OS Medalj borde det varit.


Idag har jag provat på mitt mod. Jag har blivit en sådan där människa som tar sprutor när det behövs. Innan för ca två år sedan var jag en människa som inte tog sprutor. Oavsett om det behövdes eller ej. Men tack vare min fobi, min kärlek till naturen plus massor av KBT träningar med en Jätte duktig kille. Har jag lyckats hitta till att jag är någon, som tar sprutor när det behövs. Jag är inte någon som går dit med lätta steg. Utan här krävs det en kraftansträngning, mod och lite mycket djä… annama.

Idag blev det den där tredje dosen, av vaccin. Innan sprutan var jag inte helt säker, på att det skulle bli den där tredje sprutan. Redan under natten har ångesten, spelat mig spratt. Har blivit jagad av sprutor, under nattens drömmar. När jag vaknade i morse var jag helt slut i mina känslor. Satt här och drack mitt kaffe. Samtidigt med mina tankar om att jag inte är en dålig människa, om jag inte vågar ta sprutan. Toa besök 45 nu på morgonen, så blev de. Men ta på dig kläder så kan du ångra dig, när kläderna är på. Du har tid att sminka dig, innan du åker.

När facet och kläderna var på, kokade maken ägg. Jag gjorde min havregrynsgröt och kände ändå nej, jag gör det inte. Jag hade inte sagt något till maken, om min rädsla. Ett sista besök på toa innan vi åkte iväg. Under bilturen kände jag hur jag igen, hade behövt kissa. Jag insåg då att det var inte någon infektion, utan nervositet. Maken parkerade bilen och jag började känna smått panik, nu behövde jag verkligen kissa.

Skriva i lappen, på med munskyddet och sätta sig och vänta. Då när jag satt där och väntade, såg jag hur stor den där sprutan var. Jag hade svårt att inte titta på den, som hon just då skulle ge en spruta till. Hjärtat bankade som om det höll på att sprängas. Innan jag kom på att jag faktiskt inte behövde titta på sprutan. Utan började nagelfara själva lokalen, för att se om det fanns en toa. Ville inte kissa på mig, då sprutan skulle tas. Men där fanns inte toa. Några blev uppropade, efter det blev det min mans tur. Det var jag och en annan kvinna, som satt och väntade. Jag tänkte att hon kunde göra före mig. Men då sprutsjuksköterskan sa nästa, väntade jag men, kvinnan bredvid mig tittade på mig och nickade, att jag skulle gå dit. Av ren reflex reste jag mig och gick till den tomma stolen. Tänkte jag kan bara gå förbi henne, jag behöver inte sätta mig där.

Innan hade jag haft tankar om att jag kan låtsas glömt något och gått ut ur ingången. Men alla dom där tankarna försvann, jag satte mig på stolen. Drog upp ärmen på min klänning och väntade. Sjuksköterskan sa, nu får du luta dig tillbaka, slappna av. Jag lutade mig tillbaka, det där med att slappna av gick inte. Trodde att hon hade satt fast sprutan i armen fast jag inte kände något men, då kom sticket. I gatan vad ont det gjorde, kändes som akupunktur nålarna jag brukar få i höften men, tusen gånger värre.

Ett rejält stick och sedan en kyla, som blev en stelhet. Rummet började gunga men, inte av sprutan utan av min rädsla. Då hörde jag henne säga att, nu har du fått den tredje sprutan och nu är du klar, för denna gången. Det gjorde lite ont i armen men, ångesten som varit innan, försvann. Jag gjorde det, jag är fast jag inte trodde det, någon som tar sprutor när det behövs. En seger känsla flyttande in i mig, vid hennes ord. Nu är du klar. Just den här sprutan med vaccin, är en modighetsspruta där jag borde få en OS medalj. För oj jag verkligen gjorde det, fast jag var så rädd. Minst lika rädd som när jag tackade nej till stelkrampsvaccin när jag var 20 år. Men jag gjorde det. Nu kan jag andas ut, ska belöna mig med en vilodag, där inget ska vara något måste. För just nu är jag helt slut i kroppen av denna vidriga oroskänsla jag bott i hela morgonen. Jag verkligen gjorde det.

Lev idag just nu, imorgon kan det vara försent. Igår är inte längre här utan just nu gäller.

Carina Ikonen Nilsson

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook

%d bloggare gillar detta: