Hjälp mitt barn är mobbat

Något hände med inlägget som varit här, order Att det hände beror självklart på mig. Något jag gjorde, gjorde att det inlägg jag skrev försvann.  Vad jag skrev har jag inte riktigt koll på mera än att det handlade om Lisbeth Pipping, Hon  som skrivit kärlek och stålull.  Hon som skrivit en bok som jag satt uppe en hel natt för att läsa. Lisbeth Pipping som talade så att tankarna vaknade, så att det gjorde ont längs inne i. Som gjorde så att barn seglade förbi som var sådana där olyckskorpar som på något sätt hur det än var, så vågade vara som dom var. Det blev deras fall, inte så att dom föll i sitt egna liv men andras liv gjorde att de barnen blev korparna som aldrig fick på riktigt känna att dom dög bland kamrater. Hon skriver om mobbning, som även i dag är högaktuellt.  Idag visade hon att en ny bok går att inköpa snart. Nu fick hon hjälp av Lars Arrhenius.

Familjens vanmakt vid mobbning

I dagens DN (2013-05-20) intervjuas Max (fingerat namn) och hans föräldrar om hur Max mobbades svårt under sin skolgång och tvingades byta skola två gånger. Både Max och hans föräldrar beskriver sin vanmakt och ilska över att vuxna i skolan såg men inte agerade när Max blev utsatt. Om precis detta handlar boken ”Hjälp, mitt barn är mobbat!” Fakta och stöd till föräldrar och skola som utkommer i juni.

Varför just jag? Vad gör mobbning med den som blir utsatt? Hur ska jag som vuxen stöda ett barn som utsätts för mobbning? Varför börjar mobbningen igen på den nya skolan? Detta är några av de frågor som besvaras i boken.

Boken ger en fördjupad bild av de känslor och reaktioner som kan uppstå såväl hos den som blir utsatt som hos familj och närstående. I boken intervjuas elever, föräldrar och andra anhöriga om hur mobbningen påverkar dem och hur man kan hantera situationen. Boken innehåller också intervjuer med skolpersonal och konkreta råd om hur skolan kan förebygga och agera mot mobbning. Ett särskilt kapitel tar upp vad som händer när man anmäler till Barn- och elevombudet, BEO.

http://www.gothiafortbildning.se/72058859-product

 ”Hjälp – mitt barn är mobbat!” är skriven av Lisbeth Pipping och Lars Arrhenius.
hjälp 158

I vilket lag spelar du?

Våra svenska pojkar gjorde det, capsule dom tog guldet med gemensam kraft. Det var vackert.  Själv har jag tänkt på det där med gemensam kraft, medicine på samarbete och på likheten i oss människor.

Våra svenska pojkar som tog guldet  hade en gemensam kraft, help de samarbetade och tog vara på likheten,  i att vara olikheter i gruppen,  som sedan gick till gemensamt mål.  Jag tänker att det är där styrkan ligger i lag spel. Lagspelare är ju inte alla lika bra på samma sak. Utan i laget får du spinna vidare på just din egen styrka och utveckla den speciella begåvning du har.  Det är så laget blir starkt. Det är så laget kommer nå till framgångar.

Hur gör vi i samhället? Är vi lagspelare? Där vi låter varje lagspelare utveckla och vara i sina begåvningar?  Låter vi individerna i samhället vara i sina speciella tillgångar? Jag är inte lika så säker på det.  För jag tycker att det ser mera ut som att vi ska passa in i mallar som någon annan kommit på.  Att den där mallen är bra den ska vi trycka in människor i. Dom som inte passar in i mallen. Dom filar vi till, tränar upp lite  grann. Passar dom ändå inte in, så säger vi att det är fel på dom och låser ut dom. Dom får inte komma in.  Dom får vara där ute. Dom blir dom där ni vet.

Jag tillhör inte dom som passar i mallen, jag är inte den där man kan fila till eller träna upp. Jag går liksom i utkanten. Vissa dagar vill jag passa in och vara en formerad mall. När jag stänkt inne mig i den formeringen ett tag får jag tråkigt och får damp.

Varje gång jag gjort det så står jag sedan där på utsidan och tittar in igen. Upplever känslor som nej det gick inte denna gången heller. Sorgen finns där, men inte så mycket idag. För idag bor glädjen i att jag hittar tillbaka ut i det mera kryddiga, det mera mig omgivningarna. Jag önskar bara ibland att det fanns ett lag, där jag kunde lira, där jag passade in där jag var i dom tillgångar som jag har inom mig.

Jag tänker kanske inte så mycket på mig själv, i egentligen inte, som det är idag. Men jag tänker på mig som jag var som barn, och flyttar perspektivet till mina barn som sedan blir barn  med likheterna av  speciella begåvningar som liknar mina.  Jag tänker barn.

Jag tänker vackert skimrande på hur vi egentligen borde göra om mallen så att alla fick plats, så att alla fick en chans att vara i tillgångarna.  Så att alla hittade till sina dugligheter, braheter och till alla sina egna begåvningar där dom fick känna att dom dög.

Samhällerliga förändringar skulle behövas, tänk jag tror att det räcker med oss själva. Jag tror att om vi börjar i det lilla i det som är oss själva. Om vi slutar göra om människor så dom bättre passar in i våra egna fack, så har vi kommit långt. Det är då den samhällerliga förändringen blir till

 

Publicerat den
Kategoriserat som ADHD