörjningsstöd läggs inte heller det bara ovanpå alla andra pengar. Hushållets ekonomi och behov prövas.
Så enkelt var det alltså inte.
Hyran ska fortfarande betalas.
Barnen behöver fortfarande mat, kläder och skor.
El, försäkring och telefon försvinner inte för att pappa blivit arbetslös.
Barnens kompisar slutar inte fylla år.
Barnens liv stannar inte för att pappas pengar blivit färre.
Och kanske är det just där jag reagerar när jag läser orden ”jag kan lika gärna sluta jobba och leva på bidrag”.
För bakom ordet bidrag finns en verklighet.
Fri tid – men är den verkligen fri?
Hur känns det för den som varit arbetslös länge och har väldigt lite pengar kvar varje månad?
Hur känns det när havregrynen börjar ta slut och pengarna inte kommer förrän om några dagar?
Hur känns det att inte kunna följa med på det andra gör?
Att inte kunna köpa det barnen behöver?
Att söka jobb efter jobb och samtidigt höra människor prata om arbetslösa som om arbetslösheten vore en lång semester?
Fri tid kanske.
Men är tid verkligen fri när den fylls av oro?
Jag vet inte hur det är för varje människa.
Det gör ingen av oss.
Och kanske borde vi därför vara lite försiktigare med de enkla förklaringarna.
Människorna jag mött och deras människovärde
Jag har arbetat med människor som kommit till Sverige från andra länder.
Därför blir det svårt för mig när jag hör människor prata om ”muslimer” eller ”invandrare” som om det vore en enda sorts människor.
Det stämmer helt enkelt inte med människorna jag har mött.
Jag har mött människor.
Människor som vill arbeta, leva sina liv, ta hand om sina barn, skratta, äta middag, betala sina räkningar och känna trygghet.
Jag har mött människor som varit oerhört tacksamma över möjligheten att få börja om.
Och människor som bär erfarenheter som jag själv knappt kan föreställa mig.
Någon tror på Allah.
Någon annan tror på Jesus.
Någon tror inte på någon gud alls.
Men först och främst är vi människor.
Det är där mitt motstånd mot vi och dom finns.
Jag vill inte att en människas religion, ursprung eller ekonomiska situation ska bli hela berättelsen om vem den människan är.
Men då måste mitt vi också rymma den som inte tycker som jag
Det här är kanske den svåraste delen för mig.
För jag kan inte skriva sida efter sida om vi och dom och sedan själv skapa ett nytt dom av alla människor som tycker annorlunda än jag.
Jag behöver kunna säga ifrån mot rasism.
Jag behöver säga ifrån när människor generaliserar om muslimer och invandrare.
Jag behöver protestera när hela grupper pekas ut som problem.
Det tänker jag fortsätta göra.
Men människan framför mig måste fortfarande få vara en människa. Hennes människovärde försvinner inte för att vi tycker olika.
Det människovärdet finns kvar även när jag inte förstår hur den människan tänker.
Annars gör jag ju själv precis det jag säger att jag inte vill göra.
Jag skapar ett nytt dom.
Mellan raderna – människovärde
Kanske är det detta jag egentligen bär med mig från gårdagen.
Bakom orden finns människor.
Bakom arbetslös finns en människa.
Bakom bidragstagare finns en människa.
Bakom muslim finns en människa.
Bakom invandrare finns en människa.
Och bakom den där valsedeln som jag själv aldrig skulle ha valt finns också en människa.
Det betyder inte att jag måste vara tyst.
Det betyder inte att jag måste acceptera rasism eller generaliseringar.
Det betyder inte heller att jag behöver tycka att alla åsikter är lika bra.
Det betyder för mig något mycket enklare:
Jag vill fortfarande se människan.
Det är mitt vi.
Inte ett vi där alla tycker likadant.
Inte ett vi där alla tror på samma gud eller kommer från samma plats.
Utan ett vi där vi delar ett samhälle och ett människovärde.
Dörren är kanske fortfarande stängd.
Men jag tycker mig ha sett någon lägga handen på handtaget.
Kanske har det till och med rört sig lite.
Och min egen lilla del av världen kan jag faktiskt påverka.
I mina samtal.
I mitt arbete.
I hur jag möter människor.
Här på bloggen.
Idag är första dagen på resten av mitt liv.
Och idag väljer jag fortfarande ett vi.
Frågor till dig som läser
Vad betyder ett vi för dig?
Har du någon gång märkt att du själv börjat tänka i vi och dom, trots att du egentligen inte vill göra det?
Vad tänker du när du hör uttrycket ”det är bara att leva på bidrag”? Har du själv undersökt hur ekonomin faktiskt kan se ut för den som blir arbetslös?
Går det att stå upp tydligt mot rasism och generaliseringar och samtidigt fortsätta se människan bakom åsikten?
Och kanske den svåraste frågan:
Kan vårt vi också rymma den som inte tycker som vi?
Läs gärna vidare på Malix.se
Tankarna i det här inlägget hör ihop med sådant jag skrivit om tidigare:
När människor blir ett vi och dom – tankar efter gårdagens debatt
Vilket Sverige vill vi ha? – Valdagen 2026
Här skrev jag inför valet om mina tankar kring vilket samhälle jag vill vara en del av.
Livsråd till dig som är yngre – glöm inte dig själv
Ett mer personligt inlägg om värderingar, livet och att försöka stå kvar i sig själv.
Vill du fortsätta läsa?
På Malix.se skriver jag om vardagen, ADHD och NPF, relationer, skola, människomöten och de tankar som dyker upp mitt i livet.
Vill du följa med när nya inlägg publiceras kan du prenumerera på bloggen här:
Dagens ord att ta med sig
Lev idag, just nu.
Gårdagen är historia.
Morgondagen är framtiden.
Men just nu – det är här vi lever.
Idag är första dagen på resten av mitt liv.
Lämna ett svar