Idag är jag mer intresserad av frågorna
Förr sökte jag svaren på livets stora frågor. Idag är jag mer intresserad av frågorna själva. Efter år av funderingar kring relationer, självkänsla, lycka och mänskligt beteende har jag börjat inse att livet kanske inte handlar om att hitta alla svar – utan om att våga leva med det vi ännu inte förstår.
🇬🇧 Read in English I Used to Search for Answers
Det slog mig häromdagen att något har förändrats inom mig.
Förr sökte jag svaren.
Jag läste böcker om självkänsla, relationer, ADHD, personlig utveckling och allt möjligt annat. Jag ville förstå. Ville hitta nyckeln som skulle få bitarna att falla på plats.
När jag hittade ett svar blev jag entusiastisk.
När någon hade en teori ville jag höra mer.
När någon sa sig veta hur saker hängde ihop lyssnade jag noga.
Idag lyssnar jag fortfarande. Men något är annorlunda.
Ju äldre jag blivit desto mer har jag upptäckt att människor sällan sitter inne med hela sanningen.
Inte jag heller.
För tjugo år sedan pratade jag mycket om självkänsla. Jag försökte förstå vad det egentligen var. Jag läste, funderade och skrev om det. Idag möter jag ibland människor som befinner sig där jag själv var då.
De har hittat något viktigt och vill dela det vidare.
Och det är egentligen fint.
För många av oss lär oss genom att försöka lära andra.
Men ibland ser jag också något annat.
En längtan efter att vara säker.
Att veta.
Att ha svaren.
Och där känner jag inte igen mig längre.
Inte för att jag blivit klokare.
Kanske tvärtom.
Ju mer jag lärt mig om människor desto fler frågor har jag fått.
Vem har egentligen alla svar?
Jag har mött människor som är tvärsäkra. De skapar listor och delar frikostigt ut vad som fungerar och har oändligt med tips för allt.
Människor som vet exakt hur livet ska levas. Det hade varit skönt om det fungerade så. Men alla liv kanske inte kan levas på samma sätt.
Människor som vet hur relationer fungerar. Där känner jag mig fortfarande som en elev. Jag har levt ett helt liv med relationer, familj, barn, kärlek, konflikter och sorg. Ändå känner jag ibland att jag fortfarande inte riktigt förstår. Kanske är relationer något man aldrig blir färdig med att lära sig.
Människor som vet hur barn ska uppfostras. Tänk om det fanns något som gjorde att man hade alla rätt. Tänk om det fanns en handbok som fungerade på varje barn. Men barn är människor, inte instruktioner. Det som fungerar för ett barn fungerar inte alltid för ett annat.
Människor som vet hur självkänsla byggs. Jag vet inte ens om man bygger självkänsla. Kanske gör man det. Men då bygger man den med tankar, handlingar och kunskap om sig själv. Genom att fråga sig: Vad är modigt för mig? Vad behöver jag? Vad får mig att växa? Vad får mig att krympa?
Människor som vet hur lycka skapas. Här är jag kanske närmare ett svar. Likt Kay Pollak tänker jag att lycka ofta handlar om ett val. Inte att välja bort sorg eller svårigheter, utan att fråga sig:
Hur väljer jag lycka just nu?
Det gör jag genom att se det som finns runt omkring mig.
Ett stökigt bord.
Men kaffet är i koppen.
Alfred sitter här bredvid mig med sina små djur som han fick av sin mamma igår. Han leker och berättar om dem på sitt sätt.
Och plötsligt inser jag att det här är lycka.
Inte för att allt är perfekt.
Inte för att bordet är rent.
Inte för att livet saknar bekymmer.
Utan för att vi är här.
Tillsammans.
Mormor och barnbarn.
Med morgonbadet fortfarande kvar i kroppen och en helt ny dag framför oss.
Kanske är lycka inte något stort som väntar längre fram.
Kanske är lycka att stanna upp mitt i det vanliga och upptäcka att det redan finns här.
Just nu.
Finns det något i det som är just nu som är lycka?
Just nu är lyckan att jag hämtade Alfred i morse och att vi åkte för att bada. Att vi gav oss själva möjligheten att tvätta håret i sjön. Att vi skrattade tillsammans och hade roligt.
Vad kan jag vara tacksam för just nu?
Ännu en helt ny dag.
Att det här är den första dagen på resten av mitt liv.
Vad är möjligt just nu?
Allt är möjligt.
Just nu sitter jag och Alfred och slappar efter badet. Solen skiner och livet pågår precis här framför mig.
Förr blev jag imponerad av människor som verkade ha alla svar.
Idag inser jag att de har sina svar.
Och kanske är de svaren inte mina.
Idag blir jag mer nyfiken på människor som vågar leva med frågorna.
För vem har egentligen alla svar?
Inte jag.
Och inte du heller.
Livet har lärt mig att människor är för komplicerade för enkla lösningar.
