Har man AHDH så blir den yttre bekräftelsen gärna min sanning……

Även idag är ämnet intressant om NPF och skola i SvD. Äntligen ser jag även en annan infallsvinkel på spektaklet. Skolan, search resurser och diagnoser. I våran kommun räcker det inte med diagnos, utan här skall barnet helst vara familjehem, en annan kommun som betalar, där till krävande diagnos. Den krävande diagnosen är till för att slippa ta ansvar. Här blir det inte att jag misslyckats utan det är ju för att pojken/ flickan har ”SÅ svåra problem´´. Det gör ju att jag som vuxen slipper känna av och lägga skulden på mig själv. Dessutom blir det ett sätt att äska pengar för att hjälpa eleven. Eleven som kanske inte ens fått lyckas med att klara av att sitta still i skolan. Snacka om värdelösaheter och skuld. Hos en liten pojke eller flicka som bara skall skärpa sig. Sedan kanske det blir tal om talböcker eller andra saker då har skolan inte råd om det inte finns en diagnos att rycka i. Fy F….. är det att möta eleverna där de befinner sig om jag först måste bli stämplad. Jag som liten flicka stämplade mig hela tiden, med saker som du duger inte, du är minsann inget bra. Du kan ju inte ens läsa, hur värdelös är inte du. Jo ännu i dag tror jag det finns dessa tankar i många av ” bråkighetsbarnen” där till men vad sa du då? Vad var det som gjorde att dom sa så? Skolan är till för alla?!? Är skolan till för alla?!? Är det så att skolan är till för alla?

 

Skolan skall vara till för alla! Och jo visst vissa av eleverna går ut ur skolan och inbillar sig att det är deras fel att de inte kan läsa, Här ser jag att läraren och skolan hade ett visst ansvar över att lära eleven läsa. Att motivera, inspirera eleven till att uppskatta ordets verkan. Inte trycka ner killen i skorna och skratta åt hans dröm om att bli psykolog bara för att du som vuxen ser det orimliga i pojkens önskan.

Inget är orimligt i den pojkens önskan. Utan en önskan kanske om att andra små pojkar skall få träffa på en vuxen som ser deras värde istället, önskan om att ingen skall behöva prova på att gå i hans egna moccasiner. Skolan är till för alla men bara några få som går ut ur den med hedern i behåll. Bara några få vet om att det är inte så att jag är värdelös, det är de vuxna omkring mig som inte sett vad jag har behövt. De vuxna har inte haft förmågan att tyda eller förstå mina frågor om (H)jälp.

Utan utifrån sina egna konstruktionsteorier bara sett mig som en odåga, bångstyrig och lat.

 

Men vem kallar en kille eller tjej lat som har så fullt upp med att härbärgera sin hyperaktivitet eller oförmåga att vara fokuserad, så att när han eller hon kommer hem. Låser in sig på toaletter och tics-ar i flera timmar. Eller ligger i sängen och knappt orkar andas längre för all kraft gick åt för att se klok ut i skolan. Nej det är inte lathet, det är inte ens dumt utan en överlevnadsstrategi som den lilla pojken eller flickan kommer att ha som spöke ganska många gånger.

Hur blev det här inlägget? Jo i orden ligger mycket frustrationer och en massa ork, eld, och kraft. Samtidigt en förhoppning om att vi snart slipper möta barn, som tror på omvärldens uppfattningar om dom. För dessa är ju inte sanna eller?

Jag skulle vilja att barn ska slippa behöva gå omkring med uppfattningar om: jo, jag har light varianten, eller men det här borde jag ju kunna för det kan ju alla.

Jo, det är sant ett av mina barn berättade det för mig i veckan, att läraren tyckte så. Att det ska du inte behöva skriva upp, det ska du komma ihåg ändå. Då har jag liksom inte fattat, att vissa kan ha problem, med arbetsminnet och för att slippa misslyckas så skriver jag upp mattetalet. Då slipper trådarna flyga runt i berg och dal bana i huvudet .

Min huvudräkning tar ju lite längre tid eftersom mitt arbetsminne är borta efter det första steget.

//Malix


Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook