Ensam är inte Stark! Eller har jag fel kanske….

I går var jag på en verkligt inspirerande underbar  föreläsning om salutogent förhållningssätt.  Kvinnan som pratade var verkligen inspirerande hennes ordval växte upp och blev stora i mig. Istället för brukare pratade hon om Hyresgäster. Det där lilla fröet om att vi är gäster i någons hem, prostate hade hon gjort till verklighet så att det kändes på riktigt.  Hon var en av cheferna på ett äldreboende nere i GBG. Det hade kommit på femteplats i Europa på bästa äldreboende. Om jag nu inte minns fel.

Hyresgäster i stället för brukar, visst klingar det bättre? Visst glimmar det nästan om ordet? Hos henne fanns det inte ord som omöjligt, det verkade som om allt var möjligt i detta boende, som hon var en av cheferna för.  Hyresgästerna på Gerdas gård hade pubkvällar, åkte på semester, spakvällar och snart skulle det  till och med  en pool bli verklighet. Nu var det inte alla saker som tog mig med storm, utan kvinnans energi hennes uppfinningsrikedom och känslan som hon förmedlade så starkt:

Ingenting är Omöjligt.  

Hennes ifrågasättande och hennes egentligen självklara frågor, som vi kanske inte helt ut vågar ställa oss.  Frågor som varför inte ni vet de där frågorna som är lite upproriska.

När jag började det arbete jag har idag, fanns just den glöden som hon förmedlade igår.  Då för ganska många år sedan så hade jag förhoppningar om glimmande och just inget är omöjligt. Idag efter ganska så många år på samma ställe, med uppför och nedförsbackar så är det sorgligt att skriva, känns liksom sorgligt i mig att till och med bara skriva det.  Men just det där inget är omöjligt har liksom slocknat lite, har försvunnit bort och ligger en bit ifrån mig på ett konstigt sätt. För vissa stunder känns det till och med så att nästan allt är omöjligt, i alla fall är det inte så guldkantat som det skulle kunna vara. Nu behöver det inte vara guldkant i den bemärkelsen men ändå……

Kanske handlar det inte om  arbetet i sig utan något i mig som dött, har jag kanske förlorat lite av hoppet?  Har jag kanske tröttnat? Har mina ideér tagit slut, sprungit bort utanför dit jag inte når? I våras gjorde jag en resa på mitt jobb tillsammans med vad vi kallar våra brukare, själva ordet har jag alltid haft svårt.  Själv har jag sagt boende. Men inte  ens det har känts helt okey i mig.  Men i alla fall, då gjorde vi en resa,  just då, just då under planeringen, själva resan och efteråt när vi  kom hem. Alla var trötta och nöjda med dagen så kände jag det som i Gatan vilket bra jobb jag har så roligt.

Det var så jätte kul att se alla så nöjda, glada och trötta. Nu är det självklart så att man inte kan göra utflykter hela tiden, allt kan inte vara roligt men faktiskt så vill jag ha mer.  Och egentligen varför kan inte allt vara så himla roligt och guldkantat?

Är det bara för att vi har bestämt det?

Är det bara för att det måste vara vardag?

Men vem säger att vardagen måste vara tråkig.  Varför?

Är min reaktions så här bara för att jag är så förtvivlat allergisk emot tråkigt?

Jag vill ha mer, mer kvalitetstider allt behöver inte vara vardag.  Varje utflykt behöver inte vara julafton men jag vill ha mera. Kanske är det så att det handlar om mig att jag måste gö att jag måste hitta på, men just nu känns det så långt till det som kvinnan pratade om igår.

Den gnista och glöd som borde bo inom mig är så långt bort, vart har den tagit vägen? Vart har den där frågan  VARFÖR INTE  tagit vägen i mig. Kanske lägger jag för mycket på mig själv, kanske är det vi i vår arbetsgrupp som förlorat gnistan eller är jag ensam ansvarig ?

I alla fall så har jag ansvar över mig själv och min gnista.  Tillsammans med just detta inlägg så ser jag lite av verkligheten.  Jag måste se till att hitta tillbaka till det där, inget är omöjligt! För egentligen är det inget som är omöjligt det är bara olika lätt eller svårt.

Igår hittade lite av glöden. Igår gnistrade det lite till inom mig, när jag hörde kvinnan prata. Igår kom saker tillbaka till mig när hon pratade.  Verkligen inspirerande…. något som hon också  poängterade var en närvarande chef och se det ni det tror jag är något av det viktigaste när man jobbar med människor.  Närvarande chefer som vet kan känner verksamheten.

När jag jobbade som Behandlingsassisten så var chefen på arbetsplatsen, nära och alltid där. Det var guld värt känner jag idag.

Kolleger är också  viktigt,guld värt. Det är något som jag saknar mycket idag, för idag har jag ingen jag kan bolla med, som jag  ser i stunden i samtalet,  förutom på möten.  Att lösa saker telefonledes, jo men visst.  Att reflektera ihop se  den andra, i stunden när man pratar och funderar, det saknar jag. Idag är det mera att jag ringer någon, det är inte alls samma sak.

Förr då när jag jobbade tillsammans med kollega, så kunde denna ifråga sätta, ta upp saker som jag inte tänkt på.  Bara en enkel fråga som hur tänker du nu, eller kan vi se det från ett annat håll.  Eller som min grymme kollega alltid sa:  Vems paket är det.  Idag känner jag en trygghet inom mig när jag råkar minnas hans fråga. Då brukar jag stanna upp och tänka ett varv till.

Att arbeta med kollegor gör i alla fall mig bättre, det ger mig en möjlighet att göra ett bättre jobb. Ensam är inte stark, team kan göra underverk.  I alla fall är det så för mig.  Nu säger inte alla dessa ord att jag inte klarar av ensamarbete.  Nej det är inte så jag menar. När man jobbar i team, så finns det  mycket som jag gör själv. Men skulle det behövas pratas om något ,delas något så är det  så att  någon eller några gånger under passet möts man, pratar och tänker ihop, bollar och stöttar upp.

Jaha så tänker jag men det är ju jag det 🙂

Lev idag just nu

Nu ska jag försöka mig på lite cykling igen.

av Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.