Ju äldre jag blir desto mindre intresserad blir jag av människor som säger sig ha svaren, och desto mer intresserad blir jag av människor som vågar leva frågorna.
Frågorna blev viktigare
Idag är jag mer intresserad av frågor än svar.
Vad gör att en människa blir trygg?
Varför reagerar vi som vi gör?
Vad är det som skaver i vissa möten?
Ofta har det visat sig att det som skaver i mötet med andra människor handlar mer om mig än om dem. De visar mig en dold sida av mig själv. De påminner mig om något jag själv kämpat med eller om en version av mig som jag tycker mindre om.
Här är jag ganska säker på att det ofta handlar om osäkerhet. Om rädslan för att inte duga, att bli utesluten eller att inte höra till. Kanske ser vi ibland våra egna gamla sår tydligare hos andra än hos oss själva.
Vad är det vi egentligen längtar efter?
Längtar vi efter kliniskt rena hem eller längtar vi efter att våga vara i våra känslor?
Jag är av uppfattningen att när det är kaos i huvudet behöver miljön vara i ordning. Men ju mer jag själv kommer i ordning, desto mer orkar jag också vara i ett visst kaos utan att gå sönder av det.
Min längtan handlar nog mindre om perfektion och mer om acceptans.
Att våga vara i mig själv, även när jag är osäker.
Att våga vara ärlig.
Att våga säga:
”Jag vet inte.”
Vad händer när vi slutar försöka vara någon och istället vågar vara oss själva?
Här tror jag att vi växer.
Men jag tror också att det finns en vila i det.
En vila i att inte längre behöva prestera fram ett värde.
Att våga vara sig själv är mindre tröttande än att försöka vara någon annan.
Samtidigt kan jag ibland bli väldigt trött på mig själv.
Men då undrar jag:
Är jag trött på mig själv?
Eller är jag trött på den bild av mig själv som jag bär runt på?
Det är frågor jag fortfarande inte har svar på.
Och kanske är det just därför de är värda att ställa.
Kanske är det så här mognad ser ut
När jag var yngre trodde jag att visdom handlade om att hitta svaren.
Idag undrar jag om visdom kanske handlar om att stå ut med att inte veta.
Att våga vara nyfiken.
Att våga ändra sig.
Att våga säga:
”Jag vet faktiskt inte.”
Utan att känna sig mindre för det.
Kanske är det där jag har hamnat.
Förr sökte jag svaren.
Idag är jag mer intresserad av frågorna.
Och märkligt nog känns det lugnare här.
Reflektion
Ju fler år som går, desto mindre intresserad blir jag av människor som säger att de vet exakt hur livet fungerar. Istället dras jag till människor som fortfarande är nyfikna. De som vågar undra, fundera och utforska. Kanske är det där de verkliga samtalen börjar.
AHA – mellan raderna
Mellan raderna finns en kvinna som inte längre behöver springa efter alla svar. Hon har upptäckt att livet inte är ett prov som ska klaras av. Det är en resa som ska levas. Och kanske är det just därför frågorna blivit mer värdefulla än svaren.
Frågorna är viktigare än svaren
Förr sökte jag svaren.
Idag är jag mer intresserad av frågorna.
Kanske för att jag upptäckt att människor sällan är problemet som ska lösas.
Inte ens jag själv.
Kanske handlar livet mindre om att hitta rätt svar och mer om att våga leva med de frågor som följer oss genom åren.
För märkligt nog känns det lugnare här.
Inte för att jag vet mer.
Utan för att jag inte längre behöver veta allt.
lnterna länkar från Malix.se
- En ny morgon – om etik och moral i vardagen –
- Att leva med positiv psykologi – som jag ser det
- CFT och anknytning – vi vandrar mellan cirklarna – om trygghet, relationer och mänskliga behov.
- Människan bakom beteendet – om att försöka förstå det som finns under ytan.
- Onsdagens bibliotek – Att hitta den röda tråden i sitt eget arkiv – om att se sin egen utveckling genom gamla texter.
Du kan lägga in dem där du skriver om självkänsla, relationer och frågor.
Fråga till läsaren
Vilken fråga bär du på just nu som känns viktigare än svaret?
Skriv gärna en rad i kommentarsfältet. Kanske kan vi hjälpas åt att utforska frågorna snarare än att jaga de perfekta svaren.
Prenumerera på bloggen
Tycker du om den här typen av reflektioner?
Prenumerera gärna på bloggen så missar du inte kommande delar i serien:
🇸🇪 Prenumerera här:
Prenumerera på Malix.se här
Stöd bloggen
Om du uppskattar mina texter och vill hjälpa mig att fortsätta skriva om vardag, ADHD, relationer, samtal och livet i stort får du gärna stötta bloggen:
❤️ PayPal:
PayPal Me
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. ❤️
Lämna ett svar