Jag tänker fortsätta på spåret jag hade igår. Retorikern Elaine Bergqvist intervjuas av Jessica Balksjö i svenska dagbladet, look Elaine beskriver hur det på hennes tid var en fasa att gå i hennes skola. Skolan där hon gick var det några få som gjorde så att många mådde dåligt. De som var utsatta för den kränkande behandlingen, de som blev mobbade, allierade sig. De gick hem till de som inte vågade gå till skolan. Barn är oftast klokare än vuxna. Barnen i hennes skola hade alltså tappat modet och tron på den vuxna världen i den skolan. De tog saken i egna händer och ställde upp för varandra.
Barnen gjorde det som vuxna borde gjort. Eller barnen gjorde något för att de vuxna inte vågade. Barnen hade gett upp hoppet om en trygg skola, en trygg skola där vuxna ser till och verkar för trygghet. Elaine Bergqvist var sedermera tvungen att byta skola för hon ville inte gå kvar, långt upp i gymnasiet såg hon till att inte gå på samma skola som de pojkarna som var skräcken i småskolan.
Det är med sorg som jag ser, hur det gång på gång upprepar sig, hur vuxna sviker barn från alla håll och kanter. Ingen i en mobbnings situation mår bra. Den som mobbar får erfarenheter som gör illa. Den som blir mobbad får känslor av inte duga, värdelös, dum till och med att inte vilja andas mer. Barn som innan de fått uppleva sin första kyss väljer att sluta andas. Det oacceptabelt helt och hållet bortom allt förnuft ändå, ändå finns det, ändå väljer vuxna att titta åt ett annat håll. Barn gör inte som vi säger det gör som vi gör. Så den stora stenen måste flyttas och det är nödvändigt att vi börjar med oss själva för det är vi som uppfostrar våra barn vi som visar barn på hur man ska göra. Jag tror ordet som är viktigast är kärlek, Kärlek att vi från början slutar upp med att tillgodose vårt egna behov och ger våra barn det dom behöver. Att alla barn får växa upp i känslan av att duga, vara värdefulla och att alla har lika stor rätt att få sin plats på denna jord.
Det kan räcka med att du ser Lisa som går ensam på rasten, eller Kalle som genom råhet och styrka försöker bevisa främst för sig själv att han duger. Just det gör han genom att trycka ner någon som kanske fått vara sin mamma sol. Eller motsatsen. Den motsatsen väljer jag att inte förklara för det gör ont.
