Ramazan Mobarak skulle jag skrivit igår. Men jag får göra det idag istället.

Idag har jag tagit ledigt från jobbet. 28 timmar har ändå hunnits med att jobba denna helg. Killarna har börjat sin fasta. Ramazan Mobarak! Skulle man kanske skrivit igår men efter som jag lärde mig det först igår och var på jobbet så kunde jag inte skriva det då. Jag som svensk kan inte för mitt liv förstå hur de trotts utan mat och dryck under 22 timmar kan hålla humöret upp, hur de trotts fastan har ett trevligt bemötande och göra allt rätt.

Det här pojkar som har mycket att lära ut till våra svenska barn.  Kanske inte just fastan. Men så mycket annat som vi kan lära oss av dom. Ordet respekt är ett ord som de hanterar bra. Nu är ju ordet i sig dubbeltydigt och ett ord som  utifrån individen, så har ordet olika betydelse. För vissa bor det rädsla i ordet. Men då tänker jag att man har tolkat och upplev ordet fel. Ordet respekt för mig är glimmande vackert. Säger att jag har rätt att bli respekterad för den jag är oavsett vad jag tycker och tänker eller vart jag kommer ifrån. Jag gör inte saker emot någon annan sådant jag inte skulle vilja uppleva själv. När jag respekterar så möts jag av respekt. Ett ord nästan som Kärlek det liksom blir bättre och bättre ju mera vi lever efter det.

Uthållighet är också något vi kan lära oss av dessa pojkar. Att stå ut är ett annat ord även om jag egentligen tycker att ingen ska behöva stå ut med…. utan livet borde vara mera enkelt än att bara stå ut.

Hur dessa pojkar pratar om sin mamma är också något vackert. Skulle vilja träffa dessa mammor som verkligen verkar vara något som är mera än tillräckligt bra. Deras sätt att se på livet i sig är även det något att lära av. De är tacksamma för minsta del. De säger tack för maten och menar det. De säger det för att de verkligen tackar för maten . Skulle du säga något om att du bryr dig om dom och vill dom väl, så tackar dom.  För oss Svenskar så är ju det på något sätt en självklarhet att människor runt omkring oss vill oss väl. För dessa killar verkar det inte vara så.

Skulle du ställa till kalas av våra svenska mått så är de mera än glad för en skål men popcorn, lite saft och en hembakad tårta. Bestämmer du att kalaset är mellan två mattider så är killarna noga med att hålla tiden, när kalaset är slut tar alla killar ansvar och städar upp efter tillställningen. Tackar för kalaset på ett sätt som göra att du inser att detta var verkligen stort för dom. När de bjuder in sina kamrater och har själva kalaset så festar det så de hörs. Spelar musik som är svårt att inte klappa takten till. Dansar och klappar händerna är glada och ödmjuka emot varandra. Är kalaset bestämt att de får hålla på i två timmar så är det två timmar som det håller på.  Dom är nöjda med så lite. Det är inte svårt att göra dom glada och nöjda.  Deras mammor har verkligen gjort ett gott jobb. Deras mammor måste vara urmammor. Hur får man till sådana underbarn som har sådan kraft ork och duglighet?

Jag skulle vilja ge dom allt de vill ha. Men det kan jag inte för jag kan inte ge dom det dom mest önskar. Det dom mest önskar är att bli en del av detta land. Att få gå i skolan, lära sig ett yrke och bidra till vårt land. Betala skatt göra rätt för sig.

Många har varit här i över två år, väntat och levt med ångesten över att få åka tillbaka, dom lever fortfarande så. Många är rädda för att bli avvisade för dom fruktar för sitt liv. Dom har inget kvar ifrån där de kom.  De skickas tillbaka till något som de kanske aldrig ens varit i. Det skickas tillbaka till det land som vi får rapporter om att de sprängt och dödat massvis med människor.

Jag som svensk förstå inte, kan inte förstå, vill inte förstå och vägrar acceptera att vi gör som vi gör.  Hur gör vi i detta land? Hur  behandlar dessa unga pojkar som egentligen bara vill börja att leva.  Leva i ett fritt land, göra rätt för sig och göra en insats för att ge tillbaka till Sverige för att de får leva utan rädsla.  Vart har vårt hjärta tagit vägen var är vår medmänsklighet? Vårt civilkurage? Fast det där sista har jag svar på det där kuraget det har vi saknat länge. Väldigt länge!

Det här börjar likna något historiskt eller det börjar inte,  det visar på att vi har verkligen inte lärt oss något av historian.  Vi som har så mycket i vårt land vi har blivit snåla. Inskränkta och kalla.   Jag till och med skäms för hur vi gör med dessa Pojkar. Jag skäms för att jag inte kan göra annorlunda. För att jag bara kan säga det här är fel och rycka på axlarna och gå vidare. Jag tror att just denna tid och det sätt vi gör emot dessa pojkar just nu kommer att vara en skamfläck för oss när vi är i framtiden. Detta kommer vara något som våra barn undrar över hur tänkte vi hur blev det. Deras barn kommer att skämmas över hur vi gjorde. Det här kommer att bli en skamfläck i vår svenska historia i framtiden.

Lev just nu, just nu kan jag bara önska att vi kommer att tänka om i ämnet de ensamkommande barnen i Sverige. Igår finns inte längre här det är nu vi kan göra om och göra det som är rätt. Imorgon är där borta i framtiden. och det är just nu som vi kan påverka vår morgondag.  Det är just nu vi kan göra om och göra rätt.  Och Migrationsverket/ Regeringen  kan göra om och göra rätt allt är möjligt om man vill.

Lev just nu!

C. IkonenNilsson

Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook