ADHD och trötthet i vardagen är inte alltid lätt att förstå medan man står mitt i livet.
Ibland säger kroppen stopp innan huvudet hunnit förstå varför.
🇬🇧 Read the English version here: ADHD and Everyday Fatigue – Good Morning from the Couch
Det här blev ett inlägg om trötthet, vardag, barnbarnsglädje och det där med att leva lite för mycket med hela hjärtat.
ADHD och trötthet i vardagen
Godmorgon 🌿
Kaffet står här bredvid mig och jag har precis släppt in katten igen.
Han åt lite mat och sitter nu i fotöljen och gör sig redo för ännu en tupplur.
Den där katten har fått dåliga vanor.
I natt väckte han mig redan vid fyra för att han ville gå ut. Han gör inte som vanliga katter och jamar. Nej, han lägger sig på mig i sängen. Och om jag inte vaknar då börjar han röra lite på sig tills jag till slut öppnar ögonen.
Nu ligger han där och sover så gott den lilla rackaren.
En liten del av mig funderade på att väcka honom tillbaka bara för att ge igen. Samtidigt inser jag att han inte skulle förstå varför. För honom finns ingen hämnd. Han ville bara ut.
Så jag låter honom sova.
Och kanske finns det något viktigt i det där ändå.
När kroppen säger stopp
Det har varit lite mycket den senaste veckan.
Eller om jag ska vara ärlig — ganska mycket.
Jag känner igen mina egna mönster så väl:
gå all in … och sedan dö en stund.
Det är inte hållbart egentligen. Har nog aldrig varit det heller.
Men jag fungerar ofta så.
Jag går in med hela mig själv i livet, i människor, i barnbarn, i samtal, i bloggen, i vardagen och allt som behöver göras.
Igår märkte jag egentligen redan innan att kroppen började säga ifrån.
Jag frös in i bänken när vi kom hem efter att ha varit hos Malou och hjälpt till med basketkorgen och studsmattan. Vi lekte med Alfred och grejade ute tillsammans.
Tommy lagade maten senare och hämtade dottern eftersom de skulle se hockey på stora tv nere.
Jag tänkte att jag skulle elda åt dem först och sedan sätta mig här uppe och se en film.
Men jag hann knappt börja.
Jag la mig i soffan och somnade innan förtexterna ens var slut.
ADHD, intensitet och kroppen som säger stopp
Det märkliga är att huvudet ofta tror att man bara ska fortsätta lite till.
Bara göra klart lite till.
Bara fixa lite till.
Bara vara lite duktigare först.
Men kroppen bryr sig inte så mycket om det där till slut.
Den stänger bara av.
Och kanske är det precis det min kropp försöker säga till mig nu:
att jag måste börja lyssna tidigare och inte först när jag kraschar ihop i soffan.
För egentligen fanns signalerna där redan innan:
frusenheten, tröttheten, tyngden i kroppen.
Men jag är inte alltid så bra på att lyssna.
Små morgnar och vanliga liv
Så nu sitter jag här med kaffekoppen bredvid mig medan katten sover tryggt i fotöljen efter sitt nattäventyr.
Och livet känns på något sätt både väldigt vanligt och väldigt mänskligt.
Kanske är det just sådana här morgnar man behöver ibland.
Inte för att prestera.
Inte för att vara duktig.
Utan bara för att få landa lite i sig själv.
ADHD och det där med att känna stopp i tid
Jag tror också att ADHD spelar in här.
För jag är väldigt bra på att köra på när något känns viktigt, roligt eller levande. Då finns nästan inget mellanläge. Jag går in med hela mig själv.
Problemet är bara att kroppen inte alltid hänger med.
Ibland märker jag inte att jag är trött förrän jag nästan ramlar ihop. Det är som att signalerna kommer sent eller att jag kör över dem lite för länge.
Och samtidigt finns det något fint i det där också.
För samma intensitet som gör mig trött är också den som gör att jag kan leka fullt ut med Alfred, skriva med hela hjärtat och känna livet väldigt starkt.
