Jag var hos min gamla farmor där på sjukhuset. Min underbara fina gamla farmor. Snart 86 år gammal. När jag kom dit så misstänker jag att de hade bedövat henne kraftigt. För hon låg med rosenskimmer i ögonen, mind och pratade mest om att farfar dröjde väldigt länge med kaffet. Flera gånger pös hon över i stolthet över att de berömde hennes son så väldigt. Farmor hade ramlat in i svunna tider långt innan jag ens fanns tror jag. Hon pratade om att hennes son var så duktig, och det gick åt väldans massa kaffe vissa stunder sa hon att nu får allt Roland skynda på lite.
Jag har vart med förr, jag kastades tillbaka till när min gamla mormor för 15 år sedan gick bort. Då satt jag och läste bibeln för henne. Efter som jag läser hellre än bra så hittade jag på lite hur som helst, det var stunder som mormor vaknade till ur sin dvala och berättade att riktigt så stod det då inte i biblen.
Farmor kom liksom inte bort från dvalan i dag men några gånger frågade hon mig om Carina kommit än. Då förklarade jag att det var jag som var Carina. En gång tittade hon på mig och frågade vad jag gjort med mitt långa ljusa hår. Då sa jag till henne att åldern på mig inte var femton år utan jag nu var mera nära 47.
-Men vet inte Farfar att vi sitter här och väntar på kaffe, sa hon några gånger. Jag hade inte hjärta att ta henne från sina tankar. Så jag sa nått om att bilen kanske gått sönder. Då fnös hon och sa: att det var nog så att han var lite törstig och tog sig en öl innan han kom hem.
Jag hade inte hjärta att säga till farmor att det var 19 år sedan farfar hade dött. Inte heller sa jag att hennes son, som hon emellan åt var så stolt över, hade varit död i 8 år. Att hennes dotter inte heller fanns längre. Farmor fick i dag hållas, hon berättade om att min faster Tony var den duktigaste frisörskan i hela Olskroken. Men att man skulle akta sig för hennes apa. Hon pratade om hur hennes barnbarn hade blivit arg över att fafa inte körde vagnen. Och om apa inte fick klia sig i örat. Jag satt där och höll med, jag avbröt inte mera än då hon skällde på att kaffet inte kom. Barnbarnet hon pratade om var jag, för historierna som hon berättade om har jag hört så många gånger. Men jag sa inget. Jag ville inte rycka bort det fina i ögonen på henne som fanns där då hon mindes.
Nu sitter jag här och funderar på om jag gjorde rätt eller fel. Egentligen är det inte viktigt egentligen spelar det nog ingen roll. För farmor är senil och vet inte så mycket om vad som händer. Ännu så länge vet jag inte mera än att hon antagligen är inne för operation just nu. Vet inte om hon överlever, vet bara att jag vill att hon ska ha det bra. Jag inbillar mig att hon kanske flytt till de svunna tiderna för att hon mådde så mycket bättre då. Hon pratde idag om brödbakning och inlagda sillar det var hennes tid. Tiden då hon var som bäst. Jag tror hon mår bra i att vara i de tiderna när hon mera var mitt i livet så att säga……….
Jag lät henne vara där ……….kommer nog åter låta henne vara just där om jag får ha henne i livet några år till………
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.