120 mil blir det att åka idag.

Mammas sista timmar eller dagar är nu här. Då vill jag vara där mamma är.

Vid Nio i morse lämnade vi Kolgårdens camping. Vi tog alla mil till fjällen. Vildmarksvägen som den kallas. 38 mil Stalon där den där tappen är, som varit där i urminnestider. Frågan är hur länge den kommer vara öppen. Därefter Trappstegsforsen, Saxnäs, Fatmomakke (Samebyn) Klimpfjäll och sedan då det vackra Stekenjokk. Trampa i lite snö kolla in forsen och sedan ner mot Blåsjön, Jormvattnet och till sist Geddede. Fjällen är besökta. Nu är vi på väg hem igen. 45 ner mot vår lilla by. Vi hade tänkt stanna i Strömsund på campingen där med den stora poolen. Men bron var stängd, vi fick åka en annan helt obegripligt väg som var livsfarlig. Strax utan för Strömsund visade Brandgula pilar hur vi skulle åka, om vi sökte 45. Helt galen väg som var hal och lerig, gropig och lösvägkant. Självklart blev det inte olycka där, en lastbil fick be om bärgnings hjälp. Släpet stod rätt över vägen. Fy skäms Strömsund lite bättre planering borde göras vid vägarbeten. Minst en 1mil kanske mera lång grusväg som var både hal och dålig vägkant. Men Fjällen är gjord igen för denna gång. Vi pratade om det för en stundsedan att vi nu kanske gjort Norr en gång för alla. Men jag misstänker att vi igen kommer vilja åka dit. Till allt det där magiskt vackra. Jag är särskilt glad över att vi fick bo på kolgården igen. Sist vi var där så var campingen fullbelagd, så vi fick bara åka förbi. Är du i Vilhelmina så är Kolgårdens stugby och camping ett måste. Det får man bara inte missa.

Idag ringde min syster, om att mamma inte kommer att få mera dropp nu. Nu är det lugnande och smärtstillande, det mamma får. Min syster ska sova där i natt. Jag och maken bestämde att vi inte stannar och sover någonstans, utan vi kör ända hem. Om vi orkar, eller rättare sagt om maken orkar. Jag och lilltjejen har ju möjlighet att slumra lite om det vill sig illa. Imorgon när jag kommer hem tänker jag duscha, byta om, sova någon timma för att sedan åka och hämta min bror. Så åker vi ner till vår mamma om hon fortfarande är vid liv då. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta, att så kommer att vara fallet. Jag vill vara där mamma är nu, så hon om hon ser /förstår att vi är där. Även om hon inte gör det känns det bättre i minna tankar och känslor att jag är där, när hon väljer att sluta andas. Nu har jag varit förkyld i fem dagar, nu smittar jag inte längre. Har ingen feber utan bara vanliga förkylningssymtom. Det kan man ha i flera månader så det måste räcka med att känna mig bättre. Mamma håll ut om du orkar, låt mig säga hejdå. Eller nej, mamma du behöver inget alls. Jag ska göra vad jag kan för att hinna. Jag känner att förra Söndagen inte räckte för ett hejdå.

Nog för nu, lev idag just nu. I morgon är inte säkert att vi får. Just nu gäller, just har jag bestämt mig för att skynda mig alla milen hem. Orkar vi så blir det 120 mil vi kör i ett sträck.