Men jag behöver nog bli bättre på att vila innan kroppen tvingar mig till det.
Jag tror många med ADHD känner igen den här tröttheten i vardagen.
Som igår när jag spelade fotboll med Alfred. Han trixade och fixade med bollen och en gång lyckades jag till och med få den. Men han kämpade vidare och sprang framför mig, vilket gjorde att jag ramlade.
Och just i fallet hann jag tänka:
men herregud… jag är inte så vig längre. Det här gjorde ont. Nu bryter jag säkert något.
Men det gjorde jag inte.
Alfred tittade på mig och sa:
– Men mormor, jag tror vi ska spela basket i stället. Det är lugnare.
Så det gjorde vi.
Och den där lilla krabaten, mitt barnbarn — så duktig han är. Som vilken basketspelare som helst stod han där och gjorde mål efter mål.
Fast mormor var faktiskt inte så dålig hon heller.
Jag fick allt in både några mål och lite snurr på bollen där vid korgen också.
Reflektion
Ibland försöker kroppen skydda oss långt innan vi själva förstår att vi behöver vila.
Det är inte alltid svaghet att somna mitt i filmen. Ibland är det bara ett tecken på att man burit mycket lite för länge.
Mellan raderna – i oss människor
Vi är nog många som känner igen oss i det där.
Att köra på lite för länge när livet känns levande, viktigt eller fullt av människor vi älskar.
Vi tänker ofta att vi bara ska göra lite till först.
Bara hjälpa klart.
Bara leka lite till.
Bara orka lite till.
Och ibland märker vi inte hur trötta vi blivit förrän kroppen plötsligt säger stopp åt oss.
Men kanske är det inte meningen att vi alltid ska vara så starka.
Kanske behöver vi också de där stunderna i soffan, med kaffet bredvid oss och någon liten varelse sovande i närheten, där livet får bli stilla en stund.
För mitt i tröttheten finns också något vackert:
att vi fortfarande känner, engagerar oss, älskar och försöker vara nära varandra.
Och kanske är det just där livet händer som mest.
Inte när allt är perfekt.
Utan när vi får vara människor tillsammans. 🌿
Minnen från kalaset
Jag tror också att det är därför kroppen blir så trött ibland.
För jag lever mig in så mycket i stunderna när vi ses.
Och jag tänker på Alfreds kalas.
Hans glädje över morfars ostbågar.
Den där lyckan som bara finns hos barn när något känns alldeles speciellt.
Och stunden precis innan ljusen skulle blåsas ut.
Den där tårtan…
Det var verkligen tårtornas tårta.
Samtidigt fanns det en annan variant också med passionsfruktscurd och färska bär som nästan smakade sommar.
Och där satt Alfred med hela ansiktet fullt av förväntan medan ljusen fladdrade framför honom.
För ibland handlar lycka inte om stora saker.
Ibland handlar den om människor, skratt, ostbågar och någon som sjunger när man blåser ut sina ljus.
Att en påse ostbågar kan skapa så mycket glädje handlar nog egentligen om relationen mellan Alfred och morfar. 🌿
Här kan du också läsa vidare om jordgubbsgardiner, kalaset och de där små vardagsstunderna som stannar kvar lite extra.
Jordgubbsgardiner, örter och en känsla av sommar mitt i blåsten
Fråga till dig som läser:
Känner du igen det där med att köra på för länge innan kroppen säger stopp?
Läs mer på Malix.se
🌿 Läs också:
- En helt ny måndag – om minnen, småsten och trygghet vid köksbordet
- Drömmar, vila och att sakta komma hem till sig själv
- Den röda cirkeln – när kroppen går upp i alarm
Vill du stötta mitt skrivande?
Om du tycker om det jag skriver och vill hjälpa mig att fortsätta skapa texter om vardag, ADHD, känslor och livet får du gärna stötta bloggen 🌿
💛 PayPal:
PayPal Me här
Prenumerera på bloggen
Vill du följa mina texter och få nya inlägg direkt när de publiceras?
🌿 Prenumerera här:
Prenumerera här
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. 🌿
Lämna ett svar